Han såg emot henne med ett litet leende och sänkte nosen en aning och en våg av värme spred sig inom honom då han lände hennes lilla tass emot sin nos. Det lös om dom vita ögonen och han fann dom väldigt fascinerande. Aldrig förr hade han sett en individ med vita ögon, många skulle nog finna det skrämmande men han fann inget skrämmande i det.
"Nej kära Leli, jag talar direkt från hjärtat. Jag är för ung ännu för att vara vis."

[aösjfkdjgasdlasljgsldkg9ealkflskdg........
JAG KAN INTE GÖRA DET LÄNGRE ÄN SÅ HÄR D8 I'M SO SORRY DEAR ;~; Pls don't hate me.... . *Hiding in a corner*]

Leendet som prydde de tunna, svarta läpparna blev bredare när hanens ord nådde henne. Det kändes inte ett dugg märkligt att befinna sig så nära en varg som hon just träffat. En varg som lätt kunnat ta hennes liv eller på annat sätt skada henne om han så velat. En varg som i blod egentligen skulle ha varit hennes fiende... Vad hon hittat inom denna hane var en vän. En mycket kär vän. Och det fick bröstkorgen att kännas lite extra varm när hon tänkte på det. Men då hanen nu ansågs vara en vän så vågade den lilla honan minsann visa sin modigare sida också. Det var därför svansen försiktigt började gunga sakta fram och tillbaka bakom henne, det ena av öronen vinklades åt sidan och en busig glimt kunde skymtas i de vita ögonen. Utan att tveka lyfte upp den högra framtassen för att placera även den på hanens nos. Sedan böjde hon sig ännu närmare honom och tittade djupt in i de varma ögonen som stod i sådan kontrast till de blå prickarna.
"Du är väl inte ung, Buraindo." Blicken lyste av busighet och den lugna rösten avslöjade dessvärre en retsam ton som speglades i hela hennes kroppsspråk. Så släppte hon plötsligt hans nos med framtassarna och tog två skutt bakåt innan hon sänkte främre delen av kroppen för att vila armbågarna mot marken.
"Du är väl gammal!" Svansen viftade nu snabbare, och det syntes att hela valpen givit efter för viljan att busa istället för att hålla kvar vid det hårda allvar som lagt sig över konversationen. Det kändes bra att hon kunde dela med sig av sina känslor och tankar till denna äldre hane, samtidigt som hon inte behövde oroa sig för att han skulle rynka missnöjt på nosen om hon valde att busa och leka istället. Hemma i flocken behövde hon alltid passa sig och hålla uppsikt över vem som befann sig i hennes närhet. Var det mor eller ledaren så gällde det att visa respekt, visa att man ansträngde sig för att visa vad man gick för och inte gjorde någonting så ansvarslöst som att slamsa bort tiden. Hon önskade att det inte var så med syskonen, men dessvärre... Syskonrivaliteten och det ständiga begäret efter att få mors beröm gjorde det svårt att slappna av och bara leka även i syskonens närhet. Lek och träning var två skilda saker. Men ibland kunde man tro att det inte var alla som var medvetna om det.
Turligt nog var detta tankar som inte rörde sig i den unga honans huvud för stunden. Just nu fokuserade hon bara på hur den äldre hanen skulle reagera på att hon just kallat honom gammal.

Han följde hennes rörelser med ett lätt leende och sänkte nosen lite grann då hon la upp sin lilla ljusa tass på den och lyssnade till hennes ord. Ögonen vidgades en aning och leendet växte sig större. Han hade tydligt sett hur hon hade slappnat av och blivit mer sig själv vilket glädje honom.
En sval vind slet i den mörka pälsen i hans nacke och han reste sig upp på alla fyra. Hon hade kallat honom gammal, ja jämte mot henne så måste han ju ska vara en gammal gubbe. Dom mörka öronen klippte till och när tiken sänkte sin främre kropp till marken väntade han och fick höra det igen.
- Du är väl gammal.
Ett litet skratt lämnade dom mörka läpparna och med en kvick och oerhört smidig rörelse gjorde han tog ett lätt skutt åt sidan och sänkte sin främre kropp närmare marken. Nosen snuddade lätt vid den lövtäckta backen innan ett brett leende sprack fram och han slängde sig i en lekfull gest emot Lelirium. Han visste vilken styrka och snabbhet han hade och höll därför tillbaka nästan allt. Hade han inte gjort det så hade han sprungit över valpen före hon hade hunnit blinka och det var inte hon som skulle jaga honom nu, utan han ville att hon skulle se vilka styrkor hon bär inom sig.
"Kallar du mig gammal lill jänta?"

