[Endast för flocken Jägarna (+ Hector)
Mer info finns i Jägarnas flockforum!]

Andedräkterna virvlade likt slöjor runtom vargarnas ansikten, stundom skimrande när de fångande ljus i luften som ögon inte såg. Himlen hade långsamt börjat ljusna vid horisonten, men ännu var det långt tills solen skulle fläcka marken. Luften var klar, endast rörd av en stilla bris som viskade över landskapet. En tunn hinna av dimma hängde över marken, lågt nog för att även mindre vargar skulle kunna se över den. Med solens långsamma klättrande skulle även dimman stiga, men ännu vilade den under bleknande stjärnor. Ljudet av snö under många tassar var bland de påtagligaste i stillheten, endast överröstad av det omisskännliga ljudet av det stora djuret längre fram.
    Flocken hade stannat tidigare än vanligt, redan innan nattens mörker börjat skingras på himlen. Nätterna hade blivit längre allt eftersom de nått nordligare marker, och med vintern i antågande kändes även dagarna mörkare än förut. Den vita snön som klätt marken i ett ankeltjockt lager sedan föregående natt hjälpte till att skingra skuggorna och fick världen att skimra blåaktigt på ett vis som för många var bekant, för andra trollbindande och nytt. Anledningen till avbrottet i vandringen hade dock inte varit snön.
    Dimitrij kastade en blick över de medlemmar hon hade med sig. Alla var inte här, några hade stannat i en sänka de passerat tidigare där de passade valparna och vilade, eller lekte i snön. De som var här gick med sänkta huvud och styva svansar, med målmedvetna blickar riktade framåt. Det hade inte varit något svårt beslut när flocken råkat på spåret av den ensamma mammuten. Deras jaktlycka hade inte varit den bästa under de senaste dagarna, och de var hungriga. Det lilla de hade fångat hade främst gått till de som tog hand om valparna, och valparna själva.
    Trots att djuret var ungt var mammuten betydligt större än något annat byte Dimitrij hade jagat. Den var nästan dubbelt så hög som Loke, och bred därtill. Tyngden i dess steg var uppenbar. Hade det inte varit för att den haltade på ena frambenet var inte Dimitrij säker på om hon hade vågat riskera att jaga den. Det var inte långt kvar nu, och hon ville inte ta för stora risker. Inte nu. Även med andra vid sin sida kunde ett så stort djur orsaka mycket problem. Vandringen och hungern hjälpte inte heller deras krafter.
    De hade följt mammutens spår tillräckligt länge för att valla in den bland en samling snöklädda klippor. Med en snabb knyckning på nacken sände Dimitrij riktningar till alla närvarande. En känsla av position snarare än förklaringar. Ord tog för lång tid att registrera och reagera på. Hon ville ha flocken utplacerad och redo. De hade vallat länge nog.

Tusentals, miljontals vita flingor av köld hade fallit från himlen natten innan. Det hade inte funnits en varning, inte ens en föraning – snön hade bara börjat falla. Glittrande kristaller av is. Det var förbindande vackert, trolskt.
     Snön hade välkomnats med glädje, med skratt och ekande förtjusning. Det var något alldeles nytt och spännande för många, men även något som många längtat efter när de spenderat många månader i en semitropisk skog.
     Nu hade den lagt sig som ett täcke över marken. Den höll allt därunder gömt och nerbäddat. Världen hade ljusnat upp en aning, och världen tycktes alltid gnistra. Det var svårt att inte vara hänförd. Men trots sin vilja att stanna för att leka, för att beundra snön, så hade hon slitit sig för att hjälpa till med jakten.
     I tystnad vandrade de över det nu mer vita landskapet. Hon lyssnade till de andras andetag och steg, men framför allt det avlägsna ljudet av bytet där framme. Även på avstånd hade hon kunnat se deras mäktiga storlek, men när de kom ännu närmare överskreds hennes förväntningar. Något så stort hade hon aldrig skådat. Det skrämde henne, men hon litade på sina flockkamrater och Dimitrij.
     Dimitrijs avtryck i hennes sinne var så intränat och naturligt för henne så hon reagerade med ens. Tillsammans med de andra positionerade hon sig. Den ringa känslan av osäkerhet skuggades av målmedvetenhet. Hon var hungrig, alla var hungrig. Ljudet av hennes hjärta kändes outhärdligt starkt när hon hukade sig en aning. En spänd väntan på Dimitrijs nästa order fick det att rycka i hennes muskler.