Skogens lugna kvittrande, vindens sitta vinande och porlandet av en livlig bäck fyllde den sargade skogen med liv och rörelse. En ung vit individ rörde sig bland dom omkullblåsta trädet. Man kunde se lugnet i dom rödsprakande ögonen och den lugna kroppshållningen talade stilla. Han var lugnande och harmonisk att se på men för den som kunde läsa hans tankar så kunde man se och höra att han sökte efter nå, någonting oerhört viktigt.
Den stotlige hannen stannade upp och såg upp emot några träd, dom ljusa öronen klippte till en gång vid vardera sida om den tjocka manen för att sedan spänt lyssna efter igenkännande ljud. Han kunde inget höra ifrån sin älskade dotter, men något annat fångade hans intresse och det magnifika huvudet vändes emot de håll han kände och hörde den okända individen. Dom mörka ögonen slöts och vindar började dansa runt om honom. Vinden singrade sig och försvann in i skogen och han hade fått reda på att det var en lite hona det rörde sig om. Han öppnade ögonen och stod kvar vid platsen en stund för att sedan börja röra sig emot den okände tikens håll. Men istället för att röra sig längst marken hoppade han i en oerhörd fart upp i ett trädd och fortsatte färden bland dom grönskade kronorna. Fåglarna samlades runt om den vite och flög efter honom så länge dom orkade och hängde med innan dom försvann upp i skyn. Han kunde känna närheten av den lille silvergrå valpen men kunde han inte se henne så visste han att hon inte vad vid hans sida. Sorgen sköljde över hannen och han stannade upp på en gren och suckade tungt. Öronen låg lätt strukna emot nacken och han satte sig ned. Den mörka nosen vändes upp emot skyn och återigen slöts dom blodröda ögonen och han drog djupa andetag. Vinden lekte i den tjocka snövita pälsen samtidigt som solens mjuka strålar värmde upp det isiga ansiktet. För den som inte såg eller visste att han var en ninja skulle nog ta fel på honom och en vintervarg men så var självklart inte fallet. Han var en renblodad ninja men skröt inte om det utan var rent stolt över sitt blod, hans stolthet som förts i så många generationer och nu fanns det bara två rena ninjor kvar i landet.

Tankarna for fram och tillbaka och den vita pannan rynkades lätt. Tankar från långt tillbaka till denna stund, detta nu. Tankarna om hans moder, syster, valparna och Zuri. Herodotus trädde även fram men en och en föll familjen ned till helvetet. Snön färgades röd och dom bekanta ansiktena började tappa päls, skinn. Maskar kröp ur dom tomma ögonhålorna och vilsna skrin ekade i mörkret. Dom kom närmare och närmare i en ring runt honom och dom vilsna skrien, gråten och förtvivlan blev högre och högre. Dom tomma hålorna såg emot honom med sorg och besvikelse.
"Varför gjorde ni inte mer, varför hjälpte du oss inte mer. Varför lät du Akaryuu lämna fältet, varför gick vi under." fruktan i dom röda ögonen blev större och han såg sig i panik runt för att hitta en flyktväg men kunde ingen finna. Plötsligt försvann dom bortgångna vännerna och ett gyllene sken lös som ett litet klot längre bort. Med försikta steg närmade han sig och fick se en mycket bekant och kärt siluett. Zuri, hans älskade Zuri som för så längesedan hade lämnat hanns sida hade äntligen återkommit i mörkret för att hämna tillbaka honom till ljuset. Men oavsett hur mycket han nämnde hennes namn vände hon sig inte om, hur mycket han än försökte runda henne så tycktes han alltid möta hennes rygg. Plötsligt trädde en liten vit gestalt fram mellan tikens ljusa ben, det vände sitt lilla huvud emot Yoru som till sin fasa möttes av ett förvridet och sorgfyllt uttryck. Eller kunde man kalla det uttryck, knappt det. Mycket snart trädde en lika stor gestalt, lika gyllene som sin moder med samma förvridna uttryck. Han backade med fasa i blicken och vände sig om för att mötas av Zuris tomma svarta ögonhålor. Dom svarta läpparna var särade och ett ruskigt leende hängde i de tomma guldfärgade ansiktet innan hon hyste sitt hugg emot den vita hannen.

