Det var natt. Men här var det aldrig mörkt. Eldarna under marken sprakade och knastrade och lös upp marken med sin värme. Månen hade en besynnerlig, lila färg, som att den kokande massans sken speglade sig i månens sken. Den kokande lavan mullrade i den svartnade jordens sprickor, som en gigantisk, hungrig mage. Marken var skrovlig och hård, men varm som öknens sand. Här fanns inga av de vanliga nattens ljud. Inga syrsor spelade, ingen vind ven, inga knak från skogen hördes. Till och med ugglorna undvek lavaöknen.

Och det var likförbannat hit de hade gått. Zayev hade lett vägen, Kione hade inte vågat invända. Värmen var obehaglig, det var inte samma värme som i öknen. Den här värmen brände, fick den bruna ungvargen att återuppleva minnena från kriget, brännsåren och smärtan de åstadkommit honom skulle han aldrig glömma. Det sved i de gamla ärren under den tjocka pälsen, som nu blivit fläckvis vit där de värsta skadorna hade varit. Men Kione visade inte sitt missnöje. Han hade ett uppdrag, hans första uppdrag, trots smärtan och värmen kände han sig trots allt upprymd. Tänk om de hittade Nevada. De skulle bli rikligt belönade, tanken fick hanen att le drömmande. Leendet varade dock inte länge, tänk om de inte hittade ledaren? Vad skulle hända då? Kione hade alltid respekterat den vita ledaren, han hade välkomnat honom till flocken och Kyoko talade alltid gott om honom, men när Kione tänkte efter så insåg han att han faktiskt inte kände ledaren. Skulle han sörja honom om de aldrig fann hans kropp? Troligtvis inte. Skulle Nevada sörja om det istället var Kione som försvunnit? Troligtvis inte.

Kione sneglade på Zayev. Han var fortfarande rädd för hanen. Det otäcka ärret i den blås ansikte hade han varit orsaken till. Det var Kione som vanställt hans ansikte.

"Jo.. Zayev... Förlåt." Han sänkte blicken. "Det var inte min mening att..." Han avbröt sig, hittade inte orden. "Jag trodde jag var stark nog att klara mig själv." Svarade han tillslut och kastade en snabb, försiktig blick på Zayev igen.

Den björnlike fick trampa försiktigt. Sist han var här hade han nästan gått igenom skorpan. Han var egentligen inte skapt för att gå här men det fanns en behaglig värme här. På gränsen till nästan för varmt men inte obehagligt. Han kastade en snabb sidoblick på Kione. Han såg inte ut att trivas lika mycket som han själv.

Zayev hade bara varit i lavaöknen en gång tidigare. Det var då han träffat Naira. Hon var hellhound, precis som han själv. Men hon var väldigt annorlunda mot vad han hört sin far berätta. Hon var så försiktig, så skör. Nästan lite söt. Hon hade sagt att han också var annorlunda. Snäll. Det var ordet hon hade använt.

När valpen började tala vände han ansiktet mot honom. Han log mjukt åt hans ord.
"Det är ingen fara. Vi gör alla misstag." svarade han.
Det fanns ingen anledning att vara arg. Man måste göra misstag för att komma någonstans i livet, en del allvarligare än andra.
"Jag hyser mer agg mot den gröne som attackerade."
Zayev skakade på huvudet.
"Ingen heder i kroppen... ge sig på en valp..." mumlade han tyst för sig själv.
Det var skamligt att attackera en valp, även om sagda valp kom till slagfältet frivilligt trots att han inte skulle vara där. Han såg på Kione igen. Det syntes att han skämdes.
"Om det är till någon tröst misstänker jag skarpt att jag hade gjort det samma i din ålder."
Det var inte helt sant men han ljög inte för valpen. Hade han fått en sådan order av sin mor hade han kanske brutit mot den till en viss grad. Inte för att han inte respekterade henne, utan för att han visste att hon inte skulle bli förbannad på honom. Hade orden kommit från hans far däremot hade han inte rört sig ur fläcken.

[Åhhh, den titeln får mig att tänka på Blackmore's Night :'D <3]

"Det är ingen fara. Vi gör alla misstag." svarade Zayev. En lättnad spred sig genom Kiones kropp. Så han var inte arg! Genast blev hans steg lättare och han vågade sig till och med på en liten svansviftning. Men när hanen nämnde den gröne hanen blev Kiones gång genast stel.

