[Pax till Inferno mannen - Black]

Regnet som höll på att blöta ner allt i sin väg fortsatte att störta ner mot marken. Och León hatade regn. Hon ville ha den varma solen som strålade och fyllde hennes kropp med energi. Inte detta.. Gråa kladdiga äckliga väder. Hennes humör hade sänkts sen hon vaknat vid gryningen och gett sig iväg för jakt. De tunga gråa molnen hade då inte heller bådat gott. Men hon var för envis för att stanna kvar. Dessutom behövde de mat. Och nu hade det regnat nästan hela dagen sen hon lämnade lyan, och hon struntade fullständigt i att göra sig torr. Det skulle bara ta en del energi. Hon skulle ändå få hem ett stort djur. Helst av allt ville hon bara låta hennes kropp flamma upp i lågor och känna elden lågor slicka hennes kropp [Låter ju trevligt]. Fast det sprakade olustigt till runt henne då vattnet föll på hennes glödheta kropp.

Hennes tassar sjönk ner i den vattenfyllda marken och lera hade hon bildats på hennes ben. Öronen var bakåtstrukna, ogillande. Huvudet sänkt och svansen vajade lite fram och tillbaka bakom henne. Som en katt. Det nu frodiga gröna gräset smekte hennes kropp då hon rörde sig tyst fram i det midje höga gräset. Nosen ryckte till då doften av hare fångade hennes intresse. Kanske lite snabbmat?

[Blä]

Regnet forsade ner från himlen och bildade en ridå mellan honom och omvärlden.
Den kolsvarta pälsen låg slickad mot hans kropp, manen hängde alldeles blöt.
Vatten strilade ner över hans axlar, löpte som rännilar längs benen och droppade från nosen.
Han undrade hur länge han gått. Han undrade när solen skulle komma tillbaka.
För han hatade regn, och allt som är kallt därmed.

Black stannade till och höjde sin klargröna blick mot skyn. Endast en grå massa mötte hans blick. En tung suck undslapp honom, då han fortsatte framåt.
Plötsligt fick han vittring av en doft.
Hare.
Ögonen vaknade, huvudet sänktes och han smög framåt på sina kattlika trampdynor.
Svansen virvlade bakom honom, slog till ibland.

Han fick syn på djuret, som skrämt tryckte sig mot den relativt torrare marken under ett ensligt träd.
Han saktade in, hukade sig medan han smög.
Blicken fixerade bytet.
Några steg till... haren ryckte till, reste sig upp och for iväg.
Black satte av efter den. Visst, det var bara en hare.
Men han måste ha den!
Tassarna slog mot marken, fortare och fortare.
Regnet kändes knappt när man sprang, det var något han snart upptäckte.
Haren, blind av rädsla, sprang rakt mot en främmande hona.
Black kom efter, högg efter den med käkarna och morrade till då den kom undan. Han tvärstannade fem meter framför främlingen och snärtade till med svansen.
Han pustade ut efter språngmarschen, och en svampliknande form av eld sprutade ur hans mun.
Morrningen avtog, han skakade irriterat vätan ur sin röda man och såg på honan.
"Avskyr du också regn, inferno?" hälsade han med sin mörka, myndiga stämma.
Haren var ett minne blott.

Plötsligt. Dundrande tassar mot mark. Hon kunde känna det, han sprang mot hennes håll. Och snart såg hon en svart prick som rörde sig framåt mot henne. Också haren. Hade han tänkt ta hennes byte? Irriterat strök hon öronen bakåt och höjde överläppen en aning och nos ryggen rynkades. Men hanen verkade inte komma i kapp den, och den vettskrämda lilla rusade nu ovätande mot henne själv. Öronen spetsades, hennes kropp hukade sig i gräset medan regnet blötte ner hennes päls, fast den redan var våt så det räckte väl. Ett snabbt språng, som en hungrande tiger flög hon på haren och högg tag i dennes hals och tryckte snabbt ihop käkarna och nu hängde haren lealös i hennes grepp. Hon hade blivit skicklig på jakt eftersom det var det hon hade sysslat mesta dels av sin tid sen valparna kommit. Och man kunde säga att hon höll på att bli väldigt uttråkad. Dessa platser var så välbekant. Hon ville ut och se sig omkring. Men ungarna var för små att lämna, hon fick vänta.