Med häftiga andetag slog han upp ögonlocken och för första gången på länge tappade han balansen ifrån grenen och den stora ljusa kroppen föll emot marken. Men under fallets gång hann han vrida sig, likt en katt och landade smidigt på alla fyra. Fortfarande andades han aningen tung och var tvungen att sätta sig ned och grubbla över vad det var han hade sett, vad hade det betytt.

[Fail xD Men aja, pax till kära Miv ♥]

Niara hade blivit chockad och skrämd när det plötsligt hade fallit ner en varg framför henne när hon skulle vandra ut ur buskarna under trädet. Hon hade tjutit till och hoppat tillbaka in i det skyddade buskaget då hon nästan trott att han hoppat ner för att attackera henne, men han verkade inte ha varken hört eller sett henne så nu satt hon blickstilla bara en kort bit bakom honom, till synes osedd med hjärtat bultandes hårt som en stånghammare. Medan hon fick chansen att stilla lugna ner sig så fick hon bättre överblick av situationen och stilla studera vargen framför henne. Det dröjde inte länge innan hon kände att han var.. Annorlunda. Han hade ett lugn omrking sig som hon ganska sällan kända av hos vargar hon mötte på sin ensamma vandring. Niara lät sig känna av hans tankar och känslor. De var mjuka, goda. Ovanligt lugna. Hans grubblande gjorde att Niara lyckades slappna av något där hon satt i tystnad, hoppandes att hon skulle förbli osedd, men hon var inte längre rädd för honom. Något sade till henne att han var helt ofarlig och aldrig skulle skada henne. Niara hade ännu svårt att läsa av tankar i ord, utan fick dem mer i bilder och känslor. Hon hade ärvt sina tankekrafter från ett långt led av renrasiga silvervargar, och var en begåvning på det hela. Dock efter att hennes familj hade omkommit i gudarnas vrede så hade hon gått misste om den träning hon annars skulle ha fått, och fick nu lära sig på egen hand.

Eller nåja, nog hade hon hjälp av sin osynlige övervakare, Ängeln Andeo Niara som Niara själv var döpt efter. Hon hade ju alltid hört att hon var döpt efter Ängeln och att hon dessutom var hennes skyddsängel, men hon visste inte om hon verkligen alltid hade någon vid sin sida, hon hade aldrig sett henne. Men hon kände sig aldrig ensam, och hon hade stark tro till gudarna och sjöng och bad dagligen till dem för att hedra dem.

Nu satt hon dock och blev mer nyfiken på vargen framför henne då hon inte kunde känna av något större mörker i honom.

[Nejmen vilken lite söt och försiktig sak :')]

Dom ljusa öronen klippte till och spändes samtidigt som den känsliga svarta nosen vädrade in alla det möjliga dofter som fanns runt om honom. Han kunde tydligt känna av en okänd men söt doft och huvudet lades lite lätt på sne. Den stilla vinden rörde sig försiktigt över områden och mycket riktigt befann det sig en liten varg i närheten, en varginna vad han kunde känna av på doften. Han försökte försiktigt läsa av henne och kunde mycket tydligt känna att det var en mycket godhjärtad och försiktig hona han hade att göra med. Men det fanns även någonting bekant över henne även om han ännu inte såg henne med egna ögon så kunde kan tydligt känna igen denna känsla. Den långa svansen svepte till och han såg upp emot trädet han nyss kommit ner ifrån. Eller rättare sagt ramlat ner ifrån, även om han inte gillade att erkänna det så hade han av ren oförsiktighet ramlat ner därifrån.
Försiktigt vände han sig om emot det håll han visste att den främande varginnan befann sig och la huvudet lätt på sne och såg in i buskarna med sin mörka röda blick.
"Jag ursäktar om jag skrämde er då jag kom ner ifrån skyn. Det var inte min mening." rösten var lugn och vänlig och det vita huvudet sänktes en aning, skrämma henne mer var inget han ville utan snarare tvärt om. Han ville se och veta mer om henne.

