En lång tid hade gått, veckor? Månader? Kanske tillochmed år, han visste inte. Det enda han visste var att han skulle tillbaka, och att något var mycket fel i landet Numoori. Hans annars så svarta päls var smutsig av blod, lera, sand och allsköns annat han hade stött på under sin resa. Det stora huvudet som annars hölls högt hängde, stegen han tog var mödosamma, haltande. Han nästan släpade sig fram. Alla hans forna krafter var borta, han var helt enkelt knäckt. De röda ögonen kisade för att försöka fokusera på målet, oasen vid grottorna, men en vindby rörde upp sand i hans ansikte. Han hostade hårt och torrt för att rensa sin strupe och sina näsborrar, men han gnällde till då han kände hugget av smärta i de skadade revbenen. Hans resa hade börjat med nyfikenhet, han ville tillbaka hem för att se... ja, han visste inte riktigt vad han hade viljat se, men den hade slutat i katastrof. Ett bakhåll från vargar starkare än honom själv, han hade knappt kommit undan. Skadad flydde han upp i bergen, tillbaka mot Numoori, men en massiv snöstorm stängde in honom. Utan mat, endast snö och is att få vätska ifrån, vandrade han runt i bergskedjan, vilse. Efter vad som kändes som en evighet såg han äntligen skymten av kända marker, svag och utmattad.

Han ruskade lätt på huvudet, tog ett djupt, smärtande andetag, och fortsatte sin mödosamma vandring mot revirets mittpunkt. Tyst funderade han på vad flocken skulle säga, vad de skulle göra, nu när han kom tillbaka efter att ha varit helt försvunnen så länge. Han suckade lätt och uppbådade sina sista krafter för att höja rösten i ett mycket hest ylande, han skulle inte klara sig hela vägen in till oasen själv. Han sjönk ihop i en smutsig, tovig hög på den heta sanden, kände hur han var påväg att glida från medvetandet...


((Yep, He's back! Denna gång på riktigt, jag måste bara sparka mig själv i min söta lilla stjärt! Har haft så saaaatans mycket nu sista terminen på gymnasiet eftersom idiotiska lärare räknat fel på poängen, i Februari fattades det 400 poäng för mig, skitkul! O.o))

[Dåå joinar handikapp-Zazzel här då C:]

En längre stund hade han legat och betraktat den skugga som långsamt - ytterst långsamt - närmat sig vattenhålet. En fundersam rynka hade långsamt växt sig djupare mellan fakargens himmelsblå ögon. Dagens hetta, som varmast under eftermiddagens timmar, fick luften att dansa ovan marken. Ovan det gräs och de plantor som drogs till vattnet. Vatten betydde liv, och alla typer av plantor hade en förvånansvärd förmåga att överleva i alla klimat. Han blinkade. En gång. Två gånger. Vem var den mörka gestalten? Det var något som inte riktigt stämde. Blicken gled som hastigast till det smala trädets vida blad högt ovan hans huvud. Solen dolde sig bakom bladen och kastade en skugga som inte var särskilt sval över den skrämmande kattlika kroppen. Han gäspade och lät den kisande blicken åter läggas på skepnaden, som långsamt kom närmare. Var det en devils, som vinglade så? Var det någon som inte hörde hemma i öknen, eller på reviret? Var det någon han kände, eller hade mött? Han försökte fokusera blicken, men den dansande luften gjorde hans sikt betydligt kortare än vad den egentligen var. Som en som var född att flyga hade han god syn för att se det mesta från skyn, men god syn var lång ifrån perfekt. Hakan vilades åter mot framtassarna. Han mådde bättre nu - hade till och med gått ett varv runt oasen och lagt sig på vattenhålets motsatta sida. Kanske skulle han kunna gå bättre snart. Flygduglig skulle han dock inte bli än på ett tag. Under de dagar han spenderat utan förmåga att förflytta sig hade han börjat rugga, och flertalet armpennor såväl som handpennor och täckare var mitt i processen att bytas ut. Fjädrar låg strödda i området runtom oasen, och hade inte vinden fört dem med sig ut över öknen hade Azazel antagligen legat i en smärre hög av gamla fjädrar. De ännu ej helt utväxta nya handpennorna hindrade honom från att ens försöka ta sig till skyn. Svansen rörde sig lojt under stjärtfjädrarna. Koncentrationen på gestalten sviktade något när värmen fick fakargens slöa hjärna att åter betrakta de tagglösa kaktusarna han låg invid. Så förvånansvärt gröna i det annars brungula landskapet.

