Så var hon här igen. Byomi. Det vackra, nästan paradisliknande området som har förut varit hennes hem. Zey-So drog in den friska luften med synlig njutning och andades ut med öppen mun. Hon sneglade på Novali. Vrenvalpen höll sig starkt men hennes hypnofobi har varit något jobbigt att handskas med. Hon har tvingat valpen att äta lugnande örter och rötter de kunde hitta för att hjälpa henne att somna men att hålla Novali med narkotiska hjälpmedel var inte bra i längden. De skulle bli tvungna att finna annat hjälp.

"Passa på att dricka lite, Novali. Vi måste hinna komma fram till bergen innan dagen är slut."

Zey-So såg fundersamt upp mot himlen, solen stod högt uppe och de hade alla chanser om de inte gjorde onödiga uppehåll.

Ett kort skutt. Ett lite längre skutt och ytterligare ett. Elphaba hoppade mellan trädens skuggor. Egentligen ville hon leka med Erakan, men han hade sina uppgifter och träning han var tvungen att ta hand om, så hon fick återigen leka med sig själv.
"Loppskit!" utbrast hon när hon missade nästa skugga.
Hon gav upp på leken och såg sig uttråkat omkring. Spänningen och tjusningen med att hoppa från skugga till skugga var som bortblåst. Ljud och doft från individer som inte hörde hemma i närheten av Draugais revir nådde henne. En av dem var väldigt bekant.
"Lägg av..." viskade hon och såg ogillande åt doftens håll.
Zey-So. Hon hade inte här att göra. I trav började hon röra sig mot henne och den andra doften hon inte kände igen. De skulle köras iväg.

Snart kunde hon se Zey-So och den andre. En valp i hennes egen ålder ungefär. Elphaba såg ogillande på den fläckiga när hon talade till henne.
"Vad gör du här?"
Blicken den äldre honan gav henne var irriterande. Så mild och så kärleksfull. Hon hade inte rätten att se på henne så. Zey-So hade lämnat flocken kort efter att hon blivit medlem, Iwaku hade gått i taket och Erakan hade blivit väldigt ledsen. Det faktum att hon trotsat generalen på det sättet och gjort hennes vän nedstämd var saker hon nog aldrig skulle kunna förlåta.

Elphaba stannade och såg på de båda med spetsade öron och höjd svans. Vad kargen än hade haft för rang innan var hon inte värd så mycket längre. Förrädare.

Leendet på Zey-So's läppar försvann i samma sekund som hon hörde Elphaba's röst. Flickan var inte glad att se henne och det gjorde Zey-So sorgsen, hon har aldrig gjort något elakt mot honvalpen eller varit otrevlig, tvärtom så spenderade de mycket tid i lek och roliga lektioner. Men så var det kanske som man säger "no good deed goes unpunished". Den fläckade karginnan suckade och gjorde ett neutralt ansiktsuttryck.

"Vi passerar förbi. Vi är utanför flockgränsen, jag kan reglerna."

Karginnan såg mot Novali som blev glad att se någon i sin ålder, trots att de var ungefär jämngamla så var Novali fortfarande en valp i sinnet medans Elphaba har blivit mer av en krigare, soldat. Zey-So undrade vad det var för rang hon har fått men valde att inte fråga. De var inte vänner längre. Sorgligt.

Hon fnös ogillande vid svaret hon fick. Utanför gränsen. Kan reglerna.
"Hade du kunnat dem hade du vetat att man inte lämnar flocken sådär." hon såg den äldre honan stint i ögonen. "Iwaku blev jättearg."
De hade alla blivit det. På ett eller annat vis.

Elphaba ignorerade den jämngamla för tillfället. Trots att hon gärna kunde tänka sig att leka med henne var Zey-So prioritet. Ytterligare en kort fnysning lämnade valpen.
"Det hade varit smartare om du undvikit Byoomi helt." sade hon tyst.
Det hade det varit. För vem som helst av de äldre i flocken kunde komma. Egentligen hade kargen tur att det bara var hon som hade dykt upp. Men hade hon bara varit lite äldre och lärt sig lite mer hade det varit en annan femma.

