[Paxat till Shikage! 8D]

Mycket små tassar trummade emot marken, fåglar kvittrade och solen höll på att gå ner, klockan var runt halv fyra och plötsligt sprang något turkost förbi, denna turkosa figur var mycket liten och hette Eqii. Hon var inte alls glad idag verkade det som, och vi vet ju varför, eller hur? Kvittrandet ifrån fåglarna plågade henne, och nu när isen över havet började smälta kommer bruset ifrån havets vågor att skvalpa upp i sanden. Det finns ständigt saker som hon plågas av, det är ju lite synd då hon egentligen brukar vara mycket glad.

Men åter över till Eqii. Tassarna gav ifrån sig små spår i den svala sanden, här och där låg det lite snö, palmer fanns lite längre in på stranden och dom hade också lite snö på sig fortfarande, isen på havet hade kommit upp på stranden då vågorna fört det dit, och isen har smält med hjälp av solens strålar som gjort isen till små pölar i sanden. Och då, ifrån att Eqii sprang där på strandkanten och ville bort ifrån ljuden, så trampade hon i en vattenpöl som var tidigare is, hon blev arg, hon som hade varit torr tidigare. Så Eqii gav pölen ett straff, is med hjälp av tjugo minus. Då tystnade fåglarna, man kunde riktigt höra hur det knakade då isen skapades som ett lager över pölen, Eqii vände blicken emot fåglarna och sa:
- Detta kan bli ni. Bu!
Och då hon hade sagt detta, skrämde hon iväg fåglarna, men bruset ifrån havet var fortfarande kvar.

Plötsligt hörde hon ett flaxande, det var ifrån något stort, något som var större än henne själv. Hon blev inte rädd, utan hon föll ihop av smärta, hon pep för sig själv, det var för många ljud att hon inte klarade av det. Så hon föll in i smärta, men samtidigt var avsvimmad, hon kände endast smärta och kunde inte tänka, endast höra ljuden och få smärtan. Vem hade gett ifrån sig flaxandet?

Tunga, långsamma vingslag. Han flög längst stranden, njöt av det vackra vädret. Våren var i intågande, men det skulle ta lång tid innan den helt var där. Blicken for längst stranden, granskade den från den höga höjd han var uppe på. Små, små tassavtryck, likt en katts, men samtidigt med mönstret från en varg. Ett leende sprack ut över hans ansikte när han insåg vems fotstegen var. Han skulle känna igen den turkosas steg var som helst. Hans vän.
Han lät bli att slå med vingarna, allt för att minska ljudet av honom, eftersom han visste om hennes svaghet för alla möjliga sorters ljud. Det var synd om henne, att aldrig få njuta av fåglarnas ljusa sång, utan troligen vrida sig i smärta.
Så tystnade fågelkvittret. Han rynkade ögonbrynen och ökade takten tills han såg det han var ute efter. En liten turkos fläck nere på marken. Sovandes?

Leendet sjönk när han insåg att hon var avsvimmad och han dök snabbt ner till henne, ansiktet i en orolig min. Hade smärtan blivit för mycket? Var det hans fel? Var hon död?
Baktassarna tog mark först, och efter bara en sekund tog framtassarna det också. Oroligt sprang han fram till henne, och till sin lättnad hörde han hennes andetag. Hon levde i alla fall.
Han buffade på henne med nosen, försökte väcka henne.
"Eqii... Vakna, snälla. Förlåt, min vän," mumlade han. Det var hans fel att hon var avsvimmad, hans vingar var för högljudda. Dumma, älskade vingar.

