En mörk skugga rörde sig bland dom tjocka trädstammarna med en väldigt fart. Som en mörk vålnad rörde han sig längst marken och trädens kronor, graciöst och om man ansträngde ögat så kunde man se att det var en mörk varg som rörde sig fram. Dom bruna bar ett lugn och man kunde anta att han hade gjort detta många gånger och kände sin kropp och förmågor väl. Och det gjorde han mycket riktigt och även bar han på en kunskap som få individer i detta land hade äran att få ta del av och det var inget som gick att läras ut, det fanns inom en. Inom blodet och släktet.

Plötsligt stannade den mörka skuggan upp ståendes uppe på en av grenarna och det var inte fören nu man kunde se hur han egentligen såg ut. Pälsen var svart, lika mörk och svart som natten. Ögonen bar en hasselnötsbrun nyans och under vardera öga hade han några blåa prickar. Nacken, skuldrorna och nedre delen av ryggen bar mörkare gråa fläckar likt snöleoparden. Även hans vänstra framben var täckta i dessa fläckar. Ärr klädde även hans kropp men den tjocka pälsen dolde det mycket väl och det var fåtaliga gånger man kunde se dom.

En vag vind svepte över den mörka pälsen och fick den att lätt röra på sig och den unga hannen såg upp emot skyn. Trädens blad hade börjat anta en annan nyans av gult och orange. Hösten var på väg och det annars så tomma ansiktet fick en svag känsla av besvikelse. Hösten var minsann vacker men det var inte hans favorit årstid, kall och blöt. Ingenting positivt där.

Lugnt började hannen att åter röra på sig bland trädens grenar och farten ökade för varje steg och hopp och mycket snart rörde han sig som den mörka skugga han är. Vidare igenom skogen, längre in emot den mark han vet tillhör det förbjudna. Dom som för längesedan förstörde hans hem och fristad. Det lös av iver i dom ljusa ögonen då han tänkte på det. Det var inte mycket han minns men det var tillräckligt för att han inte skulle kunna njuta och se på då dom utplånades från jordens yta på samma sätt som dom utrotade hans familj och hem.

Återigen stannade han upp och den ljusa blicken blev small, öronen drogs bak emot nacken. Bara några fåtal meter, bara några så skulle han befinna sig inne på Kaiwood och TBBs gränser. Men han var inte dum och tänkte inte tillträda reviret då han visste vad som befann sig där inne. Mörker och ondska. Sådant som hade förpestat faderns själ och tagit modern ifrån honom. Irriterat fnös han till och stirrade in i skogen med sån avsmak att man nästan kunde smaka och känna på den.

[Öppet för en]
[Lyssnar alltid på derpmusik då jag rollar Dx ]

*Pokes*
[Jag vill gärna få igång denna gubbe så någon får gärna joina c:]

De breda, höga trädstammarna som alltid skänkt trygghet verkade för varje meter nu bli tunnare, mindre. Kaiwood var en djup, mörk skog som alltid viskade om hemligheter och gåtor, som om den utmanade vargar och andra väsen att våga sig in för att finna svar på de frågor skuggorna och mörkret väckte. Men ju närmare skogens gränser man kom, desto glesare stod träden. De höga, mäktiga trädkronorna orkade inte hålla samman och släppte ned mer soljus till marken ju närmare slutet av skogen man kom. Det var en märklig känsla, minst sagt. Då hon fötts inne i skogens djupaste del, och spenderat de första av sina unga år i skydd av trädens stabila stammar och kronornas skyddande famn blev hon nu osäker när gränserna närmade sig. Vad för slags faror lurade bortom den trygghet hon alltid känt i skogen som sades vara fylld av andar och andra väsen som inte hörde hemma i den värld som var till för de levande?
Med försiktiga men lätta steg rörde sig den unga lilla honan framåt. De små tassarna slog emot marken under henne utan att ge mycket ljud ifrån sig, och de stora öronen rörde sig fram och tillbaka på huvudet för att fånga upp alla ljud som uppstod omkring henne. Många skulle antagligen tycka att hon var alldeles för ung för att ge sig ut på upptäcksfärd utan någon vuxen med sig. Speciellt då hon nu närmade sig de gränser som talade om vars hennes flocks revir började, men även vars det slutade... Hon hade aldrig varit utanför reviret förut. Och om hon skulle vara ärlig med sig själv var hon inte säker på om hon planerade att lämna de trygga markerna idag. Men någonting hade drivit henne till utkanten av denna skog, av reviret som var hennes hem. Kanske var det faktum att ingen av hennes syskon ville leka med henne. De ansåg henne antagligen vara en mes som inte tyckte det var nödvändigt att hela tiden ta i så hårt när man högg efter någon annans öra, eller att man behövde pressa med båda klor och tänder för att hålla kvar någon mot marken. Inte för att någon av dem sagt det rent ut idag att de inte ville att hon skulle vara med, hon bara kände det på sig. Därför hade hon valt att vandra iväg, för att se vad som fanns att finna med endast ensamheten vid sin sida. Det var trots allt inte ofta hon fick vara ensam. Med så många syskon, och dessutom den mängd andra flockmedlemmar som fanns i närheten för att hålla koll så att man inte ställde till något eller missade ett träningspass, var det omöjligt att få sätta sig ned och bara lyssna till sina egna tankar. Eller skogen. Skogen kunde vara väldigt pratsam bara man gav den tillfälle att göra sig hörd, det märkte hon nu. Alla ljud omkring henne gjorde henne upprymd och nervös på samma gång. Känslan av iver och längtan fick det att pirra inom henne. Men mor skulle inte tycka om det här. Inte alls. Om hon kom på henne med att ha vandrat så långt hemifrån, om än hon befann sig på reviret, kunde det mycket väl sluta med en uppläxning. Mor var duktig på det, att tala om och antyda att hon gjort fel. Inte så att hon alltid tog till straff för det, men Leli önskade att mor någon gång kunde se på henne med något annat än, vad som såg ut som, besvikelse i blicken.

En fågels kvittrande fick henne att rycka till och stanna upp. Den vita blicken avsökte området omkring henne, och när hon vädrade i luften förstod hon att hon befann sig just vid revirsgränsen. Kanske var det bäst att inte lämna reviret. Inte idag. Antagligen behövde hon bara sitta ned och få tycka lite synd om sig själv för att syskonen ignorerade henne. Samtidigt som hon minsann kunde få känna sig lite stolt över sig själv också, som vågat sig så pass långt hemifrån. Vad mor eller någon annan av de vuxna än skulle säga, hon var faktiskt inte någon feg valp.

[Joinar med Leli om det är okej?? :'3  hon är så dissad av sin familj~]

Den ljusa blicken smalnade och en söt mild doft hade sakta leta sig fram i skogen framför honom och dom mörka öronen lyssnade spänt efter nya ljud. Den främmande individen befann sig nog långt in för att han inte skulle kunna se hur den såg ut. En varg kunde han känna att det var men kunde inte riktigt avgöra om det var en hanne eller tik så han antog att det är en valp. Dom har alltid haft en underlig doft och det var inte fören han såg dom som han kunde se vilket kön den bär.

