Kaiwood.

Vad var det för jävla ställe egentligen. Kallt, ruggigt, stinkande träd. Ruttnande löv under tassarna. Kvav luft, konstiga ljud. Ingen sol. Ingen sand.

Kione svor för sig själv där han klampade fram genom skogen, högertassen sjönk ner i en gyttjepöl och han morrade ursinnigt samtidigt som han snurrade ett halvt varv och förgäves försökte bli av med den iskalla, blöta geggan. Usch, hur hade han hamnat här? Vad var det för påhitt egentligen?

Typiskt Tramptass att sända ut sökpatruller och sedan inte låta Kione följa med.

- Du är för ung och oerfaren, gå hem till lyan, valp.
Kione imiterade betans ord med en snofsig ton på rösten och ett feminimt knyck på huvudet. Han var så trött på att räknas som flockens valp, han var faktisk 17 år och det var längesedan han sett sig själv som en valp. I Devils var valpstadiet ovanligt kort och Kione var inget undantag, han hade slutat leka när han var tolv.

Nej, Tass hade fel. Han var stor nog att leta efter Nevada, om han så skulle göra det själv. Och det är anledningen till att han i nuläget befann sig i utkanten i Kaiwood, han letade efter sin ledare. Till synes utan framgång, men Kione vägrade ge upp. Han drömde sig bort, såg i sitt huvud hur flocken skulle reagera om han kom hem med ledaren, hur de skulle tänka större om honom, hur han snabbt skulle förvandlas till flockens hjälte.

Så där gick han, den brunraggiga varghanen, dagdrömmandes mellan de tjocka trädstammarna. Ett tjugotal kala, rosa fläckar i den annars tjocka, täta pälsen vittnade om att han var en stridskämpe trots sin ringa ålder. Brännskadorna han fått i kriget hade tagit månader att läka, men nu var han helt återställd.

(Pax till Dawn)

Dawn hade ingen anledning till att vara här, hon hade egentligen ingen anledning till någonting men just här kändes hon extra ovälkommen. Det berodde förmodligen på den dystra omgivningen. Marken va lerig och luften kändes otrevlig att andas in. Nej här hade hon inte för avsikt att stanna. Hon hade tagit av mot öst och hoppades att hon skulle komma ut ur den här dystra otrevliga skogen inom en snar framtid. Hon var inte hungrig, inte kall utan bara uttråkad. Och trött på att vandra omkring ensam i skogarna. Hon kanske borde tänka om gällande hela flock-frågan.

Tankarna avbröts när en gren klängde sig fast i hennes horn och hon fick kämpa för att komma loss. DUMMA träd - skrek hon rakt ut och rykte sig loss med en väldig kraftansträngning. Hon stod stilla ett par sekunder och tog tillbaka kontrollen över sin andning. Hade hennes far varit här nu hade han bannat henne för sitt utbrott, lugnet skulle man alltid behålla om man frågade hennes far. Hon motsatte sig denna filosofi och extra mycket idag. Hon kände sig lättirriterad och hon hoppades att hon skulle hitta något eller någon att ta ut det på.

Som på given signal kände hon doften av varg. Av lukten att döma var det en ung hane, perfekt! Dawn gick smidigt mellan träden men den lilla vind som var vände riktigt och hon tappade spåret. Hon fick ett surt ansiktsuttryck och tog en snabb funderare men tålamodet och intellektet var inte riktigt med henne i dag så hon satte upp nosen i vädret och ylade. Ville främlingen ses fick han leta reda på henne tänkte hon trotsigt innan hon gav ifrån sig ytterligare ett lång yl.

Mitt i sina dagdrömmar om ära och rikedomar så tränger ett ylande genom hans trumhinnor och väcker honom ur sitt zombieliknande tillstånd med ett ryck. Han ser sig förstrött omkring men ser ingen varg. Han stannar upp och funderar ett ögonblick på vad han ska göra men bestämmer sig snart för att det inte kan skada att se vem den ylande vargen är, vem vet, h*n kanske har nyheter om Nevada.