Hon låg där på marken, vågorna skvalpade upp i sanden och gjorde hela henne blöt, hon kunde höra en röst och flaxet uppe ifrån himmelen var nu borta. Hon hörde vems röst det var, hennes vän. Han buffade på henne för att hon skulle vakna, och något gjorde så att hon faktiskt vaknade, hon öppnade sina ögon och vände dom emot Shikage, hon log, hon gillade honom. Hon sträckte sin hals ut emot honom, hon ville snudda hans nos, hennes kropp blev varm och hennes blod kallt, hon ville inte dö. Var detta slutet?
- Hjälp mig Shikage ..
Fick hon ur sig, hon såg in i hans ögon, hon ville inte dö.

Efter en stund ställde hon sig upp, kunde han stödja henne? Hon ramlade ihop, hon kunde inte stå, smärta, kroppen blev varmare och blodet blev kallare, mer än förra gången.
- Låt mig inte dö ..
Viskade hon, och som om hon dog så tog hon ett "sista" andetag, men hon var inte död, hon hade bara svimmat igen. Men plötsligt vaknade hon upp.
- Var är jag!?
Sa hon som om hon inte visste vart hon var, men hon visste allt vart hon var, hon var på stranden med sin Shikage, endast hennes egna.
- Det är ingen fara, jag mår bra nu.
Sa hon och log, Shikage var en fin hane, en snäll individ och hennes bästa vän.

Men något i hennes kropp var inte bra, hennes kropp var nu varm, och blodet var kallt, ingen kan göra något åt det, hon är förändrad.

[Här får du PP:a Eqii då du kanske behöver det!]

[Kunde inte lista ut varför jag skulle behöva PP:a? ^^]

Trots hennes försäkran om att hon mådde bra var han orolig, och vågade inte riktigt lita på det. Han kunde känna hur luften runt henne var varm, av hennes hy. Kunde det vara feber? Men inga andra tecken på något sådant syntes, så det kanske bara var så att hennes kraft, temperaturer, spelade hennes kropp ett spratt. Ibland blev krafter lite ivriga i att användas att de överdrev och kunde störa till saker inom vargen som ägde kraften.
Den där lilla serpiern, han älskade henne verkligen. Som en vän. Hon var en trevlig liten varginna, ödmjuk men fortfarande självsäker, och en sann vän. Den bästa, och enda, vän han hade.

Han var orolig för henne, inte bara för att hon hade förändrats fysiskt, men också för att hon var så överkänslig mot ljud. Kanske hon för evigt skulle reagera på höga ljud, men han önskade att han kunde göra något. Men han ägde inte kraften ljud, så han kunde inte förändra hennes hörsel, och inte kände han någon med kraften som han skulle kunna fråga. Det kanske inte skulle kunna gå att hindra ljudens smärta helt, men lite borde i alla fall gå. Han kunde inget annat än hoppas att hon skulle möta någon som skulle kunna hjälpa henne eller att det skulle lösa sig självt. Det var svårt att vara med henne när man hela tiden behövde tänka på ljudet från rösten, tassarna, vingarna...

"Säkert?" Han såg oroligt in i hennes ljusblåa ögon, lät sin egen neonfärgade blick möta hennes.
Han suckade, såg upp på den underbara skyn. Kanske hon skulle kunna klara såg ändå. Han hoppades att det inte var något allvarligt.
De vassa vargtänderna bet i hans läpp medan han funderade. Vad var Eqii's andra kraft? Kanske den kunde ha något att göra med det som hade hänt? Han hade ingen aning om det kunde ha någon förknippning.
"Vad är din andra kraft, förutom temperaturerna?"

[Jaha, det var det du inte förstod .. xD Romantik nedanför. (:]

- Ja, jag är säker min vän.
Svarade hon Shikage och tittade djupt in i hans ögon, hon kunde inte sluta att le emot honom, hon kunde inte sluta alls. Hon ställde sig vingligt upp och värmen ville slingra åt sig Shikage och smälta honom, hon hindrade den att göra detta och styrde den åt ett annat håll. Hon tyckte att det kändes konstigt då blodet var kallt, hon verkligen kände hur det kalla och varma möttes, inte alls bekvämt, men hon fick stå ut.

