Morgonsolens tunna strålar tog sig försiktigt ner mot marken, den jagade sakta bort nattens kyla. Man kunde skymta himlens blåa figur genom de gröna trädkronorna som släppte igenom det lummiga ljuset. Luften var fortfarande sval och en lätt bris lekte runt trädens mäktiga stammar. Men det var en sak som utmärkte sig från den annars vackra miljön.

Talea låg nära en av de kraftiga trädstammarna, hennes päls var färgad av stelnat blod. Man kunde knappt utskilja hennes annars så ljusblåa päls, blodet hade färgat både hennes kropp och marken som omgav henne . Sakta öppnades hennes ögon, landskapet som träffade hennes ögonlins kändes lika obekant som de sår som prydde hennes kropp. Sakta vände hon sitt huvud om för att se sin kropp, smärtan som for genom kroppen var obeskrivligt. Hon klarade inte av att se hela sin gestalt och förblev därmed ovetande om de skador hon dragit till sig, om man bortser från den smärta de skapade henne. För att undvika den huggande värken rörde hon sitt huvud långsamt och försökte sedan lika försiktigt lägga det mot marken igen. Smärtan försvann inte när hon var stilla, den överväldigade henne och hela hennes sinne gick åt för att känna, eller rättare sagt, att försöka att inte känna. Omedvetet lämnade ett gnyende ljud hennes hårt ihop bitna läppar samtidigt som en våg av matthet pulserade genom kroppen. Hennes strupe brände obarmhärtigt, hon hade ingen aning om hur länge hon legat där. Hur länge hennes kropp har klarat sig utan föra. Något minne av vad som skapat detta lidande fanns inte kvar, varför hon låg där var en gåta. En gåta som fick vänta till en annan gång, en gång då inte smärtan rasade genom hennes kropp och en sövande matthet svävade lågt över hennes huvud.

Denna tidiga och lite kyliga men ändå varma morgon gick en liten turkos varg i Lövskogen, hon gick långsamt omkring och hennes blåa ögon blickade här och där. Hon kunde höra en fågel kvittra precis över henne på en gren, Eqii stannade hastigt upp och såg på fågeln, hon hade blivit skrämd av den. Det var en kolsvart korp som bara satt där på grenen och stirrade ner på Eqii, hon blev bara mer och mer rädd, plötsligt kunde hon se något runt och på korpens näbb, blod. Eqii blev livrädd och hennes ögon var vidöppna av skräck. Hon sprang sin väg, hennes ögon och öron var på hugget. Hon kunde inte sluta att springa, dessutom kunde hon höra hur den stora och kolsvarta korpen förföljde henne lika snabbt som hon sprang, korpen flög förbi henne och Eqii slutade att springa, den skulle väl antagligen inte göra henne illa då. Korpen försvann upp i skyn och hon satte sig ner på den lite svala marken, nu var hon lugn men saknade sin älskade Shikage. Eqii drömde sig bort, och tillslut kunde hon se hur korpen anföll henne, den var bara några decimeter ifrån hennes huvud då hon upptäckte detta. Eqii hoppade snabbt som attan bort ifrån korpens attack och började att springa för sitt egna värdefulla lilla liv, den förföljde henne ännu en gång och hon kände sig inte trygg här i Lövskogen. Den anföll henne igen, och det kunde hon höra, men denna gången hann hon inte att parera. Istället blev hon träffad av korpens näbb och klor i sin rygg. Eqii föll till marken med huvudet före och gjorde flera kullerbyttor tills hon äntligen hade stannat, hon ville ställa sig upp, men då högg en outhärdlig smärta i hennes rygg, hon hade blivit sårad. Både päls och hud var borta och då hon vände sig om för att titta på sitt sår så sipprade det ut röd vätska ur såret, blod. Hon försökte att ställa sig upp en gång till och blicken föll framåt, men denna gången kunde hon endast krypa sig fram. Eqii släppte ut kall temperatur emot sitt sår och allt stelnade, hon ställde sig o-smärtsamt upp utan några problem och vandrade vidare.

Efter en stund kunde hon höra någon gny, Eqii ryckte till och såg åt det hållet som ljudet kommit ifrån. Vem kunde detta vara? Eqii sprang efter det hållet hon hade hört att ljudet kom ifrån, och plötsligt såg hon någon grå blå varg med vackra rosa lila älv vingar på dess rygg, honan var var blodig här och där, nästan över hela sig, och Eqii rusade fram till henne i omhopp att få någon kontakt. Hon släppte ut kall temperatur emot både såren och blodet och allt stelnade[?], sedan såg hon medlidande emot honan.
- Hur mår du?
Fick hon ur sig och såg väldigt orolig ut.

