[Endast för flocken Jägarna.
Mer info finns i Jägarnas flockforum!]

Tre veckor hade passerat sedan de lämnat reviret. Tre veckor av nattligt vandrande och vila om dagarna. Till en början hade flocken kämpat mot tröttheten, kämpat mot en ofantlig tyngd. Många kämpade ännu, men efter så lång tid med vandringens rutiner kändes många nästan starkare än förut i sin kamp. Inte alla, men många. De kämpade hårt, hela flocken, och Dimitrij var stolt över dem.
     Flocken hade nått markerna som markerade gränsen mellan Numoorislätten och Ken-Yak. Här växte gräset glest i höga tuvor över hård, stenig jord och mellan större, spridda klippblock. Det var ett övergångsområde, där mossan var grön och frodig, och blommorna troligtvis stod rikligt under våren och sommaren. Nu, när hösten grep landet, var blommorna inte så rikliga. Norr om flocken gick Kaiwood att skymta i fjärran. Dimitrij hade medvetet undvikit skogen för att hålla flocken på öppnare och lättare terräng. Ju snabbare de kunde röra sig, desto bättre. De hade passerat ett område där hon väntat sig att möta en flock, men där hade inte funnits någon. Kanske var det fler som hade lämnat sina revir.
     Himlen kläddes i en mörk, skiftande grå hinna. Molnen rörde sig snabbt, men bland vargarna var vinden mer mild än hård. Kvällen närmade sig snabbt för flocken. De hade stannat för att vila under dagen, men skulle fortsätta igen så snart som skymningen föll. För nu hade de dock annat än vandringen i tankarna. Över marken, över sten och mot växterna trummade haglet. De små, ljusa hagelbitarna studsade mot marken i kaskader av is. Landskapet hade redan börjat färgas vitt, och många av vargarnas ögon var stora vid åsynen av väderfenomenet. Många hade aldrig sett hagel, eller något ens i närheten av is i hela sitt liv. Ungvargarna och valparna var uppvuxna i den varma skogen, dit kölden aldrig nådde. Dimitrij hade inga problem med hagel, om än hon inte hade saknat det. Hon kunde dock inte undgå att roas av flera av medlemmarnas reaktioner.
     Så snart som haglet börjat falla hade Sixten tryckt sig mot Dimitrijs sida i hopp om skydd. Nu satt ledaren med Niara mellan frambenen, och Sixten gömd under ena vingen. Haglet trummade orytmiskt mot hennes rygg, över hjässan och huvudet. Hon blinkade gång på gång för att slippa få isbitarna i ögonen. Arno, som livligt skuttade med sina småsyskon bland det skvättande haglet, balanserade sin metallformation på huvudet. Ljudet av isen mot metallen hade varit förvånande högljudd innan unghanen dämpat det med sin kraft, vilket de flesta nog var tacksamma över. Fler deltog i lekandet, medan andra sökte skydd hos varandra.
     Kvällen närmade sig, men Dimitrij tänkte låta de som ville roa sig en stund till. De kunde behöva det.

Ju längre norrut flocken kom, ju kallare hade det blivit. Vindarna var isande om kvällarna. Även om dagarna blåste det kyligt, i detta karga, steniga landskap kallat Ken-Yak. Landet var olikt något ungvargen lagt ögonen på innan. Mörka, för det mesta mosskläda stenar, alla i annorlunda former, täckte marken. Det fanns många olika håligheter bland block och bumlingar, men träd var det ont om.
     Just här växte låga, säregna blommor i det tunna gräset omkring. Det hade funnits vad som verkade oändligt med olika arter av växter i Acherati, men det visade sig att det fanns ännu mer okänt överallt. Niyaha hade många gånger sett en ny, intresseväckande planta och frågat Niara om dess namn och egenskaper.
     Det närmade sig kvällen, och ett väder som inte gick att jämföra med något hon någonsin upplevt hade dragit in. Från det bleka, mulna himlavalvet hade små pärlor börjat falla. De var i storlek av stora regndroppar, men hårda och vita. I pälsen smälte de med ens, men i marken höll de kvar sig lite längre.
     ”Vad är det för något?” Hon var tvungen att halvt ropa över dess hårda smattrande emot sten och Arnos metall. Blicken var smal när hon såg upp emot den grå himmelen. Det här kunde väl inte vara snö? Det var inte så här hon föreställt sig det.
     ”Hagel!”, ropade Sixten tillbaka. Väl skyddad under Dimitrijs utbredda vinge. Niyaha såg på honom snabbt och sen ner på marken för ett begrunda de små kornen. En knuff i hennes sida fick henne att vackla till, men hon fångade kvickt balansen igen och såg på sin anfallare – Delshay. Niyaha besvarade broderns knuff med ett busigt leende. Brodern ledde vägen till de andra ungdomarna. Skrattande hoppade hon runt de av Blåbrödernas småsyskon som deltog i lekandet. Det rytmiska ljudet av iskornen mot metallen ackompanjerades av glada, lekfulla skratt.