"Han ska få igen det. Han ska få igen det hundra gånger om." Morrade han fram och ögonen lös av hämndlystnad. "Andarna är på min sida." Ett otäckt leende spred sig över hans läppar. Öronen vinklades bakåt då han hörde Zayevs mummel. "Och jag är ingen valp!" Inte längre. Kriget hade lärt honom en läxa, att alltid lyda order, men framför allt, att tänka innan man handlar. Hans naiva attityd hade kunnat kosta honom livet. Han var inte längre så dumdristig. Han kände sina gränser, det var han ganska säker på. Kione såg på Zayev och försökte föreställa sig honom som valp, men det visade sig vara omöjligt. Hur hade en sån stor bjässe kunnat vara en liten valp?

"Hur var du som valp?" Frågade han, för han kunde inte hålla nyfikenheten borta.

[Åhh jag satt ju och lyssnade på den sången när jag skrev och tyckte att ahh, den här titeln borde jag ha som rubrik i rollet! 8D Blackmore's night <3 ]

Zayev såg mot Kione. Har var lätt orolig över hans reaktion på den gröne men valde att inte säga någonting. För stunden åtminstone.
"Och jag är ingen valp!"
Den blå kuttrade muntert åt hans utbrott. Det skulle kvitta hur gammal Kione blev och hur stor han än blev, han skulle antagligen förbli en valp i hans ögon.
"Om ni säger det." svarade han med ett illa dolt leende.
Han såg på unge vargen och mötte frågande hans blick. Det fanns någonting nyfiket, vagt granskande, i hans gröna blick.
"Hur var du som valp?"
Vad han än väntat sig var inte den frågan det.

Ja, hur hade han varit som valp egentligen? Han var kanske fel person att fråga då han inte minns så mycket av sin egen valp tid. Han hade aldrig tänkt på det förut. Det hade inte funnits något behov av det. Men nu när han fått frågan kunde han ärligt talat inte riktigt svara på det.
"Ja... jag antar att jag var som de flesta valpar." han tänkte kort på de valpar han mött och insåg att det inte stämde helt "Kanske något mer foglig."
Han mindes att om man inte uppförde sig fanns det risk för en utskällning.

[Ya <3]

".. foglig..?" Kione såg misstroget på den blå, han var inte nöjd över svaret. Han hade trott Zayev hade varit en riktigt vild valp, full med galna upptåg och bus. Men när han tänkte efter så kanske foglig var en bättre beskrivning. För han kunde faktiskt tänka sig Zayev som lugn och foglig som valp. För han var fortfarande lugn och följde lojalt order. Med en suck såg han ner i marken. Motsatsen till han själv. Kanske passade han inte i en flock? Han kunde ju inte ens följa enklaste ordern.

De fortsatte vidare genom lavaöknen. Men de kunde inte hitta några tecken på att ledaren fanns, eller ens hade varit här på mycket länge.

"Tror du verkligen vi kommer hitta honom?" Frågade han tillslut och såg på den blå. Vad skulle hända om han inte dök upp? Han antog att betan skulle ta över efter Nevada. Kyoko hade alltid talat väl om Tramptass, men Kione kunde inte säga att han kände den bruna hanen. Han hade aldrig pratat med honom, förrutom när han gav order eller skällde på Kione. Vad var devils utan Nevada? Kione hade växt upp med den vita hanen som ledare, han visste inget om Devils utan Nevada.

"Foglig."
Zayev kunde se ett missnöje i valpens ansikte men förstod inte varför. Kanske hade han inte varit helt nöjd med svaret? Fanns det en anledning till att vara missnöjd? Han gav en stunds funderande för att sedan komma fram till det inte fanns några anledningar.
Den blå höll in stegen och vädrade i luften. Odören av svavel fyllde hans nos. Om Nevada hade tagit det här hållet, skulle de kunna känna hans doft?

Han såg på Kione när denne frågade om den vite ledaren. Vagt försjunken i tanker vände han bort blicken. Vad trodde han egentligen? Han och Azazel hade haft den här konversationen tidigare. De hade båda varit rätt så överens om svaret.
"I ärlighetens namn har jag inte något större hopp om att finna honom."
Åtminstone inte vid liv.
"Jag har dock större tillit till att någon finner hans kropp."
Det var lika bra att vara ärlig mot Kione. Även om han fortfarande var en valp i Zayevs ögon började han komma till åren. Någon gång måste man börja behandla dem som vuxna. Han såg mot den brune.
"Vad har ni själv för tankar om det hela?"

Zayev bekräftade vad Kione misstänkte, han var inte ensam om att tvivla på att de skulle hitta ledaren vid liv. Fast Kione var inte säker på om det kändes bra eller dåligt.