Talea hörde inte att någon närmade sig, hon var långt borta i en suddig värld. En värld utan smärta, en dröm utan några känslor alls. Hennes ögon var öppna men ofokuserade. Hon kände sig plötsligt kall, en svag kyla bet sig fast i hennes riva skinn. Svagheten gav en efterlängtad lindring mot smärtan, även om den inte var total.
Det var som hon plötsligt fick plats med några tankar, med känslor, annat än den olidliga smärtan. Först då förstod hon att kylan var onaturlig, det kunde inte ha varit en kylig bris som kylt ner henne. Samtidigt hörde hon en röst, den lät långt borta men ändå så nära. Hon fokuserade sakta sin isblåa blick och fick syn på en turkosblå varelse. Om inte mattheten fyllt upp hennes hade man sett skräcken. Trots det vänliga orden och vad som verkade vara en icke hotfull kroppshållning så kände hon sig otroligt utsatt. Om vargen ville så kunde den lätt sluta hennes liv, hon visste att hon inte hade några stora krafter att sätta emot. Efter en paus där hon hunnit smälta främlingens ord och lyckats formulera sina egna ord öppnad hon sin mun,
- Jag har mått bättre, tror jag.. sa hon med en stilla stämma. Trots att rösten var raspig kunde man urskilja dens forna klang. Det var som ett ljust klockverk utgjorde bakgrundsmusiken, trots att den hesa stämman låg som en skugga över den.
- Vart är jag? frågade hon med samma röst och fokuserade blicken på främlingen. Det tjänade ingenting till att vara rädd, främlingen var hennes enda hopp i det här läget.

Eqii såg att den andra sakta men säkert "vaknade till liv", ifrån sin smärt-dvala, honan talade.
- Så du minns inget?
Frågade Eqii och såg oroligt emot henne.
- Var du är? Du är i Lövskogen, i Numoori. Jag trodde att du visste det.
Sa Eqii långsamt och log stelt, hon var chockad över att honan hade "vaknat till liv" så snabbt.
- Jag heter Eqii, vad heter du?
Sa hon trevligt och log snällt, sedan satte hon sina blåa ögon emot honans isblå för att kanske få en kontakt, eller var honan helt okoncentrerad? Det visste hon ingenting om, men honan kunde i alla fall prata, och det var ett bra tecken. Eqii satte sig ner och iakttog honan.

Talea höjde sitt huvud som legat kvar på marken medan hon talat. Ännu en våg av smärta for genom kroppen, varje muskel rörelse orakade en stöt i kroppen. Men det gick. Hon såg med en matt blick på främlingen som presenterade sig som Eqii. Hon blinkade överdrivet mycket och hennes blick gled helatiden iväg från vargens ansikte, men återigen fokuserade hon blicken. Än en gång tog det ett tag innan hon klarade av att tänka en mening som man förstår betydelsen för.
Hela hennes tankekraft gick åt till att minnas, vad som hände innan hon vaknade upp här. I lovskogen som främlingen kallade det.
- Jag minns inget, varken hur jag hamnade här eller vem jag är,
en sorgen ton smög sig in i den raspiga rösten. Vem var hon? Vem hade orsakat henne denna smärta? Ingen av dessa frågor behövde ställas, Eqii skulle inte ha svar. Än en gång for set som en våg över henne, en grym smärta. Hon slöt sina ögon, de visade för tydligt de känslor hon kände. Fast även med slutna ögon kunde man se det, hela hennes kropp skrek om de känslor hon kände.
- Mitt namn är även det ett mysterium, sa hon med sin sorgsna röst. Vad var hon för någon som inte ens mindes sitt namn, vad är det för en skadad individ. Inte fysik skadad, men namnet var en del av henne, är en del av henne, hon kan bara inte se det än.
- Du råkar inte ha något att äta, eller drick? frågade hon med en försiktig stämma och slog sakta upp sina ögon och fäste blicken på Eqiis blåa ögon.

Eqii såg på honan, hon verkade få starka smärt vågor i kroppen då och då. Eqii lyssnade på vad hon hade att säga, honan mindes inget, honan vet inte vem hon är och hur hon hamnat på denna plats, hon vet heller inte vad hon heter, ännu. Eqii fick en sorgsen blick emot honan och kände en stark medkänsla av både smärta och sorg, det borde vara hemskt att inte veta vart man är, att inte ha något minne kvar och att inte veta sitt namn. Dom blåa ögonen var fästa i marken bredvid den grå blåa honan, Eqii tittade på blodet som var omkring den stora varginnan. Eqii var inte alls glad, hon hade suttit i blod en ganska kort stund men var alldeles dyngsur i baken, hennes ansikte blev ännu mer ledsamt, nu hade hon själv blod över nästan hela ryggen och nästan hela baken och bakbenen, men då kom hon på en helt annan sak, tänk den honan som hon sitter bredvid nu, hon har det ännu värre, denna honan kan ju inte ens känna igen sina vingar, sin pälsfärg och vem hon är. Detta hade gjort Eqii mycket mer ledsen och då riktade hon sina ögon emot honans is blåa, hon hade fått kontakt. Den grå blåa honan frågade efter något, mat och dricka?
- Nej tyvärr, jag har inget med mig .. men jag kan leda dig till en liten sjö några kilometer bort. Om du vill? Jag kan jaga något till dig också, om du är hungrig?
Sa Eqii trevligt och log stelt ännu en gång, hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig, så hon ställde sig hastigt upp och vände sig bort ifrån den andra honan. Sedan tittade hon bak emot den grå blåa honan och log.
- Ska du med?
Frågade hon och väntade på ett svar.