https://www.youtube.com/watch?v=mhFL96Yl0bw

Den mörka hanen skrattade. Hon visste det! Hon visste att han skulle acceptera en inbjudan till lek utan att tveka, och glädjen som spred sig i hennes bröst gjorde henne nästan sprickfärdig. Att få leka på ett sådant sätt att inget våld någonsin närvarade, att man inte behövde tävla och oroa sig för att förlora, det var värdefullt för henne på ett sätt som ingen inom familjen någonsin skulle förstå. Syskonen var så tävlingsinriktade att de inte såg någonting annat än det som låg just framför nosen på dem. Och mor... eller ledaren... de skulle aldrig acceptera att hon slösade tid på någonting så idiotiskt som lek. Lek som varken kunde jämföras med träning eller jakt. The BloodBlooms var en flock där stolta krigare växte upp och tränades för att en dag kunna försvara allt det som BloodBlossom stod för. Någon som slösade deras dyrbara tid var bara i vägen.
Tanken fick det alltid att sticka lite i hjärtat på henne, men för stunden kunde sorgen aldrig riktigt slå rot inom henne. Hon hade helt andra saker att tänka på än hur familjen skulle reagera på de val hon gjorde denna dag, som till exempel att se till så att den äldre hanen inte fick fatt i henne. Han var större, med längre ben och mycket mer muskler i kroppen. Så när han tog ett språng emot henne utan att slå tassen över henne så visste hon att han höll tillbaka, och det var uppskattat. För just nu var hon så inställd på leken att energin vibrerade inom henne, fick hennes muskler att spänna sig under skinnet och skrika efter att få testas.
Ett gällt skall undslapp henne innan hon skyndade sig att kasta sig åt sidan. Tassarna slog i marken och hon skrattade högt medan hon vände sig om för att åter rikta blicken emot den mörka hanen. Det retsamma glimten låg kvar i hennes vita ögon, och läpparna pryddes av ett brett leende som fick alla de vita, små tänderna att synas. Med stadiga rörelser reste hon sig lätt på bakbenen och höll upp framtassarna, nästan som om hon var redo att skydda sig från någonting som kom flygande mot henne, men det blev snart tydligt att det var en gest menad att lekfullt reta hanen.
"Du är ju gammal!" Tonen i hennes ljusa röst sjöng av skrattet som bara väntade på att lämna bröstkorgen. Sedan skyndade hon sig att ta ytterligare ett skutt åt sidan och på nytt sänka överdelen av kroppen. Svansen viftade från sida till sida bakom henne, och musklerna i frambenen gjorde sig redo att skjuta ifrån ifall hon skulle behöva försöka komma undan hanen ännu en gång.

[ https://www.youtube.com/watch?v=cqPgbwHdn0A ]

Likt en liten virvelvind for hon omkring och han skrattade lätt och skuttade med små steg mot henne och gjorde ett liknande utfall och landade med framtassarna precis framför hennes. Då hon reste sig på bakbenen så gjorde han det samma med en sån elegans och reste sig likt en vägg framför henne. Han var fruktansvärt stor jämte mot hennes lilla kropp och försiktigt tog han några steg bak för att landa mjukt på framtassarna. Är ju gammal.
"Nej men du." Han fnös till och log brett för att sedan sätta av efter valpen för att få upp henne i fart. Gjorde en plötsligt rörelse, slog ned framkroppen så att en ordentlig duns hördes innan han lunkade på igen.
"Passa dig så att den gamla mannen inte springer ikapp dig." ett ljuvligt skratt lämnade dom mörka läpparna och den mörka svansen piskade lekfullt bakom honom.

