Den väldige hanen vandrade lungt i det okända, hans steg var så gott som ljudlösa och hans utseende var totalt förändrad. Hornen som han tidigare bar hadde blivit bortslitna i en fight emellan honnom själv och fyra andra vargar. Han lyckades döda tre av dem men den fjärde hade lyckats fly. Hans krafter hade blivit total förbrukade och han hade blivit liggandes på marken i flera dagar bara för att samla på sig energi och styrkan som behövdes för att orka gå hela hundra meter fram till närmaste vatten källa. Alla dessa tecken som han förr hadde prytt hans kropp var också borta, likaså alla hans ärr. Dessa tecken hadde gjort det svårare för hans 'inre kraftfällt' att skydda hans kropp emot slag och attacker. Men efter att tecknen försvunnit så hadde hans ärr bara glödit och sedan försvunnit bort. Vilket han var extremt tacksam över. Nu kändes det som om han änkligen hade fått en fri kropp, en kropp som bara han och ingen annan styrde över.
Efter en stunds tänkande var han framme vid Numooris gräns, det skulle kännas skönt att änkligen återvända till de hem han uppskattade stort ,men han stannade endå vid gränsen och blickade ut över de små bergs klipporna som började att sträcka sig allt högre och högre upp. Med ett leende lämnade han det okända och alla bekymmer bakom sig, det var här han hörde hemma o ingen annan stans.

Efter en stunds vandring så kände han att solens strålar trängde sig fram emellan de kritvita målnen som pryde sig på himelen lite här och där. Hans bäcksvarta päls värmdes fort, likaså hans vingar. Men det fanns också en bra sak med att konka kring på vingarna, att man kunde flyga och känna vindens underbara svalkning när man seglade där bland molnen.
Diablo stod ute på en klippa och granskade sitt hem när han plötsligt bredde ut sina vingar för att fånga upp vinden som kom med en väldig fart.
han lyfte och snart seglade han bland de skyhöga bergen, de berg han som liten hadde skådat med sådan respekt.
jag minns denna kännsla som jag känt som liten innan förbanelsen omfamnade in kropp, känslan kallades frihet...



P R I V A T R O L L!

Diablo hadde sedan länge känt främlingens doft, en hane alltså.
Han gjorde en ursväng och landade på bergens högre ställen, han blickade ned emot den svarta hanvargen som tydligen kollade på honnom någongång lite då och då.
Diablo vände om och lade sina vingar tätt intill kroppen, han gick ned emot den branta backen utan problem.
han skulle endå vara tvungen att passera hanen till dit han skulle, att flyga över honnom kunde vara riskabelt.
han var väldigt begåvad i luftstrid men hans kropp var inte färdigläkt än, och han orkade inte ta några risker som han jämt gjorde förr i sin gamla, förhäxade och sargade kropp.
Den kroppen han lyckligtvis blev av med...

Diablo tog ytterligare några steg emot den mindre hanen och stod nu bara någon meter ifrån honnom.
"Hejdu" rösten var hes och grov, men endå väldigt stadig.
Diablo granskade den andre hanen med en smal blick, intressant.. nej.
Denna hane var en utav få han hadde stött på under sin färd ifrån det okända.
Men, det hadde varit fler vargar en vanligt.
Hadde Numoori's mängd med individer ökat så fruktansvärt?

Diablo var rak på sak, han hadde ingenting emot att tala med främlingar.
Han granskade honnom och sade milt men endå mörkt "Nå, vem är du främling?"
Diablo klippte till med ena örat och väntade på svar.

Främlingen verkade dra ut på tiden en aning och diablos isblåa blick gled åt ett annat håll, han kollade på solen som sakta smög sig fram bakom målnen.
hans blick gled tillbaks på främlingen och han väntade fortfarande på ett svar, tänkte han inte svar kanske?

Diablo fnyste till och lyfte på ena sitt 'ögonbryn', hans ansiktsuttryck var avskyvärt lätt att tolka, det var ju inte precic meningen att de skulle vara svårtolkat.
blicken sa med tydliga bokstäver 'Serriöst?'.
hans annsiktsuttryck stelnade lite och blicken gick över till normalt.
"Förlåt mig för min otrevlighet" sade han sarkastiskt, "Mitt namn är Diablo, Trevligt att träffas" Hans röst var kall, ironisk och retsam.
Diablo var inte mycket för frågor, han avskydde också förväntad artighet, respekt från andra.

Han harklad sig lite "Nå, vad gör du här...Damon?" hans röst var något serriösare, allvarligare.
Knappt märktes det, han var beredd att den andre skulle bli uppretad, men han brydde sig inte värst mycket om den saken.
Om de inte hadde mött vargar i hans 'sort' förr så var det ju en självklarhet att stubinen kunde tändas nässtan från första början.
Men han kunde också vara gravallvarlig, det var han ofta, inte jusst idag.
Idag var en dag då han kände för lite allt möjligt.

Diablo kollade roande på den mindre svarte, hans kroppspråk var så likt alla andras.
Diablos öra klippte till när Damon tog ett steg emot honnom, han kollade med avsmak på honnom när han morrade.
och sedan att han sade detdär? han ruakde på huvudet "Detta är mitt hem" sade han lungt tillbaks.
has röst var mild denna gång, men hånandet fanns fortfarande där, och inombords fans det ett elakt grin.

Svansen piskade till bakom honnom, hans svarta läppar sträckte sig i ett kyligt flin.
Detta var inget intresant möte, jo okej till en viss del i diablos lilla spel så var det vell lite intressant för att få se hur hanen skule reagera när Diablo väl utspelade sitt lilla spel.


[Gomene för koer inlägg T.T Sorry :P ]

Ögonbryna höjdes vid den andres kommentar. Hem..
Detta var inget hem....
En stänk utav röd färg spökade i hans blick och Damon såg bort ännu en gång. Rösten i hans huvud väste något irriterande, lockade på honom. Den svarta vargen log kort åt sig själv och såg smått tillbaka mot den bevingade.
- Vart exakt?
Han brydde sig inte. Han ville bara höra svaret och undrade hur den andra skulle formulera sig inför honom.
Usch dessa stela möten...
Den svarta vargen sänkte sin kropp mot marken, sträckte på sig och den yviga svansen höjdes en bit och han såg stillsamt bort mot den andra. Helt totalt okänd.. Hade alla vargar han mött från förr redan dött, eller vad handlade allt om egentligen?

(KOORT men it D;)