Erakans yl tycktes eka i hennes öron. Han kallade på dem. Kallade på flocken. En överlägsen blick flimrade förbi i Elphabas ögon. Nu skulle Zey-So allt ångra att hon satt sina tassar här igen. Valpen kunde höra tassarna komma närmare och när hon såg sig över skuldran föll blicken på hennes mor. Rösten som lämnade Aisu fick henne att nästan krypa ihop. Det var ytterst sällan, om ens någonsin, hon sett sin mor arg, och det skrämde henne när hon väl blev det.

Elphaba återtog dock snart sin självsäkra hållning. Liksom sin mor blottade hon omedvetet tänderna och raggen var rest. Zey-So skulle aldrig komma levande iväg från det här.

Med ett förstående leende lyssnade hon noga på Elphaba.
"Du talar som en äkta Draugai, Elphaba. Du har förändrats, jag känner nästan inte igen dig. När har du hunnit bli så blodstörstig?"
Hon försökte fånga valpens blick.
"Säg mig, vad för ont har jag gjort dig personligen?"
Hon log snett och mötte sedan Erakans blick. Den var tom. Tom och spegelblank. Sedan såg hon hur hannen höjde huvudet och ylade.

Hennes blick blev med ens avspänd, nästan drömmande. Hon tänkte tillbaka till den tiden de två kunde kalla sig vänner. Han hade inte behövt göra det, kunde bara låtit de gå. Det var inget som hindrade honom från att låta de gå. Men trots det.. Hon har ju inte gjort de två något ont, inte ens flocken blev lidande av hennes försvinnande. Han har förändrats, blivit en soldat. Något hon vägrat. Att vara soldat kräver mycket. De måste släppa alla mänskliga känslor och istället för förståelse och mjukhet lär de sig om kontroll och disciplin, om trogenhet mot sin klan. Hon försökte inte att rättfärdiga hans handling, men försökte se anledningen.
Hon såg på honom och knappt hörbart, nästan med bara läpparna viskade hon. "De kommer döda mig, Erakan"

Aisu dök upp fortare än kvickt. Hennes utseende var skrämmande och Zey-So kunde inte se anledningen med denna aggressivitet. "Tvärtom, Aisu. Just av bekymmer över min dotters säkerhet har jag valt denna väg istället för att följa bergen in i Azheka. Jag hade hoppats att vi kunnat lösa detta mer diplomatiskt. Ni skulle nog också handlat som jag." Hon avslutade sin mening med ett litet leende och sedan med ett skrämmande lugn vände hon sig mot Novali. Blicken var ytterst allvarlig. Hennes röst var låg, nästan viskande och ämnat bara åt Novali. "Lyssna noga, snart kommer många vargar hit. De är dåliga och jag kan inte beskydda dig mot alla. Vi måste dela på oss så säg till att ta dig härifrån. Jag kommer finna dig senare." Hon gav valpen en lätt knuff med pannan mot pannan. Det var inte bara ett tecken på tillgivenhet utan även delning av krafter för nu började osynligheten lägga sig över Novali. "Ta dig härifrån nu. Spring". Hon höjde huvudet. Novali skulle få ca 15-20 minuter av osynlighet som skulle hålla henne gömd. Storleken var nu valpens fiende då den påverkade tiden väldigt mycket. Men en liten chans till räddning hade hon i alla fall.

Hon kunde inte tro sina öron när Zey-So frågade vad hon gjort henne. Hon var så mycket äldre än hon själv, antagligen därför hon var blind. Elphaba hade inte glömt bort törnen hon fått när den fläckige försökte lära henne simma.

Du borde kanske ge upp.

Orden hade inte lämnat hennes sinne.
"Du lämnade flocken. Det är skäl nog." morrade hon.
Fabala såg mot vrenvalpen. Zey-So sade åt henne att fly. Hon tyckte dock att den jämngamla såg vinglig ut. Det var något som inte helt stämde med hennes blick heller. Det såg.. simmig ut. Sedan försvann hon. Zey-Sos osynlighetskraft. Med avsmalnad blick såg hon återigen på den äldre tiken.

Du borde kanske ge upp.

Hon hade fortfarande inte lärt sig simma.

Ni skulle nog också handlat som jag.

