"Fick dig!"
Cerulean landade med en dov duns, grabbade tag i sin systers nackskinn och drog henne till marken med ett bubblande skratt.
"Orättvist! Jag kan inte flyga ju! MAMMA!" Nocura tjöt av orättvisan, i valpars värld var ju allt givetvis på fullaste allvar. Varesig det handlade om lek eller något annat. Weranna, deras rävfärgade moder, log ansträngt och visste inte vems sida hon skulle stå på. Det var alltid så, det var ofta de for i luven på varandra och det var alltid lika svårt att reda ut vem som skulle skärpa sig. Tillslut sade hon med trött röst:
"Cerulean. Var snäll mot din syster."
"HA!" Nocura dunkade sin vita högertass i marken som för att markera sin vinst.
"Vad!" Tjurigt vred Cerulean bak öronen och antog en förorättad min. "Så jag har vingar men får inte använda dem!"
"Inte i lekar förrän dina syskon lärt sig."

Grinigt knep han ihop käkarna. Han hade varit tämligen tidig med att flyga. Han hade lärt sig bara en kort tid efter att han lärt sig använda benen ordentligt. De andra hade fortfarande ingen styrsel i vingarnas senor. Syskonen Cerala och Corylle kom farande runt en krök med vingarna på efterkälken, och därefter Naroc, fadern, med sin vitbruna pälsnyans.
Han kom tassande och puffade till Cerulean med nosen - kunde enkelt lista ut vad som hänt med hjälp av Nocuras nöjda min.
"Seså. Gå och lek nu."
"Men.."
"Cerulan."
"Okej då." Trumpet tassade han efter sin syskon bort mot berget, men som alltid var hanvalpen inne i leken och den sura minen som bortblåst. Föräldrarna låg sida vid sida och betraktade sina skyddslingar i den allt mer stigande solen.
Kull-leken fortsatte efter den lilla dispyten, denna gången med nya regeln som antog flygförbud. Corylle, den andre hanen i kullen klädd i en pälsfärg nästan identisk med Cerulean, fick kämpa länge för att få tag i de andra. Snabbhet var inte hans bästa sida till skillnad mot de andra. Till slut lyckades han överrumpla Cerala som fått syn på en intressant fjäril.
Jakten fortsatte, Cerulean lyckades alltid undkomma med sina kvicka vändningar, hans vingar var ju inget hinder som de var för de andra som inte lärt sig dem ännu.
Plötsligt försvann Nocura. De märkte det inte förrän de tappade bort vem som var kullad och inte. De såg sig förvirrat om alla tre - vart hade den brunvita lilla tiken tagit vägen, hon hade ju jagats likt alla andra nyss?

"Kolla på mig!" En lycklig röst hördes någonstans uppifrån. Naroc och Weranna hade hört det också och höjde blickarna. Genast sköt de upp på benen. Nocura hade klättrat högst upp på ett stenröse där hon skuttade omkring på de lösa stenarna. Omedveten om hur lätt det var att falla ner.
"Nocura! Kom ner omedelbart!" Modern röst var fylld av oro.
"Kom ner nu! Du kan falla!" Naroc följde den lilla valpen med blicken. 
"Vadå, det här är ju kul!"
Svarade valpen är hon skrattande hoppade av en sten som tappade sitt fäste, och föll ner med ett ljud av sten som krossades till grus.
"NOCURA!" Ropade föräldrarna samtidigt.

Valpen verkade inte höra längre, då hon kommit så högt upp. 
Hennes syskon samlades vid foten av stenraset som sträckte sig upp till himlen, hela vägen upp tills berget slutade någonstans däruppe.
"Nocura! Kom ner!" Gnällde de och ställde sig med tassarna för att sträcka sig upp och kunna få en ordentlig överblick av vad som hände. Nocura hoppade från en sten till en annan. 
Den gav vika när hon landade på den. 
I ett tjut av förvåning började allt fler stenar rasa ner mot den lilla valpen, högt där uppe. Först bara smågrus, sen större tills hela berget tycktes vara i rörelse i ett vrål av raseri över att ha blivit störd.
Hon tappade fotfästet och kämpade för att återvinna det allt eftersom stenarna föll mot henne som dödande projektiler. Valparna skrek av skräck då bumlingarna kom farande mot dem ner mot marken. 
Nocura syntes inte längre.
Ljudet var öronbedövande av smällar då stenar rämnade och slog i marken i moln av damm.
"BORT DÄRIFRÅN!" Föräldrarna kom rusande, blinda av damm och adrenalinet pumpande i ådrorna av skräck, nådde fram till sina valpar som flydde..

Deras döttrar och söners panikfyllda ögon var det sista de såg innan de begravdes under massorna.

Cerulean trodde han var död. Det var lätt att vara död. Kanske lättare än att leva. Han vred på sig i sin vila och sträckte sig efter sin moders mjuka päls att kura ihop sig intill. Han stötte bara på kyla.  Det var för tyst. För tyst även för en död. Han var ensam - han ville inte vara ensam! ...
Med ett ryck slog valpen upp ögonen. De var fulla med grus och damm, då han blinkade frenetisk för att rensa dem och kunna förstå vad det var som hände. Det dunkade i huvudet och en rännil av blod därifrån bildade en pöl som sanden sög upp. Han var inte död.
"Mamma.." Cerulean mumlade, försökte få kontroll på sitt stämband.
"Mamma vi klarade det!" Han tog sig ostadigt upp på tassar och såg sig om med ett tappert leende. Klarade han sig så gjorde ju föräldrarna det med! Leendet dog snabbt ut.
Han var ensam.
"Mamma..?" Han virrade runt med blicken och satte av i en språngmarsch på ostadiga tassar. Stenröset hade bildat en stor klyfta i berget.
"MAMMA!" Rösten var fylld av panik när han rusade fram mot stenarna. Anade.. Visste..

En pöl av blod hade bildats och runnit ut vid foten av röset.
"MAMMA! PAPPA!"
Tårarna började rinna längst nosen, heta mot hans kalla skinn.
"Nocura.. Corylle.. Ce.. Ceral.. a.." Rösten drunknade i tårar.
Cerulean kunde inte tro - ville inte tro! De kunde inte lämna honom! Han kunde inte vara själv! Det.. Han kunde inte!
Vingarna hade räddat honom - i sin sorg och rädsla mindes han att han slagit med dem - varit säker i sitt naiva valphuvud att de var lika snabbt efter.

Med tårarna droppande ner i jorden nedanför honom bar vingarna iväg honom från platsen. Visste inte var han skulle. Bara att han måste bort. 
"Mamma.."