Försiktigt rörde han sig med en sån elegans att få öron skulle höra hans tassar emot mark och bark, rörde sig lite närmare reviret men stannade upp precis framför det. Framför honom befann sig de tomrum som en gång tiden hade varit en tom gräns mellan hans hem och den flock som ännu befinner sig i skogen framför honom. Ett tomrum av mark som ingen flock styrde över. Nu var den mark och yta större än någonsin och en liten känsla av obehag spred sig. En känsla av saknad väcktes sakta till liv och den mörka hannen satte sig ner på grenen och suckade djupt.

(Ursäktar för kort och derp men har it så mycket mer att säga x))

En rynka hade uppstått mellan den unga honans ögonbryn, en rynka som antydde att tankarna snurrade innanför pannbenet. Hon hade valt att sätta sig ned, med svansen tätt tryckt intill sig, och blicka bort mot de marker som sträckte ut sig bortom revirets gränser. Kunde världen bortom reviret och tryggheten verkligen vara lika farlig som hon fått intrycket av under sin uppväxt? På reviret fanns mor, där fanns ledaren och alla syskonen. Här i Kaiwood kände hon till lukterna, ljuden, de stigar man valde för att snabbast ta sig till bäcken om man var törstig eller den väg man skulle ta om man ljudlöst ville smyga sig på sorkfamiljen som byggt bo under ett av trädens rötter. Allt i denna skog var en trygghet. Någonting som var ovärderligt för en liten valp. Men dessvärre var tryggheten inte lika spännande som tanken på att upptäcka helt nya saker bortom allt det man kände till.
Ett av de mörka öronen ryckte till och hon sneglade över axeln för att försäkra sig om att inte mor, eller någon annan för den delen, närmade sig bakifrån. Det var inte tillåtet att lämna reviret. Inte tillåtet alls. Men förutom trygghet, vad hade hon att förlora? På senaste tiden, sedan den dagen modern hade testat alla valparna i jakt för att vara exakt, hade det känts som att klyftan mellan henne och de andra bara blivit bredare. Inte heller mor verkade tycka att hon var värd att lägga ned mer tid på än nödvändigt. Var det för att hon stannat och försökt hjälpa sin syster att resa sig upp? För att hon var den enda av syskonen som inte tvekade att ge bi en knuff i sidan för att hjälpa henne i rätt riktning? Eller skulle hon straffas enbart för att hon inte tyckte om att slänga ett starkast oskyldigt djur fram och tillbaka tills dess att döden infann sig? Skulle hon straffas för att hon var svag..?
Axlarna sjönk på den lilla honan, och sorgen som svepte in över henne var en sorg som endast kan drabba en ledsen liten valp. Hon älskade alla i sin familj. Det gjorde hon. Tveklöst. Men ibland kändes det inte som att någon älskade henne tillbaka. Det var de gångerna som hon blickade inåt skogen, och undrade vad som fanns bortom den värld som var det enda hon kände till. För någonstans där ute kanske det fanns en plats där hon kunde må bra och vara omtyckt av andra, utan att vara ett hinder för sin familj? Tanken var lockande. Men den var också mycket dum. Korkad.

En tung suck lämnade den lilla honan, innan hon ställde sig upp. Återigen kastade hon en blick bakom sig, innan hon höjde huvudet och blickade framåt. Öronen stod åter spetsade, och blicken var nu mer beslutsam än tidigare. Hon kunde inte lämna sin familj bakom sig, det skulle hon aldrig kunna. Men ingen kunde hindra henne från att utforska! Inte när hon var ensam och ingen verkade vilja låtsas om att hon existerade.
Det var med bestämda steg som hon marscherade fram till revirsgränsen. De mörka tårna vilade emot gräset som övergick från Kaiwood till Lövskog på ett sådant diskret sätt att ingen skulle märkt skillnaden om det inte var för de olika trädsorterna. Så lyfte hon höger framtass. Öronen föll framåt och fick henne att se ut som vilken förväntansfull, naiv liten valp som helst. Lite högre lyfte hon tassen... och så... bam!
Tystnad. Varenda muskel i den lilla kroppen var spänd, redo för flykt. Men ingenting hände. Hon synade den tass som lämnat TBB's revir, som nu vilade på främmande mark. Försiktigt, med långsamma rörelser, tog hon ytterligare ett steg fram. Det kändes inte alls annorlunda mot för att befinna sig inom reviret. Hon tog ett skutt framåt, stannade, såg sig omkring. Sjönk försiktigt ned på armbågarna och sniffade på marken under sig. Detta kändes inte farligt alls!

Sakta rörde sig den främmande doften närmare och han spetsade öronen lite grann och såg hur en mörk liten valp närmade sig gränsen. Man behövde inte vara en tankeläsare för att se vad den lilla individen tänkte och han förstod att detta var första gången som den lilla valpen lämnade sin mor och syskon.
Lugnt satt han kvar i trädet och granskade den lille och försökte avgöra på doften om det var en liten tik eller hane men kunde inte denna gång heller avgöra. Istället lät han sig granska valpen och såg hur hon försiktigt satte sin tass på okänd mark, som om att någonting hemskt skulle hända eller någonting magiskt. Inget av det hände och den lille insåg nog det själv och började att skutta runt bland gräs och löv med ett nyfiket uttryck.

"Ute på äventyr?" rösten var lugn och han såg ner emot valpen med sina ljusa lugna ögon. Han må vara kall och sårad inombords men att skada eller skrämma små försvarslösa valpar skulle aldrig falla honom i.

För varje sekund hon spenderade utanför reviret växte självförtroendet i bröstkorgen på henne. Kaiwoods skyddande träd kunde inte längre dölja henne från faror, men de kunde heller inte blockera ut solljuset som letade sig ned utan problem i den lilla gläntan hon befann sig i. Det var som att ljuset i sig väckte någonting till liv inom henne, som om hon fylldes av helt nya energier. Kanske var det bara den sprängfärdiga känslan av nyfikenhet som gjorde att hon inte lyssnade till hälften av alla ljud omkring sig, men hon kunde inte minnas när hon senast varit såhär lycklig. Och hit hade hon tagit sig alldeles själv. Mor hade inte skickat dit henne, ingen av syskonen hade tvingat iväg henne hit för att leta rätt på någonting eller delta i någon dum utmaning... hon hade vågat sig hit helt själv. Känslan var ovärderlig.
Hon reste sig upp och såg sig omkring med spetsade öron och storögd blick. Svansen viftade bakom henne och för ett ögonblick visste hon inte vad hon skulle göra med all denna frihet som plötsligt givits henne. Detta var tillfället som hon innerst inne alltid väntat på, men som hon aldrig trodde skulle dyka upp. Här och nu kunde hon göra precis vad hon ville! Men vad var det hon ville...? Jaga? Springa? Gräva? Leka kull med sig själv? Alla frågor och tankar som snurrade likt en virvelvind inne i sinnet på henne blev för mycket, och med en duns så satte hon sig ned för att försöka få ordning på saker och ting. Vad gjorde man när inte mor fanns i närheten för att ge order? Eller när ingen jobbig bror eller syster bufflade på en och försökte driva en till bråk eller jakt. Nackdelen med att aldrig få känna på riktig ensamhet var att när den väl infann sig... så var den nästan överväldigande.