[Ja hon är så nätt så :')]

Hon blinkade några gånger innan hon till slut reste sig generat upp och gick fam mot hanen med lätta steg.
Hon bugade lätt för att inte känna sig oartig och sa med en ljus nästan sjungande stämma:
- "Ingen fara, det var lite oväntat bara." Hon log vänligt för att visa att hon nte var rädd. Hon studerade den ståtliga hanen en stund och omedvetet började hon läsa av hans sinne. Nu när han verkade vara mer öppen mot henne så fick hon mer bilder och känslor i sitt sinne som egentligen var hanens. det var något med hans utseende, ögon eller hans själv, som gjode att hon kände att de hörde ihop på något sätt. En del av honom kändes som en del av hemma. Hon trodde nog inte att det var av blod de hörde ihop riktigt, men nästan.

Hon avbröt sina egna tankar.
- "Tillåt mig presentera mig, jag är Niara, Niria och Henodotter, frá Silverpile. Och ni?"

Hon föredrog en ordentlig pesentation som de hade gjort i hennes hemflock, och detta kändes som en varg av ära som inte skulle ha något emot det, och en varg som hon gärna presenterade sig för. Man kunde känna av ganska tydligt vilka vargar som är onödiga att presentera sig alls för.

Då hon kom fram ifrån buskarna kunde han se henne ordentligt. Den mörka blicken gled över den lilla silvriga varginnan och minnen ifrån han barndom väcktes. Hon var så lik hans kära syster men utan att behöva veta om hennes namn eller bakrund så visste han mycket väl att det inte var hon. En liten låga som hade tänts slocknade igen med en kall vind. Artigt bugade han lätt tillbaka och lyssnade noga till hennes namn. Niara, ett så vackert namn. Passade henne perfekt tyckte han och log vänligt emot Niara.
"Vackert namn ni har Niara. Själv kallas jag Yoru, son av Yachiru och Hagetsuei. Ättling av ninjasläcktet Oga." sa han i en lugn och trevlig stämma. Även om han inte var van att presentera sig på ett sätt som detta så hoppas han att det blev bra. Kanske inte lika bra som Niaras men han minns tydligt orden som hans mor sa till honom en gång i tiden. Artighet och godhet är en av dom starkaste krafter man kan bära inom sig. Och han kunde inte göra något annat än att hålla med. Det fanns allt för få som bar detta inom sig numera.
"Vad gör en så vacker mö som ni så långt ifrån Silverpile?" dom mörka ögonen såg med en undrande djup blick emot henne. Ville han veta så kunde han utan problem ta reda på det, men fann inge nöje i att söka runt i andras huvuden om det inte var ett rent måste.

[Så dåligt de blev D:]

Hon rodnade lätt när han sa att han tyckte om hennes namn. Det hade hon inte väntat sig att höra.

Hon svarade sedan med en lätt fascination i rösten.
"Ninjavargar? det har jag aldrig hört talats om, kan du berätta mer+ Vart kommer Ninjavargar ifrån?"


Niara hade fortfarande så mycket att lära om världen insåg hon. Så mycket historier, berättelser, vagrar och individer som hon aldrig hade hört talats om eller träffats. Hon älskade mångfalden som fanns där ute i världen. Det gnistrade i henne av lycka när hon insåg att det fanns ännu mer att se och upptäcka. Hon ville besöka alla platser som gick att besöka. Hon skulle göra så tills hon hade hittat sin plats i världen, och sitt hem.

Sitt hem ja. det hade varit Silverpilé. Hon såg olycklig ut.

"Jag hade inte mycket som höll mig kvar där. Vår flock, den dödades av vargar." Hon var tyst en stund.

"Silvervargar är fredliga vargar. Vi är inte krigare. Det gick fort. Jag tror inte det finns många silvervargar kvar där alls nu."

Niara kunde bara minnas med sorg de döda kropparna. Hennes föräldrar hade lyckats skydda Niara så hon kunde fly. Det kunde möjligen finnas andra som lyckades fly från platsen, men det var inga hon hade träffat på, och hon hade sökt och vandra länge nu. Idag hade hon mer börjat acceptera att hon var ensam, och kanske skulle förbi detl.

Hon visste inte ens vilken ras vargarna hade varit av som anfallit dem och utrotat hennes flock. Men det spelade ingen roll. Niara kände ingen längtan efter hämnd. Att hämnas med blod vore för henne otänkbart. Hon hade aldrig tänkt i sådana tankar någonsin. Hon skulle aldrig vinna lycka på att döda andra. nej det enda hon längtade efter var ett hem, och vänner. Kanske skulle hon återvända till Silverpilé en dag? Kanske inte. En del av henne skulle vilja återskapa en flock där av silvervargar, eller en flock alls.


