Virels mörkgula ögon for över pilarna, som verkade dominera här, han undrade inför vintern, Klimatet här var redan mycket, mycket kallare än han var van vid, och han hade hört att det skulle bli kallare sedan.

En djup suck gled ut ur hans mun och han såg upp på¨himlen där solen sken och värmde upp honom litet grann iallafall.
Han var osäker på vad livet skulle föra med sig till honom, han lade sig ned vid en pils stamm och blickade ut över sitt nya hem som hans 'Mamma' visat honom

Varje hopp från varje hög gren var lika rolig, han visste precis var och hur han skulle landa och han visste precis hur långt ner han skulle glida nerför trädets stam innan han behövde hoppa till nästa gren. För honom var det likt en dans med träden där båda tycktes veta stegen och han litade fullständigt på träden trots hans mer vuxna kropps storlek. Hans hjärna släppte allt annat och han kopplade av när han klättrade runt i träden. Det var en underbar känsla av frihet och för honom spelade det ingen roll om hur högt trädet var. Kylan rörde honom inte i ryggen, han hade vant sig och hans päls var någorlunda bra byggd för vad än skogens område kastade mot honom. Och Stripes träning hade gjort mycket för honom också. Hjälpt honom att bli starkare.
Han tappade koncentrationen, och att tappa koncentrationen mitt i ett hopp var aldrig gott. Han kunde känna hur klorna endast nuddade barken istället för att gräva sig in i barken. I sista sekunden slog den andra tassen i grenen och istället för att fortsätta ut utan något att ta tag i. Hans tass gled fort och han försökte snabbt att ta ett tag med den andra runt grenen. Han missade grenen och kände hur han föll mot marken. Det kändes som han föll långsammare än han egentligen gjorde. Han kunde höra både sina andetag och sina hjärtslag så tydligt i öronen. Han sträckte sig fram mot trädstammen, försökte nå den innan han slog i marken. Det kändes som en evighet innan han nådde trädstammen och fick in klorna, han blundade sig genom smärtan som kom med att han gled ner för stammen tills hans bakben nuddade marken. Han andades in och tittade upp på trädstammen med de långa rivmärkena och suckade lätt irriterat innan han fnös till åt sina egna misstag.

Virel var djupt i tankar, mycket var som det inte skulle...
Sure hans nya flock var vänlig, men han hade lite svårigheter att passa in.
Strax hördes ett ljud någonstans framför honom till höger.
Han såg hur en svart-blå varg kämpade med att inte ramla nerför ett träd.
Han satt och bara observerade denne tills den var på marken.
Virel såg på den svartblåa och log litet innan han travade fram.
"Merton var det va?" Frågade han osäkert, han hade faktiskt svårt att minnas, denna varg var aldrig särskilt social gentemot honom...

Skammen grep hårt om honom när han hörde den andre prata och de blåa ögonen vreds snabbt mot denne. Han höll tillbaka en lätt morrning som han så gärna ville släppa ifrån sig. Men det hade säkerligen inte slutat så bra, den andre var från flocken. Och han ville inte att Stripe skulle höra något sådant om honom. Och han ville inte att de andra skulle få reda på hans misstag. Han kände den andre vargen som stod framför honom, men samtidigt inte mycket. Hans kundkaper om den andre låg endast på några av de lägsta nivåer och trots att han visste den andres namn så var det allt. Han hade inte direkt haft något större samtal med den andre. Nu tvingades han lite till det och tog till orda med sina något kalla  och ovänliga röst.
"Ja, mitt namn är Merton." Han slutade egentligen att prata men kom på sig själv med sin otrevliga attityd gentemot den andre och hostade lätt till innan han åter tog till orda. Denna gång med en något vänligare röst - en stor bedrift från hans sida. "Du är... Virel?" Han visste svaret men frågade ändå för att låta något mer artig än var han egentligen var. Något hade han lyckats snappa upp från Stripe inom det ämnet trots allt.