[Jag kommer åka till Tyskland idag, och kommer inte hem förrän på Söndag, så kommer inte kunna svara på roll i helgen c: Tänkte att det var bra om ni visste det 8D]

(Har erakan tillstånd att joina? :3 )

[Okej med mig :3]

Klart. Rollet är ju öppet. Skriv efter Elphaba

Erakan tränade varje dag. Kämpade i takt med solens bana över himlen, upprepade det sedan nästa dag och sedan dagen efter det.  Ett mönster som repeterades gång på gång. Erakan trivdes i mönster och vanor. De representerade säkerhet,  stabilitet. Lovade med söta ord att inte förändras. 
Även denna dag hade han tränat. Ensam dock, för Iwaku hade varit upptagen. Inte för att de alltid tränade varje dag i varaandras sällskap, eller snarare, Iwakus tålamod påfrestandes inte mer än nödvändigt med Erakans inkompetens.  
Hannen suckade, och ruskade på sin rödbruna fäll. 
I byomi var allting ständigt grönt och varmt. Det var fortfarande en källa till förundran, det pågående livet som aldrig tycktes stå still. Levande. Även när hans päls trodde det var vinter och försökte bli tjock och köldtålig och ljus, så höll varmen den sval och tunn hela året om. 
Erakan sökte i luften efter Elphaba. Deras samtal och lek gjorde honom underligt pigg och glad. Han ville söka upp henne; tikvalpen som var nästan lika stor som honom. Hon skulle säkert bli större än honom. Ganska mycket större till och med, precis som alla andra. 
Hans nos fann hennes vittring;  samma stund satte han av längst doftens rutt.

Han var inte i full fart länge innan doften blev starkare. Han var koncentrerad på henne, och stängde ute allt annat.
Erakan hade även nyligen funnit nöjet att tona ner hörseln, så att han kunde träna sina andra sinnen. Synen var och hade alltid varit halvdann, men luktsinnet var som att kallibrera något han tidigare bara använt halvhjärtat.
Som rankor i ett buskage beblande sig plötsligt Elphabas doft med en väkdigt, väldigt bekant. Han stannade i steget så plötsligt att hela kroppen krängde i färdriktningen. Den fuktiga jorden gav hädan för inbromsningsspåren; djupa rännor i bördig jord.
Zey-so.
Zey-so.
Zey-so.
För alla heliga tempels prästinnor, vad gjorde hon i Byomi?
Erakan stod still där han stannat, knappt ens blinkade i vindens sus.
Han kunde höra dem, nästan tydligt, så de var inte alls långt bort. De kanske redan visste att han var där? 
Vad skulle han göra?

((Förtydligande: han är ganska nära, så de kan ha hört honom eller känner hans doft. ;D ))

Zey-So nickade förstående. Visst, hon misstänkte att Iwaku blev arg. Att förlora en soldat kan inte vara bra, varken för hans status eller för flocken. Men vad annars? Skulle Zey-So leva som soldat resten av livet medans hon ser svagare syskon och familjemedlemmar få högre positioner bara för att de är släkt med generalen? I Valkyrians fungerar det inte så. Hon ser till att flocken är fri från korruption.

"Så du tycker att Meilyr har mer rätt att lämna flocken men fortfarande kunna besöka den utan att riskera bestraffning än mig?"
hon log ironiskt mot unghonan och tänkte på hur hon stötte på Iwaku's son i Byomi och hans ord, 'detta är alltid hans hem och han har rätt att besöka den' ungefär så var det. Men i Zey-So's fall så är det förståss annorlunda. Hon har lämnat flocken och genast så slutade det vara hennes hem. "Som sagt, vi ska lämna er nu. Novali." Hon vände blicken mot valpen och hejdade sig när hon kände den välbekanta doften.

