[Rekommenderas att rollspelet Kärt återseende (https://numoori.swedishforum.net/t2952-kart-aterseende-fiero-sarabi-iwaku#30426) läses innan detta. Det utspelar sig direkt efter samlingsrollet "kom alla mina små kycklingar" ;)]

Hon låg stilla med huvudet i sanden. Då och då lyckades lätta andetag lämna henne, men hon kände hur det blev svårare och svårare. Hur hon blev tröttare och tröttare. Smärtan slutade aldrig att skära igenom henne, minsta lilla rörelse och den blev outhärdlig. Hon hade redan försökt ta sig upp, försökt släpa sig längre in på reviret - men utan framgång. Runt henne fanns märken i sanden efter att hon försökt kravla sig framåt, utan att komma någon annan vart än djupare ner i sin sandbädd. Hon suckade tyst, grimaserade sedan av smärtan. De kristallgröna ögonen såg upp emot himlen, den stekande eftermiddagssolen, aldrig hade hon avskytt värmen så mycket som nu. Hon behövde vatten. En skugga föll över henne, det var den där envisa gamen som snurrade över henne. Tålmodigt väntade den medan hennes liv rann ur henne, väntade tills det bedömes säkert nog att landa och påbörja festen. Hon hatade den, men orkade inte ens morra. Långsamt slöts ögonen, hon intalade sig själv att det var för att skydda dem från sanden som börjat blåsa upp runtom henne. Som fastnade i blodet som rann från hennes mun och i den allt torrare nosen.
Hon var slut. Dömd. Ville inte erkänna att hon var rädd. Ville inte sluta såhär, ensam och lämnad, utan att ens minnas vem som var ansvarig för hennes död. Innan medvetandet gled bort helt försökte hon åter igen hitta sina krafter. Hade redan ropat både på sin mor, Tramptass och Vitani i sinnet, men hade svårt att avgöra om hon nått dem, vart hon varit då hon ropat och hur långt tid det gått sedan dess. Någonstans i bakhuvudet gnagde frågan om varför Tramptass kallat henne, för det mindes hon, det var mer en känsla än minnesbilder, ett djupt intryck.
Hon drog snabbt in ett hackigt andetag då hon insåg att hon slutat andas. Ångrade sig direkt då hugget i bröstkorgen ledde till den mest smärtsamma hostattack hon någonsin genomlevt. Huvudet sjönk ner på sida i sanden och kroppen slappnade av. Hon orkade inte mer.

[Sarabi har ett flertal brutna revben och en punkterad lunga, hon kommer inte dö omedlembart av skadorna då de ofta leder till en mycket långsam och plågsam död, men hon har heller ingen ork till att göra något alls och tycks ha tappat sina krafter. Öppet för alla Devilsare som vill <3]

Han låg länge kvar i sanden långt efter att den sista flockmedlemmen avlägsnat sig från platsen. Tystnaden lugnade hans nerver. Han var nervös inför vad flocken stod inför. Han var djupt insjunken i sina egna tankar, det var bara av ren tur han uppfattade Sarabis röst i sitt sinne, svag och dov, som om hon befann sig långt bort. Men det var något som inte stämde. Den bruna hanen reste sig rastlöst upp och spejade ut över sanddynerna och den nedgående solen. 

Sarabi hade inte dykt upp på flockmötet. Det var inget Tramptass egentligen oroade sig över. Det hörde inte till det ovanliga att vissa medlemmar inte kunde komma på möten och sammankomster. Ofta hade de ursäkter som uppdrag långt långt bort, eller liknande. Men Tramptass eller någon annan högt uppsatt i flocken brukade vanligtvis vara informerade om varför medlemmen inte kunde närvara. Av Sarabi hade han inte hört ett ord och magkänslan kändes inte bra. Hon brukade aldrig frivilligt missa möten. Han var övertygad om att det hade hänt henne något. Snabbt satte han av över sandhavet. 

Hans farhågor besannades då han kom tillräckligt nära att han tydligt kunde känna hennes försvagade sinne, hon var rädd och förvirrad. "Sarabi!" Hans röst, lugn och stadig, men inombords gick han sönder. Han kunde känna hur hon sakta försvann ifrån honom. 