Klimatet längs med vägen blev allt annorlunda jämte det de var vana med och med tiden så växte en förundran inom honom, han visste visserligen att världen var större än vad reviret varit och fadern hade talat om platser än kallare, Men det var inte fören nu, när han själv korsade dem som han förstod innebörden, förstod den verkliga storleken. De hade gått ifrån det varma Acherati, med cikadornas sång som han sedan länge växt sig van vid, vars närvaro han saknade, och på vägen hade de vandrat igenom bränd, men allt annat än död, skog och senaste tiden även över en platt slätt, väldigt olik savannen med annorlunda växter och allmänt större träd, och nu började allt fler stena dyka upp på vägen, men även vädret var annorlunda, främmande. Det regnade, men bland regn så befann sig hårda små pärlor som smattrade över landet och flocken.
Han befann sig för stunden invid sin syster, som högt satte hans undran i ord. Hagel. Han fnös något roat åt ordet, det lät av någon anledning roligt i hans öron. Dock hann han se hur Delshay skuttade åt deras håll och backade undan knuffen som istället landade på systern. Han flinade retsamt men följde dem inte när de skuttade iväg för att leka, han kände inte för att leka i det här vädret som kastade dessa hårda kulor över hans rygg.
Istället började han sakta ta sig emot Dimitrij, Niara och Sixten och såg osäkert på dem, fick han plats måntro?

Niara hade sett hagel många gånger förut. Hennes uppväxt i Silverpile hade erbjudit de flesta klimat. Men den här gången kändes det extra speciellt när hon satt i skydd hos Dimitrij från de vassa isbollarna. Hon tittade upp ett ögonblick mot Dimitrij och lutade sen huvudet mot hennes framben medan hon tittade på haglet och de andra som fann haglet underhållande.


- "Kom Nepo, det finns plats här." Hagel var ju inte det behagligaste av fenomen man kunde utsättas för. Speciellt när haglet blev av större storlek.

Niara var väldigt lycklig just nu, hon hade fått ett nytt hem med sin nya familj, även om de var på vandring nu. Men tanken på Silverpile, och att de var så nära där nu hade gett henne lite gammal hemlängtan. Hon ville gärna återse den gamla skogen av pilträd igen medan hon hade chansen. 

"Dimitrij.." Sa hon, med en höjd röst för att bryta igenom hagelsmattret. "Jag har tänkt, om vi kommer passera Silverpile? Jag skulle gärna ta en väg förbi där, mitt gamla hem. Jag skulle kunna fylla på med medicinväxter, jag kan ju växterna där så det skulle inte ta så lång tid."

En del av henne ville gärna säga också att hon önskade visa Dimitrij en bit av hennes hem, men hon vågade inte riktigt lägga det på Dimi, hon önskade aldrig att vara en börda. De var inte riktigt rätt tillfälle för sånt. Men att finna mer medicinväxter kunde vara högst relevant för den fortsatta vandringen, då de inte vissta möjligheterna för det senare. Då skulle Dimitrij få se Silverpile ändå, utan att det behövde bli en grej av det. Niara smålog lite vid tanken och hoppades att Dimitrij inte skulle misstycka.

