Wami rör sig ljudlöst genom skogen. Hon trivs verkligen här. Det är en perfekt plats de hittade. Det var en bra plats de valde. Här kan hon slappna av och skingra tankarna. Det är skönt att bara vandra genom skogen och andas. Lyssnar till jordens sång. Hon borde samla valparna snart och verkligen ta tag i deras träning. De är stora nog. Och hon ser stor potential hos dem alla. Hon har tänkt för mycket på sina egna problem. Oroat sig för mycket. Valparna är hennes. Allihop. Och det är Lihai som är deras far. Det är han som uppfostrar dem med henne. Med flocken. Det är han hon litar på och älskar. Wami sluter ögonen och fortsätter framåt. Hon rör sig sävligt och vet precis var hon ska placera sina tassar. Ja, det är dags. Det känns rätt.

Hon börjar humma. Nynna på en melodi som jorden ofta nynnat för henne. På denna plats är melodin mycket starkare. Hon kan känna den i kroppen. I varje fiber av hennes varelse. Hon känner sig ett med skogen. Hon fortsätter framåt. Fortfarande med slutna ögon. Hon behöver inte se vart hon går. Jorden vägleder henne.

[PAX TILL AIKO]

Hon njöt av värmen som äntligen hade nått deras hem, hon såg sig om med nya öppna ögon och kunde knappt förstå hur mycket som egentligen hade förändras sen snön la på marken. Vintern hade gått fort över och våren var äntligen på vägg. Hon kunde inte mer än att le och tacka frö att hennes hem befanns sig på ett så fint ställe som här i Ötamoon. 
Fåglarna hade äntligen  börjat sjunga på sina sånger och harmonin som hon hade längtat efter började komma fram lite här och där i skogen. 

(Kort men fantasin börjar ta slut i huvudet efter många roll)

Tyst stannar hon upp och öppnar ögonen. Glöden som alltid ligger i dem blir åter synlig. Ett mjukt leende blir synligt på hennes läppar och hon fortsätter nynna. Hon var medveten om att hon inte var ensam längre. Jorden talar alltid till henne så det är svårt att gömma sig för henne eller smyga sig på henne. Ljudlöst vänder hon sig om. Sänker blicken och inväntar den som befinner sig i närheten. Den som kommer närmare.
"Hej, Aiko. Hur är det med dig idag?". Frågar hon och har tystnat i sitt nynnande. Snart får hon syn på dottern. Den lilla mörka tiken som är väldigt lik henne själv. Men den som valpen påminner henne mest om är brodern. Wami's bror. Han som hon lämnade kvar i Kaiwood. Den mörka fällen och de gröna tecknen. Wami ler mjuk åt dottern.

Mors doft kom med en kylig vindpust och ett leende bredde ut sig på läpparna. När hon fick se hennes mor stå och vänta på henne började hon nätt trava fram till sidan. "Allt är bra med mig, hur är det med dig?" Hon tittade nyfiket med sina giftgröna ögon på modern och svansen hade fått liv. "Vad letar du efter? de andra är väll hos flocken?" egentligen visste hon inte var de andra var men hon körde på en gissning och om hon hade fel så skulle de inte vara hela värden.
Efter några sekunder dök en fråga upp i huvudet och hon var bara tvungen att fråga "Jo jag har en fråga,vad ska jag egentligen göra med mina krafter? jag har ingen aning vad de kan göra och jag vet inte hur jag ska träna? vet du svaret på?" Hon satte sig ner och var nyfiken på mors svar,hon kunde allt och hade alltid bra svar på frågorna som hon och hennes syskon ställde.

"Så bra". Svarar hon och ler mjukt. "Jag mår bra jag med". Lägger hon till. Jo, hon mår bra. Det är inte ofta hon mår dåligt även om hon går och oroar sig till och från.

Hon fnissar lätt.
"Jag letar inte efter något. Tog bara en promenad i skogen". Det är härligt att ta en promenad i skogen. I denna skog. Hon kan gå vart hon vill utan att oroa sig var hon trampar. I Kaiwood hade det varit annorlunda. Hon längtar inte tillbaka.