Plötsligt så nådde en röst henne. Det var så oväntat att valpen kastade sig åt sidan, från sittande ställning, i ett försök att hinna undan faran -om det nu skulle visa sig vara en fara. Men de långa benen trasslade ihop sig, och istället för att kunna ställa sig upp i försvarsposition så snubblade hon och landade på rygg. Hon flämtade till av smärtan som drabbade nedre delen av ryggen, men det fanns ingen tid till att tycka synd om sig själv. Aningen osmidigt rullade hon över på sida, och lyckades ställa sig upp med sänkta skulderblad och lågt huvud medan hon lät blicken söka av området omkring henne. Men hon kunde inte se någon... Öronen var strukna bak emot nacken, svansen hade lagt sig intill hennes bakben och den del av ryggen som hon slagit i pulserade faktiskt av smärtan. Det gjorde ont, och hon kunde inte se vem det var som talat. Rädslan smög sig uppför ryggraden och såg till att bekvämt begrava sina kalla klor i nacken på henne. Hon andades ryckigt, och i några få sekunder kunde man likna henne vid en rädd hare som är totalt paralyserad av skräck. Men efter att ha stirrat omkring sig en stund utan att få syn på någon kom hon på sig själv med att kunna pressa undan rädslan, om så bara lite grann, för att lyckas tala.
"Vem där..?"

- Vem där?
Av rösten kunde han avgöra att det var en liten tik han hade att göra med. Hennes sätt att agera gjorde honom lättad, han har träffat en del ynglingar som har betett sig som om att dom vore odödliga. Denna lilla tös agerade precis som en valp ska, nyfiken men skräms av saker man inte känner eller ser. Är försiktigt och förstår att man ska akta faror. Men hon verkade vara lika döv som hon är nyfiken för hon verkar inte ha upptäckt honom ännu och ändå befann hon sig några beter ifrån honom.
"Här uppe." fortfarande talade han i ett lugn och såg ner emot tiken med ett lugnt uttryck. Tippade huvudet lätt på sida och granskade den lille.

När hon ännu en gång kunde höra rösten så lugnade sig hjärtslagen något i bröstkorgen på henne. 'Här uppe.' Först förstod hon inte riktigt vad det var vem denne andre varelse än var menade, men så sneglade hon upp mot trädkronorna och fick syn på en mörk gestalt på en av grenarna. Försiktigt vinklades de stora öronen framåt och hon vågade sträcka upp sig en aning. Det var en varg, iallafall så såg det ut som en varg men hon kunde inte låta bli att ifrågasätta det då hon aldrig sett en varg klättra i träd tidigare. En hane var det iallafall, äldre än henne. Och av tonen att döma i hans röst så var han varken arg eller irriterad på det faktum att hon kanske travat rakt in på hans mark. Det stillade oron inom henne en aning, antagligen mer än det borde då mor alltid lärt dem att vara vaksamma, men hon kunde inte låta bli att vara lättad då hon kunde se vem det var hon talade med. Det gjorde hela upplevelsen mindre skräckinjagande. Självklart visste hon att hon inte borde släppa garden helt och hållet, men hon såg heller ingen anledning att inte vara artig mot den varg som ännu inte försökt äta upp henne.
"Jag har aldrig sett en varg klättra i träd förut..." Rösten var lika len som hennes väna utseende, och ett försiktigt leende kunde anas på de svarta läpparna. Hennes personlighet, de milda uttrycken och viljan att alltid hitta gott hos andra var antagligen anledningen till att mor inte lade ned lika mycket tid på henne som vissa andra av syskonen. Till skillnad från dem så bet och rev hon inte så fort hon fick chansen. Hon klättrade inte över dem som ansågs svagare än henne, utan hon sträckte hellre fram en hjälpsam tass. Och istället för att hugga och fräsa mot en total främling, så erbjöd hon ett blygt leende.
"Du skrämde mig verkligen." Vid de orden kunde hon inte hålla fast vid hans blick, det var pinsamt att hon snubblat och slagit sig så som hon gjort. Så istället tittade hon ned i marken medan hon satte sig ned och trampade jorden under sig med framtassarna.

Han tippade huvudet lite lätt på sne och log lite grann vid hennes ord. Det var inte många vargar han kände som rörde sig uppe bland trädes grenar förutom han och hans syster.
"Första gången måste komma någon gång, inte sant?" han log och försökte möta hennes blick men hon såg ner i marken och han förstod henne. Lugnt rörde han sig ner ifrån trädet och landade mjukt på marken och sänkte huvudet i hennes nivå. Han befann sig fortfrarande på ett avstånd ifrån tiken så att hon inte behövde känna sig pressad eller otrygg i hans närhet.
"Det var inte min mening att skrämma er. Mina ursäkter." Buraindo gav henne ett litet lätt leende och slog sig ned.

[Jag ursäktar dom korta svaren men har huvudvärk, talar med två engelsmän och en spanjor  och vill hålla det flytande ^^]

Vid hans fråga vågade hon snegla upp emot honom, utan att möta hans blick, och nicka lite lätt. Han hade inte sagt att han var någonting annat än en varg, så hon kunde nu konstatera för sig själv och andra att hon mött en varg som kunde klättra i träd. De gånger hon själv försökt ta sig upp på lägre hängande grenar i jakt på fåglar eller ting som såg lockande ut hade fysik och klor svikit henne. Därför visste hon att det inte var enkelt att ta sig upp i träden, än mindre hitta ordentliga grenar som kunde hålla ens tyngd även om man bara var valp. Kunde det vara så att hanen ägde någon speciell förmåga som hjälpte honom att hitta fotfästet och hålla balansen? I ögonvrån uppfattade hon hur han rörde på sig, vilket avbröt alla tankar som virvlade runt innanför pannbenet på henne och hon lyfte försiktigt huvudet för att ännu en gång lägga blicken på honom. Han var så mycket större än hon själv, vilket inte var så konstigt då han var en vuxen hane, men hon kunde ändå inte låta bli att tänka på just storleksskillnaden mellan dem. Ännu var hon bara barnet, med stora öron och rangliga ben som ofta kom ivägen för henne. En liten valp jämfört med många andra vargar i detta land. Men trots att hanen var större än henne, och att han faktiskt var en främling, så var hon inte rädd för honom. Skräcken som satt klorna i henne när hon först hört honom yttra sig hade sakta men säkert dragit sig tillbaka, och nu vilade återigen en stark nyfikenhet i bröstet på henne.
Han stannade upp en bit ifrån henne, med sitt huvud i samma höjd som hennes. Detta fick öronen att tippa framåt igen på det där typiska valp-sättet och huvudet lades lite åt sidan. Orden som lämnade honom nådde henne, fick det att rycka lätt i det ena av de stora öronen, och när han log kunde hon inte låta bli att besvara det med att själv le.
"Det gör ingenting. Jag skulle ha varit mer uppmärksam." I samma stund som orden lämnade hennes tunga kom hon på sig själv, och det ena av öronen lade sig åt sidan samtidigt som hon sneglade ned i marken igen. "Mor skulle skämmas om hon visste att jag inte varit uppmärksam på min omgivning. Och sen att jag snubblade..." Vid de orden vidrörde den ljusa hakan hennes bröstkorg, båda öronen stod ut åt sidorna på huvudet och om vargar kunde rodna så skulle hennes ansiktsfärg varit mörkt röd. Att mor inte varit där för att bevittna scenen var en ytterst liten tröst. För av någon anledning kändes det inte alls bra att ha visat sig vara så klumpig framför en främling. En främling som dessutom rörde sig med sådan lätthet och kunde klättra i träd.


