Solen steg sakta upp ur sin vila och gav värme och ljus åt allt i Numoori, trots de kyliga vindarna ifrån norr. Det gick inte att säga om det var de kyliga vindarna, solen eller hungern som väckte den sovande tiken. Hon sträckte stelt på sig, rullade några varv innan hon nöjt reste sig upp och smackade med läpparna. Svansen vaggade lätt när hon någon minut senare var på benen och rörde sig mot Ötamon. Det bästa skulle vara ifall hon kunde förmå sig att vandra åt söder, men hon orkade, ville inte.
 De närmsta dagarna skulle hon vandra igenom Ken-Yak, som  hon visste inte låg mer än någon kort kilometer bort.  Under  de senaste dagarna så hade hon vandrat mot Kaiwoods ände  för att nå Ken-Yak som var nyckeln till Silverpile,  silverskogen som hon hade mött Mikael i för sista gången.  Och sedan kom Itrozo, ett landskap som hon visste ytterst  lite, hennes tassar hade ännu inte vidrört det okända  landskapets mark, men det var endast en tidsfråga innan de    skulle få göra det - och belöningen var Ötamon, landskapet  som hon kallade, och kallar hem.

Att röra sig en kilometer var ingenting för Lawenya, det gick endast några få minuter innan hon nådde Ken-Yak, landskapet som fick henne att stanna upp. Hur skulle hon klara sig här..? Frågan ställde hon sig samtidigt som hon hoppades att rådjuret som hon hade satt i sig kvällen innan skulle räcka i någon dag till.

Utan att spräcka tidsplanen så började hon vandra igen, ljudlöst. Att försöka sätta tassarna på en stadig sten, röra sig runt de större och träna sin smidighet underhöll Lawenya till en viss grad - det var inte lika underhållande som att lyssna på en saga innan läggdags, eller att vara i jaktens mest kritiska del, men det fick duga.

[Öppet för ca 3 pers]

Varför hon hade sökt sig till Ken-Yak var hon inte riktigt säker på. Hon visste bara att hon behövde dessa små vandringar, då flocklivet ibland kunde bli allt för enformigt. Inte för att hon klagade, de hade det verkligen bra i Silverpile. Tillsammans med sin far och de andra levde hon ett fridfullt liv, samtidigt som flocken erbjöd en fristad åt de som behövde det. Det var dessutom en väldigt vacker plats, en sådan som man kunde slappna av på och bara vara sig själv.
Det hade blivit hennes hem, och hon älskade det.
Men som den unga varginnan hon var krävdes ibland lite omväxling. Ännu var hon inte gammal nog för att äventyrslusten skulle lägga sig, fortfarande brann nyfikenhetens låga inom henne. Aldrig att hon skulle lämna flocken, men dessa små vandringar behövdes för att dämpa hennes rastlöshet.

Så nu sträckte hon på sig i solens tidiga strålar. Det hade varit en kylig natt, men tack vare bergsvargens gener så hade hon en tjock päls som skyddade väl från väder och vind. Hon hade klarat sig bra.
Hon gäspade och såg sig sedan omkring. Det verkade som att det skulle bli en vacker dag. Kanske en passande dag att börja röra sig hemåt? Ja, det var nog dags. Hon ville inte vistas ifrån sin familj allt för länge, hon uppskattade dem allt för mycket.
Så med lätta steg och en positiv inställning började den vita varginnan vandra över den steniga slätten. Västerut låt hennes mål - Skogen av silver.

[Skulle ha svarat igår, men kom saker vägen ^^']


Takten som Lawnya hade rört sig i sedan hon kom ut på det öppna landskapet vandrade hon fortfarande ihärdigt i, samtidigt som de ovälkomnade tankarna flödade igenom hennes huvud. Hennes val och beslut sedan hon lämnat de snötäckta vidderna hade styrts av hennes känslor, och inte det sunda förnuftet, vilket gjorde att hon kände en stor ånger. Trots att hon ville släppa tankarna, minnena så kunde hon inte.

Hela Lawenyas kropp spände sig när hon fick syn på den vita vargen som rörde sig igenom landskapet. Hon hade varit helt ouppmärksam när hon vandrat igenom det steniga landskapet och ifall det inte var för färgen på främlingen så hade den vandrat förbi osedd mitt framför nosen på Lawenya.

