Kyoko låg helt utslagen vid Djävulsberget.
De senaste månaderna - ja, åren egentligen - hade tagit kål på den unga karghonan.

Devils hade varken varit plågat av sjukdom eller krig, men likväl var Kyoko tröttare än hon någonsin varit. Hon hade inte varit ute på långa uppdrag, hade inte behövt slagits tills hon stupade - hade knappt behövt jaga då hennes status i flocken var hög.

Men, som tidigare sagt - Kyoko var närmast utbränd.

Varför?

Eh, jo. Det kallas Valpar.

Kargkorsningen drog en djup suck, la huvudet på tassarna.
Första kullen hade varit hennes egen - fyra små plågor att uppfostra. Och direkt då de började kunna ta lite ansvar, sköta sig själv och faktiskt bidra till flocken? Fler valpar.

Shiros denna gången. Hon hade snabbt tagit på sig ansvaret som mamma för dom med - Shiro hade ensam dragit hem de små ungarna till området, och hon

Och sedan blev det Kione.

Men nu, äntligen, var den sista lilla djävulen uppvuxen. Kione hade nått femton års ålder, var nu fri att slåss om rang och kunde jaga själv - och äntligen, äntligen, var Kyoko fri.

Fri. Från vad? Till vad?


Kyoko höjde huvudet igen, såg emot den nedgående solen. Hon var helt ensam ute nu, de flesta hade dragit sig tilbaka.
En långsam suck lämnade honans läppar.

Efter alla dessa år av att vara vid reviret, träna Devils unga i Tenkais läror, hindra dom att ha ihjäl sig själva(eller varandra)  på vansinniga sätt, lära dom respekt - vart hade hon själv tagit vägen?
Hon mindes såsom hon varit innan - hänsynslös, maktgalen - sedan lärde hon sig respekt av Nevada. Lärde sig samhörighet, lojalitet till flocken.
Lärde sig kärlek av sina valpar.

Och efter alla dessa år som väktare, som beskyddare och som lärare, som moder, vart hade det först henne? Vem var hon utan valparna?


Tanken fick det att knytas inuti Kyoko mage.

Hon sänkte huvudet igen, slöt ögonen.
Försökte hitta den där arga sextonåringen hon varit, innan hon blev mamma.
Försökte hitta vem hon var innan, då hon hade endast ansvar för sig själv. Var endast Sig själv, Kyoko.


Det var se genom en dimma - hon var inte längre en ilsken, tonårig moder som helst av allt ville bli av med de små kräken, kunde knappt föreställa sig att hon en gång hade varit sådan.

Hon hade blivit en riktig, hederlig hemmafru. Kyoko log bittert åt tanken, kunde knappt hindra ett skratt. Det var en sann tanke, en ärlig tanke - och även om det smärtade en aning att hon förlorat sin forna glans, så smärtade det inte så mycket att erkänna som hon trott det skulle göra.

Hon såg upp mot den nedgående solen igen. Lyssnade till de lätta tasstegen som då och då hördes innifrån djävulsbergets gångar. Kände vinden i pälsen.

Livet - hur märkligt och osannolikt det än hade ordnat sig för henne ...

Det kunde vara värre.

Långsamt vandrade solen ner mot horisonten. Landet badade i det ännu varma skenet och den stora, sandbruna klippan kastade en lång skugga över sanden. En bris fick den grova sanden att rassla till innan det åter tystnade. Den skrovliga ytan av den mäktiga stenformationen stod i vacker kontrast mot den mjuka, klara, solnedgången. Ett lugn låg över platsen som inte verkade störas av något.

På vida vingar seglade en stor fågel över skyn. På den höga höjden var det en stor rovfågel, en gam, man såg. Termiken från dagens hetta fyllde de stora vingarna med varmluft och lät den stora varelsen segla obekymrat över landet. Den stora stenformationen kom närmare efter hand som varelsen närmade sig och gled sedan bortåt när fågeln vände och cirklade tillbaka. Det var en härlig känsla att att få vara så fri. Det var länge sedan nu.

Gömd i en bubbla av lugn svävade fakargen inte bara i luften utan även i sitt medvetande. I en mentalt skapad bubbla svävade han medan alla tankar och känslor gled på tomrummets utsida likt forsande vatten. De hotade att tränga igenom, men den befjädrade höll kvar lugnet och stängde allt annat ute från den lilla fristad han hade. Den enda plats han kunde känna sig fri på. I sitt eget medvetande.

För hur fri han än kände sig på vinden så visste han att han inte var det. Ännu låg frustrationen och skavde inom honom och han önskade innerligt att han aldrig hade blivit så grundlurad. Att han aldrig tackat ja... även om ett nej antagligen aldrig hade godtagits. Nej, han ångrade det innerligt. Familj? Vilken familj? Tomrummet skälvde och med ens rusade såväl tankarna som känslorna in genom väggarna. Det slog emot honom likt en flodvåg av eld och Azazel lät vingarna fällas in mot kroppen.

Till synes handlöst höll han mot marken. Han kunde inte se någon familj. Det fanns ingen som såg honom som en del av det som fanns åtminstone. Nej, han hade blivit grundlurad och den enda anledningen till att han ens fanns kvar här var som leksak till de som kände för att driva honom till vansinne. Vinden dånade i hans öron när han föll med hiskelig hastighet mot den snabbt närmande marken. Med ens var han i samma höjd som klippans topp. Lika plötsligt hade han susat förbi den och i vad han själv ansåg kunde vara rätt ögonblick slog han ut vingarna på nytt. Med alla fyra tassarna mot marken var han redo att landa. En dov duns ekade genom tystnaden när vingarna fylldes med luft och stjärtfjädrarna breddades för att hjälpa till att bromsa farten. Det var som att slå emot en vägg. En vägg av luft. Tassarna tog mark och benen böjdes lätt för att minska kraften i nedslaget. När han sedan åter rätade på sig sökte sig blicken mot den sjunkande solen. Vingarna fälldes in och han var åter fången på marken. En fri fågel? Pha...

[Blev mer än planerat XD ]

[Liten kladdskiss kom kompensation för min långsamhet ^^; ]

[Yay, skisser! :D]


Kyoko hade åter igen slutit ögonen och nästan slumrat till - då plötsligt ett hav av sand sköljde över henne.
Kyoko ställde sig hastigt upp, hostade och nös.
När sandvirvlet hade lagt sig sökte Kyoko kvickt med blicken efter orsaken till det högst otippade störningsmoment.
Det var inte särskilt svårt att missa - bara några meter bort stod Azazel, en utav de nyaste medlemmarna.

Kyoko burrade ilsket upp den annars så silkeslena pälsen och stolpade med stela, förorättade steg närmare den stora hanen.

Väl nära så tornade sig Azazels form upp sig nästan flera meter större än henne - men Kyoko brydde sig föga.
För även om rävkorsningen till utseendet jämfört med Azazel tedde sig nästan fånig där hon stod - liten och ilsken - så var hon inte det minsta obekväm.

Onej, hon gick raka vägen fram, stack sin lilla nos rakt i Azazels ansikte och fräste ilsket;

"Vad gör du? Se dig för!"

(Faktumet att Kyoko var oerhört liten och det hade varit svårt att se henne i skuggan av berget ifrån luften struntade hon föga i - nu var det så att hon hade blivit väckt, övveröst av sand, i en mycket trevlig och privat stund. Och någon skulle tamefan betala för det. grr.)