När han fick syn på henne låg hon krossad i en pöl av blod i den vita sanden. 

"Nevada! Kyoko! Hjälp!" Det var ett desperat rop på hjälp. I det läget kallade han sin försvunna ledare utan att ens tänka på att han inte skulle komma. Tramptass kunde inte hela Sarabi. Han hade inga sådana kunskaper. Han föll ihop bredvid den bruna honan och stirrade hjälplöst på henne. "Nej, nej, nej, nej!" Han nosade på hennes öppna sår, lyssnade på hennes rosslande andetag och kunde konstatera att skadorna kom från en varg, eller möjligen en liten björn. Hon var döende och han var oförmögen att rädda henne. 

"Våga inte lämna mig nu, Sarabi!" Morrade han desperat och knuffade mjukt på henne i ett försök att få henne tillbaka till medvetandet.

[Malvado släntrar in...]

Flockens medlemmar hade precis skingrats från mötet. Malvado lät sina ben bära fram kroppen över marken med galopperande steg. Han tänkte göra ett försök att få tag på sin son innan de begav sig av, men huruvida det var en uppgift som skulle lyckas var oklart - han hade föga vetskap om vad den unga hanen befann sig.
Han hade inte hunnit långt förrän ett ljud nådde hans öron. Ett rop på hjälp från Tass. Det första namnet hanen ropade ut fick något att slå knut inom Mal. Han tvärnitade. Sanden yrde omkring honom när han vände riktning och sprang tillbaka. Följde ropets utgångspunkt. 
Så fick han syn på hanen.
"Tass!"
Sedan tvärstannade han. Hela hans kropp skälvde till och blicken blev tom. Mörk och ihålig. Han kunde varken tänka eller prata, än mindre röra sig.
För första gången i sitt liv förstod han innebörden av att vara förstelnad av skräck.
Sedan var det som om allting lossnade. Som repet som kvävt honom föll, som om kättingen som fått honom orörlig rasslande föll till marken.
Men ännu var tungan svald, han förmådde inte tala. Fanns ingenting att säga.
Det var på skakiga ben han gick fram till Sarabi och Tramptass. Tass puttade desperat på kroppen för att väcka henne.
Malvado själv sjönk ner i sanden vid den lilla kroppen. Det var först nu ögonen vattnades och det strax föll tårar som letade sig ner i pälsen längs kinderna.
Han såg upp på Tramptass, men sa inget. Talförmågan var ännu borta.
Han kände sig helt tom inombords. Hon fick bara inte försvinna...

Hon kände ingen i närheten, men visste inte om det var för att hon förlorat sin kraft eller om hon helt enkelt var helt ensam. Det enda hon kunde höra var blodet rom rusade i öronen. Det lät som ett hav som stormade.  Halvt medvetslös låg hon där och drömde sig bort till stranden. Den där dagen då hon fångat en fiskmås till Nevada. Första gången som han sett på henne med något annat i blicken än irritation över hennes existens. Hon ville dit. Så, långsamt, började havet lugna sig. Stormen drog förbi och vattnet började strömma i en allt ojämnare takt. Hjärtslagen blev ansträngda. Hon kände sig snurrig, värmen pressade ner henne mot sanden. Tankarna hade slutat vara sammanhängande. Så plötsligt dundrade något fram mot henne, det hamrade hårt i hennes huvud jämfört med de ojämna vågorna av blod. Gamen ropade hennes namn, ropade efter hennes ledare och mor. En skugga föll över henne, och plötsligt var rösten så nära och så bekant. Tramptass. Han var här!
Efter en långt inre kamp lyckades hon öppna ögonen. Det tog ett tag för blicken att fokusera på det bekanta anletet. Yrseln var påtagande. Hon hade inte insett att det inte bara var i munnen som hon blödde, något hade knäckt upp hennes ena sida så att benen syntes. Hon hade förlorat mycket blod. Tass såg rädd ut. Hon drog efter andan med ett väsande ljud, det sved i stupen och hon hostade kvävt. Försökte hosta ut luft som från början inte funnits i lungorna.
"Hur skulle jag kunna lämna dig... Tafs."
Fick hon fram genom slutna läppar. Trodde hon iallafall, visste inte om det lär som mer än ett kvävt gurgel för andras öron. Hon ville le men kunde inte styra musklerna i ansiktet. Blicken var fortfarande fjärran, som om Sarabi inte riktigt fanns där bakom. Hjärtslagens havsbrus var trådtunt nu. Störde hennes nästan inte alls. Det snurrade i huvudet men det där leendet lyckades ändå leta sig fram i hennes ena mungipa då hon kände Mal vid sin sida. Lättad andades hon ut igen, de hade hittat henne, allt skulle bli bra nu, hon var där hon hörde hemma.
Andetaget följdes av ett våldsamt hostanfall och hon gnydde hjälplöst till av smärtan.