[Lugnt, du känner ju mig~  jag kan inte fatta mig kortare än vad jag gör nu xD och det är inget fel på dina svar :'3]

Han tippade huvudet lite lätt på sne och lyssnade till hennes ord och började förstå vad som föregår på andra sidan gränsen. Hon var allt för ung för att man skulle förvänta sig mirakel från henne eller någonting över huvudtaget. Hon var valp och borde spendera sina yngre år som det.
"Ni är en mycket ung och modig tös. Och att ständigt vara på vakt då man ser nya ting är inte alltid så lät. Och oroa dig inte för din mor. Hon borde känna mer oro än skam." Lugnt slog sig Buraindo ner och såg emot henne mer ett litet leende. Hon var så liten, så ömtålig och skör. Kanske hade hon haft turen att träffa på just honom, det finns många faror i detta land och han var ingen av dom. Inte jämte mot vad som fanns längre in i skogen bakom honom. Den lilla jäntans revir.
"Låt mig få presentera mig, Buraido son av Akaryuu. Ninja av Oga." man kunde höra en aning stolthet när han talade om sitt blod och öronen spetsades lätt innan han la sig ner och såg emot den lille brune.

Den mörka hanens ord fick henne att försiktigt lyfta huvudet en aning. Med öronen spetsade vågade ett tacksam leende smyga sig över de smala läpparna och hon blinkade lätt för sig själv innan hon sträckte upp kroppen från den låga position hon tidigare hållit. Om mor varit där skulle hon ha tillrättavisat hennes dumhet för att ta till sig komplimanger från främmande vargar. Men av någon anledning så kunde hon inte låta bli att känna sig väldigt nöjd med sig själv över att hanen beskrivit henne som modig. Komplimanger var inte någonting som hörde till vardagen, inte hennes vardag iallafall. Ännu en gång upprepade hon för sig själv att hon älskade mor och syskonen mycket, och hon önskade ingenting annat än att göra mor stolt, men dagar som denna kändes det som en omöjlighet. Som att vem som helst av de andra syskonen hade bättre chans att lyckas med att växa sig till den krigare och värdiga ättling av BloodBlossom som mor så gärna ville se. Tankarna rörde sig plötsligt mot Abi, den ljusa systern som ärvt familjens fysiska sjukdom som begränsade henne mer än någon av de andra valparna, och Leli insåg att hennes tankar var själviska. Hon hade ingen rätt att tycka synd om sig själv medan Abi kämpade varje dag med att försöka hänga med i mors tempo, med att visa sig värdig.

När hanen satte sig ned spetsades de mörka öronen ytterligare och hon väcktes från sina tankar för att åter föras tillbaka till nuet. Det kändes tryggt att befinna sig i denna hanes närhet. Alla faror som de äldre i flocken sagt att valparna skulle akta sig för verkade så avlägsna när hon hade en så lugn och trygg person intill sig. Så talade han på nytt, denna gång presenterade han sig. Hon hade nästan hunnit glömma bort att hon ännu inte visste hans namn. Buraindo. Ett namn som hon aldrig skulle tillåta sig att glömma bort. Han var trots allt den första varg som hon någonsin träffade utanför flocken. Men så var det någonting annat som fångade hennes uppmärksamhet. Hade hon hört rätt? Sade han just..?
"Ninja? Är du en ninja?" De vita ögonen stirrade nu storögt emot den äldre hanen, och utan att hon själv var medveten om det hade hon rest sig upp. Måhända att hon inte visste så mycket om ninjorna och deras historia i detta land, men alla visste vad en ninja var!
"Är det därför du kan klättra i träd?" Svansen gungade från sida till sida bakom henne och hon vågade röra sig närmare honom för att sedan krypa ned på armbågarna och försiktigt röra vid hans högra framtass med sin egna tass. Han var ingen vanlig varg trots allt. "Jag har aldrig sett en vanlig varg klättra i träd, så jag tänkte att det måste vara någonting!" Plötsligt kom hon på sig själv igen, och backade snabbt ett steg innan hon sträckte upp sig. Det var väldigt oartigt att inte presentera sig själv, framför allt när den andre redan gjort det. Hon harklade sig lätt och försökte se proper ut trots att ett litet leende låg kvar på läpparna.
"Jag är Lelirium. Dotter av Kali, och ättling av BloodBlossom." Bröstet var utskjutet en aning och svansen fortsatte att gunga bakom henne. Orden hördes inövade, och man förstod att modern eller någon annan flockmedlem vid upprepade tillfällen predikat hennes släkte och blodsätt för henne.

Han kunde inte låta bli att le över den lille varginnan. Så ung och full av liv och nyfikenhet. Han minns själv inte mycket från sin tid som valp men det lilla han minns så var det underbart.
Tankarna vändes emot hans kära syster som befann sig någontsans. Han hade en känsla av att det inte var allt för långt bort men sättet dom hade skilts åt gör fortfarande ont inom honom. Hon var allt han hade kvar och han skulle göra allt för att inte förlora henne.
Tikes reakton fick honom att le brett och nicka lugnt. Nog var han en ninja alltid och stolt var han över att vara det. Även om han inte såg ut som resten av kullen så betyder det inte att han var mindre ninja för det. Vanligvis så är ninjorna av Oga ljusa som nyfallet snö men någonting stämde inte för Buraindo. När han föddes så var han betydligt mörkare än sina syskon och med tiden blev hans päls mörkare och mörkare.
"Det finns fler som kan röra sig bland träden inte bara och min syster. Det finns dom som klättrar likt katter och det finns dom som jag, som hoppar." han talade med en lite spännande stämma, som när en mor berättar sagor for sina små. Den mörka svansen svepte till och den skära tungan fuktade nosen.
"Det är för att jag inte är en vanlig varg min tös."

När tiken pressenterade sig som Lelirium och ättling fick det blodet att isa sig och Bura frös till för ett ögonblick. Han hade svårt att tro att denna lilla tös är en ättling av den mörka varginnan som hade tagit allt ifrån honom. Hade hon varit betydligt äldre så hade han nog inte tvekat till att ta hämnd, men vad skulle det ge. Hon hade ingenting med det att göra förutom att hon bar tikens smutsiga blod inom sig. Kanske var det tillräckligt. Men han var inte lika patetisk som henne, han hade sin stolthet kvar och tänkte inte smutsa ner den med att skada nå så skört.