Hennes sanna vän frågade henne vilken hennes andra kraft var, hon vände bort huvudet och sedan vände tillbaka till Shikage.
- Det är vatten piraya. Jag vet inte varför jag fick en sådan underlig kraft, men den kan komma väl till pass.
Sa hon och log emot honom, hon satte sig försiktigt ner, och nu helt plötsligt blev kroppen och blodet i sin vanliga temperatur, det är nog något som spökar inom henne - men i så fall vad? Kunde en helare bota henne eller skulle hon dö? Detta är nog inget som är livshotande, för då så skulle hon väl kanske varit död för länge sedan? Ja, det är ingen som vet detta, men spökerier kan alltid hända med en själv, så vitt hon vet.
- Titta, vad är det där?
Viskade hon frågande med blicken fäst vid himmelen, hon hade aldrig i hela sitt liv sett en fjäril, så varför inte få veta vad det är? Fast Shikage kanske inte heller vet vad det är, det vet ju inte Eqii.

Dom ljusblåa ögonen hon hade var helt riktade emot fjärilen, men något var tvungen att styra henne, det bubblade i hennes mage och hennes nos fördes emot Shikages, han var så söt. Så varför inte?
- Gör det något om jag .. ?
Slutade hennes mening och hon försökte att nå, hon stod nu upp för att få tag på honom, hon älskade honom. En så söt hane och så snäll, hon närmade sig hans nos, skulle hon pussa honom? Eller nos emot nos?
- Du är så söt, det vet du va .. ?
Viskade hon och slöt sina ögon, hon var nära nu. Endast någon millimeter återstod, och där mötte hon honom nästan, skulle det hända?

Han nickade bara åt hennes kraft, det var ingen kraft som var känd för honom men han antog att man inte kunde veta om alla de krafter Gudarna gav bort. Han kunde inte låta bli att undra hur en piraya av vatten såg ut.
"Det är en fjäril," sa han, nickandes mot den lilla insekten som var lika stor som stor del av Eqiis ansikte. "De är varelser som föds vinglösa, men genomgår en förvandling och får vingar. Många poeter har skrivit dikter om dem, just för att de går från att vara en av världens minsta, mest ouppskattade, djur, till att sedan bli en slags skönhet som många beundrar. Det ska finnas bevingade vargar med vingar likt deras, men jag har aldrig sett någon själv." Han visste inte vad det var som fick honom att fortsätta prata om den vackra, obetydelsefulla varelsen, men han gillade att prata i närheten av sin vän.

Han satt ner bredvid henne, tittade inte på henne utan på fjärilen som dansade i luften med sina lätta, snabba vingtag. Själv kunde han inte slå med sina vingar i den hastigheten, just för att de var för tunga, men han var övertygad om att fjärilsvargarna, Silanni, kunde slå med sina vingar lika snabbt som själv fjärilarna kunde. Hur skulle det kännas att ha så lätta vingar?

Han hörde hennes mumlande, men såg fortfarande inte på henne. Det var säkert ingenting viktigt.
Så sa hon det sista, och förbryllad snurrade han på huvudet så att han kunde se på henne. Vad menade hon med söt? Man brukade inte kalla sina vänner för söta, utan mer 'trevlig' eller 'intressant. Konstigt. Så såg han vad hon höll på att göra. Chocken fick honom att kasta sig upp på alla fyra igen, backa några steg och bara stirra på vännen.
"Eqii! Vad håller du på med?!" Hans röst var inte arg, bara förvånad och chockad. Han ägde inga sådana känslor för henne, utan bara de vänskapliga. Precis som han hade sagt undrade han vad hon höll på med.

Och om hennes känslor var sanna skulle de kunna komplicera deras relation, det var en sak som var säkert.

