Morgon solens kalla sken lös ner över skogen och kastade långa ljusa skuggor längst marken. Fåglarnas tidiga morgon sång skapade en lugn harmoni i omgivningen där den bruna unga varginnan vandrade. Dom ljusa ögonen såg sig om innan dom fästes på marken framför henne, höll utkik efter stockar och stenar så att hon inte snubblade fram. Hon hade redan nog dålig koll på sin kropp som det var och kunde hon underlätta det med att se sig för så var det ingen tvivel om att blicken skulle hålla en klar focus på marken framför tassarna. Det låg blöta löv längst den jordiga kalla marken och ett lager av fukt la sig över dom små tassarna där hon rörde sig fram.
Iris stannade upp och såg upp emot den mjuka blåa himlen som smitit sig fram mellan dom tjocka träkronorna, lyssnade till vinden och fåglarnas sång med huvudet lätt tippat på sida. Hon andades med långa djupa andetag.

"Kono sora no kagayaki
Kimi no mune ni todoiteru?
Yume miteta shirabe wa shizukesa no you ni
Is the radiance from sky
Finding its way to your heart?
The tempo in your dreams is like silence

Kimi no te ga mada yume ni tookute mo
Omoidashite yo yasashii koe o
Dareka ga kimi no tame utatta shiawase no koodo
Though your hand is still far away
Remember that gentle voice
Someone sang for you a chord of happiness

Sora no oto hibike, takaku kanashimi o koete
Kimi no me ni utsuru mono wa subete hontou no sekai
Namida sae kimi o koko ni todometeokenai
Furisosogu hikari no naka ashita o kanadete
Sound of the sky, echo high and overcome sadness
All of what is reflected in your eyes is the real world
Not even tears can keep you behind
You play the song of tomorrow, surrounded in light"

Hon sjöng med en stark och hög stämma medans hon rörde sig igenom den täta skogen, skuttandes över stockar och stenar. Ett brett leende fanns över hennes läppar och känslan av frihet och ro bubblade inom den unga varginnan då hon sjöng. En känsla som annars var mycket svår att locka fram inom henne då det far någonting hon inte direkt visste vad det var. Buset och lekandet med hennes syskon lyckades väldigt sällan dra fram den känslan inom henne som sång och stillhet gjorde. Någonting hon inte heller vågade göra runt dom andra, sjunga och stillhet... Det fanns inte ens då dom allihopa sov.



[Terra c:]

Ofta tränade Terra. Gärna i sällskap av andra, om än vissa syskons sällskap var mer distraktion än support. Övningarna blev tävlingar som blev lek som blev flams. Samtidigt fanns det något inom henne som svarade positivt på observation. Som om andras blickar fick henne att prestera bättre. Även om honan ogärna erkände det så hängde ständigt känslan av att hon hade något att bevisa över henne. Det fanns i varje steg och parering, språng och volt. Behovet av att visa sig värdig. God nog att kalla sig en Ninjavarg. En Kiga. Bark sprätte som gnistor kring hennes klor när tramptassarna lämnade den ena trädstammen för den andra, for fram och tillbaka i sicksack mellan dem upp mot kronorna.
Den gråbruna kroppen ömmade ofta av både växt- och träningsvärk. Hon njöt av det. Fann sig nöjdare ju hårdare hon kollapsade i lyan om kvällen. I sin kropp var hon bekväm. Tryggare i varje rörelse för varje dag hon finslipade dem. En dag skulle hon kunna replikera dem exakt så som hon sett dem i sina minnen, det var målet. Att den unga varginnan fann genuin glädje i övningarna hjälpte såklart. Men det roliga distraherade lika mycket som syskonen kunde. Den ena baktassen bröt en tunn kvist och slant, häpet drog honan efter andan. Förlorade fokus för så lite som en fjärdedels sekund. Det räckte. Terra föll. Handlingsförlamad av känslan att ha blivit sviken av sin egen kropp. Sedan återfann hon fattningen, knappt mer än en sekund hann passera. Hade den unga ninjan inte befunnit sig så pass högt upp hade hon redan slagit i backen. Istället hittade hon sina tassar just i tid för att landa på en av de lägre grenarna just där grenverket gick över i kal stam. Inte var det galant. Hennes högra kind skrapades mot trädets kropp och framtassarna hade helt förlorat fästet vore det inte för dem indragbara klorna. Djupt borrade hon dem genom barken och tackade buttert sina gener där hon stod lutad mot trädet, hjärtat i halsen. 
Innan Terra lugnat varken känslorna av skam eller sin puls hörde hon något som fick öronen att spännas. Sång. På japanska..? Ett bryn höjdes. Inte hade hon sett några rävar. Den enda doften honan kände i närheten tillhörde hennes syskon och mamma. Hon hade alltså varit så uppslukad av sin träning att hon helt missat att någon närmast sig. Det var inte bra. Blev hon inte mer vaksam i framtiden kunde hon ju bokstavligt talat bli uppslukad istället. Tyst pressade honan sin kropp emot stammen och stirrade argt på lövverken i änden på grenen hon stod på som för att övertala dem att lägga av med sitt prassel och svajande. Silverblicken blev tunn och så fokuserad att ungvargen nästan gav sig själv tunnelseende. När honan fann röstens ägare spärrades ögonen upp. Iris?
"Har du hängt med rävar, eller?" retsamt flinade Terra åt systern och såg ned på henne utan att lämna sitt träd.

