En stilla fläkt av vinden som fick det att prassla till i det sena höstgräset som hade gulnat och den vackra slätten såg nu tom och stilla ut. Spänd, påväg för en lång sömn.
De stora tjocka molnen som förde sig över himmlen, bärde på något. Något kallt som skulle falla snart. Nu eller senare spelade ingen större roll men snart skulle det falla och då skulle allt bäddas ner i snöns famn och låta allt rammla i sömn.

León själv var långt ifrån sömnig, det var kallt och snart skulle den första snön falla på numoorisslätt och hon skulle inte känna den kalla bitande skölden.
Det var en tidig morgon, hon hade gett sig av på natten och nog hade hon nått slätten. Men hon vandrade inte på Qu's marker ännu hon var på TDN's jaktmarker ännu så hon skulle få jaga ifred nu i ellafall.
Hon ville göra något vettigare en att bara jaga helatiden, att skaffa sig valpar hade varit ett dåligt drag. Hon var inte lika fri eftersom det inte var några bra jaktmarker där valparna fanns så måste hon gå långt och inte kunde hon flytta dem utanför reviret heller.

Hon hade haft tankar kring TDN en längre tid, mycket tankar. Men inget uträttt.
León hade en taktfast trav då hon rörde sig frammåt medan hennes huvud var höjt ibland sänktes för att fånga upp vittring på bytesdjur bättre.
Och nog hade hon fått upp vittring på bytesdjur nog, en flock med hjortar borde inte vara så långt borta. León snabbade därför på stegen och efter ett tag så kunde hon se flocken.
Hon behövde inget stor byte, men en hare skulle inte heller räcka till de små.

Hon lade sig ner i det gula gräset, höll koll på vinden så att den inte skulle vända och så reste hon sakta upp då hon hade bestämnt sitt byte.
Och hennes blick riktade sig in på en av kalvarna och hon gav den en brinnande eld inom sig. Ett panikslaget skri lämnade den och modern spärrade upp ögonen och frustade skräckslaget då kalven skakade.
Ibland såg det ut som om kalven höll på att återhämnta sig men så fortsatte hon med den psykiska bränningen igen och flocken som förstog att nått var fel brölade.
León släppte kalven en kort stund med blicken då hon gav ifrån sig ett skall som fick flocken på flykt och konsentrerade sig sen på kalven igen.
Lät det brinna inom den tills benen vek sig på den, men inte döende, bara plågad. Hon satte benen i rörelse och kroppen sträckte ut sig över fältet då hon sprang mot kalven och då hon var nära så tog hon sats från marken och hoppade mot den vettskrämnde kalven och gjorde slut på dens lidande.

[Pax till nån av Bellz karaktärer]

Den stora gyllene hanen vandrar över slätten. Här är det svårt att hålla sig från flockars jaktmarker men han försöker åtminstone att klampa över någon gräns. Han orkar inte dra på sig någon flocks vrede. Det är för mycket jobb helt enkelt. Han stannar upp och ruskar på sig. Sen sträcker han på sig och återfår snart den dominanta hållning som han altlid haft. Fast på senare tid har den blivit mindre uppkäftig. Han går inte omkring och muckar gräl med alla han stöter på. Han har en mer avslappnad dominant hållning nu mer. Den långa svansen hålls högd i en båge bakom honom. För att den inte ska släpa i marken. Tassarna placeras säkert och lugnt på marken en efter en. Öronen står spetsade på huvudet. Ett skall och skrin från bytesdjur fångar hans intresse. Han stannar åter upp. Som om han funderar på om han ska följa skallet och se vad det är. Utan att trampa över på något revirs marker. Hur ska han lyckas med det? Han börjar gå igen. Rör sig utanför revirmarkeringarna. Kanske kan han få en skymt av vem det var som skällde.

Ett par bytesdjur korsar hans väg. Öronen lägger sig mot nacken för att snabbt spetsas igen. Han fortsätter gå. Ser sig omkring. Håller utkik. Han slickar sig om munnen. Det hade varit roligt att följa efter bytesdjuren och försöka få något i magen. Men det får väl vänta till senare. Han fnyser kort och den vassa gyllengula blicken söker över området.