Hon hade sett sorgsen ut, men snart kunde man se ett leende igen, och hon utstrålade värme. Niara hade nog inte kunnat tagit sig så här långt om det inte vore för hennes förmåga att kunna se glädjen i allt, och genom att ständigt kunna känna frid i själen. Att fundera för mycket på de dystra skulle bara ha förstört henne sen länge.

Hon bugade ursäktande.
"Förlåt, det var inte meningen att tala så dystert."

Det var mycket längesedan han hade träffat på en varg som denna. Så full av liv och nyfikenhet. Det var knappt så att dagens valpar bar detta liv och utforskarkänsla inom sig vilket oroade honom lite grann. Det hade hänt så mycket på senare år och ingenting verkade riktigt stämma längre.

Leendet sprack upp och Yoru kunde inte göra något för att hindra det, ett mjukt och vänligt leende som inte hade funnits hon honom på länge och han bugade sig lätt för Niara.
"Självklart kan jag göra det." fortfarande talade han i en lugn ton men någonstans där längre bort kunde man nästan höra lycka. Aldrig förr hade någon bett honom att tala om hans släkte, förutom hans kära dotter som just nu inte gick att finna.
När han började tänka på Ria suddades leendet nästan ut helt. Men då han hörde henne berätta så försvann alla känslor i det ljusa ansiktet och han lyssnade bara stillsamt till hennes stämma.
"Jag förstår." ty han förstod och kunde känna hennes sorg. Själv hade han varit med om det och inte bara en gång. Fortfarande minns han tydligt sin mors blick då hon jagade iväg han och systern för att sedan försvinna med vinden. Fortfarande minns han den dagen allt för tydligt och lika så kriget mellan Herodotus och TBB. Efter det så kände han att det var bäst att vandra själv då man slapp händelser som detta. Men så kom hans kära barn till världen men även dom togs ifrån honom. Alla.
Öronen tippade lätt bakåt men ryckte till då Niara åter talade. Han drogs upp ur sin trans och med ett försiktigt leende lät han några värmande vindar sakta cirkulera runt varginnan.
"Ni må inte bära den fysiska styrkan inom er, men ni har någonting annat gott. Låt inte er sorg bli för djup så ni slukas av den Niara. Det kan inte finnas något gott om det inte finns något ont." många skulle nog inte förstå vad han menade, en del kanske skulle kalla honom vis. Men Yoru gjorde inget försök till att lära vad som är rätt eller fel utan delar bara med sig av sina erfarenheter. Sen ifall någon ville ta åt sig dom eller ej rörde inte honom alls.

"Ni har ingenting att ursäkta för."

Niara nickade, och gav honom ett leende.
- "Det är kloka ord du säger. Det är svårt att sörja klart helt när man inte har en fast punkt att hålla till i. Men det var längesen så det är lättare att minnas dem med glädje nu. "

Hon funderade en liten stund på vad han hade sagt om silvervargar.
- "Och det stämmer nog. Styrkor finns av olika slag." Det var dock svårt att hitta sin egen styrka i tider där man känner sig ensam och svag och alla som man älskat gått bort. Niara hade dock styrkan att alltid kunna se framåt mot det positiva. Det var därför hon var där hon var. Men Niara är en ödmjuk varg som inte har för höga tankar om sig själv. Hade hon det skulle hon troligen inte var den hon var heller.


Hon såg mot Yoru, försökte studera honom. Hon öppnade sitt sinne och lyssna och försökte se. Yoru var en god varg, hon såg ljus i honom, en vänlig själ, men även han bar på sorg likt henne. Niara kunde inte rota djupt i andra, och det hade hon inte för avsikt heller. hennes telepatiska förmågor var mestadels att hon kunde känna av känslor, minnen, minnesbilder, ljus och mörker. En egenskap hon haft nytta av, men som hon inte ville använda på fel sätt. Det gick emot hennes kulturs principer också. Om det kunde hjälpa en att förstå och hjälpa andra, så var det bra. Om det var privata saker, så skulle man låta det stanna just där. Ibland var det användbart i självförsvars syfte, att kunna känna efter om en varg bar på mycket mörker och ondska kunde ge en tidig varning om att det var dags att lämna och vända om.