"Trevligt att träffas Lelirium." han hade slitit sig ur sina tankar och såg emot henne med ett lugn och skrattade lite lätt över hennes reaktioner. Hon hade lätt tagit på honom med tassen som att testa och se om han var verklig eller ej. Men han klandrade henne inte. Det fanns få ninjor kvar men nog visste många vad dom är och vad dom är kapabla till och det är nog ytterst få som faktiskt träffar på en.

Hon tyckte om denna hane. Buraindo. Det hade hon nog redan beslutat i samma stund som hon kunde avläsa lugnet i hans blick och kroppsspråk, men nu när han tog sig tid att sitta ned och dela med sig av sin kunskap till henne så var det inte längre någon tvekan. Hon tyckte om honom mycket. Svansen gungade lite snabbare bakom henne vid tanken på att det fanns många olika vargar i världen som kunde klättra i träd. Han hade nämnt en syster. Kanske var det därför han var så duktig på att berätta saker? Han hade vuxit upp med en syster som han berättat historier för. Tanken på att någon ur hennes egen familj skulle vilja delge berättelser och kunskap till henne på samma sätt som denna hane nu gjorde fick det att sticka lite i bröstkorgen på henne. Mor talade mycket och ofta om BloodBlossom, om den kraftfulla varghona som de alla härstammade från och att de hade mycket att bevisa innan de kunde säga sig vara värdiga hennes blod. Men det var historier som rörde endast familjen. Att nu få höra om andra varelser som vandrade ute i landet, som ägde förmågor hon själv aldrig sett tidigare, det fick en iver och äventyrslystnad att väckas inom henne som hon aldrig känt av tidigare! Alla tankar på att hon gjort någonting förbjudet, att hon lämnat familj och revir bakom sig för att ge sig ut på okänd mark, var som bortblåsta. För stunden kunde hon inte fokusera på någonting annat än sin nyfunna vän.

"Är din syster också en ninja? Eller är hon som de där katterna du pratar om? Är det inte svårt att hoppa mellan träden? Hur vet du om grenarna kommer hålla eller inte?" Nyfikenheten och ivern lyste i blicken på henne, och hon böjde en aning på frambenen, precis som vargar gör när de bjuder in till lek. Mor skulle antagligen säga att hon var framfusig, att hon betedde sig på ett väldigt respektlöst sätt och att hon borde skämmas över att inte bära sitt huvud högt. Men mors ord verkade så avlägsna i just denna stund.
"Du får kalla mig Leli om du vill." Att hanen för ett ögonblick stannat upp, som om det varit någonting som oroat eller stört honom, hade hon inte lagt märket till. Under den lilla stund det tagit honom att smälta att hon var en ättling till en varg som orsakat honom så mycket smärta hade hon låtit sin blick svepa över trädtopparna omkring dem.
Hon lät kroppen sjunka till marken så att hon låg ned, sedan sträckte hon sina mörka framtassar emot honom samtidigt som hon på nytt mötte hans blick.
"Du måste ha jättebra balans."

Frågorna flödade över honom likt en våg och det ryckte lätt i dom mörka öronen och han såg aningen nyfiket emot honom. Hans syster hade aldrig varit en trädklättrare som han själv men nog vet hon hur man gör. Han funderade en stund och lät varginnan tala klart innan han beslöt sig för att svara på hennes tusen frågor.
"Min syster är en ninja precis som jag. Vi var en stor familj som levde här i skogen. Men någonting hemskt hände för många år sedan och större delen av släktet försvann, dog eller var tvungna att lämna detta land på det mest brutala sätt." han suckade tungt och fuktade nosen innan han fortsatte.
"Det var ett slag som satte mörker i skogens själar och splittrade en stor kär familj. Slet den i bitar för att sedan lämna det till att ruttna i ensamhet. En fruktansvärd ensamhet som fortfarande får andarna av skogen att gråta en mörk fruktansvärd sorg."

Buraindo tystnade och funderade lite grann. Han hade redan berättat mer än tänkt så det fanns ingen återvändo, hon var en valp och skulle be honom fortsätta berätta eller fråga ännu mer så han funderade. Funderade på hur han skulle berätta det hela. Han log emot Leli som hon ville att han skulle kalla henne och såg sig omkring bland trädens kronor.

"Marken var vit som snö. En stor familj av vita krigare bodde i denna lugna skog, inte vilka kigare som helst. Dom stred inte, vägrade även om det var behövligt. Men så plötsligt, från ingenstans kom mörka skuggor. Omringade dom och en stor mörk mäktig skepnad steg fram. Hennes ögon var röda som blod, leendet fick blodet att frysa till is. Hon ropade ett ord 'Anfall'. Dom hade inget val än att slå tillbaka, det dom så länge hade levt för hade kommit till sitt slut. Det blev en strid mellan ljus och mörker, gott och ont. Den vita snön befläckades mörkt röd och det tog inte slut fören större delen av dom vita låg i blodpölar och den stora svarta varginnan med den vita ledarinnan i sina käftar. Det hade kommit till ett slut för den vita familjen. Ledaren sprang bort då han fick se den hemska blicken av sin älskade livlös i ondskans käftar. Så förkrossad att han lämnade sin flock, sina bröder och till och med barn."

Dom ljusa ögonen blev en aningen tomma och fylldes av sorg. Han minns den dagen allt för väl även om han var mycket ung, ungefär i samma ålder som valpen framför honom. Hade han skrämt henne med sin historia, det visste han inte.
"Min balans är bättre än någons i detta land. Ingen kan överträffa mig Leli... Ingen." han blinkade lätt till med ena ögat och svepte till med den mörka svansen.

När den första meningen lämnade hanens läppar så drog den ljusa svansen fortfarande från sida till sida på marken bakom henne. Självklart var hans syster en ninja precis som han! Tänk om hon skulle få träffa den honan en dag, då hade hon mött två ninjor! Det var fantastiskt bara att ha mött en, men tanken på att det fanns fler där ute fick hjärtat att slå lite extra i bröstet på henne. Öronen stod spetsade på hennes huvud och blicken vek inte en tum från den äldre hanens ansikte. Men ju mer han berättade, desto långsammare blev svansens rörelser tills dess att den låg stilla intill henne. När han suckade lades hennes huvud en aning på sned, en rörelse så diskret att man knappt kunde uppfatta den. Den berättelse hon längtade efter att han skulle dela med sig av insåg hon var en sorglig och tragisk sådan. Att han sagt att hans familj en gång levat i denna skog väckte ytterligare frågor inom henne. Hade inte denna skog alltid tillhört The BloodBlooms? Ingen hade någonsin berättat för henne att det levt andra vargar här tidigare. Men kanske var det just det...
Lelirium fick ett konfunderat ansiktsuttryck, och rynkan som alltid uppstod mellan ögonbrynen när hon funderade blev åter synlig. Än var det för tidigt att dra några slutsatser. Hon var osäker på om hon skulle be honom fortsätta, eller om hon skulle låta honom välja själv ifall detta var en historia han verkligen ville dela med sig av. Trots allt, den såg ut att väcka plågsamma minnen inom honom. Men innan hon hann fatta något beslut gällande vare sig hon skulle yttra sig eller ej så fortsatte hanen på egen hand, och hon valde att ligga stilla på sin plats och bara lyssna. 'En ensamhet som fortfarande får andarna av skogen att gråta'. Detta fick en rysning att klättra uppför hennes ryggrad, och utan att ta blicken från den mörka hanen så valde hon att lägga ned huvudet mellan sina framtassar. Den ljusa hakan vilade tungt emot marken medan blicken fortfarande studerade hanens ansikte.