På raska steg tar han sig närmare den ylande främlingen, efter några minuter blir vittringen starkare och han kunde urskilja en brun vargkropp mellan träden. Han hade vinden mot sig, så hon skulle inte känna hans lukt.

Ett slugt leende spred sig över hans ansikte då han insåg att han hade övertag. Tyst smög han sig närmare och när han bara var några meter ifrån vargen, som han kunde känna var en hona, stannade han och såg på henne med en lugn blick.

- Hej.

Förhoppningsvis skulle hon bli skrämd. Han log inombords.

Rösten kom bakom henne och hon ryckte till av överraskning, hon hade inte hört eller känt någon närma sig. Hon vände sig om och granskade främlingen som hade hittat henne. En stor brun hane stod framför henne, ung men stor. Han hade tydligen haft för avsikt att skrämma henne så innan hon svarade gjorde hon sig säker på att ha en säker stämma:
- Hej.
Hon granskade honom mer ingående och mötte hans gröna blick. Hon svängde långsamt på svansen och ena mungipan åkte upp en smula. Hon var på ett hemskt tråkigt ställe, kanske kunde främlingen liva upp stämningen lite? Hon sträckte en aning på sig och sa sedan:
- Vem har jag nöjet att träffa mån tro?
Ett namn var alltid bra att ha och det var ett bra sätt att starta en konversation. Hennes sociala kompetens var inte alltid den bästa dock men övning gav färdighet. Hon kunde inte låta bli att känna sig en smula liten och det hände sällan då hon också var en stor varg men han var större. Det förargade henne men detta var tankar och känslor hon dolde väl. Men irritationen över leran som trängde upp mellan tassarna lyckades hon inte dölja lika väl. Hon lyfte på tassarna en efter en och skakade av dom med illa resultat medan hon väntade på en reaktion från den andre..

Honan framför honom blev till synes inte rädd för honom, vilket var en besvikelse för honom, men han höll humöret uppe. Nu fick han chansen att granska främlingen på närmare håll, hon var en vacker hona, i hans egen ålder, kanske något äldre, brun päls med ljusare partier över bröstet och magen, han noterade att hennes ögon var gröna och de såg nyfiket tillbaka på honom. Men det hans blick fastnade på var de besynnerliga hornen som växte upp på hennes huvud, strax över öronen. Hans mor hade berättat sagor om olika väsen i numoori, hon hade berättat att det fanns alla möjliga sorters vargraser och att alla inte var så varglika som andra. Men trots honans hornprydda huvud så var hon vacker, hornen passade henne trots allt.

- Kione, till er tjänst, min unga Dawn.
Sa han med ett roat leende och en djup bugning. Han reste sig långsamt upp och utan att ta blicken ifrån henne ställde han sig framför henne.

- Får man fråga vad du går i dessa.. angenäma skogar?
Av tonen på rösten att döma kunde man förstå att han tyckte att platsen var allt annat än angenäm. Han längtade tillbaka till öknens värme.

Ögonen vidgades då hanen talade till henne och öronen ströks bakåt. Hon sa med kall, avvaktande röst:
Kione, Hur kommer det sig att du redan vet mitt namn? Är du en demon? Rösten sade att ett svar krävdes. Hon stirrade på vargen framför henne och undrade vad det här var för något. Hon hade inte presenterat sig och hon hade inga vänner här så hur kunde hanen redan veta hennes namn? Hon kände sig misstänksam och illa till mods.

När den andra frågan kastades ut i luften valde hon att ignorera den. Hon ville först ha svar på sin egen fråga. Men ironin i Kiones röst roade henne en smula. Det här var allt annat än en angenäm plats men den konversationen fick vänta tills hon fått en förklaring. Hon kände sig granskad och det gjorde inte saken bättre..