Då hon hörde vad han sa snubblade hon bakstupa, där låg hon på ryggen och tittade upp emot honom, vad var det som var fel? Var hon ful?
- Va? Vad då? Är det något fel?
Frågade hon Shikage, hon förstod inte riktigt själv vad som hade hänt, men han var ju söt. Hon kunde väl inte göra så? Och Shikage kanske tyckte att detta var konstigt, men hon gillar honom fortfarande.

Hon ställde sig upp på alla sina fyra ben och svepte till med den utterliknande svansen, fjärilen var kvar så hon satte sig ner och iakttog den. Hennes leende hade försvunnit för länge sedan, men hon ville också vara i Shikages armar, där skulle hon vara säker, men nja, hon skulle nog hellre få sitta bredvid honom och titta på solnedgången. Mörka moln började att komma upp på himmelen och det började att sippra ner regn på marken, Eqiis päls hade ju nyss torkat .. ja ja, den torkar ju lite senare.
- Kan vi hitta något ställe under natten?
Frågade hon och log, fjärilen flaxade mycket snabbt framför henne, den var fin, en fin orangegul liten krabat.

[Sorry för IT .. XD]

Han var förvirrad som bara den, först hade hon chockat honom med sitt beteende och sen hade hon så enkelt struntat i det och låtsats att det aldrig hänt. Men han ruskade bara på huvudet och såg sig omkring.
"Jag är ledsen att behöva säga det, men det finns ingenstans att söka skydd här. Stranden erbjuder inga sådana platser." Han bet sig i läppen, funderade och lät de stora, fjäderbeklädda vingarna fällas ut så att de bildade ett slags tak över den lilla vännen. Kanske de var tillräckligt med skydd för henne under den kommande natten.

"Eqii..." började han, tvekade och undrade om han verkligen skulle fortsätta. Skulle hon bli arg, eller skulle det kunna förstöra deras relation om han gick in på det området? Han var inte säker, men ibland behövde man ta risker. Han ville veta. "Eqii, vad känner du för mig?"
Han ville veta. Var hennes försök till kyss bara en liten nyck, för att hon ville ha kul, eller var det sanna känslor som fanns i den? Han visste inte vad han hoppades det var - om hon älskade honom skulle deras vänskap riskera att skadas, men om hon bara fått en nyck var hon... ja, det var svårt att beskriva.

Han var ganska splittrad.

Shikage sa att det inte fanns så mycket skydd här på stranden, Eqii bara nickade förståeligt och tittade på den lilla flygande fjärilen, en så underlig sak för henne. Och plötsligt så hörde hon hur Shikages vingar fälldes ut, hon hoppade till, så nu stod hon upp helt skräckslagen, hon hade svansen mellan benen. *Ska han skada mig? Jag gjorde ju inte fel ..* Tänkte hon sorgligt, men då såg hon att han bara lade sina vingar som ett skydd inför natten, då slappnade hon av och gick fram och lade sig bredvid honom, hon log. Hennes utterliknande svans låg tätt intill hennes kropp, inte emellan benen längre, utan denna gången bara runt hennes tassar.

Dom blåa ögonen såg upp emot Shikage, han talade, eller ja, han började med att säga hennes namn, Eqii buffade sig närmare Shikages kropp för lite värme under natten, även om hon kunde fixa värme själv, men då smälter väl säkert Shikage, så det är ju inte bra. Han frågade henne om vad hon tyckte om honom, älskade hon honom? Eller var det bara vänskapen i både tanke och relation? Hon tänkte en kort stund, vände den blåa blicken ned i marken och öppnade sin mun.
- Jag har faktiskt riktigt starka känslor för dig ..
Började hon och lade sig lite längre bort inunder hans vingar.
- Jag gillar dig faktiskt väldigt mycket, jag är kär i dig, jag kan offra mitt liv för ditt, jag gillar dig. Vi kan vara sanna vänner om du hellre vill det, men jag kommer alltid att kunna offra mig för dig, jag hoppas att du förstår mig, jag älskar dig ..
Sa hon och skämdes, då hon sa 'älskar' vände hon sin blåa blick emot honom, han var så söt med sina neon blåa ögon, eller ja, hela han var sockersöt enligt henne.