Aisu gjorde sitt bästa för att dämpa vreden som kokade upp inombords. Hur vågade hon insinuera på det sättet? Att hon hade mage att sträcka sig efter Aisus egna moderskänslor. Hur i hela friden...
Hon var tvungen att avbryta sina egna tankar och komma till sans med sig själv en aning. För sin dotters skull borde hon nog lugna ner sig, för hon kunde inte låta bli att lägga märke till hur Elphaba påverkades. Nog för att den lilla brukade vara nästintill dumdristigt kaxig så var det här något nytt i Aisus ögon. 
"Jag skulle aldrig, aldrig, sätta min tass nära ett revir som jag inte känner mig säker på! Aldrig!", det var bestämda, hårda ut som kom ut. "För ni kan inte komma och säga att ni lämnade flocken med tron om att ni kan valsa in här som ni behagar", någonstans inom henne bubblade ett skratt upp, men hon höll det borta för stunden. Tänderna gömdes bakom läpparna igen. Hon sträckte på sig, höjde huvudet och stirrade på Zey-So. "Vad mig anbelangar så kan ni vända er om och ta vägen över Azhekaslätten istället, er hälsa och välbefinnande rör inte mig i ryggen", sade hon kyligt. "För här har ni ingenting att hämta i alla fall", med de orden sagda tog hon två steg mot honan och rullade åter igen upp överläppen och visade de två raderna av tänder som gömde sig där bakom.
Inom sig var hon glad, tacksam, för att Zey-So skickade iväg valpen. Det var en valp, ung och oförstörd, och så borde det också förbli så länge det bara gick. Hon kunde sympatisera med honans vilja att hålla valpen säker, men hennes val att göra det på kunde Aisu inte förstå. Nej, det gick henne helt förbi.

Erakan såg så kluven ut som hans isande grå ögon kunde tillåta. 
"Jag vet. Men du var död när du lämnade mig." sade han.
Han stod still, väntade. 
Han såg Zey-so agera, hörde henne tala till valpen, hörde henne be tiken springa.
Han hörde fortfarande hennes andetag.
Erakan sneglade på Aisu kort, för att få besked om vad han skulle göra. Han kunde följa efter valpen och fånga in den, eller så kunde han stanna här och vara en back-up vad nä Zey-So valde att göra med sig själv.


((derpkort, men det behövs inte så mycket mer från erakans sidan nu känner jag x'D ))

Zey-So mindes inte hur hon ibland hade retat lilla på den tiden Elphaba, för henne var det något oskyldigt, inget viktigt att haka upp sig på och sedan försöka hämnas för. Skulle Elphaba ha påmint henne nu skulle hon häpnas över hur småaktig tikvalpen var. Men det är just kanske sådana handlingar och ord som tyst och omedvetet skaffar oss fiender.

"Jag vet. Men du var död när du lämnade mig."
Hon såg på honom utan att säga något. Nu fick han det sagt. Hon kunde inte förstå varför han satte ett stort kryss över hennes namn när hon lämnade flocken. Betydde hon så mycket för honom eller försöker han bara hitta en ursäkt för sitt bedrägeri.
"Du vill se mig död"
sa hon till sist och såg på Aisu. Tiken hade sin poäng i det hela. Vad hade hon trott? Möjligen att flockmedlemmarna skulle känna viss sympati för henne. Trots allt har hon varit en del av deras liv.
"Ni har helt rätt, Aisu. Jag har försökt förklara för era soldater här att jag och min dotter tänker bara passera. Om ni så vill så vänder vi tillbaka."
Med dessa ord tog hon några steg bakåt och gjorde en gest att hon ska vända sig om. Kanske är detta så lätt? De bara jagar bort henne?