[Hahah, stackars azazel

Den lilla tiken som kom uppstruttande till Azazel och stack sin nos i hans ansikte fick gamen att rygga och huka sig kraftigt. Kanske hade han inte varit medlem länge, och kanske skulle han aldrig accepteras som medlem, men det betydde inte att han var dum nog att inte ha lärt sig vilka medlemmarna var. De blå ögonen var likväl lugna, även om hållningen gått från hoppfullt fri till intvingad i ett hörn utan flyktvägar. Hukad så att buken låg mot marken och vingarna tätt mot kroppen såg han lika ynklig ut som han kände sig. Kanske.

"Det var absolut inte meningen att störa er. Jag ber så mycket om ursäkt." Osäker på om han alls fick tala svamlade han fram orden och hasade sig långsamt bakåt. En märkvärdig syn, mycket på grund av hans storlek mot den lilla tiken. Han visste mycket väl vem Kyoko var. Och han önskade att han inte gjort en så dålig entré som han gjort. Det var just typiskt honom. Att han alltid skulle göra bort sig. Att han alltid skulle fatta de sämsta beslut. Att han hade låtit sig luras av den Vite.


[Hon är så liiiten XD]

[Älskar att du gör skisser av rollspelen <3 Blir sjukt fint. måste jag oxå börja göra!]




Kyokos ögon smalnade och hon stirrade genomträngande på den betydligt större hanen.
Svansen som förut varit stel och ilsken mjukande en aning, övergick till att piska lite irriterat bakom henne.
Denna artighet, var den ärlig?

Kyoko vred sakta på huvudet, tog några steg fram. Även om Azazel varit i flocken ett tag hade hon aldrig riktigt talat med honom någon längre stund - bara fräst snabbt om han varit i vägen, kanske sagt någon snabb hälsning ibland - men nu var det bara de två här, och Kyoko hade inte bråttom någonstans.
Hon hade alltid haft svårt att acceptera de nya i flocken - Devils var en väldigt tät grupp, och varje ny medlem var ett potentiellt hot till flockens sammanhållning. Ett hot till den fantastiska, täta familj de faktiskt var.
Även om det inte tedde sig så för utomstående, eller för nykomlingar.

För när kyoko nu såg närmare på hanen såg hon att han inte såg särskilt ... frisk ut. Hans päls var fortfarande en aning tuffsig efter det prov Nevada utsatt honom för, och den underlägsna hållning hanen höll tydde mer på att han kände renodlad skräck istället för respekt.

Kyoko hade ingenting emot att se vargar och varginnor huka sig i rädsla vid åsynen av henne - men med familjemedlemmar var det en annan sak.

Kyoko klippte med öronen,s lickade sig om nosen. Ilskan var bortblåst, men misstänksamheten var ännu där.

Hon satte sig ner, övervägde beslutet bara någon sekund.

Därefter bröt hon sig utan vidare in i Azazels sinne. Om denna hane ville bli accepterad utav henne, var det bäst för honom att han inte försökte dölja något.


Var denna hane Värdig hennes tillit? Vänskap?
Värdig en familj?

Innan hon visste detta, respekterade hon Azazels privata tankar ungefär lika mycket som hon respekterade en myra.


(Lalala! Kyoko vill gräva runt i hans sinne. Du får berätta vad hon hittar, hon letar mest efter förräderigrejs, men blir kul om hon ser hur Eeeeeensaaaaaam och utanfööööör han känner sig xD Kyoko är trots allt rätt mammig av sig, så då kommer hon bli schneelllis <3)

När det betydligt mindre tiken tog ett steg närmre blev Azazel osäker på om han borde backa eller ligga kvar. Det ryckte lätt i den stora kroppen, men han beslutade efter en knapp sekunds eftertanke att om han backade eller ej inte skulle spela någon roll. Han var lika fångad ändå, lika fast i de klor han själv flugit in i. Grundlurad. Lurad och lämnad att dö. Döden var kanske det som skulle bli hans mål. Men inte än, förhoppningsvis. De små öronen låg dolda under den ännu aningen toviga manen. Han hade inte tagit sig tid - eller, inte fått tillfälle - att sköta om den som han borde. Hade egentligen inte fått tid till annat än de onödiga uppgifter som Nevada skickat ut honom för att lösa. Onödiga och till intet nytta.

Hans kropp slappnade av något när Kyoko satte sig ner framför honom. Det fick honom att anta att hon åtminstone inte tänkte vara så arg som han trott. Som han förberett sig för. Ännu låg han mot marken, men det värkte inte i musklerna av den spända posen längre. För ett ögonblick övervägde han att säga något.

Men mer än överväga det hann han inte. Med ens sprack den bubbla av tomrum han svävat i helt och tankar, minnen och känslor kastade sig över honom. Någonting mer fanns där. Någonting okänt. Men han fick aldrig tid att reflektera över vad. Allt det han trängt undan. Allt som han försökt att ignorera slungades över honom likt en svallande flod av eld. Oftast klarade han av att motstå elden. Oftast klarade han av att hålla sig fast vid den kant han balanserade på. Kanten mellan hopp och vansinne. Men nu föll han. På vilken sida kunde han inte säga, då allt var som ett virvarr av bilder och ljud. Han kunde se bergen och de vida skyar han passerat på väg in i Numoori. Han kunde höra örnens skri. Han kunde känna den kalla nordanvinden när han seglade över snöslätten. Bilder av vargar han mött. Den lilla vita som han skrämt vettet ur och den högresta som skuggorna dansat runtom. De dumma kreaturen på slätterna som han jagat från luften. En fågel. Fågelsång. Nevada. Silvret som slöt sig om honom likt en bur. Den öppna skyn över savannen och de skrikande gasellerna som flydde. Den brännande smärtan av burens heta galler mot hans hud. Hungern och hatet som byggts upp dag efter dag i ensamheten i öknen. Solens stekande strålar och ilskan som bubblade på insidan. En vit, vacker varg med lång, böljande päls. Striden med Saturn. Rastáfa och dennes död. Hur han slitit i den andre fakargens kött och slukat den med hull och hår. Tenana som även hon slutat som hans biljett till överlevnad. Vattenhålet där Nevada lämnat honom efter att han åter blivit fri. Hopplösheten och kampen för att kunna stå. De misslyckade försöken att flyga. Björnen som han tvingats döda. Zodiac och den förvirrade känslan av litenhet. Hans insedda attraktion till hanvargar. Den vita, sköra och högresta vargen på nytt. Hielo? Jo, det var det. Hatet som växt mot Nevada när denne aldrig höll det den lovat om en familj. Vilken familj? Hopplösheten när han insett att han aldrig skulle godtas som något mer än en leksak. Inget mer än en utstött gam man kastade ord efter. Friheten han ville ha. Gemenskapen han saknade. Minnen och känslor han inte ville se. Tomheten av att aldrig ses som mer än de kräk han själv jagat. Saknaden av närhet.

Det var för mycket som susade genom hans huvud på en gång. Förvirrande och flimrande. Tankar och minnen av allt han sett. Och inget kunde han göra. Han förstod inte vad som hände, varför allt dök upp nu. Han hade aldrig varit med om något liknande. Aldrig. Och hjälplöst hoppades han att det skulle vara över. Utan att han själv märkt det hade han satt sig upp. Ögonen hade vidgats och öronen hade tittat fram ur manen. Skulle det någonsin sluta?

[Blir svagt PP här typ, säg till om ngt hon ser är inkorrekt så ändrar jag :3]

Känslor, tankar, minnen; allt vällde över Kyoko likt en forsande flod. Den spända, underlägsna fasad som den lejonliknande hannen uppehållit under så lång tid gömde all denna ensamhet, vilsenhet; all denna sorg bara något lager under ytan.