Hon log tvångsaktigt emot honom, vad skulle han göra? Eqii var rädd, han skulle väl lämna henne för gott och låtsas om att detta aldrig hänt, eller skulle han förstå? Förstå vad Eqiis känslor var?

Han slöt ögonen när hon talade, och borrade ner klorna i sanden. Inte argt, bara frustrerat. Så det var sant. Hon älskade honom. Men han älskade inte henne, det var ett sorgset faktum. Hon var en underbar vän som han älskade på sitt vis, men den kärlek hon hade delade inte han. Han älskade henne som en vän. Inte som en partner eller liknande.

"Jag vet inte hur jag ska säga det här utan att vara elak..." började han, bet sig i läppen och slog upp ögonlocken. "Jag älskar dig. Men som en vän. Jag vill inte att du ska behöva ta det straffet att få din kärlek obesvarad, men om jag skulle säga att jag delade dina känslor vore det en så stor lögn att jag inte skulle kunna leva med den. Snälla, jag gillar din, min vän, men inte som du gör. Jag är ledsen."
Han suckade och såg ner i marken. Det var svårt att få fram orden, halva han visste att han varit tvungen att säga sanningen, men den andra delen ville inte skada henne. Hon var hans närmsta vän, och han önskade henne inget ont i världen. Om han kunde skulle han ha följt efter henne i hela hennes liv, beskyddat henne mot alla faror som existerade - allt från ljudet av en nyckelpiga till stora strider. Han ville att hon skulle leva så perfekt som möjligt. Att berätta att han inte älskade henne förstörde det hela, då det var han som var plågan och inte beskyddaren. Men att ljuga för henne vore nog en ännu värre plåga för båda.

Han hoppades bara hon inte blev för sorgsen.

Hennes blåa ögon blev täckta av tårar ifrån hans ord, hon var "endast" en älskad vän, inget mer, hon vände bort blicken, hon som trott att han gillade henne, men ändå så visste hon nästan att han inte gjorde det. Och det var sant, hon var "bara" en nära vän, så hon ställde sig upp, gick åt motsatt håll - bort ifrån honom. Svansen släpade i marken och huvudet var riktat ned emot marken, där gick hon, sorgsen och olycklig. Hon gick emellan palmerna, helt ensam, tror hon, hon bara tänker på annat, men han kanske följer efter?

Knappast, det tror hon nog inte, varför skulle han följa efter henne? Hon är ju "bara" en gråtande vän, han skulle nog inte följa efter. Hon tänkte på då dom båda flög uppe i skyn tillsammans, det var allt härligt, och allt dom gjort tillsammans, det kanske bara var ett möte innan, men det var mycket för Eqii, och denna stund skulle hon aldrig glömma - då hennes hjärta sprack i miljarders bitar, den hon älskade fanns inte längre där inne som förut innan han hade sagt det. Även om hon gått till en buske och gått in i den, så tänkte hon på Shikage, han älskade inte henne. Hon saknar honom, hon satte sig ner, med tankarna virvlandes i hennes huvud, tårar droppade ner ifrån hennes ögon, rakt ner i sanden. Palmerna omringade henne och hon ville aldrig mera se honom, hon ville bara ha det som ett minne, för alltid.

Hon gick.