"Erakan.."
Karginnan vände blicken mot buskagen där hon kände av Erakan's närvaro. Doften triggade minnen som i sin tur fick pathfindern att snabbt räkna ut hannens position. Ju närmare de var, desto lättare gick det.
"Detta börjar påminna om parodi till släkträff."
Den fläckade honans läppar böjdes i en glädjelöst flin.

Meilyr? Vem var Meilyr? Valpen såg oförstående på den fläckiga tiken. Det fanns ingen Meilyr i Draugai, och inte heller hade det gjort det... Inte så länge hon varit där i alla fall.

När Zey-So sade att hon och den jämngamle, Novali, skulle gå sköt Elphaba fram bröstet. Hon hade lyckats med att jaga iväg dem. Vänta till Iwaku fick höra!
"Erakan.."
Förrädarens ord gjorde valpen själv uppmärksam på att han faktiskt var där. Med vagt viftande svans såg hon sig om i ett försök att få syn på honom.

[Vars står det att Meilyr någonsin var med i Draugai? För.. jag hittar ingenting om det o_O Det finns ett roll där det står att han var född i Byoomi, men det är stor skillnad från att någonsin ha varit med i flocken o_O]

Erakan hörde dem tala, hörde dem andas, men deras ord och deras livstecken regristerades inte i hans medvetande. Fortfarande stod han stilla, tankar oklara och dåliga på att ge honom de svar han önskade. 
Vad skulle han göra?
Sedan hörde han dem båda säga hans namn. De visste att han var där. 
Det fick låsningen i hans huvud att släppa och tveksamt tassade - han gillade inte det ordet, men tyvärr passade det - framåt. Mot dem. Långsamt och försiktigt. Inte ljudlöst, han var för klumpig för det, men dock mjukt i sina toner. 
Hon hade varit borta i vad som kändes som evigheter; en smärta så skarp och bultande att han inte vetat vad han skulle göra med den. I Elphaba hade han funnit tröst, i hennes oskyldiga, smittsamma skratt och nästan lysande ögon. 
Han fortsatte i samma takt tills gestalterna uppenbarade sig framför honom. Då såg han även ytterligare en valp, en som han inte alls kände igen. Han slogs av tanken, en underlig tanke, at det med all sannolikhet var hennes.
Hannen stod tyst, med ett närmast förbryllat uttryck i ansiktet. Ögoen, nästan gråa i ljuset, var fästa på den fläckiga honan.

[måste ha missförståss. antog att alla valpar föds ini en flock.. O_o. Ok. Ska vi fortsätta? Har även skickat mail till Draugai om tidslinjen. I mina tankar har Zey varit medlemm i Draugai ganska länge innan hon lämnade den. Uppskattar om ni spelar med :)]

Zey-So studerade hannen några sekunder när han kom fram och gjorde sig synlig för alla som samlades. Han var sig lik till utseendet men inte lika klumpig och tafatt som hon mindes honom. Till viss del så kände hon sig glad åt hans skull, han har ju varit hennes vän och Zey-So var glad att han fortfarande levde och dessutom utvecklades.

Den fläckade karginnan höjde huvudet och rörde lätt på svanstippen likt en fundersam katt. De vertikala pupillerna vidgades och fick ögat att nästan helt bli svart innan de åter smalnade till sin normala i dagsljuset storlek.

"Trevligt trevligt. Alltid kul att se gamla ansikten."
karginnan verkade tala enbart till sig själv innan hon riktade blicken mot Erakan och konstaterade.
"Som sagt, vi passerar och tänker inte stanna här länge"
Hennes blick var nästan befallande som om hon inte skulle tolerera hinder eller möjlig arresterande. Vad skulle de ha henne till? Kanske för Iwaku att straffa, men karginnan har vuxit sen innan och kände sig säker nog att kunna motstå Iwaku's vrede.