Hon ser på Aiko igen när hon ställer sig fråga. Moderligt och varmt ler hon åt dottern. Går sedan fram till henne, sänker huvudet och ger dottern en slick på nosen.
"Snart ska jag ta tag i er träning. Var inte orolig". Svarar hon. Hon har redan tänkt samma sak. Valparna är stora nog. Det är dags.

Hon ler mjukt åt Wami och slickar försiktigt tillbaka på sin mors kind."Men kan du inte berätta för mig om mina krafter mamma? snälla dem andra har redan börjat träna på egen hand men jag kan inte göra det.Varför är det så?" Hon sänkte blicken och fick en sorlig blick,det var intre rättvist att dem andra skulle kunna få träna på sina krafter och inte hon. 
Hon försökte att tänka på något annat och lyfte sedan på huvudet åt naturens växter. Kunde de inte göra något roligt som att springa ikapp varandra eller leka någon lek.Hon såg frågande ut och tänkte efter,vad skulle mor vilja leka för lek? 
"Kan vi inte leka någonting? som brottning eller springa ikapp varandra?" Hon såg på sin mor med stora glödande gröna ögon och väntade på svar.

Hon ler förstående mot sin dotter. Till skillnad från syskonen verkar Aiko inte ha någon kraft som syns utåt. Wami's misstanke är att dottern bara besitter gift. En kraft som hon endast kan manipulera i sin egen kropp för att kunna förändra det och använda det efter smak.
"Aiko. Har du inte undrat varför jag och de andra vuxna alltid delar upp maten? Så att ingen äter från samma bit". Den glödande blicken vilar på dottern. Eftersom Wami själv har gift i sin kropp så är hon väl medveten att i alla fall några av valparna har gift även de. Inte alla för ingen av fäderna är giftvargar. Wami vet helt säkert att Asami inte har något gift. Och Wami vill vara säker på att ingen av valparna råkar förgifta varandra eller någon annan i flocken. Därför delas alltid maten upp.
"Din kraft är gift, Aiko. Den verkar i din kropp och du kan skada andra genom bett eller med klorna. Även ditt blod kan vara giftigt. Du måste lära dig att kontrollera det i din egen kropp". Wami släpper inte dottern med blicken när hon talar. Och såklart ska hon hjälpa Aiko så gott hon kan. Men gift är något man måste lära sig att kontrollera på egen hand. Wami själv experimenterade på smådjur som gnagare. Tillslut kunde hon lära sig särskilja på sina gifter och även välja vilket av dem som ska verka vid bett eller om hon red någon.

Wami skrattar lätt åt dottern när hon frågar om de kan leka.
"Visst kan vi leka. Du får bestämma vad vi ska leka, Aiko". Wami leker gärna. Hon anser att man aldrig blir för gammal för att busa runt med varandra. Och hon vill att valparna ska se henne inte endast som en mor utan även en vän. Någon de kan lita på och ha kul med.

Hon började tänka på alla de gångerna de fick mat och inte förrän nu kom hon på att de alltid fick maten uppdelat.Hon tittade upp på sin mor och hade slutat le,kunde hon skada andra om hon råkade riva eller bita/nafsa till dem.Hon ville inte skada någon och nu ville hon inte leka längre.
"Jag känner inte för att leka längre,kan vi gå lite gran istället?" Hon fick fram ett mjukt leende,hur skulle hon kunna ta kontrollen på giftet som fanns i hennes kropp? hur skulle hon kunna göra det på egen hand.De andra kunde få hjälp med sina krafter men som mor sa detta fick hon försöka göra på egen hand,det fanns inte mycket de andra kunde göra för att hjälpa henne men de skulle försöka hjälpa henne så mycket de kunde.

Hon ler mjukt åt dottern när hon ser att hennes ord sjunkit in.
"En av mina krafter är med gift. Och jag ska lära dig att kunna känna skillnad på dina gifter och på så sätt manipulera dem och styra dem i din kropp. När du lärt dig det kan du stänga av giftströmmen och kunna bita utan att förgifta". På så sätt kan man jaga åt någon annan. Eller dela sitt byte med någon man tycker om. Och då Wami själv kan styra sina egna gifter och vet hur man tar kontroll över dem så kan hon lära Aiko det hon behöver kunna. Det glädjer henne väldigt att se att dottern verkar skygga vid tanken på att skada andra. Det gör henne väldigt stolt. Hon sträcker fram huvudet och ger Aiko en varm slick på kinden.
"Vi kan gå en sväng om du hellre vill det". Svarar hon hon ler kärleksfullt.