I Yoru kunde Niara inte känna den typen av mörker eller ondska. Tvärtom.

- "Säg mig Yoru, vad är er styrka? Eller, de så kallade ninjornas styrkor?"

Han lyssnade till hennes ord och begrundade dom lite grann. Ingen fast punkt att gå till. Han hade visserligen haft en sådan en gång i tiden men även den togs ifrån honom likt Niara. När han väl började fundera på det så var nog deras bakgrund ganska lika även om han inte ville erkänna det.
Läpparna särades för att säga nå men ingenting vettigt förmådde att lämna honom och där med förseglades dom igen. Hon må kalla honom klok men Yoru skulle föredra att bli kallad tankfull. Det var allt för få som verkligen sa som dom tycker och tänker numera, allt går ut på makt och storhet*tappade rätta ordet Dx*

"Jag har hört att Silvervargarnas största styrka är dess telepatiska förmågor, jag hann inte lära mig allt för mycket ifrån min mor innan det var försent. Men jag minns än tydligt hennes ord. 'Använd det klokt'." med ett lätt hummande klippte dom ljusa öronen till och den mörka blicken såg emot den lilla silvriga varginnan. Saknaden efter hans mor och syster fanns där ständigt men Yoru visste att dom var borta sedan länge och lika så hans käraste. Men att låsa sig fast vid sånt kunde leda till fördärvet istället för att fortsätta blicka framåt.

"Alla har vi olika styrkor, även vi ninjor. Men i mitt fall skulle jag nog säga hopp." hopp efter att få återse det lilla som finns kvar av hans släkte. Många hade gått under men fortfarande finns rösterna efter några få kvar i vinden. Det skulle vara en lögn och säga att Yoru inte är en av vindens söner. Ingen kan nog lyssna till vindarnas viskade som han och förstå dom så tydligt och klart trotts dom svåraste stormnätter.
"Men det är sant som ni säger, styrkor finns i alla dess slag. Vad må er tros vara Niara?"

Niara funderade en stund. Hennes styrkor? Hon hade inte riktigt reflekterat över hennes egna styrkor, såg bara styrkor os andra. Hon hade aldrig sett sig själv som stark, eller speciellt bra på något. De dela som Niara var bra på, var sådant som alla vargar i hennes uppväxt också hade kunat, hon såg det inte som speciella eller mer märkvärdiga gåvor än andra. Snarare tvärtom så hade hon ofta känt sig hjälplös istället bland alla vargar hon had mött.

Hennes blick svävade iväg mot omgivningen i den vackra skogen omkring henne som badade i mjukt ljus. Den lummiga och sköna grönskan kunde verkligen vara förtrollande, och det påminde henne om hemma, även om denna skog skiljde sig mycket från Silverpile's.

En plötslig rörelse från en skön liten fjärl fångade hennes uppmärksamhet och hon följde den med blicken. Fjärilens ljudlösa dans var väldigt fängslande och den flög sakta upp mot himmelen och försvann i solljuset.

Niara stod kvar och kollade efter den, och ett leende spred sig över hennes ansikte.

- "Jag antar att.." Hon valde sina ord noga och eftertänksamt. "Att jag kan se förbi det mörka. Se det vackra i allt omrking mig. Det finns alltid något fint som döljer sig och kommer fram när dimmorna lättar. Det finns alltid hopp."

Hon fortsatte le och såg upp mot himmelsen, medan hennes leende falnade sakta.

Ja, hon trodde att det var hennes styrka ändå. Det var så hon hade kommit så här långt, det var den egenskapen som gjorde att hon fortfarande kunde le.

Se allt vackert även i det mörka.
Han försökte se ur samma vinkel som Niara och kunde se nästan all, nästan allt förutom de saker som inte bär någon skönhet. Eller gör dom. Tankarna virvlade runt allt för mycket och han blev nästan äcklad av sig själv för att ha kunnat försöka se någonting vackert i dem individerna. Dom skulle aldrig kunna få någonting vackert i sin, möjligtvis var dom det före men inte längre.

Försiktigt log han emot Niara och bestämde sig för att inte tänka på det längre, han kunde förstå vad hon menade och höll med. Det fanns skönhet i allt, nästan allt i alla fall. Det fanns ytterst få saker som inte kunde bära en sådan betydelsefull börda och tur var väl det.