Hon hade tur. Eller så pass mycket tur man kan anses ha när man är svårt skadad och saknar minne av sitt tidigare liv. Men hon hade mött en vänlig hona, någon annan skulle kanske ha tagit hennes liv eller bara lämnat henne liggande. Hjälplös. Men nu fanns det en strimma hopp, om hon tog sig till vattnet så fanns det en möjlighet. Det var bara ett ord som fick henne att tveka; "några kilometer". Hennes kropp kändes lam av den smärta som med jämna mellanrum svävade genom den, bara att ställa sig upp kommer en överväldigande plågan.
- Tack, sa Talea med en låg röst, det var nästan som en viskning.
- Du behöver inte jaga något åt mig, du gör nog, men visa mig gärna vattnet, fortsatte hon med samma låga röst med en klang av den tacksamhet hon kände mot den vänliga honan. Sakta sträckte hon på sina ben. Hon stängde sina ögon, kopplade bort hjärnan så gott det gick och försökte ignorera smärtan som skapades. Hennes kropp började resa sig från marken som tidigare höll upp henne, sakta kom hon upp på skakande ben. De djupa såren som prydde hennes tunna kropp högg i henne, men det gick. Hon skulle klara det, övertygelsen var starkare än motståndet hennes skadade gjorde.
- Vilket håll? frågade hon försiktigt, samtidigt som hon gjorde sig beredd att följa Egii åt vilket håll det skulle bära av mot.

Eqii såg på den grå blåa, då honan tackade och sa att hon hade gjort nog nickade Eqii.
- Detta är det minsta jag kan göra för en skadad individ, jag kan ge dig nästan vad som helst. Jag kan ge tillbaka ditt "riktiga" liv igen, om du vill det?
Sa Eqii och log trevligt, då hon hörde att honan frågade om håll emot sjön sa Eqii att det var åt höger, hon sa också att honan skulle följa henne vart hon än gick.

Och då började den långa vandringen som egentligen bara var några kilometer, Eqii gick långsamt för att honan inte skulle få för mycket smärta. Men plötsligt stannade Eqii upp, nu protesterade hon.
- Okej, nu gör vi såhär. Jag vill inte se dig ha smärta, jag lider av att se dig sådan, så om jag bara får göra så att dina sår blir fyllda med is och ditt blod torkar så går det nog bättre för dig, då kan du nästan göra var som helst utan att något plågar dig.
Sa Eqii och släppte ut kall temperatur emot honans kropp, sedan vände sig hon om igen och gick vidare emot sjön, nu hoppades hon att inget skulle besvära honan.

Efter ytterligare en stund kunde Eqii's blåa ögon skymta den lilla sjön, hon såg glatt emot den grå blåa honan bakom henne och började sedan att springa som en lekfull valp emot sjön. Hon hade själv längtat efter vatten hur länge som helst, vattnet var hennes hem. Havet var hennes liv.