Hon sneglade på Erakan. Vad han än ville göra skulle hon inte hindra honom. Zey var inte en del i flocken längre, ville han ha ihjäl henne så fine, då var han välkommen att göra det, så länge Elphaba inte behövde se det. Själv kände sig Aisu lite kluven. En del av henne ville bara kasta sig över honan, slita henne i stycken. Känna tikens blod i munnen, smaka på både kött och päls.
Men när hon var förnuftig, sansad och när hon såg på Elphaba så fick hon andra tankar. Nej, idag var inte en dag då Zey-So skulle falla för hennes tänder.
"Vänd er om, spring ifatt er valp och ta er sedan så långt ifrån mig, min flock och min familj som det är möjligt", hennes röst var lugn, men musklerna skälvde under hennes skinn.
('Ring-a-round the rosie')
Någon rev och klöste på insidan. Någon som för första gången på länge faktiskt slogs för att ta över. Aisu hade nästan glömt hur det kändes när Envidia försökte ta kontrollen över hennes kropp. Hon hade varit så... lugn den senaste tiden.
Det gjorde ont, både psykiskt och fysiskt.
('A pocket full of posies')
Envidias röst ekade i huvudet. Hon sjöng och skrattade om vartannat. Nej nej nej, det fick inte hända, inte nu. Inte framför Erakan, och definitivt inte framför hennes lilla dotter. Nej. Hon visste att de direkt skulle märka om det skedde. Med Envidia kom inte bara ett hysteriskt förakt mot allt och alla, utan även de klara, giftigt gröna ögonen.
('Ashes! Ashes!')
"Ge er iväg", det var en viskning. Hennes blodröda blick förändrades. En ny slags galenskap kunde skymtas i dem. En hånfullhet, ett förakt.
('We all...')
"Om ni kommer nära mig eller min familj igen på samma dumdristiga sätt kommer jag ej låta er slippa undan lika lätt. Och det är ett löfte"
('...fall...')
Hon högg i luften mot Zey-So för att konstatera att hon menade allvar.
('...down.')
Ögonen förblev röda.

Något förändrades i Aisu. Något Zey-So  aldrig har hunnit se och förstå under tiden hon varit i Draugai. Det var som om något ont vaknade till liv inom tiken framför henne.
"Vänd er om, spring ifatt er valp och ta er sedan så långt ifrån mig, min flock och min familj som det är möjligt".
Zey-So kände hur hennes kropp kallnade. Detta var inte sant.
'Var inte rädd'
Plötslig lugn spred sig i Zey-So's kropp och om hon förut var handlingsförlamad av skräck och intuitiv förståelse på vad som höll på att ske så blev hon nu lugn och sansad. Plötslig känsla av kontroll spred sig i kroppen.
"Ge er iväg. Om ni kommer nära mig eller min familj igen på samma dumdristiga sätt kommer jag ej låta er slippa undan lika lätt. Och det är ett löfte"
'Jag är vid din sida'
Guardeiron kom till henne endast vid stort behov. Han fanns där för henne och lugnade henne vid möten med ren ondska. Denna ondska fanns nu inom Aisu och när tiken högg efter henne backade hon inte undan utan stod kvar med lugn och medlidande i blicken.
'Du kan inte hjälpa henne'
Zey-So sneglade mot Erakan. Såg han? Märkte han vad som hände? Hon såg mot Aisu igen och nickade långsamt åt hennes ord.
'Du kan inte gå.'

Hon förstod inte helt vad det var som hände. Någonting hos hennes mor, hennes snälla och kärleksfulla mor, hade förändrats. Kroppsspråket var inte längre hennes eget. Inte heller hennes blick. Elphaba hade endast sett den för ett kort ögonblick, men det hade räckt. Någonting var fel.

Omedvetet tryckte hon sig närmare Erakan. Omedvetet sökte hon skydd hos honom.
"Mamma?" frågade hon försiktigt den svarta tiken.
Zey-So hade hon glömt bort. Hon var inte längre viktig. Däremot var hennes mor det. Hon var en av de viktigaste i världen.

Erakan lyssnade spänt, men tungan låg i lås så att inget kunde sägas.
Han visste inte vad han skulle göra. 
Vad han skulle beskydda.
Vem denna tik framför honom var. 
Det var inte Zey-So; den tiken var död.

Erakan kastade en blick mot Elphaba, han ville hålla koll på henne om att ifall något hände. Speciellt när Aisu lät så.. ovanligt aggressiv. Men han kunde inte fokusera på något annat än Elphabas värme, och den fläckiga kargen.
Valpen som försvunnit, Novali, var borta - men än kunde han höra hennes steg och hennes andetag om han gavs tillfälle att försöka spåra henne. Dock, att skada en valp var inget han gjorde om inte under tvång, så alla ljud kopplade till den lilla var för tillfället blockerade.
"Aldrig" sade han; den kalla rösten underligt mjukt på ett sätt som inte var sliskigt eller sarkastiskt. I kärnan fanns något annat. Han skulle aldrig vilja se henne död. "Men det ändrar inget. Du är död." för mig. 
Han vände bort huvudet, slöt ögonen. Hela kroppen tycktes sjunka ihop efter det, fastän han förblev stående på alla fyra.