"Jag.. vet inte." Svarade han dröjande, pannan var rynkad och blicken långt bort. Han blev förvånad över att den blå ens hade frågat om hans åsikt. Det var inte ofta någon gjorde det. Han blev ställd och det tog tid för honom att återfå talförmågan och samla ihop ett svar. "Om Nevada vore vid liv så skulle han inte överge flocken såhär. Det har han aldrig gjort innan." Eller hade han? Kione hade faktiskt ingen aning. "Jag tror inte vi kommer hitta honom vid liv." Hans röst var bestämd och rättfram, trots att han kände sig osäker inombords. Frågan som gnagt så länge inom honom dök upp i huvudet på den unge hanen, men han tvekade, visste inte om det var rätt sak att fråga. Ledarens frånvaro var en känslig punkt inom flocken och han hade inte vågat prata med sin mor om det, än mindre någon annan flockmedlem. Men Zayev var ödmjukare och Kione var inte rädd för att fråga, inte nu längre. Den blå behandlade honom inte som en valp, iallafall inte på samma sätt som de andra äldre medlemmarna.

"Vad kommer hända nu, jag menar, om vi inte finner honom?" Kione hade allt hört berättelserna om flockar där nya flockledare mördat de yngre svaga individerna i flocken, bara för att de kunde. Kione kände sig illa till mods, det gjorde ont att tänka sig själv som svag, men det var trots allt vad har var i jämförelse med Malvado, eller Azazel, eller någon annan utav de äldre flockmedlemmarna. När han tänkte i de banorna kändes Devils som främlingar för honom, och det gjorde honom sorgsen.

Zayev nickade instämmande.
"Nej, jag tror ni har rätt."
Så som han kände Nevada skulle han aldrig lämna flocken såhär utan ett ord till någon. Inte ens Tramptass verkade veta vad som blivit av honom. Det gav honom en underlig känsla. Ingen visste någonting, men alla anade nog.

Från Kiones läppar kom en fråga. Ungdomen lät osäker. Denna gången skakade han på huvudet.
"Jag vet verkligen inte."
Vad skulle egentligen bli av flocken? Skulle den fortsätta som ingenting, med Tramptass i spetsen, eller skulle den försvinna? Bara tyna bort? Allt han visste var att de sökte efter en ledare de antagligen inte skulle finns och att Azazel ville tala med honom efter att sökandet var över. Om vad visste han inte, men någonting allvarligt. Det hade synts i hans ögon.
Han såg på Kione igen.
"Vad som än sker är det en sak som är saker: flocken kommer att genomgå en förändring."
Han visste bara inte på vilket sätt.

Kione sade ingenting, men han funderade över det Zayev hade sagt. Flocken skulle helt klart förändras. Kione önskade bara att han visste hur mycket. Vad skulle hända om han bara stack? Kovu hade gjort det och Devils jagade honom inte. Kanske var det faktiskt inte omöjligt att lämna flocken med livet i behåll. Fast vad skulle hända sen? Vad skulle han göra om han trots allt lämnade flocken? Kione hade ingen aning och faktum var att tanken inte lät så lockande. Med en tung suck kastade han en blick på den blå. Det klokaste var nog att behålla sina tankar för sig själv.

"Jag tror inte vi kommer hitta honom här." Viskade han. Han var trött på den här varma, obehagliga platsen. Hans tassar var ömma och svedda och lukten av svavel hade gjort honom tung i huvudet.

På vilka sätt skulle flocken kunna förändras? Zayev var tvungen att fundera över det. Antingen skulle Tramptass ta över flocken och därigenom ändra ett fåtal saker och ting. Bara det faktum att det kan bli han som leder flocken skulle vara en stor omställning för de flesta. Det kunde hända att någon av de lite lägre rangerna (dock fortfarande de som hade högre än han själv) utmanade betan om platsen som alfa. Hur skulle flocken se ut om Vitani lyckades besegra Tramptass och ta platsen som ledare? Han mindes att hon valt att slåss mot Nevada. Tänk om oron inom Devils inte lade sig? Vad skulle hända då? Splittring var inte ett omöjligt alternativ.
Flocken kunde komma att se ut nästan hur som helst.

Då den unge individen bredvid honom talade nickade han lätt.
"Vet ni? Jag tror ni har rätt."
Det verkade inte som att Nevada hade passerat här. Och även om han hade det skulle de säkert inte kunna känna doften av honom. Svavellukten tog död på de flesta andra dofter.
Zayev såg på Kione. Han verkade inte allt för nöjd. Kunde det vara för att de inte skulle finna Nevada här eller var det just här som inte imponerade?
"Ska vi vända åter?"
Om det inte var någon av dem som trodde på att finna Nevada här var det kanske lika bra att återvända till öknen och reviret.

"Vi vänder åter." Mumlade Kione med en kort blick på den blå innan hans blick sökte sig mot öst, mot öknen. Genast blev han på bättre humör, glad att snart slippa den här platsen.

Kione var lika förvirrad som innan och Devils var fortfarande kaos. Men en sak var han trots allt säker på, den här platsen skulle han aldrig återvända till.