Talea smälte honans ord. "Hennes riktiga liv?". Vad man kunde betrakta som hennes riktiga liv och hur hon skulle kunna få tillbaka det visste hon inte riktigt. Kanske syftade honan endast på att få henne tillbaka till fysik hälsa, ett liv där allt inte kretsar kring smärtan och såren. Inte för att hon kände att sitt liv kretsade runt något alls vid den här tidpunkten, det kändes bara tomt. Som om hon tappat ut allt av värde. Men det som betydde något nu var att hon levde, att hon skulle fylla upp sitt liv igen. Antingen med att försöka finna sitt tidigare liv eller fylla upp det med nya erfarenheten, vad som helst för att få bort denna tomhet.
- Att ha ett riktigt liv låter inte helt fel, sa hon och såg med en något darrig blick. Själv kunde hon inte avgöra om tonläget var skämtsamt eller allvarligt.
Förvånat kände hon hur det ytliga blodet frös, det blev hårt och kylan lindrade smärtan väl.
- Hur gjorde du det där? frågade hon förvånat och fortsatte att stirra på sin egen kropp. Försiktigt tog hon ett till steg, smärtan skar inte i henne som tidigare, hon kände sig bara stel. De djupaste såren orsakade henne obehag men det var inget som hindrade henne särskilt mycket. Om man jämförde med den smärta hon hade tidigare var detta väldigt uthärdligt. Samtidigt som hon gick, fortfarande i en långsam takt men snabbare än tidigare, så viftade hon försiktigt med vingarna. De halvgenomskinliga älv vingarna var lite tilltufsade men inte alls så pass som kroppen. Att flyga med dem var inte att tänka på men det gjorde det lättare att gå, hennes ben slapp stöten där det slog ner mot den tunga marken.
Talea såg den andra vargens reaktion innan hon såg själva sjön, gälden hon såg gav en extra kraft. Hon sprang inte, men hon gick, fortfarande i en lugn takt men stegen var vägvinnande och snart var även hon nere vid vattenkanten. Försiktigt tassade hon ner i vattnet, hon stod med sina tassar på en sten och lät det stilla vattnet rinna över dem. Lugnt sänkte hon ner huvudet mot den blanka ytan, precis innan hon skulle lapa i sig det kyliga vattnet frös hon till. Hennes isblå blick mötte ett par ögon, sina egna. Noga och länge betraktade hon sin egen spegelbild för att sedan kolla upp på honan som lett henne dit.
- Vi ser inte likadana ut, du och jag.. konstaterade hon konfunderat innan hon sänkte huvudet och lät den efterlängtade vätskan rinna genom hennes torra strupe.

[ Du är så bra på att skriva! >8D ]

Eqii sprang ner i vattnet så att det bara skvätte överallt omkring henne, hon drack och lekte samtidigt det svala vattnet, hon log och snurrade omkring, hon var som en fisk. Efter en kort lekstund med sig själv simmade hon upp till ytan där honan stod på en sten, dom blåa ögonen studerade den grå blåa honan starkt.
- Hur jag frös dina sår och gjorde det mesta till is förut? Det är en kraft jag har, det är en mycket speciell gåva, jag gillar den jätte mycket också.
Sa Eqii och log, honan talade sedan om något Eqii inte förstod, vad pratade honan om?
- Jag förstår inte .. menar du mig eller .. vem?
Frågade Eqii, hon förstod inget av vad honan menat.

Efter en kort stund nickade Eqii emot den grå blåa och försvann ner i vattnet, hon letade efter något, något att äta, hon själv var jättehungrig. Dom blåa ögonen sökte och huvudet vred och vände på sig åt alla håll och kanter, tillslut fick hon syn på en liten groda, den såg smaskig ut. Eqii förvandlade sig till sin 'Vatten Piraya' och simmade fram det snabbaste hon kunde emot grodan, hon öppnade sitt gap emot grodan och visade sina sylvassa tänder. Tillslut började hon att hugga efter den lilla grodan och fick ett tag och dess högra bakben, men grodan kom loss och Eqii fick syn på en annan matbit. En fin torsk simmade skrämt förbi henne och hon satte full fart efter torsken, hon högg och hon parerade växter, lite längre fram framför henne fick hon syn på en grotta, torsken var på väg emot grottan och om Eqii inte får tag i torsken nu så blir det ingen mat alls för henne. Eqii tog till med all sin sista energi för att komma ikapp torsken, men allt var förgäves, torsken simmade in i grottan och Eqii fick vara hungrig. Men det fanns fortfarande en strimma hopp, Eqii kunde se att luftbubblor åkte upp emot ytan ifrån grottans "tak". Då sken hennes leende upp och hon simmade snabbt dit, hålet var väl en decimeter stort och perfekt för att hennes mun precis skulle kunna fylla hålet. Bubblorna försvann, men det gjorde henne inte besviken, för det betydde att det var någon som flydde ut ur bubbel-hålet.

Och efter en stund fanns torsken mellan Eqii's käkar, det var en lyckad jakt och hon simmade snabbt upp till den lilla strandremsan för att äta. Eqii log stort och högg in i sin lilla lunch, torsken var ganska stor så den skulle hon säkert bli mätt på.
- Är du säker på att jag inte ska jaga något åt dig?
Frågade Eqii trevligt och tog sedan en stor tugga ifrån torsken, hon förvandlade sig till sitt vanliga jag igen. Och efter det la hon sig ner och började att glufsa i sig hela torsken, inget skulle bli kvar av den, förutom dess skelett.