En ensam röst ylade genom lyften. Azazel fäste åter blicken vid gestalten för att se den falla samman. Huvudet höjdes. Den lejonlikes egen röst ekade genom landskapet, kraftig och i korta stötar. Han kunde inte yla, utan fick hålla sig till lejonets rytande. Hastigare än han planerat kom han på fötter, för att snava när benen inte riktigt bar. Han ruskade på sig, tänkte inte alls på vem det kunde vara längre, utan började så snabbt han förmådde - vilket inte var så snabbt, till hans eget stora förtret - röra sig bort från oasen, ut över den torra marken och mot den mörka gestalten. Han haltade, benen var ovana vid att gå, ovana vid att bära den tyngd fakargens kropp utgjorde. Solens värme blev än mer påtaglig så snart Azazel lämnade palmens skugga. Tungan fuktade den platta nosen då han haltade närmre den fallne. Han försökte känna främlingens doft, försökte avgöra vem det var. Han kände ingen flockdoft, inte på håll, men det spelade ingen större roll i nuläget. Andfådd, trots den lunkande farten, nådde Azazel slutligen skepnaden på marken. En tovig hög till varg. Han sänkte huvudet. Frustade emot den andres päls. Drog in den andres doft samtidigt som han klumpigt vände på sig för att stå med huvudet emot vattenhålet. Han var inte stark nog att bära den stora hanen på marken. Inte i nuläget. Muskler och leder klagade ännu och försökte febrilt påminna honom om att han inte var helt läkt än. Han ruskade på huvudet på nytt. Nosen knuffades emot den toviga pälsen. Den mörke hanen doftade av resor, av platser utanför öknen, men där fanns en svag aning av den flock han själv tillhörde. En av ökendjävlarna. En han ännu inte kände vid namn, men vad spelade det för roll? Var den andre vid medvetande? Han gav ifrån sig ett lätt ömkande läte, ett djupt gnällande, och knuffade åter på den andre. Bad för minsta tecken på liv.

[Höll på att skriva längre, men måste sova, så det fick stanna här XD]

Han kände hettan från solen, men ögonen var slutna och han var oförmögen att röra sig. Han hörde tunga, haltande steg komma gåendes mot honom, och en skugga svepte snart över hans kropp. Hans andetag var knappt synliga då han ej kunde dra luften ända ned i lungorna, men de rosslade lätt varje gång luften passerade hans sandfyllda nos. Denne någon knuffade på honom och han gnällde lågt till av smärta, men var fortfarande för utmattad för att röra sig. Han kände inte igen doften från den andre, men flockdoften fanns där, och han visste att ingen annan än flockmedlemmarna var så korkade att de vandrade omkring ensamma och skadade i öknen. Då den andre gnällde och knuffade honom igen tvingade han upp sina blodröda ögon. Han blinkade några gånger då solen bländade honom, men sedan såg han på den andre med en dimmig blick. Först tänkte han att han hallucinerade, den andre såg inte ut som en varg, mer som ett stort kattdjur, men uppenbarligen var varelsen äkta.

"V... vem...?" Hans låga, hesa röst var inte mer än en svag viskning, och han klarade inte av att säga något mer än det just nu. Han försökte fokusera blicken, men utan någon större framgång. Den andre framträdde mer som en stor, suddig, skepnad som näst intill smälte in i sanden bakom honom. Han försökte höja huvudet, men kom inte mer än ett par centimeter ovanför marken innan det sjönk ner igen. Tankarna virvlade sakta genom hans varma hjärna. Vem denne varelse än var trodde han inte att denne skulle klara av att hjälpa honom till vattenhålet och sen in till svalkan i hans lilla sandgrotta där då även han verkade skadad. Han skulle nog få lov att samla sina krafter och gå själv, eller få den andre att hämta någon av dom andra i flocken. En het vind virvlade upp sand i hans redan smutsiga och dammiga päls och han slöt återigen ögonen, som förblev slutna efter att vinden dragit förbi.

Vanligtvis sken solen hett i öknen och idag var inte ett undantag. För en tid sedan hade Zayev dåsat till i skuggan ifrån en utav oasens palmer. Innan dess hade han, med lätt vaksam blick sett Azazel ta sig till andra sidan oasen. Han tillfrisknade snabbare än vad han hade trott. Fakargen var helt klart en sann kämpe.