Det fick Kyoko att dra djupt efter andan och kasta sig ut ur den andres sinne en aning för snabbt.

All denna ensamhet, ilska – hon kände väl igen den. Den var hennes egen, precis såsom hon känt sig innan hon fann tillit till flocken, fann ett syfte att leva.

Kyoko skakade vagt på huvudet, blinkade några gånger. Hon hade uppfattat rätt mycket utav hanens tidigare liv – ingenting om barndomen, det var för djupt begravt – men nästan hela hans tid sedan han kommit till Numoori fick hon tag på bitar ifrån. Men händelserna, saker han varit med om, bleknade kraftigt i jämförelse med alla de känslor som virvlade inom hanen.

Och aldrig, aldrig hade hon varit med om att någon känt sig så förråd, och inte ens övervägt att förråda i gengäld.



Kyokos förut så hårda blick mjuknade, och hon såg på Azazel. Där hanen nu låg ner var hans huvud i princip i samma höjd som Kyokos, nästan högre. Men blicken var vimmelkantig, och Kyoko fann att hon knappt hade sett in i dom ordentligt förut. Blåa, var dom, djupt blåa.

Och där Kyoko förut endast såg ett hot emot den familj hon nu höll så nära, såg hon nu en hane med värde för flocken. En hane som var lika vilsen, ensam och arg som hon själv hade varit.


Kyoko tog ytterligare några steg framåt, fortsatte att se in i Azazels ögon utan att blinka. Hennes egna giftgröna ögon sökte några sekunder i den andres ansikte, sökte efter tecken på om hon gjorde fel val, om hon gjorde rätt.

Hon satte sig ned igen, öppnade munnen.

Började helt sonika tugga på Azazels man.

Efter några sekunder var det klart att nej, rävkorsningen hade inte tappat huvudet, och nej, hon gjorde det inte för att utsätta Azazel för några fler knäppa prövlingar eller sjuka test –

Hon redde helt enkelt bara ut tovorna i hans man.

[Det blev bra ;D ]

Lika plötsligt som tomrummet brutits upp och släppt in svallvågen av känslor, minnen, försvann den främmande känslan och Azazel lyckades återförsluta det hål som brutits upp. Hans framben skakade kraftigt och han gled åter ner till liggande ställning då de inte bar. Vingarna slappnade av efter att ha varit mer än spända och med ens insåg han hur stel han varit. De vitt vidgade ögonen tårades lätt innan han insåg att han borde blinka.

Kyoko såg in i gamens ögon och Azazel slöt sina hårdare än planerat då han drog in nacken mellan skuldrorna. Den mörka manen burrades upp runt hans nacke och han övervägde att rygga undan. Men så kom inte det utfall han gjort sig beredd på. Inget som tydde på den smärta han väntat. Alla verkade ändå vilja se honom lida på ett eller annat vis. Men det kom aldrig. Så han öppnade ögonen på nytt. De blå mötte de gröna som såg stint in i hans. Vad gjorde han nu?

Hon närmade sig ytterligare, satte sig ner och slöt sina små käkar om hans man. Förvirrat såg han, nu upp, emot hennes ansikte. Vad? Hans pose slappnade av aningen när han med ens förstod vad det var hon gjorde.

"Varför?" Det var mer av en hes viskning än ett riktigt ord. Den befjädrade svalde upprepade gånger innan han lyckats återfukta halsen. Han kunde inte påminna sig om varför den blivit så torr.

Kyoko svarade inte på hanens lågmälda fråga, utan fortsatte att i stilla takt tugga på sin flockbroders man för att då och då dra i den med sylvassa tänder.

Hon såg honom inte längre i ögonen med den där kalla, granskande blicken. Faktumet var att hon inte såg honom i ögonen alls; det enda hon fokuserade på var att reda ut den toviga manen.
Efter ytterligare några sekunder av tystnad så piskade Kyoko lite irriterat med den långa svansen.

"Har du inte tagit tid till att reda tovorna?! Är ju blod kvar ..."
Morrade Kyoko lite tillrättavisande, men tonen var inte särskilt vass, mest bara undrande.

Hon puffade på sidan av hans huvud igen, började reda ut pälsen vid vänstra örat, medans hon mumlade smått för sig själv.

"Du är en Devil. Kan inte se ut såhär."

Han låg ytterst stilla när Kyoko tog sig tid att tugga ut tovorna ur hans man. Osäker på om han borde känna tacksamhet över detta vågade han inget annat än att ligga där. Den största rörelsen han åstadkom var andetagen. Blicken hölls fast vid den mindre varginnan, men han var samtidigt noga med att inte stirra allt för vidögt. Han såg redan nog så fånig ut. När Kyoko talade tvekade han innan han beslutade att ge ett kort, men ärligt svar.

"Jag... har inte fått tiden..." Än en gång inte mer än en viskning, men nog så hörbart.

En svag bris svepte åter över sanden som rasslade lätt i dess närvaro. Ljudet blandades med den vaga aningen av ljud inifrån den sandfärgade klippan. Men alla de ljuden till trots fångade inget av dem samma mängd intresse som det Kyoko mumlade. Ingen hade någonsin ens menat på att han var en Devil. Inte någon. Inte ens sedan han klarat testet och faktiskt blivit medlem i flocken. Det ryckte lätt i öronen och han blinkade ett par gånger. Den lilla strimman av hopp som legat dold inom honom så länge letade sig långsamt fram och snodde sin tunna tråd om hans hals. Kanske fanns det ändå en chans för honom också. Även om han inte blev accepterad. För ett tag kände han att han inte ville dö. Även om han inte varit speciellt intresserad av att leva den senaste tiden. Det fanns för mycket som höll honom kvar än.

Tyst, så tyst började ett litet ljud uppenbara sig i Azazels strupe. Ett vagt, knappt närvarande, spinnande. Ett litet ljud av tacksamhet. Ett litet ljud som sade att han kände sig bättre. En lite nöjdare viskning, så vag, så vag.

[Kom inte på en bra skiss då inget direkt hänt XD ]

Då det mjuka spinnandet nådde Kyokos öron kunde hon inte hindra sig själv från att le.
Det var ett svagt, litet leende, och det var endast där någon sekund.
Sedan sträckte Kyoko på sig, backade några steg och slickade sig om nosen. Ett kort ögonblick såg Kyoko nästan lite generad ut, lite vilsen, men sedan svalnade hennes ansiktdrag åter igen.

"Hm. Då tar du dig tid."
Svansen piskade till bakom henne, och ögonen smalnade då Kyoko plötsligt mindes vad det var hon egentligen hade tänkt säga då hon gick fram till hanen. (Innan hon letat igenom hanens sinne och funnit all sorg och hon åter igen skulle bli tvungen att erkänna hur blödig hon blivit.)


"Och du kan inte flyga ändra fram till klippan. Landa några meter bort. Tänk om några valpar varit i närheten, hm? Spelar ingen roll om det är valpar eller inte, för den delen. Sand i ögonen gör helvetes ont oavsett."

Kyoko fnös, skakade på huvudet.

"Förstår att du inte flygit på ett tag, men herregud, du har väl koll på vilket jävla vinddrag det blir? Du kan inte kraschlanda på det där viset heller. När lärde du dig flyga egentligen? Om du landar i sanden fattar du väl att-"

Kyoko suckade, skakade på huvudet.