Hanen tystnade på nytt. Men denna gång visste hon bättre än att låta tankarna vandra iväg med henne. Hon ville nu vara så uppmärksam hon bara kunde på varenda ljud som undslapp hanen, varenda rörelse han gjorde. Så tog han till orda igen. Och historien som målades upp framför henne fick känslorna att kollidera inom henne. Sättet han berättade på fick henne att se allting så tydligt, hur de stridit, hur de vita krigarna såg ut... även hur den mörka ledarinnan sett ut. Det skar i hjärtat på henne att höra hur hans familj dött, hur ledarparet splittrats av död och sorg. En hel flock som aldrig velat strida, tvingades i krig på grund av en ond varelse. En varelse som målats upp väldigt bekant för henne. En varelse som hennes mor alltid talade så högt om.
Sorgen som speglades i den äldres blick fick det att knyta sig i magen på henne, men hon lät det inte visas. Sedan hon lämnat familjen och reviret hade hon inte behövt oroa sig för att sätta på sig den känslokalla mask hon alltid visade upp inför sin ledare och mor. En mask som dolde smärtan hon genomled varje gång hennes syskon straffades. Avsmaken när hon tvingades bevittna syskonen strida emot varandra endast för att visa sig störst och starkast i hopp om att det skulle vinna dem mors eviga kärlek. Sorgen som sköljde över henne varje gång mor såg ned på henne med besvikelse och irritation. Men nu låg den åter väl placerad på hennes ansikte. Masken som hon skapat själv för att göra sin uppväxt aningen lättare att ta sig igenom. För att hon inte skulle utses till den svagaste, den mesigaste, i kullen.
Trots att han valde att besvara hennes fråga med samma glöd som tidigare, han bjöd henne till och med på en kort blinkning som kanske var menad att lätta upp stämningen, så förblev hennes uttryck allvarligt och svårtolkat. Hon tillät sig själv vara tyst en stund, medan hon gick igenom för sig själv allt som hanen berättat för henne. Blicken hade släppt honom för ett ögonblick, och hon stirrade nu framför sig som om hon önskade finna svaren på alla sina frågor någonstans i tomma luften. Men efter en stund så vände hon blicken åter emot den mörka hanen, och tog till orda utan att lyfta huvudet från marken.
"Det var BloodBlossom som dödade din familj. Eller hur?"

Han granskade Leli och förstod att någonting inte stämde. Hon satt i djupa funderingar och han försökte möta hennes blick men den var tom och det enda han kunde se var sin egna spegelbild. De ord som sedan lämnade hennes läppar fick hans blod att frysa och en obehaglig känsla spred sig inom honom. Vad skulle han säga, berätta som det är eller ljuga och säga att det bara är en fånig historia. Bloodblossom var en stor legend och som ättling antog han att hon såg upp emot henne. Men även om hon var ung så var sanningen bättre än lögner.

Tystnaden låg mellan dom och han slog ner blicken emot marken för att sedan se in emot sitt gamla hem. En djup suck lämnade honom innan han såg emot henne igen med en vagt tom blick.
"Ja Lelirium. Det var BloodBlossom." det fanns varken avsky eller hat i hans röst. Bara besvikelse, han var så besviken och det han kände för denna mörka tik gick inte att beskriva med ord. Men det skulle han inte tala om med denna unga lilla varginna. Hon behövde inget veta egentligen, ville hon veta så var nog den enda som kunde berätta mer var hennes egna mor.

En lång stund låg hon bara och tittade på honom, granskade varenda millimeter av hans ansikte med vass blick, med hakan fortfarande vilande emot marken mellan tassarna. Var det en fiende hon hade framför sig? Frågan kanske skulle ansetts idiotisk för vem som helst annars. Hanen hade inte gjort några som helst försök att skada eller skrämma henne, om än han lyckats skrämma henne ganska ordentligt - men det var inte avsiktligt. Självklart var han inget hot för henne. Om han velat göra henne illa på något sätt så skulle han redan ha gjort det. Men frågan var dessvärre inte lika ytlig som man kunde tro när det var en valp som ställde den. Det gick djupare än så. Framför sig hade hon en varg som härstammade från den flock hennes gammelmormor en gång i tiden utrotat och kört bort från sitt hem. Den gammelmormor hon lärt sig respektera och se upp till från den stunden hon öppnat sina ögon. BloodBlossom var den mäktigaste varginnan detta land någonsin skådat. Hon hade varit hänsynslös, kraftfull och satt sådan djup skräck i sina fiender att ingen med vett hade vågat utmana henne. Att ha hennes blod flytande i sina ådror var en lyx ingen förtjänade så länge man inte kunde bevisa sig värdig. Men helt plötsligt så målades det upp en bild av honan ur en annan synvinkel. En synvinkel som gjorde den lilla valpen yr av de djupa tankegångarna hon sjunkit in i.
BloodBlossom hade utan tvekan varit respektingivande. Hon hade spridit död och skräck omkring sig, tagit vad hon ansett tillhörde henne. Men dem som spillde sitt blod, de som tvingades leva i skräck eller ge upp sina hem... de hade historier att berätta de också. De hade blivit berövade familjemedlemmar, revir, vänner, för att Blossom skulle kunna bli den mäktiga varg hon en gång varit. Detta var en sida av historien som hon aldrig hört tidigare. En sida som alltid funnits där, redo att avslöjas, men som alltid knuffats in i skuggorna för att ingen ansett den viktig nog att berätta. Mor skulle aldrig ifrågasätta Blossoms storhet. Ingen i flocken skulle det. Och som BloodBlossoms ättling, hade hon någon som helst rätt att känna medlidande för en varg som hennes gammelmormor en gång försökt utrota?

Buraindo kanske inte var en fysisk fiende för henne i denna stund. Men blodet i deras ådror, släktskapen de härstammade från, grundade sig i fiendeskap. Allt på grund av att Blossom velat ge sig själv och sin flock, sin familj, ett hem. Ett hem hon stal från andra.
Utan att yttra ett ljud reste hon sig upp. Öronen var nu vinklade bakåt och huvudet sänkt så att blicken vilade på marken framför henne. En minut passerade. Två. Tystnaden verkade nästan kvävande. Så lyfte hon huvudet, och blicken som mötte hanen glänste av alla de olika känslorna som virvlade runt inuti henne.
"Jag ser inget ont i dig, Buraindo. Det BloodBlossom gjorde var fel. Hon skulle inte ha tagit skogen ifrån er. Inte på sättet som hon gjorde." Hon sänkte blicken igen, och det knöt sig i bröstet på henne av sorg och oro. När hon talade på nytt hade hon inte tillräckligt med kraft för att kunna möta hanens blick.
"Är du min fiende, Buraindo?"