En välbekant röst hördes och Iris såg upp emot träden och mötte sin systers ljusa blick. Lite skamset såg hon ner emot marken och öronen la sig tät emot nacken. Hade hon hörd, antagligen då hon frågade ifall Iris hade träffat på rävar. Men hur mycket hade hon hört, hade det låtit anskrämligt.
Iris satt tyst en stund och försökte komma på vad hon skulle säga, eller hon visste vad hon ville säga men hon lyckades aldrig samla mod nog att uttrycka sig. Istället satte hon sig ner, på svansen så svanstippen stack ut mellan framtassarna och såg upp emot Terra igen.
"Bara en." sa hon till slut med en vag röst och log stelt.
"Hur mycket hörde du?" stämman var blandad av nyfikenhet och rädsla, att hon skulle ha hört alldeles för mycket och att det skulle ha låtit allt för hemskt. Haku, denne räv hon känner sa alltid att hon hade en underbar sångröst vilket Iris hade svårt att tro. Men det var i och för sig inte mycket hon trodde på sig själv.

Huvudet lades på sned, kvickt och precist. Intressant. Terra ignorerade att kroppen fortfarande var aningen mör efter kollisionen och lämnade grenen. Hon hade klarat av värre förr. Löv dansade oroligt upp när hon tog mark, lade sig över hennes krämfärgade tår. Doften av fuktig jord steg ikring dem. Honan tyckte om den, även om förruttnelse luktade illa så betydde det att något nytt var på väg. Lika nytt som upptäckten hon just gjort. Nog hade hon hört sin syster nynna och humma ibland, sånt gjorde nästan alla valpar när de var småttingar. Men det här var inga nonsensramsor. Det här var sång, på ett annat språk dessutom. Inte visste hon att systern var bra på både språk och att sjunga. Långsamt närmade honan sig Iris tills deras nosar nästan nuddade varandras om systern inte flyttade på sig. 
"Allt!" viskropade hon dramatiskt och höjde och sänkte teatraliskt på ögonbrynen.
Genast drog den unga varginnan tillbaka sitt huvud, flinande från öra till öra. Inte visste Terra om hon hört allt eller inte. Det var väl inte så noga. Vad som spelade roll var att detta var ett utmärkt tillfälle att få driva lite med henne. Hon menade inget illa. Absolut inte. Något med Iris fick henne alltid att vilja retas. Själv var hon inte medveten om exakt varför, det bara blev så. Ibland undrade Terra om hennes syster inte tyckte om henne. Om hon kanske inte ens ville umgås. Men det var en ängslan tonårsvalpen aldrig satt ord på.
"Är du käär?" fnissade hon och blinkade med ena ögat åt Iris.

Hon såg emot systern med öronen fortfarande tryckta emot nacken och lyssnade till hennes ord. Egentligen ville Iris inte höra något av vad Terra sa men artigheten var nog starkare än hon ville medge och istället för att resa sig upp och gå därifrån så satt hon bara stelt kvar.
"N-nej, det är bara en vän inget mer än så." mumlade hon fram och såg ner emot marken. Kär, inte var hon kär i Haku men nog tyckte hon om honom mycket. Runt henne kände hon sig välkommen och kände att det var okej att vara sig själv, runt syskonen och modern så tyckte Iris att man var tvungen att visa sig stark. Hon hängde väl med på träningarna och var nog en av dom snabbaste men det var ändå någonting som gjorde att hon drog sig undan, bort för att finna ro och omtycke. Någon som uppskattade henne för den hon är.

