Smärtan högg i dom färgsprakande benen och torkat blod smutsade ner den blanka pälsen. Dom blåaktiga tassarna slog tungt emot marken då han tog sig fram med släpande steg och den så annars livliga svansen släpades längst marken och drog med sig gamla löv och jord som blandade sig med det gamla blodet. De så annars felfria ansiktet var fullt med gammalt blod och öppna sår och dom glödande röda ögonen var smala och fyllda med hat. De ena örat hade ett djupt jack i sig som nästan gjorde så att halva örat när som helst skulle kunna ramla lös men ty de höll ihop med envishet och hade åter börjat läka ihop. Pälsen var sved på vissa stället och huggmärken klädde hans unga och ofärdiga kropp. Vad hade han egentligen gett sig in i tänkte han men visste redan att gjort var gjort och det fanns inget som gjorde att man kunde gå åter till de förflutna. Men även om han hade kunnat göra de så hade han nog ändå dumt nog gett sig in i kriget och sedan vakna upp på ett lerigt och sönder bränt fält dränkt av sorg och blod.

Med ett stön stannade han och satte sig ner under ett träd och såg sig om med smala ögon innan han sjönk ner på marken och la sig på sidan. Ögonlocken kändes tunga och det dröjde inte länge fören han förslöts i en djup trans som sedan övergick till ett lugnt slumrande.
Genast som ögonen slöts vaknade han upp men i en annan värld, i drömmarnas land där hesa skratt och galna skrin ekade och glomade i luften runt om honom och glödande ögon såg ned emot honom i mörkret. Dom brandröda ögonen såg sig med förakt runt och den unga hannen försökte resa sig upp men förgäves. Det var som om någonting höll honom kvar och drog den sargade kroppen ner till underjorden. Med paniken i sinnet drogs han ner och allt blev svart och förmågan att kunna andas försvann. Det var som om att allt runt om honom var fritt ifrån syre och han befann sig i havet, på havets djupaste botten där allt liv var borta och där endast dom döda och själlösa kropparna hamnar. Med kramaktiga rörelser tog han sig upp på alla fyra och började att röra sig framåt i en väldig fart men ty hur mycket han än sprang så befann han sig ständigt på samma ställe. Den glödande blicken såg sig förvirrat om och någonting rörde sig emot hannen längre fram med en väldig fart och dom skadade benen började att röra sig ännu snabbare och glöden började att flöda ut som elden hos en Infero, som elden hos hans mor. De som rörde sig emot honom befann sig inom några få meter och plötsligt rullade stora ark förbi hans båda sidor, även under och ovan honom passerade dessa ark och nu kunde han se vad det var. Det var bilder av den unga hannens liv som passerade i revy. Dom stora lungorna hade börjat bränna inom den kraftiga och breda bröstkorgen men det var som om att ungvargen inte märkte av dom. Förstelnat hade han stannat upp och sett över bilderna som rullade förbi med vidöppna och förundrande ögon, aldrig tidigare hade han sett nå liknande och kanske aldrig skulle han få skåda de igen.
Kriget passerade förbi och sedan blev de plötsligt svart igen och ett tungt ljud av trä som slog emot varandra nådde dom mörka öronen och hannen såg åt sidan och kunde skymta en gigantisk port träda fram. En port av trä med de allra finaste sniden på dom tjocka trädörrarna. Med en fundersam min rörde han sig sakta mot dörrarna men stannade upp och kände att något inte stod rätt till och vände sig om för att ta sig ifrån platsen men det var för sent. Dom massiva dörrarna hade öppnats med en fart som om dom var av fjädrar och någonting rörde sig emot den mörka hannen som med alla medel försökte fly ifrån platsen. Armar av mörker, skräck och död slöt sig sakta om benen på honom och den flammande energin blev sakta svart och det var som om att han klev ut över ett stup då marken plötsligt vek sig under honom och lealöst föll han ner i mörkret, bort ifrån dessa slukande skugga som drog sig tillbaka.

Ärren glödde starkt om Gato som hastigt öppnade ögonen och reste sig upp i sittande ställning men tappade balansen och höll på att falla igen. Andetagen var häftiga och tassarna kändes tyngre än någonsin. Hjärtat slog med snabba och hårda slag inne i bröstkorgen och hannen reste sig upp på vingliga ben innan han fortsatte vidare i skogen. Undertiden som han hade slumrat och sprungit i denna svarta värld av mörker hade natten svept in över landet och besatt alla levande ting i en tung trans. En ugglas jaktskri ekade igenom skogen och han kände mycket väl igen sig och skakade på huvudet. Det var inte Döda skogen han befann sig i längre utan Lövskogen, skogen dom nog hade mest liv av alla ställen i detta land numera. Dom glödande ögonen såg ut som små lyktor i mörkret men hade även en fördel. Han såg lite bättre i mörkret än andra nog skulle ha gjort, inte mycket men lite bättre.

[..... Jaah den som vill joina varsegod ^^]