Det är många tankar som rör sig i tigerns huvud när han sveper fram över sanddynerna. Han funderar. Försöker komma fram till en lösning. Eller i alla fall ett halvt svar. På vad han ska göra. Vad ska hända? Han är så instängd i sina egna tankar att han inte märkt vart vingarna fört honom. Han vet vart han är på väg. Men att skynda dig tänker han inte. Han vet redan vad som ska hända. Öronen ligger mot nacken. Både på grund av alla blandade känslor inom honom och för att vindraget inte ska susa i hörselgångarna.

Ett utrop. Ett namn får honom snart att haja till. Slitas ur sina tankar och vackla till. Tappa kontrollen och störta ner i sanden. Tur att han inte flög på särskilt hög höjd. Men sand i nosen är ingen skön känsla. Han reser sig till sittande. Ruskar sanden ur pälsen och nyser ut det som fastnat i nosen. Han gör en grimas och reser sig upp. Så hör han samma stämma igen. Andra namn den här gången. Öronen spetsas på huvudet. Han blir nyfiken. Kan känna oron i orden. Känner igen stämman. Något har hänt. I trav tar han sig framåt. Känner energierna av flockmedlemmar längre fram. Tramptass, Malvado. Och så en som han inte har bekantat sig något vidare med tidigare.

Han stannar upp på behörigt avstånd. Sänker huvudet. Ser på Tramptass och de andra från under lugg. Något har hänt. Han kan känna bloddoften. Kan känna de svaga energierna från tiken som ligger där i sanden vid de två hanarna. Vad har hänt? Vad borde han själv göra? Kanske bäst att vända om och ägna sig åt det han har framför sig? Men kanske han kan vara till någon hjälp? Hur då? Han är inte till någon nytta någonstans. Han står där som fastfrusen i sanden och bara studerar scenen framför sig. Smittas av oron och sorgen och smärtan i energierna de andra utstrålar.

"Tass!" Malvados röst fick Tass att rycka till, han hade inte märkt att den svarta hanen närmat sig. "Malvado." Mumlade han och såg på sin flockbror, han var stel och såg på Sarabi med en oroväckande, tom blick. Tass kände sig illa till mods. När den lilla honan på marken pötsligt tog ett rosslande andetag och talade med svag, blodsfylld röst ryckte det till i mungipan på Tass. Hon hade iallafall inte förlorat livsgnistan.

"Allt kommer bli bra." Viskade han lågt. Skulle det bli bra? Han hade ingen aning. Maktlöst såg han sig omkring. Inte ett spår av Kyoko, men däremot stod Saturn där och såg förvirrad ut.

"Saturn! Kom hit din dåre!" Hade han inte helande krafter? "Hjälp henne!" Beordrade han och backade ifrån honan för att ge den randige plats.