Den innerliga glädjen som spratt runt i den store hannens kroppshydda fick honom att springa över sten och mark med långa, sprittande steg samtidigt som de små bitarna av is föll hårt mot jorden. Åsynen av skådespelet och känslan av haglet mot hans fäll fick honom för en stund att glömma alla bekymmer som tyngt honom sen resan från Acherati, och tröttheten var som att den aldrig existerat. Han kände sig fri och lättad.  
Ett glatt, brummande läte lämnade Loke. Äntligen! kyla! Is! Det här var något som påminde om hans sanna element. Ett tunt skall kom att svara hans läte under ljudet av det fallande haglet. Det var Gharrow. Den lille valpen stod i skyddet av sin faders gestalt och såg på Loke med stora, runda ögon. Svansen sprattlade ostyrigt bakom honom och det såg nästan ut som han var på väg att springa ut i ovädret för att sluta upp med det vita gråblodet, men att osäkerheten höll honom tillbaka tillsammans med rädslan för det som föll från himmelen. Ett varmt skratt flydde den enorma hannen.

Hagel var underligt. Små, vita korn kom fallandes från himlen och landade med ett smättande ljud på marken. De var kalla, men smälte snabbt vid kontakt. Nadie förstod sig inte riktigt på dem, men hon tyckte om vädret ändå. Vid ett försök att titta uppåt hade hon fått så många hagelbitar i ögonen att de tårades.
   Flockens färd var något hon vant sig vid. Tack vare sin kraft blev hon inte fysiskt trött på samma sätt som de andra, men tassarna ömmade fortfarande och ögonlocken kändes tunga när det var dags att vila. Såren efter sammandrabbningen hade nästan läkt, men hon skulle för alltid ha ett ärr över högra skuldran efter den vites tänder.
   Nadie rycktes tillbaka till verkligheten av sina syskon. Delshay dundrade in i Niyaha. Systern skrattade och de båda satte fart mot Blåbröderna och småsyskonen. Nadies blick gick tillbaka mot Nepo, men han verkade inte vilja följa efter. Istället begav han sig mot Dimitrij. Nadie la fundersamt huvudet på sned, men avgjorde att det inte var hennes sak att lägga sig i. Istället längde hon på stegen och skyndade fram till sina syskon. Ibland när hon blev för ivrig tog kraften över hennes steg. Nu susade hon fram snabbare än hon tänkt sig, och blev tvungen att bromsa. Det något hala underlaget fick henne att glida framåt, men hon var snart på tassarna och deltog i lekandet under glada skratt.

Han log osäkert mot Niara då hon bjöd in honom och längde något på stegen, för att snabbare komma undan vädret han redan lärt sig att ogilla något. När Sixten började maka sig närmre Dimitrij sida, och Ledaren höjde vingen något för att släppa in honom kurade han snabb in sig där under och log än en gång emot dem, tacksam för att få skydd ifrån regnet, lättnaden var omedelbar.
"Tack" Han lade sig ner och blickade, likt många av de andra i deras provisoriska lilla hög, på de som njöt av haglet och lekte tillsammans under de hårda vita pärlorna.
Han njöt av det, på ett helt annat sätt. Inte av pärlorna som studsade över marken, utan glädjen han kunde se i deras ansikten, lekfullheten som bodde i den vite bjässen som glatt hoppade omkring i vädret. Lugnt lade hav huvudet till tassarna och lät den blå blicken koncentreras på syskonen, att se dem glada var det bästa, och det värmde honom inifrån och ut.
[Kastar ett svar för att jag kan]