Hon log och började gå mot ett håll som hon inte hade gått för.Nu när mor var med kunde hon ta lite andra stigar som hon inte hade riktigt vågat utforska på egen hand.Tankarna gick runt i huvudet om henne gift krafter och hur hon i hela värden skull kunna kontrollera dem och på egen hand.Hur hade mor tänkt? trodde hon verkligen att hennes lilla dotter skulle klar det? Huvudet var proppat med tankar och hon var inte ett dugg uppmärksam vart hon gick.

Wami följer efter dottern. Låter valpen leda vägen. När hon är med har hon inget emot om valparna går lite längre. Men på egen tass vill hon att de håller sig inom revirets gränser. För inom revirets gränser är de i alla fall trygga. Hon ser på sin dotter. Följer först tyst efter henne. Sedan tippar hon huvudet lätt på sne.
"Vad tänker du på?" Frågar hon försiktigt och öronen klipper tll på huvudet.

[kort-kort. (A)]

Hon stannade upp och vände huvudet mot mors håll."Hur ska jag kunna kontrollera mina krafter på egen hand,du eller pappa kan ju inte hjälpa mig på samma sätt som ni kan med dem andra? Jag vet inte om jag kan klara av det" Hon satte sig ner och tittade ner mot sina klor,ett ända skråma med dem kunde förlama,döda eller ge andra allvarliga skador.

Wami ser ingen oro i det dottern ser. Visst hade hon hoppats att hennes valpar skulle slippa giftets förbannelse. För det för inget bra med sig. Men det ligger i hennes blod. Och hon förde det vidare till sina valpar vare sig hon gillar det eller inte. Men hon ler bara lugnt åt sin dotter.
"Gift är en destruktiv kraft. Även för bäraren". Något sorgset smyger sig in i hennes blick för en stund.
"Även jag hade stora problem med att lära mig hantera giftet. Men gift är annorlunda från andra krafter. I och med att det är en del av våra kroppar kan vi styra det på ett mer närgånget sätt. Vi kan känna det mer än andra kan känna sina krafter. Gifter är verkligen en del av våra kroppar. Det är vårt blod". Säger hon. Hon vill få Aiko att förstå att hon inte är ensam. Wami finns där och ska hjälpa henne så gott hon kan. Med giftet som med andra krafter måste Aiko lära sig att förstå det själv. Men Wami kan stötta henne. Hjälpa henne långt mer än Aiko verkar förstå. Det finns snabba sätt för Aiko att förstå sig på sina gifter. Men de kan även vara väldigt smärtsamma. Wami vill helst att Aiko själv ska kunna förstå.

Hon lyssnade noggrant på mors ord och tog in den viktiga informationen i huvudet.När hon fick reda på att giftet var en del av henne,en del av hennes blod så fick hon en liten rysning i kroppen som hon hoppades på att mor inte upptäckte.Att ha gift i sitt blod lätt hemskt men ändå intressant.
"Jag ska göra mitt bästa och träna mycket så att jag inte råkar skada någon det lovar jag" Ett stort leende dök upp på hennes läppar och hon kände hur ett hopp tändes inom henne.

Wami ser med stolthet i blicken på sin dotter. Hon kan se väldigt mycket av Lihai i dottern. Men även mycket av sig själv. Hon kan se det goda i dottern. Och hon hoppas på att den sidan kommer växa sig starkare med åren.
"Det är bra, min vackra flicka". Säger hon och stryker lätt med nosen mot valpens päls. Hon kan förstå Aiko's frustration. För hon har själv känt den i unga år. Den smyger sig fortfarande på till och från. Men hon har blivit bättre på att hantera den. Det kommer även Aiko bli. Förhoppningsvis slipper Aiko den mesta frustrationen. För Wami kommer vara där och hjälpa henne på stigen fram. Tills Aiko kan klara sig själv.

Hon log och fortsatte gå rakt fram,orkade inte lägga mer energi på det.När det var dags att träna hade hon stöd från sina föräldrar och det var allt hon behövde.

(Ska vi avsluta här för kommer inte på något mer att skriva)

[Det blir bra. :)]

[AVSLUTAT]