(Pax till Enrique)

Vad hade hon nu gett sig ut på, vandrat ned för bergen.
men av vilken anledning?
Hon hade en sådan stor lust att bara vända om och traska upp för de steniga området där hon hörde hemma.
Men alla dessa underliga dofter hade lockat ned henne hit.
Hon var svag, hade inte ätit på fyra dagar, men hennes frukost var så gott som serverad påm ett silverfat.
För inte långt ifrån sod det ett litet klövdjur, antagligen en unge.
Modern syntes inte till, och hon smälte samman med gräset.

Kira smög sig på denne lille krabat.
Nyfiken på hur den skulle smaka.
Marken började att skaka, så ungen vart lite rädd och kollade sig hastigt omkring.
Kira hade nu chansen att anfalla, vilket hon gjorde.
Ungen smälldes till mark och hennes käftar krossade den lilla skallen.
Hon log, blodet var överallt.
Och nu, kunde hon njuta av sin fångt.

De långa grässtråna kittlade mot hans brunklädda ben. Säkerligen fanns det insekter gömda i det gulgröna gräset, men han var ganska så säker på att inga fästingar eller andra äcklande insekter skulle våga bita honom. Han var varm, varmare än en varg borde vara, och det skulle inte gynna blodsugarna att smaka på hans blod, tvärtom.
En brun varginna med orangea toner i pälsen verkade njuta av en attack på ett försvarslöst litet kid. Patetiskt, att attackera ett sådant djur. Men visst, var man hungrig så var man, men att njuta av en seger en valp skulle kunna vinna? Snälla. Det var det patetiska. Tänka sig som stark när man inte gjorde någonting svårare än en nybörjarsak.
Men han såg bara händelsen på avstånd, så han hade väl ingenting att säga till om egentligen. Det var bara genom hans ögon det speglades så - det var ingenting som sade att det verkligen var så.

Han lät stegen komma närmare. Hennes utseende var en blandning mellan en bergsvargs grova utseende och någonting elegantare. En blandning mellan skönhet, och det motsatta. Kanske man skulle kunna kalla henne någorlunda vacker, men inte i hans ögon. Hon var bara en främmande hona.
Han lät de blodröda ögonen spännas på henne. Inget leende, ingen förbannad blick. Ett neutralt, barskt uttryck. Men ingen att leka med.

Hon fortsatte att käka från detta kid hon fällt.
Och slet och drog och åt hetsigt.
Det hade varit så gott.
Kiras ögon var fästa på kidet, så hon märkte inte att en annan hane var där i närheten.
Hon åt och losades som ingenting, även fast hon borde vara mer vaksam då hon trätt ned för bergen där hon hörde hemma.

(Eftersom att du tar alldeles för lång tid på dig kommer jag avsluta rollet här och dödsförklara Kira)