[Antagligen c: Meilyr är nämligen född långt innan Draugai skapades :3]

En orolig blick ersatte valpens förut nästan glada när hon såg på Erakan. Han såg förvirrad ut. Där fanns även en glimt av saknad. Elphaba såg mot Zey-So med avsmalnad blick. Det var hennes fel att hennes vän var ledsen. Då den främmande valpen talade med henne fick Fabala för ett kort ögonblick en nästan osäker blick. Hon ville leka, det ville hon, men... Det var en valp som Zey-So tog hand om. En förrädares valp. Kunde hon leka med henne ändå? Var det tillåtet? Hon visste inte. Istället gick hon och ställde sig bredvid Erakan. Han visste kanske vad som skulle göras. Han hade nog åtminstone mer koll än vad hon själv hade. De gula ögonen lades på vrenvalpen. Med öronen lätt vinklade bakåt skakade hon sedan på huvudet.
"Tyvärr." sade hon tyst.
Då hon inte var säker valde hon att låta bli. Allting kunde bli så fel. Hon ville inte göra Iwaku besviken.

När den fläckiga tiken talade såg Elphaba återigen ogillande på henne. Hon tyckte inte om tonen i hennes röst.
"Du har ingen rätt att ge oss order." snäste hon.
Det enda hon hade rätt till var antingen att gå härifrån illa kvickt eller bli av med livet.

Erakan undrade vilka gudar som var så giriga efter sorg och tårar att de kokade ihop detta. Det skar. Det bultade.
Nästan så att något mörkt inom honom ville gräva sig fram med vassa klor och lämna inget levande efter sig. 
Underligt nog, så var det en bekant känsla.
Han stod tyst med en osäkert ansikte, oberverade ord utbytas och Elphaba ställa sig brevid honom.
Den som inte förått honom än.
Han drog ett djupt andetag, ett skälvande darrigt men stadigt tjipper efter luft, innan den karaktäristiska glöden av beslutsamhet fann sitt fäste i hans blick.
I ljuset såg den kall, och metalliskt grå ut.
"Jag kan inte låta er gå, men jag kan inte hindra er heller." sade han kallt, oh så kallt. Det framför honom var inte en vän, inte en frände han lovat sin trogna själ till eller en kamrat han delat sina spår med. 
Det var en förrädare.
Han hållning blev stolt; stark och rak, med höjt huvud och ragg som bara precis lyftes från sin vilande plats.  
Samtidigt var Erakan pinsamt medveten om att honan var nästan hans dubbla manke, och betydligt mäktigare överlag. Han kanske hade vuxit i både styrka och skicklighet under Iwakus ledning och guidning, men Zey-So hade alltid varit bättre. 
Han kunde yla, kalla på alla Daugais medlemar som var inom hörhåll. 
Han kastade en blick på Elphaba, hoppades hon förstod honom. Sedan återgick den kalla grå blicken till Zey-So.

Zey-So's blick smalnade när hon  såg vad Novali höll på med. Flickans uppfostran hade ingen tagit hand om och trots att det var Zey-So som höll valpen drogad så var detta inte något hon tänkte tåla.
"Novali!" hennes röst blev mörk och hon fångade valpens blick. "Håll dig bakom mig och var tyst" hennes röst vart bestämd och skulle inte tåla några invändningar. Om valpen skulle gå emot henne så skulle hon lämna henne där. Valkyrians behöver medlemmar som kan ta emot order.

Hon såg med ett lätt leende på Elphaba. "Det var inget order men jag är glad att du förstår allvaret av situationen." Hon såg sedan mot Erakan. "Vill ni verkligen göra en stor grej av detta? Jag kan bara säga att det kommer sluta illa för oss alla. Inte bara oss men er också. Ser ni minuset i det hela? Jag har redan sagt att vi passerar. Ni kan antingen låta oss fortsätta vår färd eller försöka arrestera oss." Hon slog ner blicken innan hon åter riktade den mot Erakan. "Mig." rättade hon sig. "Jag antar att det är just jag som lockar er med möjlig befodran i Iwakus ögon eller hur?"
Så klart, om de två skulle kunna tillfångata Zey-So på egen hand för Iwaku att döda så skulle det öka deras status. Men av någon anledning så kände inte Zey-So något oro i det. tvärtom skulle det roa henne.