Nej! Nej, inte gick hon väl? Minen i hans ansikte speglade tydligt av hur förvirrad han var. Var hon så sorgsen? Inte... Nej! Han hade varit tvungen att säga sanningen, då han vägrade låta henne leva i en lögn. Han kanske krossade en del av henne med den, men det var bättre att krossa den smått i början än att låta hela henne falla i bitar efter några år. Det kanske lät hemskt, men det var det bästa. För båda två.
Han reste sig upp, betraktade henne där hon gick. Vingarna som redan var utfällda höjdes, redo att ta ett vingslag. Ett slag med dem och han lyfte från marken, seglade bort till henne. Lät vingarna frysa till lite, så att de inte lät lika mycket och så dök han ner mot henne med en rejäl fart. Han tänkte inte på sina rörelser längre, utan tänkte bara på det viktigaste. De skulle inte skiljas efter att ha talat såhär.
Han landade snabbt i sanden framför henne, stående och stirrade på henne.
"Gå inte."
Han suckade och satte sig ner mittemot henne.
"Att jag inte vill vara med dig på det sättet betyder inte att jag inte vill vara med dig alls, Eqii. Du är min närmsta vän, och jag vill verkligen inte att vi ska skiljas från varandra såhär, med dig gråtandes. Jag vet att det är en av de mest vanliga repliker mellan personer som oss, men snälla, kan vi inte bara vara vänner som innan? Du är fantastisk, min vän, och jag är säker på att du en dag kommer finna en bättre kärlek än mig. Jag stannar aldrig på en och samma plats längre än något dygn, så du skulle aldrig veta var jag var, och hur bra skulle det va? Nån dag kanske du slår dig till ro i en flock, och finner din kärlek där, vem vet? Man kan säga vad man vill, men det kommer alltid vara någon i den här världen som skulle kunna offra sin högra tass för din kärlek. Snälla. Kan vi ta en tur uppe i min värld igen?" Han såg menande på sina vingar, ville ta med henne upp i himmelen igen. Förra gången hade de trots allt haft det trevligt däruppe. Han lade ner ena vingen på marken, så hon om hon ville skulle kunna klättra upp på hans rygg.

[Antingen så nekar hon och ingenting händer, eller så får hon klättra upp på hans rygg och PP:a att han lyfter. Dock inga 'snurrande' grejer i luften, bara en snabb enkel lyftning och sedan kan de glida fram på några vindar däruppe.]

Eqii lyssnade på Shikages underbara röst som skar i hennes snyftanden, hon hade varit så borta i sina tankar så att hon helt enkelt inte märkt då Shikage flög fram till henne och satte sig där. Dom blåa ögonen riktade sig emot honom, hon lyssnade på sin vän.
- Jag förstår dig, min vän .. men du kommer alltid att vara i mitt hjärta ändå ..
Sa hon och hennes snyftandes och tårar stoppades då han fällde ut en vinge, det gjorde lite ont i öronen av det ljudet, men lite måste man ju tåla!

Hon bara stirrade på hans ena vinge, men till sist ställde hon sig upp, hon gick till vingen och tog sedan tass för tass uppför vingen, och sist, satte hon sig ner på hans rygg. Vingarna fälldes ut och med en lätt och snabb start upp i lyften, ett enda vingslag så for dom iväg. Hon log, tillslut skrattade hon, Eqii hade så kul där uppe, vinden slog henne i ansiktet med dess dånande rörelser runt henne och Shikage, denna flygturen gjorde henne mycket glad, hon fick tillbaka alla gamla minnen ifrån honom.

Just att hon skrattade fick hans hjärta att lätta lite grann. Kanske hade han inte sårat henne för mycket, att hon skulle kunna gå vidare. Men hennes ord om att han alltid kommer vara i hennes hjärta oroade honom lite. Hon förtjänade inte att tvingas hålla en obesvarad kärlek kvar, utan hon borde få gå vidare. Han var inte värd det, det visste han.