[ Tack, det samma! ;) ]

Med en vördnadsfull blick såg hon på honan när hon berättade att hon hade en kraft, en gåva. Den här honan var något alldeles speciellt. Talea undrade om alla var så här, givmilda och vänliga, eller om någon annan hade lämnat henne att dö i sitt eget blod. Men den frågan behöll hon inom sig, det var något hon var tvunget att ta reda på själv.
- Har alla krafter, eller bara du? frågade hon, fortfarande försiktigt som om honan skulle lämna henne där om hon sade fel saker. Känslan inom henne sa att Eqii skulle stanna så länge hon bad om det, en svagt dåligt samvete snurrade runt i hennes huvud. Honan hade säkert annat som behövdes göra, en flock som väntade på henne, medan Talea utnyttjade hennes vänlighet. Han sköt undan den känslan för en liten stund och fokuserade blicken på den andra vargen.
- Jag menar vi två, vi har båda blå ögon och en blåaktig päls, men inte i samma nyans. Men annars ser vi ganska olika ut, konstaterade hon och man kunde nästan hur hur hon tänkte. Såg alla ut som hon, eller som honan hon mött. Var den andra honan speciell eller var det hon som var missanpassad?
Intresserad, och aningens förvånad kollade hon på den andra honans förvandling. Från en fisk till varg, undrar om hon kunde det? Kanske var det normalfallet snarare än en gåva, eller så var det helt tvärtom.
Talea försökte att inge känna efter om hon var hungrig, hon visste mycket väl att magen var tom och obarmhärtigt ropade efter föda. Men kunde hon verkligen utnyttja den vänliga främlingen, som inte var mycket av en främling längre, för något så egoistiskt som att äta. Talea förstod att hon själv inte var kapabel till all jaga och fälla ens det minsta byta.
- Det vore väldigt snällt om du ville jaga något åt mig, om det inte är för mycket besvär. sa hon lungt men med en tydlig osäkerhet i rösten. Bara hon inte skrämde bort honan nu, men samtidigt så erbjöd hon sig det, då kan det inte vara allt för krävande. Med en allvarlig röst sade hon:
-Jag kommer evigt att stå i skuld

[ Vsg och tack! C: ]

Eqii åt och åt, hon lyssnade även på honan, honan hade verkligen mycket att säga och Eqii hade precis ätit upp torsken då honan pratat klar, hon ställde sig upp.
- Jag har inte träffat så många individer ännu, men alla jag träffat, förutom du, har krafter.
Sa Eqii och såg på honan med sina blåa ögon.
- Nja, vi är ju inte så lika och inte så olika heller, förresten, dina vingar, dom är så vackra. Min älskade Shikage har också vingar, fast liksom mer fågel liknande.
Sa Eqii och log trevligt, sedan satte hon sig ner för att fortsätta sin pratstund.
- Inget är för mycket besvär, jag har ju inget annat göra ändå, jag har ingen att träffa, förutom Shikage då. Och nej, du står inte i skuld, det är bara trevligt att ha någon att hjälpa och prata med ibland, fast det är ju inte så kul att se dig skadad och blodig. Ta och bada lite och värm dig sedan i solen så ska jag jaga något åt dig så länge, piffa upp dig nu. Hej så länge.
Sa Eqii och försvann ner i vattnet som en torped, snabbare än så till och med. Dom blåa ögonen såg sig omkring, hon fick syn på en jätte stor fisk, den skulle kanske bli ganska omöjlig att döda, men hon ville ändå testa. Så då började jakten, Eqii började med att förvandla sig till sin 'Vatten Piraya' och sedan följde hon efter den stora fisken.

Efter en stund hade Eqii kommit till en stor grotta, den kunde hon i alla fall komma in i, och detta verkade vara fiskens hem, skulle hon verkligen gå in dit? Ja, Eqii var tvungen att jaga något, honan var ju hungrig. Hon log stort och simmade in i grottan efter den stora fisken, vart kunde den vara? Det var kolsvart i grottan, Eqii kunde inte se något, men hon kunde känna att en fena snuddade hennes egna högra fena, det var obehagligt att inte kunna se vem man hade som fiende. Hon såg sig oroligt omkring, hon hade alltså simmat fem meter in i grottan och kunde se ljuset ifrån grottans öppning, där simmade det förbi en svart gestalt, Eqii simmade det snabbaste hon kunde emot den och högg överallt. Men det visade sig att det inte var den fisken hon letat efter, den stora fisken var någon annanstans och just nu var hon framför en stor elektrisk ål som skickade el ifrån sig, Eqii blev livrädd och simmade det snabbaste hon kunde ut ur grottan, för hon visste att hon var svag för elektricitet, det var helt enkelt inte bra för henne. Då hon simmade snabbare och snabbare bort ifrån grottan så kunde hon se den stora fisken framför sig, en läskig fisk var det allt, men Eqii högg den rakt i pannan och tryckte igenom sina vassa piraya-tänder genom den stora fiskens skalle, nu kunde hon ge honan mat. Eqii släpade den stora fisken i sandens botten för att den var så tung, hon skulle kanske ha jagat en annan fisk? Nej, det skulle hon inte, för då skulle kanske inte honan där uppe bli mätt.