Var den farlig? Den bruna blicken följde och granskade främlingen, för att avgöra den andras sinnes tillstånd. Hela hennes kropp var fortfarande spänd - hela hon väntade på ett reaktion från främlingen, då hon inte visste ifall hon ville, eller framför allt vågade söka kontakt med främlingen. Den kunde vara aggressiv, mordsbenägen eller ännu värre - främlingen kanske var alldeles för frågvis. Kanske.
 Lawenya rörde stilla huvudet från höger till vänster och  tillbaka igen, följt av tre  osäkra steg bakåt. Osäkerheten fick  henne att hålla avstånd i väntan på en reaktion.

Målet var klart för den unga varginnan där hon vandrade över stenslätten. Och hon kände sig glad, för hon var på väg hem. Och ingen känsla gick att jämföra med den man fick när man kom hem. Det var underbart.
Hon längtade efter flocken, fantiserade om deras glada ansikten som skulle möta henne då hon kom hem. Hur de skulle fråga hur hon mådde, hur hon hade haft det, vad hon sett och vad hon gjort. Och med nöje skulle hon berätta och sedan bara njuta av stunden i deras sällskap.
Att få se far igen... Det var det bästa med allt.

En svag vindpust svepte fram över det öppna landskapet, och Xhie drog ett djupt andetag. Genast suddades leendet hon bar ut och hon stannade upp. Huvudet vreds och de gröna ögonen fastnade på en vargliknande gestalt. Med en nyfiken blick granskade hon den andre som verkade ha fått syn på henne med. Det var en bra bit emellan dem, och den andre verkade inte röra sig mot henne, dock inte heller bort från henne. Varför inte skapa nya kontakter då hon ändå var här?
Ögonen slöts och Xhie försvann i tomma luften. I samma ögonblick dök hon upp på en plats betydligt närmare den andre, glatt viftandes på svansen och med ett brett leende på läpparna.
"Hejsan!" Vänligt såg hon på den främmande vargen. "Jag är Xhie, vem är du?" Hon var som en liten valp igen, lycklig över chansen att finna nya vänner.

[Ifall det var oklart, Xhie teleporterade sig närmare Lawenya.]

Lawenyas hjärta hoppade över ett extra slag när främlingen stannade upp och kollade på henne, var hon i fara? Oron spred sig som en löpeld i kroppen och hon backade flera steg bakåt för att sedan se dan andra försvinna. Var det ett spöke? Hade hon stört de döda? Hon tog flera steg bakåt och då hörde hon det. 

"Jag är Xhie, vem är du?"

Lawenya vred sakta på huvudet och kunde se hur vargen stod vid henne, endast några få meter bort. Flera steg bort från den andra följde, hon hyperventilerade och fick blinka flera gånger för att förstå att hon såg vad hon såg.
 För att klargöra ifall den andra var levande eller inte så  började hon sakta gå mot den. Lawenya rörde sig sakta för att  inte visa sig hotfull, för att ifall det var ett spöke så ville hon  inte reta upp det.  Hon drog sakta upp tassen och sträckte  ut  den mot främlingen, Xhie, och kände att främlingen bestod av  kött och blod. "Lawenya.." svarade hon tankfullt i  förvåningen.

Det tog en lång stund för Lawenya att samla sig innan hon kunde dra tillbaka tassen och backa till ett normalt samtals avstånd. Hon betraktade främlingen med stora ögon och drog flera djupa andetag för att lugna sig. "Vad gör du här.. Xhie?" hon drog ut på meningen, en aning avvaktande. 

[Man får inte skrämmas sådär : c ]

[Ledsen för segt svar <3 Förstår om du vill avsluta, men jag skriver ett svar nu i alla fall så får jag se vad du tycker sen (: ]


Med ett förvånat uttryck såg Xhie mot den andre då denne ryckte till. Hon måste ha skrämt främlingen även om det inte varit hennes mening alls. Ett svagt sting av skam kröp genom hennes kropp och hon böjde ursäktande på huvudet samtidigt som den andre talade, för att visa att hon inte ville något illa.
"Förlåt att jag skrämde dig, det var verkligen inte mening," sade hon sedan och en ursäktande ton fanns i rösten. "Jag strövar endast omkring, och när jag uppfattade din närvaro tänkte jag att lite sällskap inte kunde vara fel..."
Ett svagt leende syntes i hennes ansikte, men fortfarande hängde öronen lite och vittnade om att hon inte var så säker på att hennes idé om sällskap varit en vidare bra idé. Det var inte säkert att denna varg ens ville umgås med henne nu, efter att hon skrämt denna.
"Och du själv?"