Hanen hade stannat upp och i ögonvrån kunde hon se eld som lämnade honom. Utan elden som skulle fallit ur honom som bevittnade inferno blodet som rann i honom så skulle hon märkt det på doften. Samma svaga askdoft som alla bar, fast denne hade också något annat, något dolt. Kanske var han inte renrasig? Hon lät harens kropp ligga vid hennes tassar och hon höjde huvudet, och lät den skära tungan slicka sig kring munnen, blodet smakade utsökt på hennes tunga. Och hungern ryckte tag i henne. Huvudet var höjt, svansen spänt utsträckt. En stolt varginna i högsta grad. Han hade redan kommit på henne som inferno, snabb tänkt. Hon granskade hans svarta päls och röd pannlugg. Han hade också många ärr på kroppen, kanske en slagkämpe?
"Vem gör inte det.." sade hon med sin vaksamma svagt kyliga röst.

Han kisade med sina gröna ögon genom dunklet, och granskade snabbt hennes svarta päls och röda tecken.
Rösten var också väldigt lik, sättet hon talade på...
Han stannade mitt i en rörelse och såg fundersam ut.
Satte ner tassen som för en sekund blivit hängande i luften.
"Är du släkt med Demethra?" undrade han, lugnt.
Han sänkte huvudet till manknivå, och lade det sedan på sned.
Blicken var vänlig, aningen frågande.

Sedan ruskade han lätt på huvudet och höjde det igen.
"Förlåt, så oförskämt av mig. Mitt namn är Black. Krigare av Cierzo."
Black undrade med ens vilken flock, om någon, honan tillhörde. Kanske hon inte skulle vara lika fredlig när hon fått veta hans härkomst?
Inte för att hon varit jättevänlig hittils, men vem skuttar runt av glädje i hällregn?

Han mötte hennes blick, och såg forskande på henne.
Snabbt och tyst tog han sig in i hennes medvetande, men gick inte in för långt.
Han kollade bara lite vanlig fakta och vilken flock hon kom ifrån. När han precis, lika skickligt som han tog sig in, skulle dra sig tillbaka igen, stötte han på en kall fläck.
Sorg.
En svag rynka bildades mellan hans ögon dessa sekunder.
Fläcken, det var som om den skrek. Det gick inte att undvika att se.
Hon hade förlorat en partner.

Snabbt drog han sig ur, som om han bränt sig (vilket vore omöjligt för honom i alla andra avseenden) och vände blicken mot himlen.
Regnet hade avtagit, och snart slutade det helt.
De mörka molnen trängdes fortfarande i skyn, men luften blev genast lättare att andas.

Han såg på henne igen. Det hade inte gått många sekunder, och han var bra på sina krafter. I allafall bra nog att inte märkas när han blottade någons själ.
Han tyckte egentligen inte om det. Som om man snokade. men det var ytterst användbart. Han visste att folk litade på honom i vardagen, att han inte skulle bryta sig in, och det gjorde han inte heller.
Inte för långt.

Vissa saker behövde han inte anstränga sig för att märka. Om någon var ledsen, och gick förbi honom, kom bilder och känslor ibland forsande in i hans medvetande ifrån denne.
Men det hände inte så ofta att det blev en last.

Black stod nu i allafall framför denna hona, Leon från TDN, och hade precis talat.
Han bemötte alltid främlingar med artighet och ibland även vänlighet, lite för att se hur de reagerade. Och för att han var sådan.
"Jo.." mumlade han och klippte med öronen. "... nog är ni släkt, alltid. Leon."
Den stadiga blicken såg allvarligt på henne, men en liten antydan till leende syntes ändå.

*Pet*

*Peeeet*

Hon tittade på honom, ville helst bara gå vidare glömma att hon ens mött någon på vägen och bara gå hem igen med sitt magra fångade byte. Men han verkade vara mer talsam än hon. Irriterat drogs öronen bak en aning, blicken kylig och huvudet svagt sänkt. Hon mötte snabbt hans blick, slickade sig kring den blodiga munnen. Förvånad spärrade hon upp ögonen en aning då han nämde hennes mosters namn. Hur kunde han så på må få veta det? Kanske att de liknade varan en aning, men ändå. Det fanns fler infernos i detta land.
Hennes ögon blev misstänksamma och ett spänt ansiktsdrag spred sig över hennes ansikte. Hon svarade inte. Men sen så tog han och presenterade sig, Cierzo. Namnet klingade i huvudet på henne. Oo ja, Emon var i den flocken, i allafall vad hon hade hört. Men det kunde inte väl vara anledning att han kände till Demethra, det var alldeles för osannorlikt.
Tankarna gick runt på högvarv i hennes huvud och det var först efter hans sista mening hon spottade ut en mening.
"Hur kan du veta allt det där?". Hon visste inte hur hon skulle bete sig, kände sig klämd av att han visste så mycket. Hur?
Hon tog ett kvickt steg bakåt men stannade där, väntade på en någorlunda förklarning.

[bläbläbläblä]