Eqii försökte få upp fisken till ytan, men hon orkade inte, den var fortfarande för tung, men efter en kort stund visade det sig att det fortfarande fanns lite hopp. För då Eqii släppte taget om den stora fisken så flöt den upp till ytan, nu behövde Eqii bara leverera fisken jätte snabbt till honan. Så hon simmade upp till ytan där fisken var och tog tag om den, sedan simmade hon nöjt fram till honan och la den framför henne, Eqii förvandlade sig till sitt rätta jag ännu en gång och satte sig sedan på strandkanten.
- Sådär, är du nöjd?
Frågade Eqii oroligt och såg på honan.

Talea lyssnade noga på honans ord och lade dem alla på sitt minne, det fanns gott om plats att spara dem på i alla fall. Det kändes på något sett onaturligt att honan hjälpte om henne men inte bad om någonting i gengäld, varför denna känslan infann sig visste hon inte, den bara var. Honan skulle kunna räkna med henne i alla fall, om hon någonsin behövde hjälp skulle Talea finnas där.
Efter honan hade pratat försvann den under vattenytan igen, hon verkade trivas där. Själv var Talea lite osäker på sin åsikt om vatten, visst var det fint och ovärderligt när det gällde att släcka sin törs, men det var något skrämmande med det. Med en viss tveksamhet följde hon honans förslag. Vattnet smekta snart hennes ljusa mage, trots att vattnet var klart så hade hon svårt att se var hon satte fötterna. Svårt att veta om det fanns något farligt väntande bara någon meter bort, och ingenstans att gömma sig. Hon stannade vid den höjden, visst hade det sett naturligt ut när hon såg Eqii slänga sig i böljan, men osäkerhet låg som en dimma över henne. Sakta sänkte hon ner kroppen genom att böja på benen, vattnet runt henne blev mörkare. Det stelnade blodet löstes upp och omringade henne. Nu var nästan hela hennes kropp under vattenytan, bara hennes huvud stack upp. Hon gick några meter åt sidan och försökte hålla sig på samma djup, hon flydde från blodet som omringat henne. Hon flydde från smärtan och lämnade det bakom sig. Det visade sig att det inte var så enkelt, att fly från smärtan. Att fly från blodet funkade däremot ganska bra. Hon insåg att det gick lättare under vattnet, att gå, som om vattnet stal en del av hennes vikt. Samtidigt kände hon sig obekväm i dens kalla närvaro. Hon rörde sig mot landet igen, nu behövde hon inte bli renare, inte för tillfället.
Hon hade hunnit lägga sig precis över vattenkanten och börjat otroligt försiktigt slicka rent sina sår, Det smärtade men något sade henna ett det behövde göras, när Eqii kom tillbaka. Solen strålar lekte med hennes våta vingar, det reflekterade och studsade igenom, under vingarna som låg utsträckta längs hennes sidor bildades som pärlband. Det lyste som små diamanter. Solen var på hennes sida och lät sina värmande strålar falla på den blöta pälsen.
Hon kollade först misstänksamt på fisken som låg framför henne. I det grunda vattnet stack fjälln upp, solens strålar kom även åt där. Ljuset som speglades på de blanka fjällen påminde nästan lite om ljuset som sken på hennes vingar.
- Tack, väldigt nöjd, svarade hon honan innan Talea satte igång att äta av fisken. Hon började girigt äta av fiskens kött, det stillade hennes skrikande mage. När hon kommit lite längre än halsvägs på den stora fisken stannade hon upp,
- Vill du också ha?
Hon lät blicken vila på honan medan hon väntade på svar,
- Den var väldigt god, det här är det bästa som hänt mig.. ja.. på så länge jag kan minnas.., sa hon med glädje i rösten,
- Vart kommer du ifrån? frågade hon lite försiktigt och hoppades att hon inte tassade in på honans privata område allt för mycket.

Eqii nickade och slöt ögonen åt honans första mening, sedan öppna hon ögonen och tittade stelt på honan, äta av den stora fisken?
- Nej, det behövs inte, jag är mätt.
Svarade hon och log stort. Eqii nickade åt honans tredje mening, hur kunde honan inte minnas något över huvudtaget?
- Jag kommer inte ifrån Numoori i alla fall .. jag vandrade hit till Numoori igenom Benkusten då jag var ung, sedan vandrade jag inåt i landet och kom lite vart som helst. Men utanför Numoori, hmm .. liksom jag bodde där det var grönt överallt, vi bodde i ett träsk, jag gillade det. Fast för det mesta höll vi till i havet som fanns bredvid träsket, det var härliga tider det. Jag kommer ifrån Frankrikes träsk marker och Frankrikes "egna" havsremsa, så om du inte hör min franska accent och inte vet vart jag kommer ifrån, så vet du allt nu.
Sa Eqii och log trevligt, hennes blåa ögon fästes nu vid honans rena päls, hon hade lyssnat på vad Eqii hade sagt, och det var bra. Honans sår såg öven rena ut, det var också bra.
- Dina sår börjar nog snart att läka ska du se, eller i alla fall mina sår läker jätte snabbt på något vis, jag vet inte om du har det så.
Sa Eqii fundersamt och närmade sig honan, hon satte sig bredvid henne och tittade upp emot himlen, molnen seglade sakta förbi och solen värmde hennes turkosa päls.