Han log dock när han seglade fram över molnen, och lutade sig lite åt vänster när han ville svänga. En idé kom upp i hans tankar och han kastade en blick över axeln för att ropa till henne.
"Håll i dig allt vad du har, min vän!"
Istället för att bara långsamt gira åt vänster svängde han med en otrolig fart, snurrade runt så att han åter var upprätt och väntade en sekund för att låta henne ta andan innan han plötsligt dök ner genom molnet, och lät sig stanna i det. Han kunde inte se någonting annat än vitt, och det var inte ens säker att hon skulle kunna se hans rygg. Men det var spännande att åka i ett moln, att flyga utan att ha en aning om vad som väntade framför. Han gjorde ett vingslag och var åter över molnen, och det blåa havet bredde ut sig under dem. Man kände sig så stor när man var uppe i skyn, allt nedan verkade så otroligt smått. Långsamt gled han fram på en vind.
"Vad tycker du om min syn på världen?" frågade han och kastade en blick bakåt igen.

Hon tänkte på Shikage väldigt mycket då hon skrattade, dom var väldigt goda vänner. Efter en liten stund sa Shikage till henne att hålla i sig, och hon kramade om honom det hårdaste hon kunde, dom flög i en skarp sväng som sedan planade ut och lät henne att få andas lite grann. Efter det åkte dom in i ett moln, Eqii blev så förbryllad över att hon inte kunde se Shikages rygg längre så att hon började att skratta. Han gjorde ett vingslag och nu seglade dom istället över molnen, hela tiden skar hans vingslag i hennes öron, men det var en sådan fin syn där uppe att hon inte kunde bry sig om smärtan, hon tittade ner på havet. Shikage frågade henne en sak som hon lätt kunde besvara, hon log och sa:
- Min vän, jag älskar synen här uppe, och mest av allt vill jag hoppa ned ifrån din rygg och slå emot vattnet där nere. Trots allt är det ju där jag bor .. men ja, detta är mycket fantastiskt, en mycket fin utsikt .. jag kan inte förstå hur man kan ha vingar. Det .. det är så fint här uppe, egentligen kan jag inte finna några ord för detta ..
Hon tittade ner på Shikage, efter det tittade hon ner på havet. Vattnet var så frestande att hon lät sig falla ner genom luften.
- Titta på mig Shikage! Jag flyger jag med!
Ropade hon åt honom, men hon flög inte, hon störtade ner emot ett hav som är hårdare än asfalt. Hon kände vinden dra henne genom den korta pälsen, hennes ögon tog sina sista blinkningar innan hon snuddade vattnet och föll i. Hon simmade ned emot bottnen och letade reda på en fin snäcka. Med sina blåa ögon hittade hon en underbart fin snäcka, det var blå som havet själv och med sina riktigt tunna tänder greppade hon om snäckan och simmade in emot land. Hon behövde inte ta ett endaste andetag av luft, utan direkt in på stranden, och det klarade hon galant. Då hon snuddade sanden emot tassarna så fastnade sanden, men det gjorde inget, utan hon trippade uppför stranden och satte sig där. Bredvid sig lade hon snäckan och ropade:
- Jag är här på stranden ifall du inte vet det! Shikage!
Det ropade hon bara ifall att, det gjorde något fruktansvärt ont i hennes öron av att hon ropade, men utsikten förblindade henne fortfarande.


[Älskar min bild asså .. xD Men du förresten, när ska Shi älska henne? :3]

[Vi kan väl låta dem mötas en gång senare? För det skulle bli ganska konstigt om han först sa att han inte delade hennes känslor och sedan ändrade sig i samma roll ^^ Jo, när jag såg din bild fick jag värsta damprycket och ritade i ca tre minuter...

Lilla Eqii när hon dyker såklart<3 Bara snabbbild då, så hon blev lite oproportionerlig... xD Hela bilden syns inte i inlägget, klicka på visa bild när du högerklickar<3]

Där hon dök höll han andan, chockad över att hon faktiskt kastat sig ut. Skulle hon inte slå ihjäl sig mot den hårda vattenytan? Men samtidigt visste han att hon inte skulle göra det, hon var gjord för att vara i vattnet. Han svävade lite över vattenytan samtidigt som han höll blicken fäst på den lilla turkosa saken nere i vattnet.
När hon väl kommit upp på land igen flög han ner mot henne, landade mjukt i sanden bredvid. Hon hade plockat upp en liten snäcka nere på bottnen. Sött.