"Förresten, jag ser dig bara på reviret ibland, så vart sover du? har du ens en egen sovp-"

Kyoko avbröt sig, suckade igen. Kargkorsningen himlade med ögonen, vände sig bort ifrån Azazel och började vandra bort ifrån hanen.

"Vid Chaibos namn, jag svär, om inte för faktumet att Nevada var ..." Kyokos tonfall sjönk betydligt, men en och annan svordom kunde anas där bland muttrandet.






[Vart har azazel sovit? XD Har han typ smygit runt i utkanten och varit helmobbad lr? Kyo springer iaf runt nu och tänker att Nev inte sagt något, bara typ "TENKAITENKAITENKAI DYRKA OSS ELLER DÖ" och sedan utsatt honom för testet >> dumpat honom vid djävulsberget utan att berätta något mer om devils fiender/regler/osv. Han kanske har en sovplats, men som sagt, Kyoko blev mammig nu <3)

[Alltså... Det var väl mest;
Nevada lurar Azazel att ta sig an ett test för att se om han är värdig en plats i en familj. Det för att han såg en fördel i Azazels vingbredd i det annalkande slaget mot Qu, så Az hade egentligen inget val (han bad inte själv om det, utan det var faktiskt Nev som tyckte att han skulle vara med). Azazel antar vadet och tvingas själv vandra i buren till öknen från öarna där han lämnas att dö. Nevada återfinner honom - i livet, mot alla odds - och lämnar honom sedan vid ett vattenhål. Så... han har inte så mycket koll och har sovit ensam någonstans där ingen kan se honom (alltså inte vid klippan) ]

Azazel nickade ner i marken när Kyoko backade undan och spinnandet upphörde. Han skulle ta sig tid när han fick tid. Ännu hade han inte haft mer än korta stunder utan någon onödig uppgift Nevada hittat på för att roa sig själv med hans lidande. När Kyoko åter talade, och denna gång med bestämdare ton, ryckte gamen på nytt till och han drog upp skuldrorna på ett beskyddande vis.

"Det är ingen kraschland-" började han, men avbröt sitt motargument. Han ville inte förarga Kyoko av misstag. Han hade gjort fel och det fick han stå för. Men han hade inte kraschlandat. Han hade fallit och landat precis så som han skulle. Han var endast ute efter det lugn adrenalinet gav. Och han lärde sig faktiskt att flyga som ung. Innan bäbisdunet helt lämnat hans rygg.

När Kyoko med ens bytte ämne övervägde Azazel att svara på nytt, men hann inte innan den lilla tiken vände helt om. En kort sekund låg fakargen kvar i sanden och såg efter henne innan han kom upp på fötter och tog ett försiktigt steg efter henne. Osäker på vart hon var på väg och om han borde följa efter. Om han fick följa efter. Han hade inte varit inne i klippan ännu. Hade inte en susning om hur det såg ut där inne. Var det stort? Fanns det mycket plats och många vargar? Han visste inte. Fakargen hade inte vågat se sig om. Rädslan för att eventuellt sättas i buren igen för dåligt uppförande var överhängande.

[Hinner inte skissa... ska sova~ Fixar en imorgon kanske XD ]

[Jag ska rita bilder på devils områden snaart~]


Kyoko hade bara stannat till kort en gång för att kolla om azazel följde efter henne, men därefter hade hon bara fortsatt trava tills dess att hon kom fram till Djävulsbergets huvudöppning. Endast en stor öppning kunde synas i marknivå på klippan, även om Kyoko visste att det fanns fler, dolda, öppningar.

Kyoko stannade upp, vände sig mot Azazel.

"Har du varit in i klippan något?"

Kyoko såg stilla på hanen, men han behövde inte ens säga något. Minen sa allt.

"vid Aurinko's eldar ..."
Kyoko himlade om möjligt med ögonen ännu mer, och gick snabbt in i grottöppningen.
Huvudgångarna var väldigt stora, och det var knappt att ens azazel behövde huka sig därinne.
Kyoko fortsatte att trava längs huvudingången som hela tiden vette plant i marknivå djupare in i berget. Då och då längs sidorna kunde man se hur huvudgången vek av, ibland neråt, ibland uppåt, ibland mot djupare mörker, och ibland tedde det sig som om de vette utåt emot dagsljuset igen.

Kyoko travade bara ytterligare en liten bit framåt, stannade precis där huvudgången plötsligt vette brant uppåt. Det vart tydligt ljusare där uppe.

"Nevadas Lya. Gå inte upp här, såvidare han inte kallar på dig."

Sedan vek Kyoko av emot vänster, travade åt sidan.
Lyans gångar blev genast trångare, och väggarna taggigare,marken ojämnare. Tidigare hade väggarna varit släta och mycket väl skötta, medans det här var tydligt att ingen hade lagt ner lika mycket jobb.

Kyoko klev ut i en större sal med små avsatser i olika höjder. Det var mörkt där inne - den enda ljuskällan kom ifrån en liten glugg i ena väggen.
I ett utav hörnen låg en egendomlig varg och sov - en varg med trollsländevingar. I övrigt var salen tom.

"Här sover du. Du delar lya med andra - just nu tror jag att det kommer bli Zayev, Tonbo och du."
Kyoko nickade emot den sovande gestalten.
"Det där är Tonbo."
Hon log svagt vid synen av sin bror.
"Han är min bror, och har gjort ett så bra jobb att han nog kommer få egen lya snart. Eller iallafall slippa dela med så många ..."
Kyoko fick en fundersam blick.

"Förresten tror jag Nevada sa något om en ny varg, Saturnus? Vet inte."
Hon suckade.
"Han tar in så många nya ... rustar för krig, antar jag. Jaja. De värdelösa blir bortsållade så småningom anyways ..."
Kyoko gav Azazel ett skarpt leende, innan hon hoppade upp på en av de små avsatserna.

"Du förväntas att göra vadhelst de andra ber om. Jag skulle råda dig att inte ta någon skit, men å andra sidan inte kaxa emot heller ..."

Kyoko såg emot Azazel, visste att hon babblade på utan att ge den andra särskilt mycket chans att svara.

"Det är en fin balansgång."
Mumlade hon, och hopapde ner.
"Jag antar att Nevada inte sagt det här, det skulle liksom få dig att vara mindre rädd för ditt liv, någonting som Nevada tycker är högst roande att se, särskilt hos nykomlingarna .. Får honom väl att se vilka som klarar pressen, är nån att lita på .."
Kyoko skakade på huvudet, försökte fokusera. Hon bara babblade.

"Iallfall."
Kyoko såg emot Azazel.
"Enligt Devils regler, har ingen förutom Ledaren, det vill säga våran käraste Nevvie ..."
Kyoko log snett - Om Nevada hörde henne kalla honom smeknamnet skulle hon nog bli av med tungan.
" ... Rätten att ta livet av en flockmedlem. Det vill säga, sålänge det handlar om småtjafset och testandet under din första tid i flocken - var inte rädd att uttrycka ditt missnöje. Ingen kommer ha ihjäl dig utan goda skäl. Så, uhm ... Visa respekt till de högre rangade, utan att vara en fegis? Okey?"

Kyoko flinade brett, slog lite snabbt med svansen.

Tonbo mumlade ilsket till vänster, och Kyoko grimarserade.

"Ska vi gå vidare, hm?"

Kyoko hoppade ned ifrån klippavsatsen, travade ut ur salen. Hennes bemötande av Azazel hade verkligen förändrats - han blev nu behandlad som en nykomling istället för en bit kött.