"Er styrka är en av dom starkaste och modigaste jag hört." rösten var stilla och den mörka blicken försökte fånga Niaras.
"Det är få som vågar tro som ni gör..." han log mjukt och sänkte nosen lätt emot marken.
"Fortsätt med det, världen behöver fler som ni."


[vet inte vad jag ska skriva D''''x]

Niara rodnade något och log vänligt.

"Tack det var snällt sagt" Sa hennes nätt stämma.

Hennes blick flackade när hon märkte att han såg henne, något elektriskt gick igenom henne som hon inte kunde förklara riktigt.

"Men det behövs vargar som ni också. " Sa Niara snabbt för att distrahera sig själv. Hon gillade inte att prata om sig själv heller. Niara lyssnade till hans själ. Det var så ljus och vackert, skiljde sig mycket från många vargar hon hade mött. Det fyllde henne med sådan glädje och värme, ny energi som hon till viss del saknat. Niara mådde inte bra av att vara själv för länge hade hon insett. Niara var ingen ensamvarg, hon trivdes bäst i sällskap av andra. Och det var något med denne varg som verkligen fick henne att trivas. Hans ljusa sinne, det var så fridfullt för hennes själ. Hon behövde inte stänga av eller hålla tillbaka sitt sinne. Med honom kunde hon vara öppen utan att bli rädd.

"Jag ser det hos er. Stark varg av ljuset, som kan stå emot dem jag inte skulle ha en chans mot. Jag har mött vargar, med sådant mörker att blodet i mig fryser till is, som fyller mig med sådan skräck, de är så stora att jag aldrig sett något liknande. Mot sådana vargar, har jag inget att komma med." Niara hade fått acceptera att hon var fysiskt svag. Slåss skull hon nog inte vara kapabel till ändå, något med död och mörker skrämde henne oerhört, betyngde henne mycket. Mörker släckte ljuset i hennes ögon, och bara tanken på de mörka farliga vargarna gjorde att hon förlorade glansen i ögonen.

"Så, om jag fortsätter, så måste ni också göra det. Okej?" Hennes röst var fortfarande lätt, men hade en stark ton och klang av vishet från hennes flock starka tradition av kunskap och kloka ord. Som den silvervarginna hon är.

Stilla, så stilla hade det aldrig förr blivit i dom annars så ständigt surrande tankarna. Låg det en formel över dom ord som lämnade den nätta silvervargen, en magisk formel. Allt blev så lugnt inom honom och en behaglig känsla kröp sakta fram. Mer, han ville höra mer av Niaras röst. Aldrig förr hade han hört någon säga att han bar ett starkt ljus inom sig, ett ljus som han själv såg framför sig, såg hur lågan blev svagare och svagare för varje dag som går. Varje timme, varje sekund. Men den svaga lågan sprakade vilt till och växte sig större och starkare för att skänka honom sitt ljus.

"Så, om jag fortsätter, så måste ni också göra det. Okej?"
Blicken höll fäst på Niara men hans tankar var fortfarande stilla och en bitande, obehaglig bris spred sig inom honom. Varför tycktes han känna sig så fridfull vid hennes närhet samtidigt som han aldrig förr känt sig så maktlös. Var det lugnet hon skänkte honom och för första gången på länge så bubblade alla tankar och känslor fram på samma gång.

En varm mjuk vind drog förbi, ruffsade till den ljusa pälsen för att sedan fortsätta sin resa över Niaras vackra lugnande kropp, bort till vindarnas land.
Försiktigt såg han emot henne och dom mörka läpparna drogs upp i ett varmhjärtat litet leende. Fortsätta, ja han skulle fortsätta. Fortsätta för att skydda dom han håller av och nu fanns det ingen återvändo, utan att hon vet om det så hade hon blivit en av dom.
Han ville komma närmare, bara lite närmare.
Med en mjuk rörelse ställde han sig upp för att slå sig ner framför henne. Det skulle räcka med att någon av dom sträckte lite på halsen så skulle man känna den andres päls emot den mörka nosen. Yoru ville säga det men se in i hennes ögon, visa henne att även han ska fortsätta.