[oh, my bad, jag snurrade till det xD fick för mig att hon hade presenterat sig. Ajja, han kan tala med andar, så en ande avslöjade hennes namn av nån konstig random anledning xD ]

Kione skrattade kallt då honan blev misstänksam. Han klandrade henne inte men det var alltid lika roligt att se deras miner när han visste någonting om dem som de inte väntade sig. Det var väl den enda hans löjliga kraft dög till, att få fram oviktig information om andra vargar. Andarna berättade sällan nödvändiga saker och de höll hårt i viktig information. De var ett svårt folk att tala med och man gjorde dem lätt upprörda.

- En demon? Tycker du jag ser ut som en? Nej då, en liten fågel viskade i mitt öra.
Förklarade han med ett brett leende och okynnig blick. Han visste att honan inte skulle nöja sig med det svaret, men han älskade att leda samtalet och avslöjade inte i väntan på att hon skulle ta till orda. Lekfullt började han cirkla runt henne på långa obesvärade steg, det här var kul!

[Hahaha okey ja de funkar väl. Dawn har inte vuxit upp med krafter så hon är väldigt emot dom, hon kallar alla med krafter för demoner, du kanske kan förklara att ni faktiskt inte e demoner haha :P ]

Dawn blev inte lugnad av hanens ord eller leende. Hon svarade en aning osäkert:
-Jag vet inte hur demoner vanligen ser ut, det är först här i Numoori jag stött på.. demoner. Om du inte är en demon, hur visste du mitt namn?

Hon väntade bestämt på ett svar. Hon hade träffat alldeles för många underliga vargar på senaste tiden och det snurrade smått i hennes huvud av alla nya intryck. Det tycktes som att dom flesta här var.. demoner? Hon hade inget bättre ord för det. Krafter, magi, demoner - hon hade aldrig stött på det tidigare och det skrämde henne. Hela hennes värld hade vänts upp och ned. Hon hade alltid varit den som var annorlunda. Andra hade alltid kollat konstigt på hennes horn men här verkade hon den enda normala varelsen. Nej, det här var ett konstigt land. Dawn längtade efter en noga förklaring till all denna galenskap. Hon spände ögonen i Kione och visade tydligt att en förklaring var på sin plats! Kanske kunde han också höra hennes tankar? Hemska demoner!!

När Kione såg honans ansiktsuttryck och hörde hennes förvirrade stämma förstod han att det var dags att sluta retas. Hon trodde verkligen att han faktiskt kunde vara en demon. Nog var han en Devils, men trots allt var han långt ifrån en demon. Så han stannade upp igen framför henne och satte sig. något förbryllat ner.

-Demoner..? Har du stött på demoner... och överlevt?
Han höjde tvivlande på ögonbrynen och synade henne kritiskt, det var inte många som hade överlevt ett möte med en demon, och på henne lät det som att hon hade träffat flera stycken. Kione rös, han hade bara sett en demon en gång och det var en som bodde i en utav hans käraste flockbroders kropp. Det var inget han ville uppleva igen. Han rös utav bara tanken på det så han skakade snabbt av sig dom tankarna och riktade åter uppmärksamheten mot den bruna honan.

- Jag är ingen demon iallafall, jag är bara Kione. En ande talade om för mig att du heter Dawn. Jag kan tala med andar, när de väljer att prata med mig.
Den sista meningen muttrade han fram, envisa varelser, de där andarna. Han tystnade och betraktade den hornprydde honan. Han hoppades att hans förklaring hade lugnat henne, för han hade varit riktigt uppriktigt, något som han sällan var. Han kunde inte riktigt förklara varför han hade avslöjat sin kraft för honan, inte heller kunde han förklara varför han var så vänlig emot henne, hon var ju trots allt bara en främling. Men hon kändes som så mycket mer än bara en främling. En pirrande känsla spred sig från maggropen, och han gillade det inte.

Kione var kär.

(HAAAAHHH Kione <3 )

[måste åka och jobba nu men jag svarar ikväll. :) Kär? wtf?!? De gick fort :O hahaha :P ]

*påminnelsepet* ^^