Det gladde henne att se lyckan som spelade genom mångas kroppar när de lekte. Trots att haglet trummade mot dem kändes luften lättare att andas. Kontrasten som den tillfälliga stunden av glädje bringade, mot den tryckande blandningen av känslor som ofta vilat över flocken sedan de lämnat Acherati, var välkommen och välbehövd. Även om inte alla deltog i glädjeyran så delade alla lättnaden.
     Sixten tryckte sig närmre Dimitrijs sida när Nepotonje bjöds att ta skydd hos dem. Dimitrij vek ut vingens långa fingrar mer för att ge Nepotonje plats under membranet på samma sida som stäppvargen, och återgick till att följa de lekande med blicken. Det dröjde inte länge förrän hon kände Niara röra sig, och kallades av vännens röst. Öronen höjdes på hennes huvud när hon sänkte hakan för att möta den andras ögon. Silverpile. Den lätta rynkan i Dimitrijs panna djupnade en aning när hon lyssnade, och öronen slappnade åter av in under hornen. Silverpile. Det var länge sedan hon varit där. Hon hade lämnat skogen bakom sig så snabbt hon förmått sist. Det var minnen som ledde henne tillbaks till Itrozo, tillbaks till första gången hon mött Niara. Tillbaks till minnet av Honom. Hon kunde fortfarande känna hans tänder. Ge mig ditt liv. Hon kunde känna hans tass, hans tunga, kunde höra hans röst. Vacker, du är så vacker. Musklerna knöt sig ofrivilligt i Dimitrijs bröst. Du tillhör honom. Hon slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Nej! Hon höll luften i lungorna innan hon långsamt lät den lämna henne igen.
     Det Niara sade var klokt. De hade tvingats att lämna mycket i Acherati den natten, och de områden de hade passerat hade bara kunnat bidra med så mycket. Trots att vandringen hade gått bra hittills, och de sårade hade återhämtat sig oväntat väl, så hade det underlättat om de hade haft tillgång till de örter och växter som de läkekunniga nu saknade. Det skulle underlätta om de hade tillgång till det, om något gick fel. De hade haft tur än så länge, men det gick inte att lägga sin tillit till turen. Samtidigt ville hon inte föra dem närmre vampyrernas områden än vad som krävdes.
     ”Hur djupt in i Silverpile låg ditt hem?” undrade hon lågmält efter en stunds tystnad. Rösten var precis hörbar över haglets smattrande. Det låg en spänd känsla över hennes anlete. De var en för stor risk att ta hållet genom Silverpile. Blod och förbannad aska, allt hon gjorde var en risk, men hon försökte intala sig själv att de var säkrare om hon kunde hålla avståndet till Relictus. Och till Itrozo, erkände hon motvilligt för sig själv.

Arno gav ifrån sig lyckliga gläfsanden och uppjagade skall när han skuttade bland haglet. Efter att han placerat sin skålformade metallform på huvudet så slog de små vita kulorna från himlen honom inte längre i ansiktet, men han kunde känna dem träffa honom över hela kroppen annars. Metallens ljudliga klapprande hade han dämpat med kraftens hjälp, och nu hörde han mest bara ett lågt, orytmiskt hummande i öronen utöver resten av flockens läten.
     Lokes dundrande dans fick Arno att skratta. Den blå hanen trummade lekfullt med framtassarna mot marken, och knuffade till ett av sina småsyskon som försökt fånga de isbitar som skvätte runt hans tassar. Svansen viftade vilt bakom hans kropp. Med ett lekfullt nafsande högg han efter valpen, och skuttade sedan bakåt ett steg. Blicken sökte sig till Oberon, till Loke och till Zayev, innan han såg tillbaks på småsyskonet igen. Ett lekfullt morrande spelade genom hans skratt.

Flockens lek fick en värme novisen inte känt sedan Acherati att sprida sig i hans bröst. För första gången på vad som kändes som en evighet log Oberon. Det var ett matt leende – en påföljd av brutna rutiner, ömmande muskler och ett trasigt inre – men likafullt ett leende som även nådde ögonen.
   För tre veckor sedan hade han anslutit sig till dem; skrattat, lekt och skuttat. Nu förblev han en tyst åskådare som i förundran plirade upp mot himlen och vidare ner till marken. Allt det vita – ljudet av det när det träffade sten och mark, känslan av det när det lade sig i hans päls – blev ett tydligt uppvaknande om vad flocken lämnat bakom sig. Kontrasterna var stora. Detta var inte Acherati. Insikten gjorde det lättare att andas. Luften var lättare. Här var den fläckfri; inte tyngd av saltet från tårar eller den magomvridande doften av rädsla och blod.
   Oberon lyfte blicken och såg mot sin bror. Han såg dum ut med skålen på huvudet som då och då gled ner för ögonen av hans yviga rörelser. Dum men levande. Oberon fnös fram ett roat skratt och leendet breddades. Hans knasiga, bästa och levande bror.
   Arnos leende var något Oberon inte visste han saknat förrän han nu såg det sträckt över broderns ansikte. Bröstet svällde på nytt av värme och svansen började försiktigt svepa från sida till sida. Kunde Arno le genom smärtan efter allt som hänt kanske det fanns hopp. Hopp om att kanske – kanske – skulle saker och ting ordna sig ändå.