Den blå vargen rullade över på sidan i sömnen och smackade ljudligt till med tungan. I sin dröm hörde han en varg tjuta. Ett kort läte lämnade Zayev som kvar på detta, men mer än så gjordes inte och han sov lugnt vidare. Det var inte fören Azazel ljudligt röt som han vaknade med ett ryck.
"..vem.. vad, va?" mumlade han dumt och såg sig sömndrucken omkring.
Solen stack envetet i ögonen och han tvingades att stänga dem igen. Han gläntade på det nedre parets ögonlock. Med grumlig blick såg han en bekant brun silhuett röra på sig. Azazel var uppe och vandrade igen. Men varför hade han egentligen rutit? Zayev tog sig i lagom takt upp i sittande ställning. Han blinkade till ytterligare ett par gånger. Synen blev tydligare och han kastade ett öga åt det håll flockbrodern var på väg. En svart varelse. Helveteshunden ställde sig upp och skakade av sig all sand som fastnat i hans päls under vilan. Eller ja, så mycket sand han kunde bli av med vill säga. Sedan började han följa Azazel i riktning mot den svarte. Det övre paret ögon var och förblev stängda. Vanligt vis var han glad över mängden ögon, men i öknen var det i princip omöjligt att ha alla fyra öppna samtidigt.

Då han kom närmare både såg han och kände på doften att den svarte var en varg. Azazel hade stannat upp hos honom.
"Vem har vi här?" frågade han fakargen och granskade den svarte tussen i sanden.
Vem han än var såg han inte ut att må speciellt bra. Inte bra alls.

Den mörke kisade åt Azazels håll och undrade med hes stämma. Det ryckte lätt i den lejonlikes mungipor, mest av lättnad över att den andre var vid liv. "Azazel" svarade han kort. Just som han tänkte tala om för den andre hannen att han tänkte försöka hjälpa honom dök Zayev upp. Fakargen vände sitt breda ansikte emot den blå. "En ur flocken. Jag har inte mött honom förut." Ett plötsligt allvar drog över det annars något slitna anletet. "Det spelar mindre roll. Kan du hjälpa mig flytta honom? Jag tror inte att jag..." Han avslutade inte meningen. Zayev visste mycket väl i vilket skick gamen var. Även om han försökte hjälpa så skulle han antagligen bara göra det hela värre. Huvudet vändes åter emot den toviga gestalten på marken.

Svaga ljud nådde hans öron, han uppfattade ett namn, det måste ha varit den kattliknande varelsens, men han hörde även ljudet av ännu en röst, det måste ha kommit någon mer för att hjälpa honom. En del av honom skämdes, en del av honom var lättad. Han hade väl aldrig någonsin behövt lita fullt och fast på någon annan, han hade alltid klarat sig själv, på ett eller annat sätt. När han lämnade reviret var han en stark och respektingivande varelse, nu, tillbaka, var han svag, oförmögen att klara sig själv. Han hade förlorat sina krafter, han hade förlorat sin fysiska styrka. Hans skelett syntes under huden, som hängde på honom likt ett draperi. Den förut så blanka pälsen såg ut som en ryamatta, skulle någon från flocken överhuvudtaget känna igen honom? En snabb tanke for genom hans huvud, en tanke som han tydligen yttrade högt.
"Kyoko..." Hans röst var såpass hes och sprucken att det var svårt att höra vad han sade, men han var säker på att hon skulle känna igen honom, frågan var om hon skulle hjälpa honom eller om hon skulle göra slut på honom totalt.

[[Kyo kommer in i rollet på typ... Lördag tyckte jag hon sa ^^]]

Tramptass kunde tydligt känna den utmattade vargens sinne långt innan han kunde se honom med blotta ögat. Han visste vem det var, trots att han inte sett honom på flera månader och rentav trodde Chaibos hade tagit honom. Tanken på att hans vän fortfarande var i livet skulle i vanliga fall ha fått honom att skynda sig till platsen. Men inte idag. Hans stora förlust hade berövat honom alla känslor, för hur skulle man klara av att känna glädje utan sin själsfrände? Vad han gjorde utanför lyan i skogen kunde han inte svara på. Det var där han hade låst in sig och begravt sig i sina sorger tills nu. Fortfarande fanns det lite livsgnista kvar i den gamle vargen, men han var i ett uselt skick, han hade inte brytt sig om att sköta om sina krigsskador, det enda han kunde tänka på var hur han hade svikit Zemi. Hur hade han kunnat låta henne försvinna?