Vreden byggdes upp inom henne, och hon var inte riktigt säker på vems vrede det var; hennes egen eller Envidias. Varför hade inte tiken försvunnit än? Varför envisades hon med att vara kvar?
"Det verkar som att ni har fått jord i era öron...?" hon spände ögonen i Zey-So. Men mer än så sa hon inte, istället vände hon sig till Erakan.
"Erakan, ni är fri att fatta ett eget beslut gällande henne och valpen. Jag tror nog att vi har tid att uppfostra en valp, eller vad säger ni?" hon flinade. Hon hade inte velat göra detta, men om Zey inte försvann ur hennes åsyn hade hon inget problem med att låta tiken betala för sina misstag. Och med ens gick det inte att hålla tillbaka ilskan.
"Ni skulle försvunnit när ni hade chansen", Aisu tog sats med bakbenen och for fram emot tiken med ett högt morrande. Hon hade inte för avsikt att träffa tiken, menade inte att borra in sina tänder i hennes kött - men hon var beredd på vad som än skulle hända. Hon ville bara att tiken skulle försvinna. Nu.

Tålamodet räckte för henne tillräckligt för att inte hoppa undan när Aisu gick till attack. Och var det ens hon? Guardeiron kände av närvaron av en ond sinne i tiken och just därför tillät han inte Zey-So att lämna platsen. Precis när Aisu's tänder höll på att sikta in sig i karginnans strupe så omslöts osynlighet om henne och hon flyttade sig undan i rätt tid. Käkarna missade sitt mål och karginnan själv måttade ett hugg mot Aisu's öron. Skräck kände hon inte, Guardeirons skydd gav henne självförtroende.

[Zey-So blir osynlig och flyttar sig undan Aisu's attack samtidigt som hon försöker gripa tag i hennes öron]

Hon stod tyst och lyssnade till vad de vuxna sade. De gula ögonen studerade Erakan. Han såg ledsen ut igen. Försiktigt gömde hon nosen i hans hals. Han behövde inte vara ledsen över förrädaren längre. Han hade henne. Hon skulle vända hans mungipor på rätt håll igen.

När hennes mor fortsatte tala vred Elphaba på huvudet och såg mot henne. Hon var inte riktigt säker på vad hon menade, med att de hade tid att uppfostra en valp. Om det handlade om att springa ikapp vrenvalpen och göra henne till en i familjen eller om hon kallade Zey-So för valp. Det spelade inte henne någon roll men hon hoppades på att de skulle hämta vrenen. Hon hade sett ut att vara nästan jämngammal, och det hade varit kul att ha någon annan jämngammal att leka med utöver Leviathan.

Då Zey-So försvann ur hennes synfält började Elphaba vrida på sina öron och nosa i luften efter henne. Bara för att hon blev osynlig försvann hon inte helt, så mycket hade hon lärt sig. Doften låg fortfarande i området, i närheten av hennes mor. Valpen resta ragg, blottade sina tänder och intog en dominant ställning. Om hon rörde ett hår på hennes mors huvud skulle hon ångra sig. Det skulle hon se till!

[Flablabla tror hon är tuff.]

[Känner mig fett seg på att svara <\3 ]


Erakan hade fotfarande den frännande valpens steg i öronen.  De blev allt mer avlägsna, men hon rörde sig inte snabbare än vad Erakan skulle kunna sprinta ikapp på de mimuter hon varit borta.
Han hörde Aisu, förstod henne, men innan han helt hunnit reagera och reflektera hade konflikten utvecklats till något han inte kunde lämna. 
Han såg både Aisu anfalla, Zey-So bli osynlig och Elphaba bli aggressiv framför honom. Erakan tog ett steg framåt, ställde sig snett framför valpen, och gjorde en snabb ansatts att buffa bort henne, få henne att backa. Han ville inte ha henne så nära ett slagsmål. 
Erakan blottade tänderna, och hans bröst kändes snävt trots att han dagligen tränade. Kroppen spändes, och sedan kastade han sig mot den precisa punkten han kunde höra ett bakant hjärta slå. Han kanske inte kunde se tiken, men han kände till hennes svaghet; tappade hon koncentrationen tappade hon osynligheten*.
Han siktade så att han först var riktad rakt, men i sista steget vred han sig så att han skulle komma skuldra först; och eftersom han var kortare skulle det, om han gissat rätt, göra att han skulle träffa den läge sidan av hennes framkropp. 
Allt hade gått på ett ögonblick.