"Och du själv?"

"Jag.. vandrar" Lawenyas öron rörde sig ovan på huvudet, de tycktes cirkulera s gott de gick runt hornen. Hade hon hört något? Möjligtvis. Det fanns dofter av en flock(?) i främlingens päls. "Säg mig, Xhie, finns det några andra vargar i närheten?" rösten var utdragen och lät mycket misstänksam, vad hade den här vargen egentligen i tankarna? Hon kunde inte finna några aggressiva rörelser i vargens kroppsspråk, men det fanns många skojare i världen - så vitt hon hade hört. Hon hade inte mött någon oärlig varg, så vitt hon visste. Men Lawenya hade nästan för vana att vara ouppmärksam, och var hon inte de så slank ett och annat ur hennes som hon sedan ångrade. 

"Du kommer från en flock.. va?" med tankarna på sina egna ovanor så slank frågan ändå ur Lawenyas mun. Kallprat, det vuxna var mycket bra på, att kallprata. Hon skakade knappt märkbart på huvudet åt sig själv.

[Eh, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.. typ. Vi kan lika gärna fortsätta ifall du inte har något emot? :3]

Vid den första frågan såg sig Xhie omkring, som för att undersöka området innan hon svarade. Man kunde ju aldrig veta, mitt i allt kanske hon såg en annan varg och då var hon ju tvungen att berätta det också. Ärlighet var viktigt, hade hon fått lära sig.
"Nej, det tror jag inte," svarade hon med ett litet leende. Så vitt hon visste stämde även hennes svar. Inte hade hon mött någon förutom Lawenya på Ken-Yak under denna vandring.

Frågan tedde sig lite underlig i hennes öron, men som för att förklara allt ställde den hornklädda en till fråga.
Ifall hon tillhörde en flock.
Och då föll bitarna på plats. Den andre måste ha känt flocken doft på Xhie och därför undrat ifall det fanns andra vargar i närheten. Xhie flinade till, mest åt sig själv för att hon inte förstått det tidigare, och svarade sedan med sin mjuka stämma.
"Ja, visst gör jag det. Mitt hem finns hos en flock vid namn Pravada Vox, som håller till i silverskogen, väster om denna plats."

Lawenya lugnade ner sig en aning, vargen verkade i alla fall inte vilja äta upp henne, vilket måste vara ett bra tecken i vilket fall som helst. Främlingen, som hon endast visste namnet på, hade en mjukt och tro värdig röst. Lawenya lyssnade noga när hon pratade, då hon inte ville missa något ord. Visst skulle meningen gå att pussla ihop ändå, men, hon ville vara på den säkra sidan.

Hon svepte med blicken mot väst, Silverskogen? Namnet hade hon inte hört tidigare, men då hon varken kunde finna namnet som hon lärt sig på skogen, eller ens minnas att det fanns ett fast namn på den, så var det säkert det namnet den bar. Vargarna i Numoori hade inte heller samma namn på alla ställen, små floder och sjöar gavs ofta olika namn.

"Låter.. trevligt" kläckte Lawenya ur sig i brist på ord. Det kunde uppfattas som otrevligt - men hennes kroppsspråk visade att hon var osäkerheten själv. Efter att ha stirrat mot väst ett tag så fokuserade hon åter på den vita vargen framför henne. Hon letade febrilt efter något att säga. "Jag vandrar mest runt.. Antar jag" var det enda hon fick fram, små prat suckade hon inom sig.

Xhie lyssnade med en stor nyfikenhet då den andra honan talade. Så detta var en vandrare hon hade stött på? Det ökade hennes nyfikenhet, då vandrare ofta hade sett mycket och därmed också hade mycket att berätta.
"Du måste ha varit på så många ställen..." sade Xhie med en drömmande röst. Tanken på att resa över landet hade många gånger lockat på henne, men hon hade aldrig hunnit. Hon hade funnit sin plats i flocken, och där ämnade hon stanna. Att resa över hela Numoori skulle förbli en dröm för den unga honan.
"Men är det inte ensamt? Att vandra själv... Och att inte ha något hem att återvända till? En plats, en flock, någon som väntar på en..."
Kanske hon var lite okänslig, men det var endast den naiva naturen som fanns inom Xhie som fick henne att tala på det viset. Hon menade aldrig något illa med sina ord, men ibland blev dem lite klumpigt valda just eftersom att hon hade svårt att tänka att någon såg saker på ett annat sätt än vad hon själv gjorde.