Zayev och Az hade hunnit före honom och stod redan där, Tass stannade tyst bredvid den lejonlike.

"Hej Frost." Sa han med upprätthållet lugn. Det var då det slog honom, att Azazel och Zayev kanske inte hade mött Frost innan, men de verkade iallafall på väg att ge den svarta vargen en hjälpande hand.

(skriver ett inlägg för jag har saknat frostis <3 Vänta inte på mig utan fortsätt rolla ni, Tafs kan gå tillbaka och tjura i skogen ^^ )

Zayev lyssnade till vad Azazel sade. En främling för honom också. Han granskade den brutne ett ögonblick. Den svarte var ungefär lika stor som honom själv. Hade denne haft kvar alla muskler och inte varit så utmärglad hade han nog haft vissa svårigheter med att få denne till vattenhålet.
Den blå vred på öronen och höjde huvudet. Mot dem kom ännu en svart varelse. Zayev tyckte sig känna igen dennes gång som Tramptass. Då han kom närmare kände han även igen lukt, utseende och energi som Tramptass.
"Hej Frost."
De hade nu fått ett namn på den skadade framför dem. Zayev nickade respektfullt mot betan innan han såg på Frost.
"Jag kommer behöva hjälp med att få upp honom på ryggen." konstaterade han och sneglade på både Azazel och Tramptass.
I vanliga fall skulle han antagligen inte be betan om hjälp bara sådär men nu gällde det en vargs liv. En varg som dessutom tillhörde flocken.

Azazel hade makat sig något i sidled då flockens beta dykt upp för att ge denne plats. Frost. Han hade överhört någon använda namnet tidigare, men aldrig mött namnets ägare. Förrän nu. En svart, tovig hög på marken. Vad hade hänt honom?

När Zayev talade vändes det breda ansiktet mot den blå. Han nickade kort. Självklart skulle han behöva hjälp att få upp den andre på ryggen om han skulle kunna bära honom. Som hastigast passerade frågan om hur det gått till för att få upp den lejonlike tidigare, men han sköt tanken åt sidan. Antagligen med hjälp, precis som det fick bli nu. Under den knappa sekund som gått sedan Zayev talat väntade Azazel på att Tramptass skulle bekräfta det sagda på något vis. Han var själv av lägre rang, och var självklart en som såväl borde som tänkte hjälpa till. Men då han själv ännu ej läkt till fullo så kunde han inte säga om han ens skulle kunna hjälpa till, eller endast vara i vägen.

"Vad har hänt med dig?" Tass granskade den svarte vargen som hjälplöst låg i sanden. Undrade svagt hur Kyoko skulle ta Frosts återkomst. Hur länge hade han varit borta? För länge..?

Någonstans kunde han höra Zayev säga något. Han sneglade på den björnlike och brummade till svar. Efter några sekunders tystnad tog han till orda igen.

"Azazel, hjälp till här, vi tar honom till lyorna. Jag är säker på att Nevada vill veta vad han har att berätta." Han gick fram till den svarte och drog upp honom i nackskinnet till sittande ställning, det var ingen stor ansträngning, Frost var bara skinn och ben. Med en rysning släppte Tass benranglet (8D) och steg åt sidan för att låta Azazel och Zayev ta över.

En konstig känsla spred sig i hans kropp. Vad det var visste han inte. Men kanske var det hopp. Han kände sig levande iallafall, för första gången på länge.

(Blev lite PP där, Frost skrik om jag ska ändra ^^ )

[Ursäkta min frånvaro, mitt internet vill bara jobba med en dator i taget, så jag och min pojkvän har slagits som djur för att få ha datorn med internet, jag förlorar typ jämt -.- Och Tass, lugnt med lite PP där, Frostie är så svag så ni skulle kunna spela bowling med honom utan att han skulle kunna göra något x)]

Han hörde de andras röster svagt i bakgrunden, men kunde inte urskilja särskilt mycket av vad de sade. Han hörde att ännu en varg anslutit sig, en han känt sedan sin första dag i flocken. Inom sig log han, men han var alltför utmattad för att kunna visa något utanpå. Ett ryck i nackskinnet fick honom att hosta till rejält några gånger, vem av dom det nu var som hade hans nackskinn mellan sina tänder tvingade upp honom i sittande ställning innan den släppte taget. Frost var tvungen att uppbåda all sin kraft för att fortsätta sitta, men han vacklade kraftigt. Han tvingade upp ögonen och sökte med suddig, glanslös blick efter Tass.