Hon fnös åt den fläckiga tikens ord. Zey-So skrämde henne inte. Än var hon visserligen för ung för att kunna göra någonting, men hon hade hela flocken närvarande på reviret. Elphaba var inte säker på att den äldre förstod hur illa hennes situation kunde komma att se ut. Allt som behövdes var att hon eller Erakan ylade efter dem. Det var allt.
"Jag ser inget minus i att låta Iwaku döda dig." sade hon kallt, i ett försök att matcha Erakans egna tonläge.
Det innebar bara att en förrädare miste livet. Ingen förlust i det.

De följande orden förbryllade valpen. Befordran? Trodde hon att det var en önskan att stiga i rang allting handlade om? Hon må vara ung, men till och med Elphaba kunde lista ut att ingen i flocken skulle bry sig om att fånga Zey-So och föra henne till Iwaku för att få stiga i rang. Det hade hon också vetat, om hon stannat längre och verkligen lärt känna flocken.

Erakan lyssnade på tikens ord. Han häpnade inför hennes blindhet och okunskap. Hon hade varit med dem, varit med honom, i nästan ett år. Trodde hon verkligen att se hennes röda blod spillas skulle ge honom någon form av njutning? Tillfredställelse?
Trodde hon att en akt av sådan art skulle ge honom respekt? 
De kalla, kalla grå ögonen var i blotta ögonblick en tom spegel. Sedan hårdnade de till is.
Ur hans strupe steg ett kallande yl, högt och självande när det red på vinden.
Han kallade på sina fränder, på sin familj. 
"Ingen befodran av denna värld skulle kunna förmå mig att göra detta." sade han. Han sneglade på vrenvalpen. "Säg åt din valp att fly, Draugai visar ingen nåd mot förrädare och deras kompanjoner, oavsett ålder." sade han neutralt, trots att hans hjärta brast flerfaldigt vid orden. 
Han hade hennes doft på tungan, hennes andetag etsade i öronen. Hans kropp var ställt på jakt, för han var övertygad om att hon skulle fly.
Hon skulle aldrig undkomma dem.

Hon hade börjat kolla efter Elphaba när ylet nådde hennes öron. Ett rop. Erakans välbekanta stämma. Bakbenen sköt ifrån marken och hon satte av i världens fart. Måtte det inte vara något som hänt! Måtte han vara okej... Elphaba fick inte vara med honom.

Hon stannade upp när hon såg samlingen av vargar. Erakan, Elphaba, en annan valp som var för henne okänd, och... Zey-So. Det blixtrade till i hennes ögon. Hon hukade sig, med raggen rest och upprullad överläpp gick hon långsamt framåt mot honan.
"Ni har inte här att göra", väste hon ursinnigt. "Er rätt att komma i närheten av oss försvann i samma stund som ni lämnade."
Hur mycket hon än må ha tyckt om Zey-So så kunde hon inte se förbi allting. Man lämnade dem inte, det gjorde man inte, och Aisu var förvånad över att Iwaku hade låtit henne komma lindrigt undan. Nej, honan var ingen flocksyster längre, ingen vän. Men hon kunde ändå inte förmå sig att se honan som en förrädare. 
Hela hennes kropp skälvde till av vrede. Långsamt, långsamt tycktes ögonen bli gröna, men det var inget som Aisu själv märkte av.
"Ni verkar inte vara rädd om varken ert eget liv eller den lilles, som vågar er tillbaka hit", sade hon hårt. Hon spände ögonen i valpen i några sekunder innan det åter hamnade på Zey-So.