[Erakan försöker få flablabla att lämna platsen, sedan försöker gan tackla zey-so från sidan, och kan sikta (ish) trots att hon är osynlig pga sin magiska hörsel. 
*det var så sist de träffades.. typ xD att erakan tror att alla utvecklas i samma takt som honom är hans eget bekymmer xD

[på grund av att Zey-So har vissa tider att passa med bl a valpar och inplanerade möten så skulle jag vilja sätta en deadline på denna rollspel. den 18/5 dvs nästa söndag tycker jag är bra. några önskemål?]

[Jag approvar deadline, men vill ha minst två veckor,  gärna tre ^^ rollspel går långsamt, och även om jag ofta är inloggad så är det sällan jag kan vara aktiv med själva rollandet c: ]

Aisus käftar slöt sig kring... absolut ingenting.
Hon snurrade runt, klippte med öronen. Tungan svepte över läpparna, som i sin tur formade ett skevt och ilsket grin.
Sedan skrattade hon. Ett högt och gällt skratt som skar genom luften, som skar i hennes egna öron. Hon ryckte till. Var det verkligen hennes eget skratt?!
Innan hon hade hunnit reagera hade en mun slutits kring hennes ena öra. Hon ryckte till, kastade sig bakåt, endast för att känna hur halva örat slets bort. 
(Jag kan ta henne. Släpp ut mig)
Ett öronbedövande vrål slapp ur henne. Hon hukade sig. Vädrade, lyssnade. Hörde tassar mot gräset där ingen befann sig, men hon kunde inte lokalisera exakt var.
Hon rätade upp sin hållning. Det var inte värt det, inte nu. Hon skulle få se Zey's huvud separerat från kroppen, men inte idag, inte nu. Draugai skulle snart ge sig av mot andra platser, och hon behövde all sin kraft för det. För sina barn. För sin bror och flocksyskon.
"Jag vill att ni försvinner härifrån. Jag ska inte behöva säga det en gång till, försvinn. Leta upp er valp och försvinn ur min närhet. Jag kommer finna er, förr eller senare kommer jag till er för att avsluta det här. Men inte idag. Så försvinn, njut av ert liv så länge, men tro inte att ni eller er dotter går säkra", det var med lugn och talade, och rösten hennes var iskall. Det fanns ingen sorg, ingen ånger, ingen ilska. Bara kyla, en mörk avgrund utan botten i hennes röst.
"Ni må vara osynlig, men jag kan fortfarande känna er doft. Ni kan inte gömma er för mig, kom ihåg det. Jag vet om ni stannar kvar här eller inte", hon vände sig om och gick tillbaka mot sin dotter. Det här var inte över, inte på långa vägar. Hon skulle hitta henne.

[Jag har inget problem med deadline, egentligen. Men jag skulle bara vilja flika in att ibland går det långsammare i ett roll. Detta rollet har dock inte gått speciellt långsamt. Och hur mycket här är det som kan sinka Zey-So i sina andra planer? Behövs hon senare - låt henne inte dö. Vill du inte ha henne skadad i och med senare planer - låt henne inte bli så skadad, eller skicka ett PM om det så anpassar jag mig till det, det är absolut inga problem. Men att flera gånger bli påmind om att svara i ett roll som faktiskt är aktivt resulterar bara i att jag sätter mig på tvären lite och inte ids svara, tyvärr.
Det går att rolla andra, större händelser även om man har ett tidigare roll igång. Jag har detta igång samtidigt som Draugai slåss mot TBB. Men jag vet det, och därför så skulle jag inte låta Aisu bli alldeles för skadad i detta rollet, eller att hon skulle försvinna någonstans eller liknande. Man får anpassa lite. Det är ju trots allt du som rollspelar Zey, och du bestämmer ju helt själv vad som skall hända henne i varje roll :)]

