Natten hade smugit sig in över landet, om än horisonten fortfarande glödde i minnet av solen som nu lämnade över sin plats till månen. Moln hade dock envist legat utspridda under dagen, och det verkade som att de endast växte sig tätare nu när temperaturen föll och mörkret införde sig. Det verkade som att det skulle bli en natt utan månljus och glittrande stjärnor som gick att skåda från marken. Inte för att det var ett problem för den ljusa varelse som letat sig ut ur sin håla i samma sekund solens strålar försvunnit. Tvärtom. Ju mörkare, desto bättre.
Den vita honan såg nästan ut att lysa i kontrast till det mörka och karga landskapet som spred ut sig omkring henne. Vissa skulle kanske till och med kalla henne vacker, med den lena pälsen vit som snö. Men kom man närmare, och fick en mer ordentlig titt, så var hon mer skrämmande än något annat. Framför allt i situationen hon befann sig. Den stora vargen stod böjd över en bisonoxe, och käkarna var slutna runt dess hals medan rovdjuret såg ut att dricka i giriga klunkar. Alla frågor som väcktes kring ifall djuret verkligen drack bytets blod, var även svar på alla frågor om hur en ensam varg kunnat fälla något så stort på egen hand. Det var ingen vanlig dödlig som girigt bet hårdare ned i den tjocka huden på oxen i jakt på de ådror som ännu innehöll blod. Många namn existerade för att beskriva dem. Vad man valde att kalla dem spelad absolut ingen som helst roll. Nattens barn. Monster. Bloddrickare. Förkastade. I slutändan så var det alltid samma sak; en varelse som vandrade om natten, och hungrade efter andra varelser blod för att hålla sig själv vid liv. Ja, hårdraget iallafall. Hur mycket liv det rörde sig om gick väl att diskutera...

Tiken bet samman käkarna tills huden på djuret under henne sprack, och hon svalde hårt en sista gång innan hon släppte greppet. Strängar av saliv och blod hängde från de vidöppna käftarna, och blicken som svepte över landskapet var en märklig färg. Grundfärgen påminde om turkos, medan en blodröd ton tycktes krypa in och fläcka de yttre delarna av irisarna. Detta var ett tydligt tecken på att det gått för lång tid som hon levt på blod av bytesdjur. Hittade hon inte en varg snart som kunde ge henne något att livnära sig på skulle kraften sakta tas ifrån henne och hon skulle lämnas för svag att jaga. Tanken fick en fnysning att undslippa henne, och hon klev ned från det stora djuret medan hon lät tungan vandra över läpparna för att fånga upp resterna av måltiden.
Stanken av den arena som byggts upp och invigts i detta område stack i nosen på henne, och hon förbannade det val hon gjort att stanna kvar istället för att vandra vidare. Det var en ständig frestelse, framför allt nu när hungern hade henne i ett järngrepp. Och det var även anledningen till att hon inte sökt sig dit. Valiquette synade oxen som låg livlös, tömd på blod, intill henne. Hade inte desperationen drivit på henne, var det inte säkert att hon kunnat ta ned det där djuret. Hon kände redan nu att hennes stryka inte var på topp, och de andra sinnena hade börjat bli slöare de med.
Hon slöt ögonen, och vädrade prövande i luften - försökte bortse från alla dofter som samlades kring Skuggfall. Och efter en stund så fick hon fatt i någonting. Det var mycket riktigt en individ som rörde sig någonstans i närheten, närmare henne än vad arenan var. Ögonen slogs upp, och instinkterna drev på henne att sätta av i en långsam trav. Hon ville inte se denna främling som ett mål mat. Det var det sista hon ville.  ... Men det vore inget annat än lögn om hon skulle påstå att det inte var blodet i denna främling som lockade mest.

Mitt på den öppna slätten låg hon i mörkret. Hennes ögon var halvt slutna och andetagen långsamma. Nefertiti hade gjort ett försök till att söka sig bort från de öppna markerna till tätare terräng, men förgäves. Istället hade hon blivit liggandes och vad som i själva verket endast var några timmar ifrån slagsmålet, hade känts som en evighet sedan.
    Det var kallt, ensamt. Varenda andetag som Nefertiti tog gjorde ont och det smärtade till vid minsta rörelse. Vissa av såren på hennes kropp hade sakta börjat att läka, men den största andelen var fortfarande öppna, blödande sår. Hennes buk hade fått de största skadorna vilket den blodfläckade pälsen som annars var så ren skvallrade om.
    Bland doften av både sitt och sin motståndares blod trängde sig en främmande doft igenom. Nefertiti var för svag för att orka lyfta på huvudet. Den annars så målmedvetna tikens kämpaglöd var som bortblåst, det fanns ingenting i hennes liv som uppmanade henne till att försöka överleva, för hon hade ingen.
    "Om du ska avsluta det den förre misslyckades med", började hon andfått och lågmält men tillräckligt högt för den andre att höra. "gör det fort."

Stegen förde henne snabbt över marken, och ju närmare hon kom den individ vars lukt fångat hennes uppmärksamhet - desto mer medveten blev hon om skadorna denne bar på. Det lilla som funnits kvar av ögonens originella färg slukades av den djupa, blodröda tonen och blicken lyste nu på ett helt annat sätt än tidigare. Strupen var torr. Så torr att det nästan gjorde ont. Hon var så törstig. Så törstig att doften av blod fick det att kännas som att hon skulle vända ut och in på sig själv.
Det tog inte lång stund, innan individen vars doft varit tillräckligt för att driva ut det sista av sans och vett ur huvudet på den ljusa honan, kom inom synhåll. Pälsen var fläckad av blod. Öppna sår prydde kroppen. Det var en hona. Och denne talade. Men det var ord som aldrig registrerades av det vita rovdjuret. Det enda hon kunde höra var den ansträngda aningen. Hjärtslagen som tappert slog i bröstkorgen.
Tungan var sandpapper. Hon behövde dricka. Hon behövde äta. Och det var precis vad hon tänkt göra. Med ljudlösa steg tog hon sig tätt intill den andre, drog in den metalliska doften som vittnade om att döden snart skulle infinna sig. Det stora huvudet sänktes, och den vita pannan pressades emot vrenhonans huvud i en nästan ömsint gest. Hon fanns kvar där inne. Bakom törsten, bakom monstret... så fanns hon trots allt kvar.
"Det kommer inte göra ont."
Så slöts de breda käftarna om nacken, och i en våldsam rörelse bröt hon den. Ljudet tycktes eka i tystnaden som låg över platsen. Tyngden av den döda i hennes grepp talade för att lidandet var över. För dem båda.