Under flera veckor vandrade den sargade fakargen långsamt i den riktning han trodde var söderut. Långa pauser och ointressanta möten med främlingar hade saktat ned vandringen. Att skogen var oändligt stor hjälpte honom inte. Det var som om den aldrig tog slut, och Molok kunde inte låta bli att tro att någon spelade honom ett elakt spratt. Det var utmattande både fysiskt men framförallt psykiskt att leta och inte finna något - inte ens ett ynka litet spår av någon som stod honom nära. Han var osäker på hur länge han skulle orka med ovissheten om han någonsin skulle få återse sina syskon eller sin partner. Landet hade varit stort nog när han kunnat ta hjälp av sina vingar och scannat av området från luften. Nu när han var tvingad till att ta markvägen kändes allt än så mycket större.
   De helande krafterna han tilldelats hade hjälpt hans öppna sår att läka snabbare. Det värkte inte längre i det som fanns kvar av hans vingar, och smärtan som strålat från tänderna mot käken var borta.
   Men de helande krafterna kunde inte läka det brustna hjärtat han bar på.

En ljus skugga långt i ögonvrån fick den trötta blicken att se åt vänster. Molok drog efter andan. Bland de tjocka trädstammarna och det blommande bladen tycktes han skymta en blek gestalt. Hans puls ökade i takt och han stannade upp med ena tassen i luften. Det var för långt för honom att helt kunna urskilja det med sin syn, men han kunde svära på att han såg de bekanta, böljande och svävande lockar som var hemma för honom.
   “Nomë.” Andades han lågt. Han kände tårar brinna bakom de mörka ögonen likt hur hans hjärtslag slog allt snabbare. Molok var paralyserad, oförmögen till att röra sig. Han hade väntat en evighet på att få se henne, och nu när hon var här kunde han inte röra sig. Men när skuggan började att upphöra och smälta samman med träden bredvid sig var det som om kroppen åter lydde hans order.
   “Nej, vänta”, viskade han desperat, för lågt för henne att höra. “Vänta!”
   Molok märkte inte själv när han hade börjat springa. Vid hans närmande försvann hon bit för bort. Han kände paniken greppa tag om honom. Vad skulle han ta sig till om han inte hann dit i tid?
   Tvärt stannade han upp, ignorerade smärtan som strålade ur hans leder, och såg sig förtvivlat omkring. Hon var borta.
   “Nomë, lämna mig inte”, kved han olyckligt fram. Hans ben darrade och andfått lutade han kroppen mot närmsta trädstam. Utmattat sänkte han huvudet mot marken och slöt ögonen i ett försök till att bekämpa tårarna. Det var lönlöst. Okontrollerat föll tårarna nedför hans kinder.
    “Snälla, någon, hjälp mig,” snyftade han lågmält. Det enda som återstod att göra nu var att be till högre makter. Kanske kunde de på något sätt hjälpa honom på traven, visa honom vägen hem. Molok visste att han av alla inte förtjänade det - det hade han aldrig gjort. Men han var desperat och hade inget mer att förlora än hans brustna hjärta.

[Ensamt.]