Det var höst. Kylan hade återigen gjort sig påmind, trängt undan den värmen som solen över de bittert varma sommarmånaderna givit. Duggregnet föll från en himmel lika grå som stenen i snöbergens grottor, med vinden förrädiskt stilla. En förvarning, en hint om någonting värre som nalkades bortom horisonten. Bakom molnen, där ljus mötte mörker, hade vaga spänningar i luften börjat cirkulera. Blott en varning, ännu ingenting mer än så. Ett oväder var i antågande, och det skulle inte bli lättsinnigt. 
  Othello vandrade över den karga slätten. Gräset, som stod i en obekväm kontrast till träd skiftande i eldens färger och molnens svärta, trampades till platta fläckar under de enorma tassarna. Svansen hängde slapp mellan bakbenen, intetsägande, lika lite som vanligt. Huvudet låg i nivå med skuldrorna, ögonen stirrande framför sig. Spöklikt, tyst, och kallt. De mörka irisarna var fästa på en punkt i intet, för lika lite var det som rörde sig i hans huvud. Han vandrade i dvala och trans, tog sig fram i sakta mak men ändå med tydligt målmedvetna kliv. Målet närmade sig och ingenting stod i hans väg. Inga fler dröjsmål - vägen var klar framför honom. Timmarna tickade fram. 
  Othello stannade precis när den första, vaga åskan mullrade långt bortom kullarna. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen. Doften av regn och våt lera trängde in i nosen, kanaliserades till hjärnan och ut i varenda nerv, varje fiber av hans kraftiga kropp. Ett minne grep tag om honom med våldsam kraft. Ett fruset ont, ett hål i den tomma själen, smälte ut och tog ett par trevande steg ut i mörkret. Det som förr varit fruset och bortglömt repade sig, reste sig i mörket Othello levde inom, trängde undan allt han var och ersattes med fragment som flimrade förbi inför hans åsyn.

"Hon skrattade. Porlande och lättsamt - underbart vackert. Hon snodde runt, en blomma från det grönskande trädet ovanför hade lagt sig som en krona mellan de runda öronen. Hon skrattade återigen, och skakade de rodnande rosa bladen av sig." 

  Ett ansträngt stön lämnade honom då luften pressades ur lungorna, och för första gången sedan en lång tid vacklade den storväxte varghanen till. Den kraftiga benstommen svek, men musklerna spjärnade emot i tid för att hålla honom på fötter. 

"'Othello, se här!' Den ljust bruna honan hade lutat sig bakåt, tog spjärn och sköt sig upp i luften för att fånga en av blommorna. Han log. Värmen spred sig i bröstkorgen vid åsynen av den bekymmerslösa. Hennes skratt ekade återigen, då hon missat och backade tillbaka för ännu ett försök. Värmen. Han hade inte känt den tidigare." 

  Ny luft pressades ner i lungorna, men syret tycktes inte längre tas upp. Othello blev stående, med benen brett isär och huvudet mellan frambenen. Minnen. De var som tusentals spindlar i ett nätverk, överallt, slukade allt förutom vad han helst av allt ville glömma. Smärtan, den var där. Den var överallt och han kunde inget göra för att stoppa den. Hans eget namn ekade i öronen, men det var inte med hans egen röst. Minnesbilderna, de var överallt. Det gjorde ont. De ändrades. 

"Striden rasade. Huggande käftar och slitande klor, vart de än vände sig. Han skyddade henne med sin bara kropp, bet och skällde, morrade och röt åt alla som kom i närheten. En ny patrull kom över krönet, rusade i galenskap och stridslust. Plötsligt var hon inte bredvid honom längre, och han sprang. Letade. Sökte." 

  Smärtan brann i själen. Tvingade honom ner på knäna, ner i det blöta gräset. Kroppen darrade. Smärtan var för mycket. Minnen. 

 "Veckorna hade gått. Han kände hennes doft nu, hade gjort det länge, men allt med den var nu fel. Men han hoppades att hon var okej, hoppades att hon skulle möta honom med sitt varma leende och blå ögon, fulla av livslust. Han hittade henne till slut, men hennes kropp var kall. Hennes ögon var tomma. Och hennes själ inte länge i kroppen. Hon var borta och det fanns ingenting han kunde göra för att ta tillbaka vad för misstag som än begåtts. Hon var borta nu och kylan kröp återigen in över själen, frosten och snön och mörkret. De grå ögonen blev ännu gråare, metallen än mer metallisk, kylan än mer påtaglig. Hon var borta nu och livet var längre inte värt att leva."

  Han andades tungt. Regnvattnet droppade av pälsen, likt tårar som lyste med sin frånvaro i ansiktet som såg så mycket äldre ut än vad det egentligen var. Hettan flammade upp i bröstet.Den andra flocken. De som varit ansvariga för att de kommit ifrån varandra. De som varit ansvariga för hennes död. För Cardinels död. Han hade svikit henne. Transen grep tag om honom, och med darrande lemmar reste han sig upp. Othello vände tyst om och gick. Smärtan pulserade i ådrorna.