[Åh! Bowling! 8D]

Zayev gick närmare när den som kallades Frost satt upp. Han hukade sig.
"Azazel. Hjälper ni honom att försöka klättra upp på min rygg?" han gjorde en paus innan han sneglade mot Tramptass.
Den blå visste gott och väl om fakargens tillstånd och att han antagligen inte skulle lyckas speciellt bra själv.
"Om ni inte misstycker, och om det behövs, kanske ni också kan hjälpa Frost upp?"
Han sökta ögonkontakt med betan ett kort ögonblick innan han respektfullt sänkte blicken. Det var inte hans plats att komma med sådana förslag egentligen, men nu gällde det en annan vargs liv. Då kunde han kosta på sig att råka ut för ett straff.

[Ursäkta förseningen D:]

Han lystrade snabbt till det betan sade, tyst och utan tvekan. I tankarna surrade frågorna. Visste Tramptass att fakargen var oduglig i nuläget? Han hoppades innerligt på att inte förvärra det hela. Han haltade långsamt, försiktigt, runt den magra gestalten. Frost. Zayev var - lov vare den blå - snabbt framme för att hjälpa till han med. Den lejonlike skulle aldrig ha klarat av att föra Frost till Den Vite.

Han rätade på sig så gott han kunde - vilket var ett patetiskt försök till att räta på sig - och lyssnade vaksamt till det som sades. Nacken höjdes för att studera den tovige, sittande gestalten. Han vägde hastigt flera möjligheter till hur han skulle kunna bära sig åt för att hjälpa Frost upp på Zayevs rygg. Ändå visste han att det mesta skulle kunna resultera i katastrof. Kanske inte en allt för allvarlig katastrof, men allvarlig i hans ögon. Han ville inte förvärra något. Samtidigt behövde han göra detta. Betan hade sagt åt honom att göra detta. Ändå visste han att benen - de darrande benen - för stunden redan kämpade med att bära hans egen tyngd. Kanske kunde han släpa upp den andre på Zayev? Då skulle han inte behöva lyfta...

Då den björnlike tilltalade Tramptass bröts Azazels tankegångar för att ersättas av fullständig koncentration. Att Zayev talade förvånade honom inte, den artiga tonen hade blivit något av en vana att lyssna till. Det var snarare vad som sades som fick fakargen att stelna på trötta ben för att invänta betans svar.

Den blå sökte trubbel. Ett stramt leende letade sig fram i Tramptass ansikte. Han gav till ett långsamt, iskallt skratt och lyfte själv upp Frost på Zayevs rygg utan att vänta på någon hjälp från Az.

"Är det något mer du önskar av mig, omega(Eller..? Osäker på hans rang i det här rollet)?" Säger han sedan med silkeslen, sarkastisk röst. Han ler inte längre. Han nickar åt dem att börja vandra tillbaka mot lyorna och Nevada. Men innan han börjar gå ditåt tar han sig fram till den blå, han ställer sig så nära honom att de kan urskilja varenda pälsstrå i varandras ansikten. Hans röda ögon vägrar släppa den större vargens orangeröda.

"Glöm inte bort din plats, Zayev." Morrar han lågt. "Ber jag dig hoppa så ska du inte tveka." Han släpper honom med blicken och börjar bege sig bort mot lyorna. Vilka fasoner... Han fnyser trött.

[Om det är Zayev Tass menar så är han lågrankad c:]

Tramptass hjälpte Frost upp på den blå vargens rygg. Det var knappt någon tyngd i honom alls. Zayev rös till. Vid Tramptass fråga skakade han endast på huvudet. Den sarkastiska tonen i betans röst irriterade honom.
När de började vandra bort mot lyorna blev han hindrad av den svarte. Han tyckte han kom obehagligt nära. Det som sades retade Zayev än mer men han tvingade sig själv att bita ihop, men lyckades inte helt och hållet.
"Jag ber om ursäkt om jag glömmer min plats när det handlar om en annan individs liv." svarade han så artigt han bara kunde med sammanbitna tänder.
Enligt sig själv misslyckades han inte fatalt.

