Omgiven av den tysta dimman var han. Han syntes knappt ens som en mörk skugga, en skiftning i mörkrets nyanser. De klart gröna ögonen glödde när han öppnade dem. Ett vått ljud hördes när han slet loss en bit kött från bytet han stod över och kastade iväg stycket. Han ville inte åt köttet på vargen. Såret han åstadkommit på bytet blödde ymnigt, röda droppar trädde fram och rann ner i vargens päls. Han böjde sig ner och satte tänderna i det för att dricka girigt.
Ett lågt stön undslapp honom då den varma vätskan tystade hans ständiga begär. Alltid lika hungrig, men maten - mat av den sorten de levande åt, sådan mat han jagat efter tillsammans med sin sedan länge döda syster - mättade inte längre. Det hade den inte gjort sedan han mist livet. Det enda hans kropp begärde som bränsle var blod.

Huden under bytets päls bleknade till en grå, trist nyans och snart fanns inte en droppe blod kvar i ådrorna. Vampyren höjde huvudet, såg på den livlösa kroppen och morrade. Redan slut? Av spontan ilska bet han tag i vargens svans och svingade den i luften innan han släppte med ett ryck så att kroppen for iväg med en onaturligt kraftfull fart rakt in i ett träd. Han hörde ur ben knäcktes och hur den landade med en hård duns. Han kände hur blod droppade från hans svarta läppar. Nosryggen rynkades då han blottade sina vassa tänder mot den döde som om den skulle kunnat se honom. En låg morrning hade hela tiden oavbrutet lämnat hans strupe.
Aggressionsproblem? Kanske.

Efter att ha tagit ut ytterligare lite av sin ilska på bytet genom att slita ut dess inälvor och spridit ut dem kring sig, tröttnade han och lade sig ner några meter ifrån med en djup suck. De gröna ögonen blängde mot bytets blänkande tarmar, som hängde på en låg gren.

Efter att ha legat där i några timmar, stirrandes på resterna av individen han mördat, hade hans ilska ebbat ut. Hans ansikte var uttryckslöst. Han hade tråkigt.
Som på given signal hördes ett lågt, prasslande läte. Han spetsade öronen och höjde huvudet från dess ursprungliga plats, vilandes på frambenen.
Ljudet var så svagt att han bara hade sin övernaturliga hörsel att tacka för att han ens uppfattade det.
Han hörde snart steg och andetag. Ett hjärta som slog.
Ännu en främling hade vågat sig in hit denna natt. Han reste sig inte upp, utan låg kvar och väntade. Stegen närmade sig, han behövde inte gå någonstans.

Främlingen syntes bland de döda stammarna, med dimma upp till hakan. Hon såg feminin ut, och doften avslöjade även den att främlingen var en tik. Liten och nätt med silverskimrande päls och yvig svans. Svarta detaljer i pälsen stod i kontrast med det vita. Ögonen var ljust lila och utan pupill. Hon såg ut att vara ungefär i den åldern han varit i när han blev förvandlad.
Honan kändes nästan drömsk och var väldigt vacker - för att vara levande. Självklart kunde inte ens hennes skönhet mätas med hans och hans jämlikars utsökta drag, skapta för att locka till sig byten.
Han undrade för en sekund vilka hemska jaktmetoder han skulle behövt ta till ifall hans utseende speglat hans hemska inre.

Han satte sig långsamt upp medan hon fortfarande närmade sig, och lade huvudet en aning på sned. Blod droppade från hans nos. Ögonen lyste av en slags galen, dödlig nyfikenhet.
"Var hälsad, du levande varelse." spann han.
Hans läppar kröktes i ett roat småleende. Han tyckte om när folk virrade sig in på vampyrernas kyrkogård.

Det är doften av blod som först får henne att tveka. Men bara för en bråkdels sekund. Tiken är inte den som väjer för rädsla. För rädsla är ingen nyttig känsla. Världen har så mycket mer att erbjuda. Och även om doften av blod fyller hennes nos så är hon säker på att hon är här av en anledning. Och vad spm än kommer hända så händer det helt enkelt. Man kan bara göra sitt bästa med vad man har.

