[Pax till Alcmeme ^-^]

Rosor, rosor överallt. Som om man vandrat in i en drömvärld som hon inte trott existerat, att sett lava och halvöken nästan varje dag och sen komma till denna rosenvärld var en stor vändning. Fast nu då hon stod här så ville hon bara rusa därifrån, springa långt iväg bort från alla rosor. För hela den här platsen skrek Afrodite. Det kändes nästan som om platsen var skapad för att en sån som hon skulle dö här. Hon hade aldrig varit till Itrozo fören nu, men hon förstod varför hon hållit sig undan, alla dessa plågsamma minnen som ramlade över henne då hon gick där bland rosenbuskarna. Drog in den nästan bedövande doften och fortsatte att gå utan att veta riktigt vart hon var på väg. Hon var ju fri nu, fri att vandra vart hon ville.. fast det så kände hon ingen stor uppskattning av sin frihet, inget sånt där glädjerus. Fast innerst inne visste hon att hon alltid varit en fri själ det var bara ett par svaga band som hållit henne kvar i TDN, plikt och en fruktansvärt dålig moders gestalt.
Hon ville inte bli som sin mor, ville inte. Men var fanns den där glädjen alla talade om? Det kändes som om hela hennes liv bara hade varit massa problem, och nu stod hon här utan någon ting alls. Kanske skulle hon också ta och dö i den här skogen som en idiot.

León ruskade irriterat på huvudet lät klorna gräva sig in i marken och bet ihop käkarna, sen började hon gå igen. En fågel sjöng en av sina sånger, men hon skulle helst bara bitit nacken av kräket och sen spottat ut det igen bara för att få tyst på den. Irriterat piskade svansen bakom henne, öronen fortfarande en aning bakåt strukna och med en bister min.
Nej hon skulle inte tänka mera.

[... min lilla muntra solstråle x)]

[Detta är mitt första inlägg någonsin med denna tärna så känner mig lite vilsen. Kan vara lite ryckigt i början men ska nog komma in i henne snart, du får försöka ha överseende tills vidare <3]

Doften av alla de tusentals rosorna var närmast berusande för den lilla vrenflickan vilken på stora ostadiga tassar trippade framåt. Hon hade börjat sin färd nere vid den mindre sjön, en svag röst i hennes bakhuvud hade rått henne att följa vattnet – vatten är det viktigaste av allt när det gäller överlevnad – men hon hade snart märkt att våtmarkerna kryllade av varelser hon helst inte alls ville stöta på. Såsom krokodiler och ormar med tvivelaktig pålitlighet. Sonika hade hon skyndat sig bort från vattendragen och var nu, för att vara ärlig, helt totalt vilse. Dessutom började hon bli törstig.
Typiskt.
Det kurrade i hennes ännu runda hulliga valpbuk, den hade inte fått näring på dagar. Egentligen skulle hon börja lär sig jaga just nu, men vem skulle lära henne? Hon hade fått begränsat med mjölk då hon levt med sin familj och ibland rester slängda på sig, men absolut inga jaktlektioner! Det var som om mamman äcklades av att vara i hennes närhet – skammen brände ännu färsk, rakt igenom henne.
Plötsligt och till synes utan orsak stannade hon upp och stirrade blankt framför sig. Det låg som en imma över hennes pupillösa blick.
”Ilska för att maskera sorgen... Rosens taggar... Hon kommer.”
Mumlade hon plötsligt fram på darrande stämma. Sedan ryckte det till i hela den lilla valpkroppen och hon jämrade sig. Ena tassen placerades på pannan och drogs upprepade gånger ner över nosen för att försöka skrapa bort smärtan. En ilande huvudvärk gjorde ljuset i skogen olidligt.
Varför blir det alltid såhär?
Tänkte hon frustrerat och önskade sig en mjukt famn att krypa in i, en tröstande röst som kunde svara på alla frågor med sin oändliga vuxna vishet. Själv helt omedveten om sina egna ord stod hon kvar och andades djupt och hackigt genom den rosa nosen, huvudet vinklat nedåt, blicken fixerad vid marken under tassarna. Trycket runt huvudet lättade, det var som om någon långsamt skonade henne från smärtan och drog ut spik för spik längs hennes tinning.
Hon pustade ut och såg sig själv röra på tassarna igen, mjuka steg framåt över snåren. Åter fylldes det lilla valpmedvetandet av inget annat än rosornas prakt, törsten och skammen.
Så slog en ny doft emot henne, det var som att gå in i en vägg. Varg.



EDIT 2/11-2013: Jag avslutar det här rollet nu, anser att de bara gick om varandra lr något liknande :)