Var denna plötsliga akt av dårskap kom från visste han inte. Det var dumt, rent av korkat, att säga ifrån till betan. Framför allt när man inte hade en högre rang än låg. Men vad skulle han ha gjort om han inte frågat? Väntat på en order som kanske inte ens skulle komma? Låta Azazels redan trasiga kropp smulas sönder ännu mer?
I vanliga fall hade han väntat, men inte nu. Varje minut såg ut att vara dyrbar för Frost. Och han ville inte anstränga Azazel för mycket med risk att förlora en god vän.

[Hurrah för tonårs-Zayev! :'D xD]

Han ryggade undan från Betan då denne högg tag i den sargade pälstussen som kallades Frost och egenhändigt ryckte upp den stora varelsen på Zayevs rygg. Han hukade kraftigt då Tramptass sedan yttrade sig med vass sarkasm i rösten. Öronen försvann in i den kraftiga manen, men han sade inget, utan tycktes krympa förvånansvärt mycket sin stora kropp till trots. Vingarna sänktes vid sidorna, pressades mot benen för att göra manken lägre, huvudet försvann under axelhöjd. Han ville inte påstå sig vara rädd för Tramptass i sig, utan snarare för det han visste kunde komma ur att opponera sig. Han hade inte tid att bli hunsad som en annan tuss fjädrar. Det var bäst att finna sig på sin plats.

När de båda andra - eller kanske han skulle säga de tre andra - började röra sig mot lyorna hann Azazel tveka. Skulle han följa med dem? Han skulle nog knappt orka hela vägen bort och tillbaka. Hade han tillåtelse att återvända till vattenhålet? Då Betan med ens vände sig mot Zayev rycktes han ur sina tankar och lät blicken klistras vid de båda andra. Det var mellan dem nu. Kanske skulle han endast vara en börda om han följde med...

[Tjockisen sitter stilla - antar att de andra inte tar mer än något steg eller två, så han sitter ju i princip hos dem, så helt lustigt bör det inte vara att han väntat med att röra sig. Antar att han kommer sitta still ett tag nu, så om ni känner för att ha en liten diskussion så kommer inte jag in emellan. Annars går det kanske att avsluta? C:]

"Jag ber om ursäkt om jag glömmer min plats när det handlar om en annan individs liv."

Zayevs ord hade ingen åverkan på Tramptass, men han kastade en snabb blick på Azazel, som han antog att den blå menade i sitt uttalande. Han såg visst lite krasslig ut, något som Tass i sitt dunkla sinne inte hade märkt innan. Han lade inte märke till mycket nuförtiden. Hennes ögon jagade honom fortfarande, förvirrade hans tankar. Azazel kanske behövde hjälp? Var han sjuk?

"Azazel, utgå." Sa han över axeln innan han vandrade vidare mot lyorna, lätt skakandes på huvudet. "Zayev." Ropade han utan att vända sig om, han antog att den blå skulle följa efter.

Han hoppades att Frost skulle klara sig, hoppades innerligt. Den känslan fick honom att känna sig riktig igen. Han, Tramptass existerade nog trots allt ändå.

(Mitt sista inlägg :3 )

Zayev väntade på utskällningen och tillrättavisningen. Den kom aldrig. Istället såg Tramptass endast på Azazel och sade ett fåtal ord innan han vände sig om och började gå mot lyorna.
"Zayev."
Han såg efter den mörke. Han skulle snart följa efter. Den blå såg på Azazel.
"Om ni önskar kommer jag tillbaka och håller er sällskap efter att jag fört Frost till lyorna."
Han nickade till Azazels svar och började gå efter Tramptass.

Trots att han precis lyckats komma undan utan en tillrättavisning kände han att han inte lyckats slippa undan helt. Det skulle säkert komma en i framtiden.

[Och här utgår jag också om inte Zazz eller Frost gör någonting som kräver att Zayev svarar c:]

Vid Tramptass ord satt han ännu stilla. Han svarade Zayev, då den blå tilltalade honom, med en nick och antydan till ett leende. Inte förrän de båda andra åter vände bortåt reste sig den trötta fakargen upp för att haltande återvända till vattenhålet. Lättad över att åter kunna ligga ner i skuggan.

[Avslutat gissar jag, om inte Frost väljer att göra något C:]