Rösten är vad som näst får henne att hajja till. En hanröst, maskulin och kraftfull. Behaglig. Men orden får henne att tippa huvudet lätt på sne. Tiken har stannat upp. Står stilla och har nosen riktad åt det håll rösten kom ifrån.
"Var hälsad, främling". Svarar hon. Månens stämma varnar henne. Det är nattens barn hon står inför. Tiken ler mjukt. Själv är hon Månens barn.

Tavar spetsade öronen när tiken svarade honom. 
"Var hälsad, främling." log hon.
Han blev faktiskt förvånad - det var inte ofta folk log emot honom. Han kände inte ens lukten av rädsla. Varför var hon inte rädd?
"Är det någonting som är fel med dig?" frågade han nyfiket. De gröna ögonen såg forskande på henne, letade efter minsta tecken. Någonting avvikande. Kanske hon inte hade förstått vad för sorts varelse hon träffat? Han ville att hon skulle frukta honom. Eller så var hon kanske bara korkad. 

Vampyren gick rakt fram till henne utan att tveka och sänkte huvudet för att nosa lite i hennes päls. Hans kalla andedräkt fick hennes ljusa päls att röra sig som sjögräs i en salt ström. De svarta öronen vändes mot henne när han uppfattade ljudet av ett bultande hjärta - förvånansvärt lugnt.
Han förväntade sig doften av blod - förutom det blodet som han innan spridit omkring sig - men kände istället en metallisk lukt. Han hade inte känt den på länge. Den påminde honom om silvervargen, Rosie, som han lekt med en gång. 
Han visste om att det fanns vargar med annorlunda blod och han blev lika nyfiken och frustrerad varje gång han mötte en sådan. 
Det är sannerligen ett magiskt land vi bor i, tänkte han och skakade lite på huvudet. 
Honan hade silver i blodet, vilket hade en starkt avskräckande effekt på honom. Han ville inte ha det, för det doftade inte gott. 
Han lyfte nosen från hennes sida till hennes ena öra.
"Väldigt roligt." sade han uttråkat, men silkeslent. Sedan tog han ett steg tillbaka, fnös och vände ryggen åt henne. Han gick tillbaka och lade sig på samma punkt han legat förut. Han studerade sin ena framtass och drog på munnen.
"Att du inte har frestande blod garanterar inte din säkerhet, hona. Jag kan fortfarande döda dig om jag får lust."

Den förväntade reaktionen borde vara rädsla. Men hon kan inte finna den. Inte ens när hanen står vid hennes sida och nosar i hennes päls. Det borde gå kalla kårar längst med hennes ryggrad. Men inte ens den känslan äras henne. Vore det inte smartare att vara rädd? Öronen lägger sig mot nacken när hanen talar nära hennes öra. Även om hon inte ser honom ligger hans närvaro i luften. Hon kan nästan känna den. En sådan stark närvaro. Visst borde hon vara rädd?

Istället fortsätter hon le mjukt mot honom. Även om han talar om hennes säkerhet. Hennes död.
"Borde jag inte redan vara död om du hade velat det?". Frågar hon bara lugnt. Hon försöker inte utmana ödet eller så. Och Månen säger åt henne att det vore bäst att gå därifrån. Lämna platsen. Men Mugen har en känsla av att det nog inte vore så lätt att bara gå därifrån.
"Är ensamheten en fristad för er. Eller finns det någon längtan efter sällskap? Eller ni kanske har sällskap?". Inleda ett samtal med en nattens barn? Någon som han ser väl på hennes frågor som trivialiteter. Sådant spelar kanske ingen roll för någon som har evigt liv. Men evigt liv. Det låter väldigt ensamt. Om man inte har någon att dela det med. Men lever man för evigt kanske det inte är så lätt att hitta någon som man vill dela det med. Och så måste man kunna stå ut med varandra i vått och torrt.