Ett kort, missnöjt läte slapp ur henne då Erakan gav henne en lätt knuff. Hon ville vara med, hon ville slåss tillsammans med dem! Men hon backade trots det ett halvt steg. Hon ville inte vara allt för långt borta. Hon ville vara till nytta! Då modern lät ut ett gällt skratt, om inte på något vis var hennes eget, satte hon sig överraskat ner. Vad var det som hände med hennes mor? Det här var inte hon. I hennes ansikte gick det nu bara att utläsa förvåning. Ett vrål lämnade den svarte och Elphaba lade sig ner med öronen strukna bakåt. Vad var det som hände?! Den oroliga blicken var som fastklistrad på Aisu. Något var fel. Väldigt fel. Det var inte hennes mamma. Det kunde inte vara hennes mamma.

Orden som lämnade Aisus mun rörde henne inte speciellt mycket, det gjorde hur de sades däremot. De var iskalla, långt ifrån den mjuka stämma hon brukade ha. Det fick valpen att rysa till.
Svansen började tveksamt vifta när hennes mor vände sig om och gick mot henne. Oron i ögonen fanns fortfarande kvar.
"Mamma?" frågade hon tyst.
Hon kunde inte avgöra om det det hennes mor som kom gåendes eller om det var någon annan. Blicken lades för ett kort ögonblick på Erakan innan den återigen sökte sig till Aisu. Händelsen snurrade runt i hennes huvud och frågor började bubblade upp inom henne.


[Jag har inte heller nåt emot deadline (röstar på åtminstone 2 veckor), men jag håller trots det med Mal. Plus att du haft chansen att plocka ur Zey-So ur rollet x antal gånger redan om det nu varit så bråttom att få henne härifrån :/]

Tankar på Novali eller någon annan dotterns säkerhet besökte inte Zey-So nu. Hon var helt fokuserad på slagsmålet som skedde nu. Ett gällt, demoniskt skratt lämnade varginnan och Zey-So övertygades om att honan var besatt. Turligt nog fick hon ett bra grepp om Aisu's öra. Det viktigaste var nu att hålla fast henne och ge de andra chans att fly. Hon höll ett hårt grepp om Aisu's ena öra när Erakans knuff träffade hennes ena sida, inte hårt men tillräckligt för att rubba balansen och skifta koncentrationen som gav Aisu chansen att rycka åt sidan och slita sig loss på bekostnad av sitt öra. Inget allvarligt, vilken helare som helst skulle kunna fixa det men hade Draugai ens helare? Utan att tänka sig för så riktade hon ett slag med framtassarna mot Erakans ansikte, klorna var blottade och riktade mot hannens ögon. Det var inte hon, Guardeiron som kontrollerade händelsen.
'Idiot! Få valpen i säkerhet!' väste hon och slängde sedan undan kroppen åt sidan för att ge sig själv plats nog för manöver. Aisu var nu flera meter ifrån henne. Tiken lyssnade och karginnan stelnade instinktivt till som hon hade lärt sig. Aisu kunde inte höra henne lika klart som Erakan, och Erakan var inte stark nog att kunna ta Zey-So på egen hand.

"Jag vill att ni försvinner härifrån. Jag ska inte behöva säga det en gång till, försvinn. Leta upp er valp och försvinn ur min närhet. Jag kommer finna er, förr eller senare kommer jag till er för att avsluta det här. Men inte idag. Så försvinn, njut av ert liv så länge, men tro inte att ni eller er dotter går säkra. Ni må vara osynlig, men jag kan fortfarande känna er doft. Ni kan inte gömma er för mig, kom ihåg det. Jag vet om ni stannar kvar här eller inte"
Guardeiron ryckte till inom henne i protest men Zey-So höll inte med honom. Istället började hon långsamt röra sig i kaotisk riktning för att inte låta de lokalisera henne via hennes röst.
"Jag skulle nog vilja be er att lämna platsen först. Jag vill vila efter våran lilla dispyt och denna plats känner jag väl. Jag lovar att inte följa er eller försöka hitta er förrän ni hinner läka era sår och förbereda er på mitt besök."
Hela tiden rörde hon sig för att inte ge de en chans att slänga sig i flock mot henne, tre mot en var inte bra oavsett hur stark man var. Men hon försökte hålla sig på säker avstånd och ha alla i synfältet.