Azazel såg aningen förvirrat åt Kyokos håll när denna undrade om han varit inne i klippan. Innan han hann så mycket som öppna munnen för att ge ett svar vände hon dock igen och fortsatte in genom den öppning som skymtade i den naggade, sandbruna, stenfasaden. Han följde som hastigast efter, utan att tveka, och hukade sig undermedvetet för att inte slå i ingångens kanter. Dock var denna rörelse onödig då han hade fått plats oavsett. Som hastigast for tankarna till den blå han mött... Zayev?... och dennes storlek. Kom den vargen igenom ingången?

Den blå blicken flackade över omgivningen, tog in alla gångar, alla repor och alla tänkbara utgångar han kunde finna. Azazel hade alltid varit en som hade flyktvägen redo, men här kände han sig obekväm. Utan att veta vart någon av gångarna bar kunde han inte känna sig trygg. Utan minsta vetskap om vem eller vad han skulle stöta på om han vandrade upp eller ner längs en gång följde han slaviskt Kyokos steg. Han ville inte gå vilse här. Absolut inte när han ännu kände sig som ett objekt för de andra att kasta med.

"Nevadas Lya. Gå inte upp här, såvida han inte kallar på dig."

Azazel vände hastigt blicken åter mot den lilla tiken när Kyokos röst gjorde sig hörd. Framför dem vette gången skarpt uppåt och han kunde se ljuset sippra ner längs gången. Så det var där Ledaren höll hus? Det var en god vetskap.

Så snart Kyoko satte fart igen var Azazel henne hack i häl. Gångarna blev genast trängre och mer än en gång skavde de kantiga, oslipade, väggarna mot fakargens vingar innan han hann huka sig ytterligare. De breda tassarna formades efter det ojämna underlaget och vid ett tillfälle stack en vass kant Azazel i den ena baktassen. Han ryckte undan tassen som hastigast, men sade inget. Vågade inget säga.

Gången öppnades upp i ett större rum med flertalet avsatser och raspiga kanter. Azazels blick tog som hastigast in rummet innan den föll på den varg som sov i ett av hörnen. En bevingad varg, men vingarna var inte det minsta lika fakargens. Nej, de kunde mer liknas vid de av en trollslända. En... charmig varelse.

"Här sover du. Du delar lya med andra - just nu tror jag att det kommer bli Zayev, Tonbo och du."

Azazel gav Kyoko en aningen tveksam blick, men nickade ändock. Han förstod mycket väl att detta skulle förbli hans plats, men... Han kastade en hastig blick mot den enda ljuskällan som fanns. Väggarna... de omslöt honom. En knut bildades i hans buk. På väg in i rummet hade han varit allt för upptagen med att följa Kyoko för att känna den, men den hade växt sig stor på kort tid. Sedan buren hade han inte känt sig alls bra i trängre utrymmet och... absolut inte i ett utrymme där han skulle ha problem att komma ut. Knuten inom honom var hård och kall och det tog ett ögonblick innan han insåg att Kyoko presenterat den främmande vargen i hörnet. Tonbo?

Azazel ruskade på huvudet i ett försök att inte se väggarna. Än en gång fokuserade han på Kyoko när denna talade. Saturnus? Nej, Saturn var det mer bestämt, men han sade inget om det. När hon sedan fortsatte att tala knöt sig knuten hårdare i hans buk. Ett krig? Värdelösa? Hade han blivit inlurad i flocken för att dö för några som inte ens brydde sig? Var han inlurad endast som ett redskap i ett kommande krig? De blå ögonen hade ofrivilligt vidgats. Han... han ville inte dö...

Leendet Kyoko gav honom hjälpte inte det minsta. Med ens kändes väggarna väldigt nära och han kröp ihop aningen i ett försök att få mer utrymme. Dock låg ännu fokus på det Kyoko sade. Hennes ord föll över honom likt regnet gjort i Lövskogen. De minnena ville han slippa nu. Han skulle lyda allas minsta vink - det hade han visserligen redan insett själv - men inte ta någon skit? Hur skulle det gå till? Hur skulle han kunna lyda men säga ifrån? Det var minst sagt en fin balansgång.

När han sedan fick veta att ingen - utom Nevada - fick ha ihjäl honom borde han känt sig lättad. Men det gjorde han inte. Inte det minsta. Väggarna var ännu allt för överhängande och tanken på att ha blivit intvingad i en flock, utstått en massa skit och sedan tvingas dö för några han inte hade någon anknytning till var allt för närvarande. Han ville inte dö...

När Kyoko lämnade salen stod gamen kvar en sekund extra. Oförmögen att röra sig samlade han tankarna. Han blinkade ett par gånger, men smög sedan efter Kyoko. Gången kändes trängre nu och han mådde nästan illa. Det var för mycket. Alldeles för mycket som hade gått upp för honom på en gång. Alldeles för mycket för att han skulle kunna ta in det. Han ville fråga Kyoko om det vore okej om han fortsatte att sova utomhus. Men osäker på hur han borde tilltala henne höll han tyst. Han ville inte gå ner i det rummet igen. Han ville inte sitta fast där. Han ville inte se väggarna slutas om sig och kvävas. Han ville inte dö...

[Neeeeee, stackars azazel

Kyoko travade ut ur den dåliga, trånga gången ut till huvudgången åter igen.
Kyoko suckade en aning innan hon svängde av till vänster, in i en gång som vätte brant uppåt. Efter ett litet tag kom dom ut i en större lya som även den hade klippavsatser i olika höjder, men det var ljusare här och golvet var beklätt med en väldigt mjuk mossa som såg väldigt malplacerad ut. Det var tydligt att den inte hörde hemma i öknen, utan hade blivit fraktad en lång bit, från någon skog.

I denna Lya lyste solen in mycket starkt, då det fanns en ganska stor glugg i ena väggen. Kyoko travade utan vidare fram till gluggen och gick ut genom den. Väl ute hamnade hon på en ganska stor klippavsats som vid kanten sluttade brant nedåt. Utsikten var fantastisk. En vidsträckt öken och nedgående sol.

"Förut var detta Tramptass lya. Men sedan han håller till i Döda skogen har jag tagit över det."

Kyoko nämnde ingenting om att hon förut varit Beta, och att detta ahde varit hennes rättmätiga plats en gång i tiden. Hon var inte bitter på Tass, och hon hade förtjänat att bli straffad, och han hade förtjänat att bli Beta.

Men att ha Betans lya tillbaka var ingenting hon sörjde precis.

Kyokos ögon lyste upp, och hon insåg att hon åter igen babblade om saker Azazel inte visste något om.

"Right."
Hon vände sig åt Azazel för att sedan trava in i lyan igen, och därefter för att fortsätta mot huvudgången.

"Vi har även ett tillhåll i döda skogen, men sålänge du är lågrankad kommer du inte att bege dig dit, såvidare du inte hamnar under Tramptass' befäl."
Kyoko fortsatte att trava längs med huvudingången, tillbaka emot utgången.

"Tramptass är våran Beta och General i krig. Han är även för tillfället alpha över Döda skogen. Vårat andra revir, alltså."

Kyoko vände huvudet bakåt emot Azazel.
"Ah, vafan. Det är inte ens jag som ska Lära dig det här."
Muttrade hon irriterat innan hon gjorde en skarp sväng åt höger.
Hon travade in i en annan, väldigt stor och fin gång innan hon slutligen kom fram till en till Lya, även denna väldigt ljus då en betydligt större glugg fanns högt upp, nästan lite haft som ett takfönster, vid en utav väggarna.