"Ja Niara, det kommer jag att göra." rösten var låg men hela hans uttryck talade för sig. Ett mjukt vagt smil hängde i vardera mungipa och dom mörka mystiska ögonen var klara som kristaller.

"Tack Niara." fortfarande talade han i en lägre röst och släppte hennes magnifika ögon för ett ögonblick. Såg osäkert ner vid hennes sida och sedan emot den sköna silvriga.

[Ja okej denna låten dök plötsligt upp precis när jag skulle börja skriva mitt rollsvar.. ]

Niara nickade.

"Ingen orsak." Sa hon vänligt och tyst. Hon blev själv stärkt av tanken på att ha någon som Yoru på hennes sida, även om de kanske inte skulle vara hos varandra. Men vetskapen om att han någonstans skulle kämpa för samma sak som henne, det gjorde henne stark.

Niara kände att hon borde lämna honom nu, att hon inte skulle störa honom mer. Men en plötsligt känsla gjorde att hon inte ville lämna honom. Hon ville stann kvar hos honom, och stå vid hans sida. Hennes hjärta dunkade fortare av rädsla för att aldrig träffa vackra Yoru igen. Det kändes som att ha träffat en bid av hennes forna flock, en bit av hennes hem och en bit av hennes hjärta. Men hon visste inte vad hon skulle säga för att få behålla känslan, eller för att få behålla Yoru. Hon var rädd för att bli avvisad. Därför var det nog enklast att bara förbli tyst, även om det skulle smärta henne.

"Jag önskar dig all lycka nu i livet Yoru. Du kommer att finna din lycka." Hon svalde och försökte hålla sig från att bli för tårögd.

"Jag borde gå." Hon tystnade en stund, och log.

"Farväl, Yoru." Sa hon tyst, och förberedde sig på att vända sig om tt gå. Gjorde hon inte det nu, visste hon inte om hon någonsin skulle kunna vända sig från honom igen.

- Jag borde gå nu.
Orden fick blodet att frysa och han såg på henne vagt förvirrad. 
Något sa åt honom att låta henne gå men han ville inte, ville inte se den silvriga tiken lämna honom och försvinna in i skogen. Rädslan var för stor, för stor över att han aldrig mer skulle se henne. Kunde han tillåta det, skulle han tillåta det. Nej det fanns ingen chans i världen att den unga vackra mön skulle få försvinna från honom. Inte nu och inte senare. 

"Vänta." rösten bar en svag stämma av panik och Yoru hade rest sig upp. Nervöst såg han ner mot marken och drog öronen bakåt. Med den mörka nosen riktad emot marken såg han emot henne med dom mörka ögonen. Han vill inte att hon skulle gå men visste inte heller hur han skulle säga det till henne.
"K-kan ni stanna lite längre?" stämman var mjuk och försiktig. Som om att han valt varje ord med omsorg.

Niara stannade upp i rörelsen och såg mot Yoru med lätt småchockat ansikte, hon hade inte varit beredd på hans ord. Att han ville att hon skulle stanna. Och Niara ville inget hellre. Efter att ha vandrat ensam så länge, så längtade hon efter närhet från andra. Vänner, familj - ja hon saknade allt så djupt. Hon visste att hon skulle behöva gå vidare till slut, men för denna gång, så ville hon stanna kvar längre.

Hon log varmt mot Yoru och nickade till svar.
"Jag stannar gärna en stund till." 

De satt och pratade länge medan tiden gick. De skulle minnas detta möte länge, och leva i hopp om att återse varandra snart igen, för när natten kom och blev till dag igen så kände Niara att hon behövde ta sig vidare, och de skiljdes åt för denna gång. Men Niara tänkte aldrig lämna honom helt nej, för nu visste hon att hon alltid skulle bära med sig en bit av Yoru. Och det spelade inte så stor roll vad han kände för henne nu, eller om de skulle ses igen, för detta minne skulle alltid finnas kvar som ett kärt möte som skulle ge henne hopp om att hon kunde finna ett lyckligt liv igen. De hoppet var den finaste presenten, och den betydde allt.


[Om det är okej, så tog jag mig friheten att avsluta rollet, och hoppas att vi istället kan starta ett nytt roll typ direkt mellan dem där de kan ses mer i nutid? Självklart om du inte håller med så säg till!]