Köttet var mycket gott och tänderna letade sig in och hon slet upp ett stort stycke kött, och blodet färgade mer röda tecken på bringan, halsen och runt munnen. León åt, åt sig mätt. Ville få i sig mycket mat så hon slapp springa hit helatiden. Men endå åt hon ju för fler. Så plötsligt efter ett tags ätande så kände hon doften av en annan varg, en främling. Men en bit bort, om han var inne i reviret eller på gränsen var inte bestämnt. Men kanske best att kolla upp? Snart..
Hon åt klart innan hon lämnade vraket åt asätare. Så drog hon iväg mot doften som förde sig till henne och León började gå mot doftens håll, slickade sig kring de svarta läpparna och fick bort det röda blodet från läpparna. Men pälsen fick hon fixa senare. Blodig eller ej, spelade ingen roll.
Hon höjde takten till trav och förde sig frammåt i en lugn takt med det svarta huvudet höjt.

Efter en kort stund så såg hon en annan varg, hanen hon känt doften av innan.
Han var inte inne på reviret, men vem visste vad han hade för tankar om att komma in på deras jaktmarker och slakta deras bytesdjur eller inte.
"Så vad söker dina tassar dig så nära TDN's jaktmarker?" frågade León med sin starka stämma och vinklade de svarta öronen åt sidan innan de fördes frammåt igen medan hon granskade hans dominanta ställning.

Hon han trodde, kanske även hoppats lite på, hade hans doft pockat på främlingens uppmärksamhet och denne hade tagit sig till platsen han befinner sig på. Zodiac stannar och ser på tiken vars päls är fläckad av blod. Tydligt tecken på en lyckad jakt för bara en stund sedan. Tiken öppnar munnen och talar. Öronen klipper till på hanens huvud men han rör inte en min. Han ser på henne. Studerar henne helt obrytt.
"Jag vandrar i ingenmansland". Svarar han henne fortfarande utan minsta ändring av drag i ansiktet. Men den lätt sträva stämman, som skulle kunna tes vacker om den inte smittats av kyla och likgiltighet, fläckas nu av lätt retlighet. För ännu har han inte klivit in över några gränser som tagit honom in på någons revir. Han vandrar på mark som inte tillhör någon. Han vandrar i ingenmansland.
Han studerar tiken mer. Kanske hon hade kunnat ses som vacker, om det var något som Zodiac tittade efter. Men han har aldrig varit riktigt intresserad av att springa omkring och flirta. Han behandlar alla med samma likgiltighet och kyla. Tik som hane. Zodiac lever endast för sig själv.

Hon svepte till med den svarta och röda svansen i ett snabbt drag bakom sig, de svarta öronen ryckte till av hans röst, kall sträv, kanske kunde uppfattas som hård? Hon undvek att fundera så mycket på hur en röst lät utan hörde istället på orden som kom från hanens mun och hennes huvud vändes lite på sne, fundersamnt.
Ingenmansland, nytt ord. Men så sant. Han var inte inne på deras revir, och det hade hon inte heller påpekat.
"Det vet jag" sa hon och rätade på det svarta huvudet och höll blicken fäst på den gyllene (?) hanen, hon mötte hans gula ögon med sina egna röda. Inget hotande, bara hennes sätt.

"Men man vet inte vad andra har för avsikter" sa hon sen, en tanke på Crepsley, vargen som nästan hade dödat henne. Kräk.
Hon hade ännu märken från var hans tänder borrat sig in i hennes strupe, dödande.
Vad skulle igentligen hent om hon skulle dött då? Skulle valparna fortfarande vara vid livet?
Troligen inte.. de var för unga ännu.
Men vart TDN var påväg hade hon ingen aning om, men endå kretsade hennes tankar allt för ofta runt TDN.
Hon lämnade sina tankar och återvände till nuet och höll nu den gyllene med en fast blick.

"Sant". Svarar han tiken när hon talat till punkt. Man kan aldrig veta om andras avsikter. Oftast inte i alla fall. Men en del är lättare att läsa. Och telepatiker måste ha väldigt lätt för det. Den långa svansen sveper till bakom honom. Behåller sin höjda position. För att inte släpa i marken. Öronen står fortfarande lugnt spetsade på huvudet och den vassa gyllengula blicken vilar på tiken. Hittills har inget intresse väckts. Inget som hindrar honom från att lämna platsen just nu. Blicken sjunker något.
"Grattis". Säger han sedan och det dras lätt i mungipan och ett enkelt flin vilar på hans läppar för en stund. Något mystiskt. Öronen klipper till på hans huvud.