"Jag tror jag kommer behöva lämna dig snart igen, min vän. Jag behöver vara någon annanstans snart."

Han suckade och såg ner i marken. Hela hans liv hade han bara rest runt, lärt av vad han sett och hört, och aldrig stannat på samma ställe i mer än någon dag. Kanske det snart var dags för att söka tryggheten hos en flock, men samtidigt ville han inte släppa taget om den frihet som kallades flocklös.
Han såg åter upp mot den turkosa, serpiern, Eqii, hans vän. Hon var en trevlig person, och han hoppades att de skulle mötas snart igen. Men än var deras möte inte slut, så han hade fortfarande liten stund kvar att tala med henne. Ett svagt leende syntes i hans ansikte, men det var svagt.

[Hinner inte skriva mer nu...<3 Du får nöja dig med den biten ^^]

[Fick du dampryck, hahaha! xD Jag gillade inte min bild så värst mycket, men nöjjd blev jag, och Eqii blev så söt på din bild, jag har suttit och tittat på den i 5 minuter .. XD]

Shikage landade bredvid henne, hon log emot honom, hon var blöt men inte han. Eqii tittade ner på den hansblåa snäckan, och då hon hörde att Shikage sa att han var tvungen att gå snart sa hon:
- Innan du går vill jag bara ge sig den här ..
Hon log emot honom och greppade om snäckan, hon ställde sig upp och gick fram till honom för att lägga den framför honom. Hennes ögon fick lite tårar i sig, men hon höll emot, hon hade gett honom en gåva som han säkert skulle gilla, och därför började hon nu istället att le. Hon gillade sin älskade vän, hon gillade honom väldigt mycket, alldeles för mycket, men det är inget bekymmer för henne, utan hon bara ler.
- Tyvärr Shikage, men jag måste gå nu .. farväl min vän, hoppas att vi ses igen.
Sa hon och försökte att snudda honom med hennes tunga, efter det slickade hon den skära tungan om nosen för att lugna ner sig, hon skulle sakna Shikage väldigt mycket. Och där gick hon, ännu en gång helt ensam, kärleken var återfunnen hos henne till Shikage och hon kan återigen leva med ett ihop plåstrat hjärta, hon bara ler där hon går, hon tänker på honom och vad dom gjort tillsammans, vad som än skulle hända så finns han alltid i hennes inre.

Han såg smått förbryllad på gåvan, osäker på vad han skulle göra med den. Den var vacker, visst, och den representerade hans bästa vän, men han hade ingen aning vad han skulle ha den för någon stans. Att ta med den vart han än gick var inget alternativ, den skulle slås i spillror vid minsta lilla ansträngning, och han hade ingen plats han kunde förvara den på, då han inte hade något att kalla hem än. En idé kom upp i hans huvud, men han valde att följa den efter.
Han halvbugade åt hennes gåva och sa ett mjukt "Tack."

Han följde henne med blicken när hon gick, ändå tills den mörkturkosa siluetten försvann i horisonten. Då tog han den havsblåa snäckan i munnen och gick ner till havskanten.
Han kunde inte ha den med sig, och inte heller hade han en egen plats han kunde gömma den på. Att göra det här var det smartaste alternativet, det visste han.
Käkarna släppte snäckan och den landade i vattnet med ett lätt kluckande ljud. Runt den frös vattnet till is, likt en kall diamant som skyddade den från olika sorters skador när den singlade ner till bottnen. Han skulle kunna plocka upp den när han ville genom att få isen runt den att åka mot honom, samtidigt som ingen skulle kunna få den att lossna från bottnen när den hade fryst fast. Han gav den en sista blick, skickade iväg en bön till Gudarna om att se till så inget hände med minnet och lyfte från marken.

AVSLUTAT!