https://www.youtube.com/watch?v=w2YTcutyLUQ

Hans ord fick henne att skratta högt för sig själv. Ett klingande, glädjefyllt skratt. Ett sådant skratt som ska fylla en valps alla dagar. När han också sjönk ned på frambenen och granskade henne, sa att hon skulle akta så att han inte kom ikapp henne, kunde hon inte låta bli att le så brett att det gjorde ont i kindbenen. Ena framtassen lyftes, innan hon vevade lite med den framför sig som för att fånga en osynlig fjäril. Ännu en gång var det en gest som tydde på att lekfullheten hade henne i sitt grepp och att hon inte tvekade för att reta hanen ytterligare lite. Öronen var spetsade, hade trillat framåt lite grann så att de kasta en skugga över hennes panna och fick henne att se ännu mer oskyldig ut än vanligt. Om det inte varit för den där lekfulla glimten i ögonen så skulle man kanske ha trott på den oskuldsfullheten. Hon skrattade igen och reste sig upp med förvånansvärt smidiga rörelser, de långa benen verkade vilja att hon skulle behålla balansen för en gångs skull. Så satte hon den ena framtassen före den andra och sänkte huvudet, hela hennes kropp tydde på att hon utmanade den äldre hanen.
"Jag tror inte att dina gamla ben skulle hinna ikapp mig." Det glimmade till i ögonen, hon var så väl medveten om att hon just gett honom en riktig utmaning att försöka fånga fast henne. Det pirrade i hela kroppen, och för ett ögonblick var hon inte säker på om hon skulle ha en chans att springa ifrån honom... men tanken hann just och pass passera genom hennes huvud innan hon beslöt sig för att hon minsann allt kunde prova! Trots allt, hon var den av syskonen som aldrig blev trött när de var ute och sprang, vare sig det gällde träning eller jakt. Måhända att hanen hade mycket längre ben än henne, men hon var mindre och denna skog kunde erbjuda många hålor och rötter att smita emellan som kunde försvåra för en större varg.
Hon granskade hans ansiktsuttryck med vaksam blick. Svansen rörde sig mycket sakta bakom henne. Så plötsligt skjöt hon ifrån med alla fyra benen och sprang in mot lövskogens trädstammar. Ännu ett gällt, glädjefullt skall undslapp henne och hon lät de små tassarna trumma mot marken så snabbt det bara gick. Musklerna sjöng och energin flödade inom henne för varje språng hon tog. Nu gällde det att inte göra det för enkelt för Buraindo att komma ifatt, hon fick inte titta bakåt. Vadsomhelst, men inte titta bakåt för då skulle hon med säkerhet snubbla på sina egna ben! Snabbt tittade hon omkring sig, sökte av skogen som virvlade förbi henne. Med ett skutt hoppade hon igenom två trädstammar som stod tätt intill varandra, innan hon duckade för en stock som stod i vägen. Hjärtat slog hårt i hennes bröstkorg och hon visste att hanen med säkerhet skulle komma ikapp förr eller senare, men hon skulle minsann inte göra det lätt för honom!

Hon utmanade honom på någonting han lätt skulle slå henne i oavsett hur gammal han eller hon blev. Men han kunde inte låta bli att le brett och såg emot henne med en lika utmanade blick. Han hade inte träffar på allt för många valpar och dom han hade träffat på hade blivit vuxna allt för fort men inte denna lilla donna, vilket glädje honom.
Lirium försvann och han var förvånad över farten dom små benen kunde ge. Men som alla valpar så hade dom en brist, balans. Lugn stod han kvar och såg henne försvinna in i skogen för att sedan lugnt börja lunka efter. Hans ben var betydligt längre än hennes och ninjans blod inom honom gjorde att han flöt fram likt molnen på himlen. Ju längre in i skogen han kom desto längre blev stegen och snart sprang han efter henne. En bred stam låg i vägen och hannen ökade farten för att ta sats och hoppade stammen. Han landade mjukt på framtassarna och fortsatte efter valpen och gav ifrån sig ett skall för att visa henne var han befann sig.

Bura bestämde sig för att överraska henne och såg sig omkring, träden var höga och grenarna var grova. Tillräckligt grova för att bära hans vikt och mer där till. I den höga farten hukade han sig för att ta sats och hoppade upp på en lägre gren och istället för att röra sig på marken rörde han sig nu bland trädens kronor. Mycket riktigt så befann hon sig inte allt för långt fram då han kunde se henne snett framför sig, leendet blev bredare. Hur mycket mer hon kunde springa var oklart och chansen att hon hittade hem igen var nog liten.

[Inte alls seg]