Luften mellan dom båda blev spänd och han kunde se hur tankarna gick runt inom henne. Nog hade hon fått höra historier, det var ett självklart men det var fåtal gånger man gick höra hela historien och han förstod att hon hade gjort det nu.
Hon reste sig upp och han lät sin ljusa blick vila på henne, han sa inget. Rörde sig inte utan lät tiden passera, lät henne ta det i hennes takt. Det fanns ingen anledning till att pressa henne, inte i de skick hon var i just nu. Orden som lämnade henne fick honom att se aningen förbryllat på henne. Var detta verkligen en ättling av den fruktade BloodBlossom. Han var inte säker längre men hon verkade vara klok för sin unga ålder.

- Är du min fiende, Buraindo?
Han log lite lätt och tippade huvudet lätt på sne och försökte möta hennes ljusa blick.
"Se på mig Lelirium. Jag är inget annat än vad du gör mig till. Du må vara ättling från den tik som tog mitt hem och familj ifrån mig. Men du är inte hon, du är du. Den enda som kan göra mig till din fiende är du själv." åter igen talade han med ett sång lugn och reste sig upp i sittande ställning för att sträcka fram en av sina mörka tassar emot henne. Det var inte fören nu han såg hur mycket större han var. Även om hans tassar är mycket nätta så såg den stor ut. Han ville inte göra henne illa utan bara rufsa om hennes mörka päls på huvudet lite lätt för att lätta upp stämningen men visste inte om hon skulle låta honom.

[asfpkadgjalsdaskd CAN'T TAKE THIS ANYMORE!!!
https://www.youtube.com/watch?v=6-pywHFUbGw]

"Se på mig Lelirium."
Vid de orden slöt hon ögonen hårt, tvingade sig själv att ta tre djupa andetag innan hon förmådde lyfta blicken för att se in i hanens lugna ögon. Han sa att hon inte var BloodBlossom. Du är du. De orden värmde hennes hjärta på ett sätt hon aldrig varit med om tidigare. Inte för att han sade att hon inte var lik som gammelmormor. Inte för att han använde just de orden. Utan för att han sade dem på ett sådant sätt som att han tyckte att det var någonting positivt. Du är du. Och det var en bra sak... Han ansåg det vara en bra sak att hon var sig själv. Lyckan var så överväldigande att hon inte visste vad hon skulle göra. Det var första gången någon sade till henne att hon var bra för att hon var just sig själv, Lelirium. Trots att hon ville tro gott om alla, att hon alltid ville finnas till för att hjälpa om någon av syskonen behövde det eller för att hon tyckte att man skulle döda ett byte på en gång och inte dra ut på dess lidande. Trots allt detta som gjorde henne till den hon var, som gjorde att hon inte riktigt passade in i sin familj, så fanns det någon som tyckte om henne. För den hon var.

Hon kunde inte hejda skrattet av lättnad som undslapp henne, men skyndade sig att ruska på huvudet för att försöka dölja det pinsamma faktum att hon skrattat av lycka. Någonting som hon dock inte kunde dölja var det breda leende som smygit sig över hennes läppar, och när hon tittade upp mot hanen på nytt så var det med en glimt i ögat som talade för att hon var mycket glad över hans svar.
"Är det verkligen en bra sak?" Utan att tveka, utan att ge minsta förvarning, så pressade hon sin panna mot trampdynan på hanens utsträckta tass. Leendet låg kvar på hennes läppar och hon blundade nu med ena ögat för att inte förblindas helt av den stora, mörka tassen.
"Att jag är mig själv?" Om orden sagts på vilket annat sätt som helst, så hade de säkert kunnat uppfattas som sorgsna. Som att det gjorde ont i den lilla valpen att tänka sig att hon var bra nog som hon var. Men då hon log medan hon talade, och svansen gungade bakom henne, i kombination med det sprickfärdiga stolta tonen i hennes röst så var det omöjligt att tro att hon inte trodde på honom. Hon var sjukligt stolt över att vara sig själv, och det kunde ingen ta ifrån henne.

Leendet blev större när den lille utan att tveka tryckte sitt huvud emot hanns tass och med en busig gest ruskade han om håret på hennes huvud lite lätt. Frågan hon ställde fick honom att fundera lite grann hur hon menade men det sa sig själv. Hon var en allt för rar liten individ för att vara en valp av Blossom och kanske var det de som oroade henne. Utan att tveka böjde han sitt huvud ner emot Leli och nickade.
"Jag tycker att ni är perfekt som ni är Leli."
Lugnt drog han tillbaka den mörka tassen och såg på henne med ett lugn och viss stolthet. Ännu hade kan svårt att tro att detta är en av TBBs valpar med de sinneslag som hon har. Han tyckte inte om att erkänna ting men han hade fattat tycke för denna lilla jänta. Vad än framtiden hade för henne så hoppas han att det är bra ting.

[https://www.youtube.com/watch?v=yw8Kk2bSab8]

När han ruskade om pälsen på hennes huvud vek sig båda öronen rätt ut och hon vinglade till lite men återfann snabbt balansen med hjälp av de långa benen. Svansen hade inte slutat gunga från sida till sida bakom henne, och när han valde att ta bort sin tass skyndade hon sig att sänka huvudet och dra med sin egna framtass över ansiktet för att rätta till de pälsstrån som nu pekade åt alla möjliga håll och kanter. Leendet låg fortfarande kvar på hennes läppar, och när hon åter höjde huvudet och tittade på honom så var det med en blick full av självsäkerhet och bus, en blick som endast gick att möta i ögonen på en valp. Orden som lämnat den äldre hanen hade inte undgått henne, och hon fick anstränga sig för att inte låta ytterligare att kort skratt undslippa henne. Det var märkligt, det här... Att någon hon just mött kunde locka fram så mycket glädje inom henne.
"Jag tycker att du är perfekt som du är också, Buraindo." Vid de orden kunde hon inte låta bli att skjuta ut bröstet lite och försöka låta lite mer formell än vad hon för stunden kände sig. Men så sänkte hon hakan en aning, och blicken hon gav hanen när hon sneglade upp på honom var svårtolkad, med en vänlig glimt i utkanten av ögat.
"Du är den första som säger det till mig. Att jag duger som jag är. För när allt kommer omkring..." Hon tog en paus. Rynkan mellan ögonbrynen blev åter synlig, och hon satte sig lugnt ned. Det syntes tydligt på henne att hon i tankarna försökte välja ut de bästa orden för vad hon skulle säga härnäst. Som om hon var rädd att det skulle bli väldigt fel om hon inte tänkte till ordentligt innan hon talade. Det tog en stund, men till sist så lyfte hon blicken igen och tittade stadigt in i hanens ögon. Fortfarande vilade ett allvarsamt ansiktsuttryck över hennes ansikte.
"När allt kommer omkring så säger mor att jag ska eftersträva BloodBlossoms storhet." Detta var svårt för henne. Allt som hon tidigare vetat, det enda hon någonsin vetat, kolliderade nu med en helt annan sanning som inte var likt någonting hon tidigare hört. Det gällde hennes familj, hennes släktingar. Samtidigt som det handlade om en kär nyfunnen vän.
"Jag älskar mor. Och mina syskon. Jag har alltid önskat att jag en dag skulle ha kunnat göra BloodBlossom stolt. Men jag... jag har nog ingenting gemensamt med min gammelmormor. Jag kommer nog inte att kunna göra mamma stolt." Medan hon talade vilade det allvarsamma uttrycket över hennes ansikte, och det hördes att hon ansträngde sig för att varje ord skulle sägas på rätt sätt. "Jag vill göra mamma stolt. Men jag tycker inte om när oskyldiga skadas." Vid de orden lade hon huvudet lätt på sned och stirrade ännu intensivare in i hanens lugna blick.
"Som din familj."

