Den något ärrade raganan vandrade över den gräsbeklädda marken och det mörka ögonat studerade några harar som hoppade i panik för att komma bort ifrån henne. De borde fly, precis som alla andra då hon kom. Opala, som den slanka, mörkgrå vargen hette, lät blicken slitas ifrån hararna och sänktes ner till sjön som hon var på väg till. Då hon väl kom fram till den spegelblanka sjön så studerade hon sin egen spegelbild. En mörkgrå ragana med stora kronhjortsliknande horn och bara ett öga som hon kunde se med, det vänstra ögat var vitt. En bit av hennes högra öra var borta och sedan hade hon tre ärr på högra bakbenet. Allting hade hon fått av lekar med hennes syskon då hon var lite, inte alla på samma gång men alla under uppväxttiden. Hon saknade inte sina syskon eller föräldrar, inte ens flocken hon vuxit upp i. Det enda hon saknade var känslan av att tillhöra något, men inte ens den hade hon haft i flocken. Hon och hennes familj hade varit hackkycklingar, precis som dom andra som Vrenerna inte gillade. Att hon var ragana bidrag mycket till utfrysning eller att de andra retade henne.
Opala sänkte ner huvudet och började lapa i sig det svala vattnet. Perfekt för att släcka den brinnande törsten hon känt. Frågan var bara vart hon skulle gå härnäst? Hon hade sökt sig till Numoori för att slippa flocken hon kommit ifrån och hon trodde inte att de skulle komma hit.
Hon slickade bort det övriga vattnet från hennes nos innan hon backade några steg och såg ut över omgivningen med sitt enda fungerande öga. Hon kände sig trött, men var det verkligen en sådan bra idé att sova en stund på en sån här öppen plats? Vattnet var dessutom en samlingsplats för många, eller hur? Dock stod hon kvar och visste inte riktigt hur hon skulle göra.

Vindarna var varma, trots den intågande natten. Nace hade längtat efter värmen, efter sommaren. Uppväxten i Acherati hade verkligen präglat honom i det avseendet. Doften av havet och cikadors sång fick alltid honom att längta tillbaka, men just ikväll var det den varma vinden som byggde en hemlängtan inom honom. Sedan han lämnat Islagunen hade ensamheten gjort sig påtaglig igen - den hade han verkligen inte saknat.
     Färden hade gjort honom törstig, så naturligtvis sökte han sig till närmaste vattenkälla. En sjö, spegelblank där vindarnas krusningar inte mötte ytan. Det unga gräset svajade stilla. Nace hade fort lagt märke till den andre vargen, både med vinden och med blicken, men han hade inte låtit det avskräcka honom. Det fanns en viss nyfunnen självsäkerhet i den unge som han under sin första vandring saknat. Det var nästan lite olustigt att tänka på hur annorlunda han var då och nu, samtidigt som det gjorde honom exalterad. Det var inte bara en kroppslig resa, utan en mental och själslig också - det hade hans vän Kolgrim sagt till honom en gång för länge sedan.
     Nace närmade sig tyst vattenbrynet. Det var inte ett försök att dölja sig, och inte heller ett försök att överraska främlingen - utan bara ett diskret sätt att visa sig neutral. Så länge hon inte skulle störa honom, skulle inte han störa henne.

Doften utav en annan varg slog emot henne och hon höjde nosen lite högre upp i luften och vädrade. Det var längesedan hon stött på en annan varg, senast var då hon skiljdes från flocken. Efter ett tag så kunde hon se i ögonvrån hur något vitt kom gående och hon vred på huvudet för att kunna se bättre. En vit varg, väldigt vacker om hon fick säga det själv. Det mörkbruna ögat följde tyst vargen med blicken då denne kom fram till vattenbrynet. När hade hon sett en vit varg senast? Det var nog aldrig, och så dåligt minne hade hon inte att hon skulle glömma bort det.
”Var hälsad.” hälsade hon och sänkte huvudet lite för att visa att hon inte var ute efter att skada den andre. Hon hade tillräckligt med skador redan, ett öga och öra för lite samt ärr på högra bakbenet. Det hade varit hårt att växa upp med bara bröder, men förhoppningsvis skulle det ge henne en fördel mot aggressiva vargar, om hon skulle stöta på någon sådan.
”Mitt namn är Opala.” egentligen borde hon väl inte tilltala främlingen, men efter att ha vandrat i evigheter utan någon att tala med så tog hon chansen nu. Kanske skulle den vita vargen ignorera henne eller så skulle den svara, det återstod att se.
Långsamt satte hon sig ner där hon befann sig en bit ifrån vattnet och lät blicken vara fäst på främlingen, hon var beredd på att hoppa undan ifall den andre skulle göra ett utfall emot henne.