En väldigt stor, svart varg låg på marken längre in, sovandes.

Kyoko himlade med ögonen, travade närmare den svarte.

”Vakna.”
Den svarte fortsatte sova, ett lätt snarkande kunde höras.
Kyoko lutade sig ned, morrade ilsket, som alltid lika oberörd över den enorma storleksskillnad det var mellan henne själv och den svarta besten hon försökte väcka.

”Hey, Shiro.”

Ingen reaktion.

”Shiro! Nykomling här!”

Devils Lärare fortsatte att sussa så sött.
Kyoko strök bak öronen med en förorättad min, tydligt obekväm i hur detta såg ut i Azazels ögon.

I ren frustration bet hon tag i Shiros öra, tog spjärn med de små tassarna emot hans kropp, och drog hårt.

Han följde Kyoko ut ur den oslipade, trånga, tunneln och kände sig litet lättad när de fortsatte in i en betydligt ljusare lya. Mossan på marken var ofattbart mjuk i jämförelse med det vassa, naggade, stenparti de nyligen vandrat över. Än en gång lyssnade han till Kyoko sade. Tramptass? Namnet lät bekant, men han kunde inte säga att han mött denne, Tramptass, ännu. Han svalde, försökte bli av med knuten som inte ville släppa taget om hans bröstkorg. Den värkte, sved, och han ville helst av allt fly härifrån innan den skulle slita honom i tu. Men det kunde han inte. Han var fast i leran till manken och skulle aldrig komma loss...

Kyoko fortsatte att tala och gamen stod tyst och försynt och lyssnade. Vad annat kunde han göra? Mer information vällde över honom och han tampades med att arkivera den någonstans där den inte skulle blandas med hans virvarr av andra tankar. Så Tramptass var flockens beta? Det var kanske därför han hört namnet.

Innan han knappt hunnit ta in informationen fortsatte Kyoko och han hastade efter henne för att inte bli lämnad kvar på en plats där han inte hörde hemma. Han ville absolut inte hamna i trubbel för att han varit långsam. Han följde den lilla in i nästa rum, som även det var betydligt trevligare än det första och lika upplyst som det föregående. I lyan fann de blå ögonen snabbt en sovande gestalt. En svart varg som han uppfattade att Kyoko tilltalade med namnet Shiro.

Tyst stod Azazel och såg på medan Kyoko på flertalet vis försökte väcka Shiro. Det såg aningen komiskt ut när den mindre kämpade så för att väcka den slumrande gestalten. Osäker på om han borde hjälpa till stod han stilla och blickade endast över skådespelet.

[Shiro har inget öra]


Han var utmattad, de varma dagarna i öknen tärde på den stora svarta hanen. Speciellt som hans långa ben ständigt tvingade ut honom på vandring, och inte kunde han svika flocken utan vacktade mer än gärna revirets gränser. Helst i sällskap med sonen Urufu, som var både väcktare och krigare i flocken. Då fanns det också tillfälle för lektion i Tenkais läror och Nevadas ord. Eller bara småprat, fra och son, då urufu var den enda av hans söner som han relativt normalt kunde göra detta med. De andra två sönerna var lite egna på varsit vis. Men han hade dem iallafall kvar, och det gladde honom mer än det faktum att deras relation var lite sned skänkte honom sorg.
Vilket som så var han helt slut denna kväll, hade under dagen tagit sig hem från döda skogen där han besökt den nya lyan och funnit sig stormtrvias där. Givetvis begav han sig ändå hem - fast det var vad sandklippan och öknen var. Mycket pågrund utav att Nevada fanns där, och Kyoko. Han sov nu, tungt, visste att valparna klarade sig själv, att han inte hade några elever för tillfället och att alla hans uppgifter var utförda. Dessutom var han mätt och belåten. Inget kunde vara mer tillfredställande än just den sömn han befann sig i medan solen sjönk över himmlavalvet.
Kyokos röst nådde honom först som igenom en dröm - och det kunde inte kallas ovaligt, att han drömde om henne. Inte förstod han i sin trötthet att detta var verklighet och därför blodigt allvar, att han borde flyga upp, göra honör, rabbla Tenkais läror och sedan anmäla sig för tjänstgöring. Istället slumrade han vidare med ett mjukt leende på läpparna och i en sömnens muttring mummlade han ett namn "Kyoko", innan han vred lit elät tpå sig och fortsatte sin vila.
Nu var dte ju inte så att man enbart kunde skylla på Shiro för detta skamliga beteende. Hans hörsel var långt ifrån vad den varit, de stora parabolerna till öron som en gång klätt hans huvud fanns inte längre där och samlade inte in ljud så finkänsligt som man kunde önska. Ärrvävnaden efter Nevadas kraftiga käkar hade också till viss del läkt igen hörselgångarna, vilket ledde till att hörseln reducerades än mer. Givetvis borde detta betyda att han som trogen medlem alltid skulle sova lätt och vara dubbelt så uppmärksam på allt som hände, och det var också var han oftast gjorde. Vilket var ännu en anledning till att han var så trött nu, sov så tungt, och därför försov sig då det verkligen gällde.
Men då Kyokos vassa käkar grabbade tag runt den lilla kant av ett högeröra som han hade kvar, så for ändå liv igenom hans stora gestalt. Han drog ett djupt, nyvaket andetag och slog upp sin tvefärgade blick.
Han rullade nyvaket runt - nära på att mosa den lilla gestalten, innan han insåg att hans drömmar blivit verkiga. Eller ja, om man tog bort det faktum att kyoko i verkligheten verkade mer än lovligt arg. Inom sig log han kort över hennes korta stubin men vakenheten slog genast till och han uppfattade vagt de senaste ord som yttrats - då han fortfarande var i uppvaknandets skede. Nykomling. Han reste sig upp, men lade sig sedan mycket snabbt platt framför Kyoko.
"Godkväll Kyoko-sama...san"
Sade han, förtfarande lite för trött för att hålla koll på vad som var hans egna höga tankar och egentlig rang och därför förhållningssätt. I hans ögon var Kyoko inget mindre än en äkta Sensei.
Mycket försiktigt resta han sig sedan igen, fortfarande med huvudet sänkt och såg precis sådär komisk ut som han ofta gjorde i Kyokos sällskap. Då han ständigt - av otroligt respekt - försökte sänka sig under den minimala honan. Det fanns saker han ville tala med henne om, senast de mötts hade hon varit så beskymmrad, men insåg att det inte var läge nu inför denna lågrankade nykomling. ´Han reste lite på sig då han mötte den lejonlikas blå blick men till skillnad från många andra medlemmar så visade han sig inte på något vis överlägsen detta. Såg på honomsom en jämnlike.

Shiro må ha varit ytterst nyvaken vid tillfället, men han rättade sig snabbt in i sin uppgift. Trotts det svaga leendet gam-vargen gavs - orsakade av tankar om att ögonen hans var ytterst himmelsblå - så nickade han sedan hälsande emot denna.
"Jag tror inte vi har mötts tidigare, mitt namn är Shiro, trevligt att råkas."


[Känner att jag failade lite här.. men ja.. Ursäkta stavfelen, ny dator så kan inte tangenterna ritkigt än (den är minimal :O) Och yay jag har blivit tvångsinbjuden till ett roll ^^]

[HAHAHA JAAA JUSTE! Sorry xD Fuck, jag var ju tillomed med då han tappade öronen xD srry Men hon grep tag i det lilla som var kvar lixx (a)]


Kyoko såg irriterat på Shiro då han hastigt hasplade ur sig en nyvaken hälsning, nästan som ursäkt.