[https://www.youtube.com/watch?v=o2LodCjpzEY <- inspiration till detta inlägg]

Han följde hennes ord i ett lugn och behöll alltid de lilla leendet på läpparna även om han såg att hennes min blev betydligt allvarligare. Orden hon sa gjorde honom stum och huvudet tippades lätt på sida och dom mörka öronen spetsades. Hon var en av dom godaste själar han sett på mycket länge och det gjorde honom förbryllad men samtidigt mycket glad inombords efter allt han har sett och gjort under den senaste tiden efter kriget.
Känslan att alltid vilja göra sin mor stolt, ja den känner han minsann igen även om den inte var långvarig i hennes närhet. Än idag försöker han göra henne stolt men vet att hur mycket han än försöker så kommer det aldrig att gå. Hon är sedan länge borta han trodde inte att hon såg ner på honom där uppifrån, inte han av alla hennes barn.
Buraindo öppnade munnen för att säga nå men tikens sista ord fick honom att snabbt stänga den igen. Han visste inte vad han skulle säga, han fann inga ord på vad han kunde säga åt henne.
Den mörka svansen svepte till över marken och han gav henne ett mycket varmt leende.
"Ni kommer att bli en varg med ett stort namn Lelirium, det känner jag på mig. Ni har det inom er." försiktigt satte han sig närmare den lille och sänkte sitt mörka huvud i hennes nivå. Dom ljusa blåa prickarna under ögonen skar sig nå fruktansvärt med det mörka men på ett fascinerande och speciellt sätt. Det hade han alltid fått höra av sin mor. Kanske såg det bättre ut nu då hans päls är svart som natten än då han var valp och bar en smutsigt grå nyans.
"Ni kommer nog aldrig kunna göra er mor stolt på de sätt hon vill, så gör hon stolt på ditt sätt och visa att det också fungerar." han talade i en låg stämma och nosade lite lätt vid hennes öra, på ett smått broderligt vis och puffade till henne.

[https://www.youtube.com/watch?v=EtLVXBqfqBY ♥]

Orden som just lämnat henne verkade ha tagit en liten bit av klumpen i bröstkorgen med sig, som om det på något sätt kändes lättare att bära all denna oro inom sig när hon fått dela med sig av den till någon annan. Dessvärre lämnade den förminskade orosklumpen rum för nya rädslor och frågor att placera sig i bröstet och tynga ned henne ytterligare. Tänk om mor skulle få reda på att hon haft denna diskussion med en främling! Fast... hanen var inte längre en främling. Inte för henne. Han var en vän. Inte för att hon trodde att det skulle stilla mors ilska någonting om hon försökte tala om det för henne. Här stod hon och ifrågasatte nästan allt som hon lärt sig och fått veta under sin uppväxt som Kalis dotter, BloodBlossoms ättling, och medlem av The BloodBlooms. Men, det var ju inte riktigt sant det heller... Hon ifrågasatte ingenting. Det enda hon gjorde var att se på sin gammelmormor ur ett annat perspektiv än det som mor gett dem i alla dessa år. Ett perspektiv som lämnade henne lite visare, lite mer medveten om världen hon levde i. Det var mycket att ta in för en ung valp, men hon ansåg det inte vara för mycket. Nej. Det kändes bra, på ett märkligt sätt, att ha fått denna information under detta möte i så tidig ålder. Kanske skulle det förenkla framtiden för henne inom flocken, hos sin familj. Kanske skulle det försvåra allting ännu mer... Men mor behövde inte veta. Hon behövde inte veta att Leli lärt sig att se saker ur olika synvinklar, tänka steget längre. BloodBlossom var en legend, den mäktigaste av vargar, för The BloodBlooms och alla sina släktingar. Medan hon för andra var en mördare, en känslokall varelse som inte bringat annat än förödelse, död och smärta.
Frågan var den... vad var hon för Lelirium? Det var den fråga som orsakade mest kaos inne i huvudet på den lilla valpen. Blossom skulle för alltid vara hennes gammelmormor. Och mor skulle aldrig låta henne glömma att Blossom aldrig skulle ansett henne värdig innan hon bevisat motsatsen, att Blossom skulle stå som exempel för vad hon skulle eftersträva i livet. Blodsbanden till den svarta varginnan skulle aldrig gå att kapa. Och mor skulle aldrig någonsin ändra uppfattning om sin mormor. Men valpen själv... hon behövde tid på sig att få tänka ut exakt hur all denna nya information fick henne att känna.

Så avbröts hennes djupa tankegång av hanens stämma, och hon blinkade lätt för sig själv för att hitta tillbaka till nuet. Hon skulle säkerligen ha en massa tid för sig själv när hon återvände till reviret, det fanns ingen anledning att tvinga fram en massa beslut redan nu. Så hon lyssnade till hanens ord, fortfarande med allvarsam min, och när han talat till punkt kunde hon inte låta bli att le för sig själv. Hanens ord värmde djupt i hjärtat på henne, och innerst inne ville hon mer än någonting annat att det han sade skulle vara sant. Att hon ägde det där extra som skulle göra hennes namn lika känt som BloodBlossoms en dag.
Hanen flyttade sig närmare, och när han sänkte sitt huvud så att deras ögon var i jämnhöjd kunde hon ta sig tid att verkligen studera de blå prickarna som befann sig under hans ögon. Det såg ut som att någon beslutat sig för att rita dit dem, men hon gissade att de egentligen var en del av hans teckning. Ungefär som hennes ljusa haka och svanstipp. Kommande ord som lämnade hanen överrumplade henne lite, men innan han talat till punkt förstod hon vad han menade. Det kändes tryggt att höra de orden. Att han uppmuntrade henne att göra på sitt sätt. Hon visste att det antagligen inte skulle fungera, mor bestämde reglerna och gjorde endast på sitt sätt, inget annat tolererades. Men det kändes bra att hanen ville elda på hennes självkänsla ytterligare, och därför sa hon ingenting om det. Istället vinklade hon öronen bakåt när han nosade på henne, och när han puffade på henne tog hon ett steg åt sidan innan hon demonstrativt ruskade på hela sig så att hon nästan höll på att tappa balansen igen. Det breda leendet hade återfunnit sin plats på hennes läppar, och när alla pälsstrån åter lagt sig där de hörde hemma tog hon två steg fram mot hanen innan hon lade upp sin vänstra framtass på hans nos.
"Du är en mycket vis varg, Buraindo." Hennes vita blick stirrade stadigt in i hanens varma ögon, som om hon ville försäkra honom om att hon hört varenda ord han sagt.