[ber om ursäkt om ngn blev stressad. Hade tid förut för en långroll men denna börjar bli lite väl och därför vill gärna runda upp den om det går bra, dessutom har ni ju krig på g så den ska nog gå före, Zey måste också vandra vidare]

[Jag har ingen brotska att avsluta rollet :') har zey-so brottom så har hon haft många chanser att ge sig av, och Zey får nog skyndar sig innan de ändrar sig xD ]

Erakan kände sin kropp kollidera med Zey-sos, och instinktivt försökte han sedan dra sig undan när han åter fann både fotfäste och balans. Det var knappt hennes sylvassa klor missade hans öga, itan  borrade in sig i den ljusa pälsen umder och drogs ut mot nosens håll i parallella smala linjer. Som vilket huvudsår som hellst började blid välla fram i ovanligt stora mängder för de relativt små såren, men Erakan var obrydd. Adrenalin dämpade den stickande smärtan och han visste att trots det kunde blöda mycket så var det bara ytliga skråmor. 
Han höll koll på tikens hjärtslag, men hennes rörelser gjorde dem suddiga. Han kunde lokalisera henne vagt, och han kunde se i gräset vart hennes steg landade de gånger han var snabb nog. 
Erakan hade backat, men gan hörde hennes ord. Svart pulserade framför ögonen, men han tvingade undan det som nästan förblindade honom. 
"Du får ingen mer varning, förrädare. Försvinn
" sade han i ett adrenalinberikat mod. Det var sällan han höjde rösten och röt till ordentligt, men denna gång tycktes hans röst eka onaturligt mellan skigens dämpande träd. 
Han sneglade bort mot Aisu och Elphaba, men behöll uppmärksamt öronen på Zey-so. I bakhuvudet kunde han fortfarande höra den lilla valpen också,  långt långt borta.

Aisu stirrade rakt ut i luften. Chockad, inte det minsta road. Var det ett skämt? Eller menade tiken verkligen allvar? Trodde hon att hon på fullaste allvar kunde komma här och be henne att lämna platsen? Att hon kunde be flockens beta att lämna platsen? Hon var ute på farligt vatten nu, den här spräckliga tiken. Hon behövde minst sagt komma ner på jorden igen, för där hon befann sig nu fanns ingen verklighetsförankring över överhuvudtaget.
(Släpp ut mig)
"Ni måste skämta med mig? Slog ni i huvudet och tappade den allra sista delen av er hjärna? Vila kan ni göra när ni försvunnit är ifrån. Vad får er att tro att ni kan komma här och be mig lämna platsen? Tyckte ni själv att det var rätt ord att yttra?"
Hon såg sig omkring. Svansen piskade bakom henne och raggen var rest. Tänderna höll hon dock innanför läpparna för stunden. Hon kände blodets värme på huvudet, kände hur det rann ner längs hennes hals samt ner över ansiktet. Hon slickade sig om läpparna. En stark metallsmak fyllde munnen.
(Nej. Jag litar ej på er.)
(Ert val, hjärtat, men ni vet att jag kan vara till hjälp.)
Tungan flög ut ur munnen och svepte över nos och läppar. Mer blod. Ansiktet sprack sedan upp i ett skevt flin. Hon lade huvudet på sned och ögonen vandrade runt i luften.
"Säg mig, har er tunga alltid varit så här kluven?", munnen öppnades och hennes tunga trillade ut. Ett kort, gällt skratt lämnade henne sedan.
 "Förväntar ni er att jag skall tro på era ord? Du talar med en förrädares tunga, ge mig inga tomma löften, orm", hon gjorde något så pass förvånande som att sätta sig ner. Långsamt, vaksamt, men ändock satte hon sig ner. Öronen klippte på huvudet, spetsades åt olika håll hela tiden.
(Jag vill leka med katten. Får jag leka med katten?)
(Kanske...)
Hon hade egentligen flera alternativ. Hon hade Erakan här, och han skulle säkert inte säga nej till att på riktigt få vara med att ta sig an Zey. Hon kunde ta sig an tiken själv. Hon kunde be om hjälp innifrån,
(Leka?)
eller be om hjälp utifrån. Allt som krävdes var en röst som ljöd. Hennes, Erakans eller Elphabas, och resten av flocken skulle vara här. Iwaku skulle inte vara sen till platsen, och hon visste att Alexia höll spaning på reviret uppe från luften, någonstans.