"Börjar bli slö utan elever, hm, Shiro?"

Trots den irriterande rösten fanns det en klar ton av ömhet i Kyokos stämma, och blicken hon riktade mot den svarta hannen var även den mjuk och svagt road.

Hennes leende blev bredare då Shiro presenterade sig för Azazel - alltid lika artig, även för de lågrankade. Ingen skulle någonsin kunna ana Demonen som lurade inom den svarta, eller faktumet att han knappt behövde det onda väsendet inom sig för att te sig likt en monster i krig. För trots det skräckinjagande utseendet var Shiro en av de ädlaste och mest respektabla Vargar Kyoko mött - en Varg som rent utav strålade utav Heder och Lojalitet.

Bättre lärare i Tenkais Ord hade inte funnits innan honom.

Med en sista varm blick mot sin kära -om än lägre rankade - vän, så såg Kyoko åter emot Azazel.

"Som sagt, detta är Shiro-Sensei .."
Kyoko nickade mot hannen.
"Han kommer att lära dig allt du behöver veta. I vanliga fall lär han ut till Devils unga talanger .."
Kyoko log snett.
"Men du som nykomling behöver såklart även lära dig om våra regler och traditioner. På tal om det, är det inte en högtid snart, Shiro?"

Azazel stod kort och såg på medan den svarte på ett nyvaket vis hastade upp och tilltalade Kyoko. Ännu förstod han ingenting om titlarna de använde, då han själv aldrig använt titlar. Tyst och i aningen hukad pose stod han istället och betraktade dem båda på ett behörigt avstånd. Han vågade helt enkelt inte komma närmre.

Så tilltalade den svarte - Shiro - med ens Azazel och det tog en stund för fakargen att reagera. Det fanns ett leende i den andres ansikte. Azazel besvarade leendet och hälsningen med ett litet, om än blygt, leende själv och en klar nick - som nog kunde klassas som bugning. "Azazel." Mumlade han lätt. Vågade inte göra stor sak av det hela. Han skulle ge mer svar på tal om de sade åt honom att göra så.

Så vände även Kyoko sig mot honom. Och än en gång dök en titel upp som han inte förstod. Var det ens samma språk? Han visste inte. Långsamt nickade han för att visa att han hörde vad hon sade, medan blicken sökte sig mot den svarte. De olikfärgade ögonen fångade hans blick, men av artighet lät han den inte dröja där, utan sänktes snabbt igen.

[Naaw nu blev jag rör Kyo D':]

Han gav ifrån sig en rosslande hummning som svar på Kyokos peekning, med ett leende lekandes i mungipan. Sedan vreds hans fulla uppmärksamhet mot den senaste eleven, den enda för tillfället faktiskt. Azazel löd visst namnet, åter nickade Shiro - fulld med respekt.
"Ärad, Azazel-Kohai."
Sade han sedan, lystrade sedan på kyoko - uppmärksam som alltid - och man kunde märka lätta ryckningar i de små stumpar till öron han hade kvar. De var egentligen bara ojämna kanter som stack upp som mac en centimeter över ärrvävnaden runtom. Man kunde kalla honom skräckinjagande med sin stora kroppshydda och bristen på öron, men kunde också beskriva honom som en humoristisk syn. Speciellt som han svansade runt, det avr inte så att han var feg - nej långt ifrån - han var helelr inet god, han hade bara en stor respekt för sin omgivning. Och lojalitet emot de som stod honom nära.
"Så sant Kyoko-san, blott ett dygn bort ligger Devils Begynnelse. En relativt stor tillställning, du har tur som får medverka Az - om det är okej med denna förkortning."
Sade han och böjde åter på huvudet med ett vänligt leende i avslutet, alltsid liak välkomnande emot andra - sålänge de var devils. Detta var för att han litade på Nevada, om ledaren hade släppt in dessa individer så skulle de inget annat än respekteras. Nevadas ord var lag, och oavsett om dessa nykomlingar var lågrankade eller till och med Omegor så var de medlemmar av hans älskade flock.
"Denna högtid tar sin start ungefärg vid denna tid - lite tidigare - imorgonkväll. lagom tills solen börjar lämna sitt himmlavälde och färgar öknen härligt röd."
Fortsatte han, väl medveten om vad han förväntades lära den andre. Detta skulle bli deras första lektion, den första av många - Devils var inte en lätt flock att anpassa sig till. Det fanns många läror, regler och seder som kunde tyckas underliga för utomstående. Som den att man trotts sin grymhet ofta slogs en mot en, hur ohederliga fienden än var. Dem var jättar, giganter, av sin egen tid.
"Nevada-sama samlar oss då ljuset är flyende, detta är den en tid då hans plats som ledare kan ifrågasättas, även om detta sällan sker då Nev råkar vara exemplarisk. Det är också den enda gång som en utmaning kan avslutas utan att någon av perterna dör, då båda när som helst kan backa och ge upp."
Då han avlutat sin snabba genomgång av högtiden, för att på sitt vanliga vi gå lite långsamt fram, vrider han åter blicken emot Kyoko med ett milt uttryck. Han vill inte bombardera den nya med oförstålig information, alla Devisl regler hängde samma och fördjupade man sig behöve man först ha insikt i övriga traditioner. Dessutom var han tvungen att respketera det faktum att även om han själv inte bara var ytterst fascinerad av utan närmas frälsk och slavbunden till Tenkais läror så fanns det dem som inte räknade det till livets högpunkter att läras ut i dessa.
Och så älskar han att ägna honan uppmärksamhet.

Kyokos leende blev ännu bredare innan det slutligen sprack i ett lågmält skratt.
"Shiro ..."
Hon gick närmare, puffade vänskapligt på honom.

Hon kunde tänka sig att detta blev en märklig vändning för Azazel - att se de här två fruktade Devilsmedlemmarna bete sig som en familj.

"Ta det lugnt med honom. Han har aldrig ens varit inne i lyan förut! Vet inget. Tydligen lämnade våran käraste Nevvie honom till att stryka som en ynklig Gråvarg utanför Djävulsberget."

Kyoko skakade sakta på huvudet, såg mot Azazel med en vänskaplig blick.

"Så gå igenom endast det viktigaste först. Vi vill inte ha honom mördad första kvällen, inte sant?"

Hon puffade på sin vän en sista gång innan hon gick närmare Azazel. Leendet dog bort, men blicken var fortfarande varm. När hon talade var rösten allvarlig, men mjuk. Ärlig.

"Välkommen, Azazel."

Förvirring, det var den enda känsla han kunde sålla fram ur mängden som surrade runt inom honom förutom rädslan. Det han stod och såg på var två skräckinjagande, respektingivande varelser och... bland dem... kunde han ändock se en familj. Det där som han så länge saknat. Det där som han trott sig finna, men bedragits framför nosen. Fanns det? Tydligen. Han mötte Kyokos blick när denna såg vänligt mot honom. Vänligt? Han hade lyssnat till dem båda, lyssnat till vad de sade med en skarp koncentration. Men han hade inte insett hur nära de nog stod varandra. Han... han ville också vara en del av detta. Innerligt.

När Kyoko så hälsade honom välkommen blev han helt ställd. Välkommen? Det var ingen som sagt det till honom tidigare. Han hade hela denna tid känt sig som en börda de andra släpade på. Som någonting de inte såg eller använde som redskap. Men... välkommen?