Ett snett leende sprids på de svarta läpparna, om det är vänligt, kallt eller bara retligt fick andra bestämma, svårt att tolka men ändå var det där.
Leendet försvinner och allt blir stilla igen, en kort stund tills han sa "Grattis", till vad?
Han värkade vara retfull, såna som hon hade "turen" att träffa på. Eller så inte.
Men inte kunde hon hålla bort tanken på hon själv hade varit då hon hade varit yngre.
Dum och ung. Inte för att hon var nån gammal kärring heller, men man kunde väl säga att hon hade mognat.
"Så vem är du, hane?" frågar hon, fast hon inte hade fångat upp något större intresse med honom ännu så visste man ju inte, kanske var det en från Qu?
Hon visste inte riktigt vad hennes egna flock hade för avsikter mot Qu, vänner eller fiender, inget hon hört.
Kanske borde hon veta? Hon sätter sig ner, nu mer avslappnat, fast inte så mycket som man skulle tro, hon höll alltid koll på den andre fast hon betedde sig på ett lugnt sätt.
Hon lägger vant svansen över de svarta tassarna och håller blicken kvar på hanen.

Denna hane kan tyckas ha ett retfullt sätt. Som om han försöker roa sig själv på andras bekostnad. Men om andra ser honom som just det betyder det bara att han verkligen är så bra på att föra andra bakom ljuset. Han är en slug hane.
Tiken kommenterar inte hans gratulation. Vilken tråkmåns. Aja, han tänker inte verka lam och dra upp det mer när rötterna redan ligger till rätta.
Tiken frågar honom vem han är. Ännu en som inte har vett nog att presentera sig själv först.
"Mitt namn är Zodiac". Säger han med likgiltig och kylig stämma. Men med en stämma som kan te sig sträv och vacker ändå.
"Vem är du själv?". Inte för att han låter särskilt intresserad eller nyfiken. Men det är alltid bra att ha ett namn att gå efter. Om man skulle stöta på varandra igen senare. Sådant kan man inte veta om. Och Zodiac har alltid ansett att information är makt. Så han försöker alltid få ut så mycket information som möjligt från alla han möter.

[Hejhopp. Har ju helt missat hans rosor. xD Kort sammanfattning här. När Zodiac går skapas det rosor när han lyft tassarna från marken. Sen en meter bakom honom försvinner de igen. Som om de aldrig har funnits där. Så nu när han står stilla står han bland blodröda rosor. ^^]

Hon tittar på honom, drar smått ogillande på munnen, kort. Svansen sveper till bakom henne och öronen spetsas då en fågel flyger upp från ett träd.
Zodiac, ingen hon hade hört namnet på förr. Kanske inte konstit, flera hade hon träffat
men vissa brukar hon inte ens orka lägga på minnet. Fast denne såg inte bekant ut heller.

"Vad du vill kalla mig får du själv bestämma... Men mitt namn är León"
svarade hon och betraktade rosorna som växte kring honom, han var nästan omsluten
av dem.
"Varför alla rosor?" frågar hon och hon låter nästan undrande,
huvudet lägs på sne medan hon betraktar rosorna.

[kort, meen skyller på huvudvärk xD]

Ett lätt flin leker i ena mungipan när tiken öppnar munnen. Han frågade trots allt om vem tiken är. Alltså ville han veta vad hon ville bli kallad. Istället öppnar hon munnen och säger att han får kalla henne vad han vill. Tanken är otroligt lockande. Han funderar på om han ska komma på något oerhört roande namn att kalla henne.
Sen frågar hon om alla rosor omkring honom. Han ser ner på rosorna närmast sina framtassar. Flinar åter och ser på tiken.
"De följde med mig hem. Så jag behöll dem". Säger han och flinet har verkligen spridit sig på hans läppar. Zodiac är en sådan där som tycker om att roa sig själv när han är uttråkad. Han struntar helt i om inte andra håller med om att det är roligt. Så länge han an roa sig själv så är det ett stort plus eftersom han många år varit väldigt nere och förvirrad och frustrerad. Det känns bra att kunna jaga bort de känslorna så lätt.

[Min insperation är typ helt borta, kommer som inte på något att skriva! D: Så vi kan väl avsluta så du inte behöver ha ett så inaktivt roll? (;]

[Visst, vi kan göra så om du vill. :)]
[AVSLUTAT]