Ett styng av dåligt samvete. Bekymrat såg Terra på sin syster; Varför var Iris alltid så tafatt? Tonårsvalpen skyndade sig att släta sina rynkor och dra upp den snörpta munnen i ett smil igen. För att direkt adressera den obekväma situationen var svårt för henne. Så istället för att fråga eller ursäkta så bestämde hon sig för att släta över. Det var knappt ens ett val, mer en reflex som bottnade i ungvargens egna tafatthet. 
"Ookej, om du säger det så", svarade hon och sänkte sitt huvud i ett försök att kika upp i den andres ansikte. 
"Vad heter din lilla kompis, då?" frågade hon och närmade sig långsamt ännu lite till. 
Terra letade envetet efter ögonkontakt, hela tiden med ett litet leende i mungipan. Oavsett om hon fick ett svar eller ej så drog hon sig tillbaka efter några sekunder. Backade och snodde runt i en enda rörelse. Till synes distraherad började honan traska runt bland löven och gräva med sin ena framtass. Honan hade nu helt glömt bort trädklättringen. Krafsade istället bara i jorden med blottade klor. Efter en stunds förstrött petande såg hon åt Iris igen.
"Hjälp mig leta?" uttalandet var uppenbart en fråga, ändå lät det mer som ett uppmaning.

Iris kunde se hur systern sökte efter hennes kontakt även om hon inte såg direkt på henne. Snabbt såg hon emot Terra och sedan ner emot marken igen för att ett ögonblick senare följa systerns rörelser. Försiktigt tippade Iris huvudet på sida och undrade vad hon höll på med, letade efter någonting men vad kunde hon inte alls komma på.
- Hjälp mig leta?
Mjukt reste hon sig upp och gick fram till Terra och såg frågande emot henne och sedan ner emot marken och upp emot systern igen. Tippade huvudet på sida igen men åt andra hållet
"Vad letar vi efter?" försiktigt krafsade hon på marken med dom mörka klorna, flyttade undan löv och tunna lager av jord.
"Haku." sa hon efter en liten stund utan att se emot Terra fortsatte hon att flytta runt löv och jord.

"En sten." svarade honan som om det vore självklart, utan att ta ögonen från marken.
Terra fortsatte peta runt bland löven. Vände på jorden lite här och där så att maskar spretade upp i höstluften för att sedan direkt förskräckt kräla nedåt. Att hon nog borde förtydliga ytterligare för Iris tänkte hon inte riktigt på. Tanken slank ifrån henne när hon i en blandning av lek och allvar fortsatte sökandet. Den unga varginnan hade inte ägnat alltför mycket tid åt det, även om när hon väl letade så gjorde hon det med passion. Allt som hade med Kodiak att göra gjorde tiken helhjärtat. För även om han var hennes bror så var han hennes allra bästa vän.
"Så.. Haku", började honan långsamt, fortfarande utan att se åt sin syster.
"Är det din bästa vän? Hur träffades ni?" avslutade hon med en fråga som följdes av en till, så som det ofta blev för henne.
Hon hade alltid varit nyfiken i en strut.

Hon såg undrande emot systern med en rynkig panna men sa inget mer utan fortsatte sökandet. En sten, men vad för sten? Det kanske inte spelade någon roll, hon skulle hitta den finaste stenen hon kunde åt systern. Det lös om dom tvåfärgade ögonen då hon ivrigt flyttade undan löv med den mörka nosen och breda tassar. Gråa, bruna, spräckliga och rödbruna stenar passerar hennes blick men ingen av dom var nog bra.
Iris stannade upp och stirrade ner emot någonting mellan hennes tassar och det nästan lös om dom ljusa ögonen. Där låg en sten, svart som natten och gnistrade som den klaraste stjärnhimmel.
Försiktigt nosade hon på den innan hon tog den i munnen och närmade sig Terra men stannade upp innan hon var precis vid henne. Orden hade fått Iris att stanna upp och såg lite skamset ner emot marken, försiktigt la hon ner stenen på marken och såg in emot skogen och sedan ner emot marken igen.
"Jag vet inte, han är en räv. Tror inte en varg kan ha en räv som bäst kompis." Iris var inte helt säker ifall hon gillade det hon just sagt, hon älskade sin familj och ville inget hellre än att vara dom nära men hon var för feg för att våga vara med.
Hon stod tyst bakom systern ett tag och visste inte riktigt hur hon skulle besvara frågan. Hon hade känt Haku så länge hon kunde minnas.
"Kommer du ihåg den gången vi alla smög ut ifrån lyan då mor var ute och jagade. Hon hade bestämt sagt att vi inte fick gå ut men ändå smög vi alla ut och lekte och vi lekte kurragömma och ingen av er kunde hitta mig. För att jag hade gått vilse då jag försökte hitta ett bra ställe att gömma mig på." lika mycket som hon var glad att hon virrade bort sig så var hon också mycket skamsen över hur dom alla sen fick skäll då hon inte hade hunnit hitta tillbaka innan deras mor kom tillbaka. Även om det var länge sedan så tänker hon fortfarande på det ibland och ifall hon inte hade varit dum och klumpig så hade dom alla hunnit tillbaka i tid och deras mor hade aldrig fått reda på att dom hade varit ute och lekt.