Han böjde sig i en bugning och tackade, om än tystlåtet, å det ödmjukaste. Han var ärligt tacksam för det ordet allena. För ett välkomnande, oavsett hur innerligt det nu varit.

Honan skratt lockade fram ett bredare leende, och han kunde inte hjälpa sig då hon puffade på honom, svansen började genast svepa bakom honom. Hennes fortsatte ord lockade till ett rosslande skratt.
"Givetvis skall jag det."
Sade han, men spelade inte vidare på Kyokos humoristiska kritik. Det var fysiskt omöjligt för honom att kritisera Nevada. Han besvarade hennes sista puff, och strök sig efter henne då hon gick bort emot den andre. Åtråvärt. Så sträckte han sig åter och slog sig ner, med en leende nickning stämde han in i välkomnandet - reflekterade hur förvirrade Azaz såg ut.
"Låt oss börja med enkla yttringar av respekt, jag har märkt att du reagerat på vad vi kallar varandra..."
Sade han sedan, återgick direkt till uppgiften efter den närmast känslosamma stunden - trotts att han älskade att mysakvar i sådana.
"Inom flocken använder vi speciella Suffix till varandra, beroende på rang och relation."
Detta såg Shiro som relativt nödvändigt, då uteblivna suffix inte bara tydde på individens utanförskap i flocken utan också bristande respekt för anda medlemmar och flockens regler och läror. Det var anledningar nog att få en bestraffning lång värre än den han själv fått, öronlösheten som vittne.
"Så här får du en snabb genomgång:
-Sama
Detta är ett suffix som visar på väldigt hög respekt, nästan
vördnad. Används inom Devils alltid i referens till Ledaren - Nevada-sama.

-Hakase
Används för någon som är rådgivare, beta eller general, därigenom Tramptass-Hakase.

-Hime
Betyder ungefärligt ”prinsessa”, och används inom Devils i
referens till Ledarens hona/honor eller dotter/döttrar.

-San
En respektfull term för de som du betraktar vara lite högre
eller i ungefär samma rang som dig själv.

-Kohai
Används för de som står lägre än rang i dig.

-Chan
En term som används för unga honor och små valpar och som
antyder att den som man syftar på är väldigt söt.
Används även i andra sammanhang, ofta sarkastiskt eller hånande. Detta är inget jag rekomenderar då du är absolut nykomling, du bör också låtabli att narra Kyoko-sans döttrar då dem är ungefär lika hetska som sin mor"
Med dessa ord slängde Shiro också en vänskaplig men lätt retsam blick emot Kyoko.

"-Kun
En term som används i referens till hanar och honor i åldern
10-25, allra mest för hanar.
Har antydan att du är äldre och mer erfaren än den du talar till.

-Sensei
Används till lärare, både inom stridskonst och Tenkais läror, som mig, Shiro-sensei."
Shiro log, visste att detta var information svår att minnas på första försöket. Och eftersom hanen avr totalt olärd beslutade han sig för att förenkla det hela än längre.
"Dem som du nu i början behöver hålla reda på är Sama, San, Hakase och Sensei. Sama till vår ärade ledare Nevada-sama, San till övriga medlemmar då alla är över dig i rang, förutom till Tramptass-Hakase. Mig skall du hädanefter kalla Shiro-Sensei, detta kan jag ju personligen påminna dig om om du glömmer..."
Shiro log helatiden vänligt och hade något uppmuntrande i blicken. I tankarna hade han lagt till Kyoko på listan över vilka man skulle kalla Hakase, men sade inget om det. Väl medveten om att så inte lägre var fallet, och att det var onödigt att fylla hanen med ovesentlig information - som dessutom kudne anses som kränkande gentemot Kyoko.
"Jag vet att det kan verka lite svårt i början, men man kommer in i det och tillslut faller det naturligt..."
(Förutom då man är absolut nyvaken) ville han lägga till, men gav bara kyoko en kort blick istället. Lägtande. De behövde tala tumanhand. Men det fick ske senare, uppgifterna gick alltid före det personliga.

[Fuskade lite och kopierade bara Felicias beskrivningar *skämmas*]

Han lyssnade på det Shiro sade. Var inte helt säker på om han skulle komma ihåg allt, men kämpade för att förstå. Inget av orden var för honom bekant, och han såg ingen förklaring till ordens innebörd. Han förstod att det ena skulle sägas till det andra, men ingenting av vad orden egentligen betydde. Han nickade för att visa att han lyssnade, men stod i övrigt kvar där han stått under hela konversationen. Om det nu kunde kallas en konversation.

När så den svarte hanen talat till punkt och förklarat vad som var viktigast att lära för stunden kände han sig såväl full till bredden av ny information som aningen förvirrad. Det var så mycket. Alldeles för mycket att ta in på en gång. Speciellt i samband att det just gått upp för honom varför han lurats hit. Vad som kunde ligga bakom att Nevada (han lade i tanken frågande till ordet Sama bakom ledarens namn i ett tafatt försök att förstå det) 'bjudit' in honom så som han gjort. Alldeles för mycket. Men han skulle försöka förstå. Han skulle minsann visa den där Ledaren att han dög till mer. Han ville inte dö. Och han skulle inte dö!

[Funderar som Kyoko sade mig på om vi ska avsluta här strax. Lämna dem där Shiro proppar Az full med information XD ]

Shiro såg leende på Azaz tystna gestalt. Han var koncentrerad och försökte förstå, men Shiro visste att han drunknade i information. Själv hade han inte haft det så svårt i början, han hade insupit varenda ord som de övriga sa till honom. Det hade varit den verklighet han klamrat sig fast vid i sitt försök till att bli frisk från Demonen. Och nog hade det lyckats, men inte helt utan konsekvenser. Tanken fick honom att slänga en blick gentemot Kyoko, en ton av sorg präglade de tvefärgade ögonen. Han hade fortfarande svårt att förlåta sig för de sår han rivit upp både kroppsligt och själsligt hos den lilla honan. Hennes förlåtelse fick duga. Nu var han en högt uppsatt medlem i Devils, insåg - till viss förtvivlan - att han var en av de äldsta stående. Speciellt sedan Malvado givit sig av. Sedan fanns ju givetvis Nevada, Kyoko och Tramptass som de högst uppsatta och också äldsta medlemmarna. Hans familj.
För en kort stund gled han iväg i tankarna och tänkte på hur underbart han hade det, han fick lära andra i konster han älskade, hade just nu en egen lya och bodde med de han älskade mest. Dessutom hade han fyra starka valpar som när som helst kunde ta över efter honom - även om han hittills inte hade några planer på att dö. Azazels lite förvirrade ansiktuttryck slet dock tillbaka honom till verkligheten, det var lärande stund nu.
Han harklade sig.
"Ja."
Sade han lite trevande.
"Du lär dig snart, Az-kohai, med tiden kommer det naturligt. Vi kan fördjupa oss i suffixens betydelse under nästa lektion men innan dess har du mer vardagsmat att lära dig - så att medlemmarna inte blir irriterade på dig för att du strider mot oskrivna regler och normer."
Fortsatte han sedan med en blinkning med det gula ögat.
"Då du förstår deras innebörd kommer orden också bli naturligare att uttala. Men låt oss fortsätta i lärandet tills vidare."
Shiro log ännu ett öppet och helt genuint ärligt leende emot Devils Omegavarg och slog sig sedan ner för att börja en lång lektion i Devils grunder.


[Skall vi kalla det avslutat här då?]