Överraskat rycker han till då Tramptass lägger märke till honom och beordrar honom att komma dit. Att hjälpa tiken i sanden. Men vad ska han göra? Visst har han lyckats bemästra helande kunskaper. Men han har aldrig förr kommit hamnat i en sådan situation att han helat någon annan. Det är mest sina egna skador han har lyckats hela. Men det är dags att sluta vara självisk. Han är inte ensam längre. Han är en av dem. Tillhör gemenskapen. Han är en Devils. Och han vill göra allt för familjen.
Med snabba steg men sänkt huvud tar han sig snabbt dit. Ser på Tramptass men vet inte riktigt själv om han förväntat sig något mer. Tass har redan sagt vad han ska göra. Och Saturn kan bara försöka. Göra sitt bästa. Han kliver fram till tiken. Sänker huvudet ännu mer. Doften av blod fyller hans nos och hennes svaga energier gör honom verkligen orolig.
Sedan kriget har Saturn samlat på sig mycket energi för att klara av att återhämta sig från de skador han fick. Det långa ärret på hans ena lår kommer förmodligen alltid att få honom att halta till och från. Men något hinder är det inte i hans rörelser. Han vet inte vad den här tiken har varit med om. Han vet inte vem som har åsamkat henne dessa skador. Men det måste har varit någon som önskat livet ur henne. Främmande energier har varit runt henne. Han kan känna det. Se nyanserna av energier från andra vargar.
Öronen stryker sig mot hans nacke. Han drar ett djupt andetag och andas långsamt ut. Han är inte säker på vad han ska göra. Men han måste se efter hur allvarliga tikens skador är. Så han sänker huvudet ytterligare. Så att nosen nästan snuddar vid tikens nackhår. Så sluter han ögonen. Först läser han av hela tikens energi. Kan nästa se hela striden utspelar innanför ögonlocken. Den ena våldsmannen känner han igen. Den andre är främmande. En stund står Saturn där och det tycks för utomstående som att han bara står där och andas ut sin varma andedräkt i tikens nackhår. Men efter en stund drar han häftigt efter andan och backar ett steg. Han har fått sig en ordentlig överblick över tikens skador. Det måste bara blotta viljan som håller henne levande fortfarande.
Han sänker nosen mot tiken igen och tar steget fram igen och håller nosen vid tikens öra. Sedan talar han med låg men ändå tydlig röst.
"Jag måste överföra mycket av min egen energi till er för att jag ska kunna hjälpa er. Jag ska försöka påskynda er kropps egen helningsprocess så att ni kan känna er bättre. Efter det kommer ni behöva vila mycket för att återhämta er ordentligt". Förklarar han. Även om Tass gett honom en order så vill han att tiken ska vara medveten om vad han tänker göra och ge honom tillåtelse att göra det. För hans energier är olika hennes och det kan påfresta hennes nuvarande tillstånd och chocka hennes kropp om hon inte är medveten om vad som händer.

Hans sinnen var avstängda. Han såg hur Tramptass' mun rördes. Var det till Mal han talade? Han kunde inte uppfatta ett ord av det. I ögonvrån kunde han se en gestalt, men han vred inte på huvudet för att se vem det var. Han höll sig nära Sarabi, ville inte lämna hennes sida. Som om han kunde hålla henne vid liv bara genom att dela sin kroppsvärme med henne, en tanke som var löjlig - och det insåg han själv. Men att vara nära henne lugnade ner hans egna nerver en aning.
Tass hade öppnat munnen och talade igen, med blicken mot gestalten. Även nu kunde Mal inte avgöra ett ord av vad som kom ur hanens mun. Långsamt vred han på huvudet för att en gång för alla se vem det var som dykt upp. Vem skuggan i hans ögonvrå var. Han bad till Gudarna att det var Kyoko.
Men nej. Det var Saturn.
Det var genom grumliga ögon som Mal såg hur hanen tog sig närmre dem. Saturn talade till Sarabi. Mal försökte lyssna på vad som sades, men det gick inte. Som att höra, men inte lyssna.
Han kröp bakåt i sanden. Långsamt. Han ville egentligen inte lämna hennes sida, men han ville ge Saturn det utrymmet han behövde. När han backat några längder stannade han upp. Huvudet låg mellan tassarna i sanden. Öronen var strukna mot öronen och han gjorde sitt bästa för att se genom dimmiga ögon.
Kroppen darrade och han visste inte vad han skulle göra med sig själv för tillfället. Han ville inte lämna dem, men han var på väg att tappa både förstånd och kontroll, det kände han själv. Blodet bokstavligt talat kokade i ådrorna och det kändes som om hela han snart skulle fatta eld. Vem som än hade gjort detta mot henne hade nu Mal efter sig. Det var det enda hans sinne kunde uppfatta, mer än Sarabis blodiga kropp, hämnd. Trots att han visste hur förblindad man blev av det, hur lite tillfredsställelse det egentligen gav. Ändock fanns tanken där. Hämnd. Jakt.