Hon nickade kort mot honans första svar och fortsatte att äta på den stora fisken. Nogrant tuggade hon av allt kött frän de tunna benen som fanns inuti fisken. Samtidigt som hon omsorgsfullt tuggade varje bit som befanns sig i hennes mun lyssnade hon på när Eqii berättade vart hon kom ifrån.Numoori. Namnet lät bekant, som om hon hört det någon gång för länge sedan.
- Ligger Numoori i närheten av Lövskogen? frågade hon nyfiket. Det var det första som känts bekant, kunde hon hitta dit så kanske någon kände hennes familj eller flock, om hon hade någon. Med hopp i blicken såg hon på den andra vargen.
Hon började tugga på det sista som fanns kvar av fisken, den var stor, men hon hade antagligen inte ätit på länge. Den var välbehövlig. Snart fanns det inte kvar något mer än några rentuggade ben som glänste i solljuset som letade sig till dem.
Hon kollade på sina sår, de hon såg iallafall. Hon såg ingen direkt skillnad från tidigare, men det kändes som det vore onaturligt snabbt läkande. Men smärtnivån var lägre, den fanns där, men den pulserade inte som förut. Den var konstant, kändes nästan lite som hennes smärttröskel hade höjd med någon millimeter. Kanske till och med en centimeter. Fast sen såg hon sina vingar, de hade förändrats, inte mycket men hålen var bestämt mindre än förut. Eller var de verkligen det?
- Det är väll bara att vänta och se antar jag.. sa hon men ett litet leende spred sig för första gången över hennes läppar.

- Vi är i Lövskogen just nu, och Lövskogen ligger i Numoori.
Sa Eqii och log stort, sedan tittade hon på honan då hon åt upp den stora fisken, det verkade som om honan njöt, hoppas att hon blev mätt.

Kort därpå fick Eqii se att honans sår blev mindre och mindre, det var läskigt att se, hur kunde det ske så snabbt? Må honan vara en Silanni, men det här var otroligt. Eqii log bredare och fascinerades över vad honan egentligen kunde göra, honan visste nog bara inte om det själv - liksom honans krafter och så vidare.
- Du är så cool, jag kan inte förstå hur allt läker så snabbt ..
Sa Eqii långsamt, hon fick inte fram dom rätta orden, hon visste inte hur hon skulle uttrycka sig.

Eqii la sig ner och drömde bort en stund med slutna ögon, hon tänkte på Shikage och hur dom en dag skulle få valpar, hon log brett där hon låg och dagdrömde, Shikage var den enda som ägde hennes hjärta, och hon var den enda som ägde hans. Hon längtade så otroligt mycket efter honom, vart fanns han just i denna stund? Eqii slog upp ögonen, tänk om Shikage är skadad just nu? Hennes ögon var vidöppna och hon såg skräckslagen ut, men inget kunde väl hindra Shikage? Förutom värme och eld. Hon slöt sina ögon och fick fram Shikage's utseende som en liten bild i sitt huvud, hon log och kände sitt längtansfulla begär efter honom, hon orkade inte vänta på att det skulle ta lång eller kort tid, hon ville träffa honom. Nu.
- Skulle du vilja ha någon att älska?
Frågade Eqii honan och öppnade sina ögon, sedan satte hon sina blåa ögon på honans ansikte.

En nästan uppgiven min for över honans ansikte när hon hörde honans svar. Om Lövskogen var en del av Numoori så var antagligen Numoori ett större område. Inte den lilla skog eller mindre område hon hoppades på. Men någon där ute kanske kunde svara på vem hon var, och vem som gjort detta mot henne. "läker så snabbt", hon försökte än en gång undersöka sin kropp. Se om såren blev mindre, men hon såg det inte. Hon kunde inte avgöra hur stora såren hade varit, knappt ens hur de såg ut nu.
- Jag förstår inte heller, sa hon medhållande, även om hon inte visste riktigt vad honan syftade på.
Hon blev fundersam över Honans fråga, egentligen var det inte mycket att fundera över. Vem ville inte ha någon att älska. Men samtidigt kände hon inget behov av att känna den sammhörigheten med någon, hon ville känna sig själv först. Veta vem hon var, men kanske kunde någon annan ersätta den platsen. Istället för att kolla bakåt skulle det bildas nytt. Hon kunde inte bestämma sig, skulle hon jaga sitt förflutna eller fly från det. Bara lämna allt som har varit och börja om, vara precis den hon ville vara. Problemet var bara att den person hon ville vara, var den hon har varit.
- Ja, jag skulle vilja ha någon att älska. Men jag tror jag måste älska mig själv först, eller i alla fall acceptera den jag är, sa hon med djup eftertänksamhet i sin lena rösten.
- Du hade någon vid namnet Shikage, om jag inte miss minner mig fel? Är det din älskade?