[Zey: Det är inga problem så, ville bara säga vad jag tyckte och tänkte där :3 ]

Hon hörde Zey-Sos ord. Den gula blicken lämnade modern och såg istället förvånande och dumförklarande på den fläckiga tiken. Vad hade hon sagt? Försökte hon få iväg dem? Det var deras plats. Hon hade inte här att göra. Var det någon som skulle gå var det hon. Elphaba reste återigen ragg och intog en aggressiv, dominant ställning.

Hon stod tyst medan Erakan talade, medan hennes mor gjorde det. Hennes mor... Hon hade inte fått något svar då hon kallat på henne. Försiktigt smög hon sig fram till hennes sida och strök sitt huvud mot henne. Hon såg upp mot modern. Hennes blick var kall och bestämd. En dag skulle hon bli som hon. Och sin far. De två var de häftigaste vargarna hon visste. Valpens gula såg mot Zey-So då modern tystnat.
"Du hörde, kräla tillbaka till ditt hål." sade hon med ett försök att låta lika kall som hennes mors ögon var hårda.
Hon var inte säker på om hon lyckades med det. Om inte, skulle hon lära sig till de möttes igen. Nästa gång skulle hon vara med och slåss.

Zey-So rörde sig strategiskt bort från den mjuka mossan och gräset för att hålla tassarna på sten och jord istället. Något som inte gav ut så mycket spår och märken i jorden. Erakan's och Elphaba's repliker lyssnade hon inte till, de kunde skrika vad de ville, det var bara Aisu's ord som hade någon form av vikt. Zey-So var osynlig men trots det insåg hon hur mycket styrka Draugai kunde erbjuda. Skulle de bestämma sig att hålla jakt efter henne så kunde man vara säker på att de skulle finna henne, även om hon började leka kurragömma på högsta nivå. Hon lät osynligheten släppa och visa hennes mönstrerade gestalt för de tre, väldigt fientliga vargar.

"Ni är inte så diplomatisk, Aisu. Jag föreslår att ni tränar på det. Tiden ändras och det är inte alltid styrka och kroppsmassa överväger makt och inflytande. För att visa min respekt för flocken Draugai så går jag med på att lämna områden av era intressen. Jag uppmanar er att inte försöka följa efter eller på något sätt hindra min väg. Som ni kanske vet, jag kommer känna er närvaro. Vem vet, vi kanske kommer ha nytta av varandra i framtiden"

Hennes gula ögon såg intensivt på honan. Guardeiron inom henne brann av ilska för sin skyddsling och även den för tillfället okända demonen han såg.

Hennes blick blev med ens mörk. Det var inte demonen som trängde igenom, nej detta var helt och hållet Aisu själv. Blicken fästes på tiken samtidigt som hon plötsligt kunde känna en kropp intill sin. Elphaba. Ett lugn sköljde över henne, trots att hon kände hur någon skruvade på sig inom henne, argsint över att inte fått komma ut. Det gjorde nästan ont på insidan, som om demon rev henne med faktiska klor.
(Låt mig...)
(Okej. Vill du leka dra katten i svansen?)
(Ja! Ja! Ja!)
Öronen ryckte våldsamt till på huvudet en kort sekund. Sedan blev de åter stilla, liggandes mot hennes nacke. Hon satt fortfarande ner, med ett iskallt lugn som inte funnits där tidigare. Blicken var mörk, det där avgrundsdjupa var åter tillbaka i hennes röda ögon. Tungan svepte lätt över läpparna, upp mot mungipan, och sedan över läpparna åter en gång innan den försvann bakom tänderna igen.
"Oja, gumman, vi kommer nog ha stor användning för er en vacker dag", hon reste på sig, svepte långsamt med svansen bakom sig och började med sakta steg gå närmre Zey-So. Både blick och röst var nu silkeslen. "Säg mig, var kan jag finna er när jag behöver er", hon stannade med ens upp och betraktade bara tiken hon hade framför sig. Det var något annorlunda. Något som...
(Hon har en ängel, en ängel?! Visste du om det här, Aisu?)
(Nej, jag svär att jag hade ingen aning!)
Som om. Envidia trodde inte ett ord på vad hennes kärl sade.