- Okej.
Svarade Eqii trevligt och log, sedan fortsatte hon att studera honans igen växande sår. Eqii tänkte på Shikage igen, vart skulle nästa möte utspela sig på? Eqii längtade alldeles för mycket efter honom, det var så många känslor inom henne som behövde komma ut.
- Jag trodde att du redan hade accepterat dig själv .. jaja, om du inte redan gjort det så måste du "lära känna" dig själv innan du får någon att älska, det är det första steget.
Sa Eqii och funderade över vad honan kunde ha för historia innan hon hamnade här i Lövskogen, det var ju hemskt, vem hade orsakat dessa sår och denna smärta emot honan?
- Ja, Shikage .. han är min. Jag saknar honom för mycket ..
Svarade Eqii och såg sorgset ner i sjön, vad skulle hon göra utan honom? Tänk då han en dag skulle dö, Eqii skulle aldrig kunna leva med det, för mycket känslor igen. Eqii kände att något vått rann nedför hennes kinder, tårar. Shikage, hon ville ha sin älskade just nu.
- Förlåt mig, jag saknar honom så ..
Grät hon fram och såg emot honan, sedan log hon lite tveksamt.

Hon lyssnade intresserat på allt honan hade att säga. Talea visste inte riktigt hur hon kunde accepter sig själv, någon hon inte kände. Hon var blott en främling till sig själv. Det var hennes ansvar vad som hänt med henne, hennes fel. Hade hon varit bättre så skulle det antagligen aldrig hänt, men samtidigt klarade hon sig överlevande. Kanske det inte var mer än ett misstag av hennes attackera, men det förde henne hit. Härifrån får hon försöka följa sina egna tassavtryck och hitta sitt förflutna. Att finna vem hon egentligen var.
Hon nickade sakta, eftertänksamt mot honan. Hon behövde lära känna sig själv igen, för hon fanns där. Någonstans under huden gömde sig hennes riktiga jag, men vart skulle man börja. Det fanns ingen väg att följa, ingen karta eller kompass som ledde henne tillbaka.
Hon såg tårar som föll från honans kind. Den oroliga blick som hon hade kollat på honan med förvandlades till en mjuk avund. Att känna så starkt för någon, känns smärtan när de är isär. Det var inte sådan smärta som sår kunde skapa.
- Jag ska inte hålla dig från honom, du har redan gjort mer än nog. Om du någonsin behöver hjälp med något så ska du kalla efter mig, jag kommer springande. Du har rättat mitt liv så det kommer alltid stå i ditt befogade.
- Men kan du inte berätta lite om honom, Shikage? Du sa att han hade vingar.. frågade hon försiktigt. Honan kanske ville gå, nu med en gång. Kanske hade hon tid att stanna ett tag. Tid att slösa på Talea, en förstörd varg. Utan minne, med skador, att Eqii ens hade brytt sig var ett mirakel. Det fanns en godhet i den här honan, en barmhärtighet som räddats hennes liv. Hon skulle vara evigt tacksam.

Eqii's tårar försvann efter att honan hade talat, Eqii var ju även glad över att honan tänker hjälpa henne när hon än vill eller behöver hjälp.
- Jag vill ju stanna här med dig .. men. Tack, det ska jag komma ihåg mycket väl.
Svarade Eqii och log trevligt, dom våta tår-ränderna hade nu börjat att torka i solen, hon var glad och lycklig, skulle hon själv ge sig av nu? Ge sig av emot ett nytt mål, Shikage, eller skulle hon få träffa en annan individ? Eqii funderade. Hon ville stanna.
- Jovisst, Shikage är kolsvart och stor med svarta korp vingar, han har även neonblåa lysande ögon .. han är också mycket trevlig och brukar oftast inte bli arg, vad jag vet.
Sa Eqii, sedan såg hon på honans vingar, det var en stor skillnad på Shikage's vingar jämfört med honans, ganska otroligt. Eqii log emot honan, sedan ställde hon sig upp.
- Det är nog dags att ge sig av nu, eller ja, i alla fall jag. Detta var ett trevligt möte, min vän. Hoppas att vi ses igen.
Sa Eqii och vände sedan ryggen till, sedan kunde man se den lilla turkosa honan trippa bort ifrån platsen.

[ Avslutat? ]

Talea såg efter honan hon just lärt känna när denne trippade iväg. Själv skulle hon börja sökandet på sig själv, på hennes förflutna. Trots att de skildes åt nu var hon säker på att de skulle träffas igen.

[Jaoo.. ^^]