Det var natt. Den tid som man så sällan kopplade ihop med öknen.
Det hade svalnat, och under en stjärnklar himmel kunde sanden och vinden som ven mellan dynerna nästan tyckas kylig, för en varg van vid dessa heta förhållanden.
Största delen av Devils låg förmodligen i sina lyor - talade med varandra, eller sov, lättade över sina lyors isolerade tillstånd som gav dem bekväma sovplatser.
Tonbo förväntade sig alltså inte att möta någon. Han hade börjat gå ut på nätterna, och sov korta stunder dagarna igenom, inte nödvändigtvis i sin lya, utan lika väl vid ett vattenhål, på en het sandklippa, eller halvt gömd i sanden för svalka.
Han var skicklig på att fånga ödlor och ormar, förmodligen skickligare än många andra. Han var kvick, men tillräckligt tålmodig för att aldrig sprinta efter dem i en tävling han aldrig skulle kunna vinna. Många flockar han förrått i tiden före denna hade levt på träskmarker, eller i fuktiga skogar, där det fanns massor av små kräldjur. Hans bragd var en fullvuxen krokodil han en gång fångat i ett träsk, och klarat sig undan denna makalösa jakt med blott en halv svans bortbiten. Krokodilungar hade han många gånger försökt söka i öknens vattenhål, men han hade aldrig hittat några. Han saknade smakfullheten i deras kött, det fuktigt läderartade skinnet. Här var det mesta torrt.
Den lille hanen hade dock spenderat några veckor på att följa små grupper med dromedarer genom öknen, tagit reda på deras viloplatser och vilka vägar de använde, och vilka vattenhål de föredrog. Detta hade lett till att han nu hade en mycket bättre uppfattning om Devils revir och var han kunde hitta allt han behövde.
Han var på väg tillbaka från en av sina nattliga jaktturer nu, hans käftar bestämt slutna om halsen på en dromedarkalv som nästan var större än han själv. Dess kropp släpade in mellan hans framben, men på grund av hans relativt breda bringa störde det inte hans gång. Han såg med glädje fram emot sömn, för även om tröttheten ännu inte slagit honom, ville han vara tillbaka vid lyorna innan den gjorde det, så han skulle slippa släpa på dromedarkalven.
Var han skulle lämna den, var en annan sak - i den tidiga ökensolen blev köttet snabbt dåligt, och han tänkte inte dra på sig bestraffningar för att vara en dålig jägare. Allt jägarna kunde få tag på behövdes - man lekte inte precis med maten här.
Förmodligen skulle den hållas fräsch om han grävde ner den i sanden under något långt klipputkast, så att sanden där den bevarades hölls sval.
Med dessa tankar i huvudet fortsatte han sin vandring tillbaka under tystnad.

Elyn hade vandrat ljudlöst och osynligt över markerna i öknen. Hon höll sig mest för sig själv, så som hon uppskattade och föredrog det. Ensamheten hade hon vant sig vid, och det var med ensamheten som hon hade lärt sig bli kall och hård, och antagligen egoistisk. Likgiltig var hon till de mesta. Hon uppskattade inte Devils traditioner och högtider, och hon uppskattade egentligen inte någon av vargarna där, inte ens hennes syskon var hon glad över att hon levde med. men hon levde i Devils och stod ut med hennes osynliga ensamma vardag och var glad för varje stund som hon slapp umgås med Nevada, tass och de andra högrankade som hon gäena undvek, antagligen mest pga rädsla.

Hon fick dock syn på Tonbo som verkade ha varit ute på jakt. Han ar kanske en av få som hon egentligen inte direkt ogillad. Han som henne var låg i rang. Han verkade ha fångat ett byte och det verkade som att han skulle föredra att bli ostörd. Utan att veta riktigt varför så vandrade hon ändå tyst mot honom, men höll sig på avstånd.

Han kände vibrationerna i marken, sanden som viskade för döva öron om en annalkande gestalt, om trampdynor mellan deras korn och tystnad som bröts.
Och även om han inte hörde hennes andetag eller vinden bland dynerna, kände han ändå allt detta, lika väl som om det tjutits in i hans öron.
Den lille hanen stannade upp, lade varsamt ned dromedarkalven i sanden, och hans ögon sökte av det svala mörkret. Han misstänkte ingen inkräktare - Devils gränser var väl bevakade - men man kunde ändå aldrig veta, så han lät sina muskler stelna till beredskap. Strömmar av grönt och blått virvlade upp i luften från hans ögon, likt rökt, och skingrades sedan, då han bytte sin synförmåga ett flertal gånger innan han kom fram till värmesynen.
Tonbos olikfärgade blick föll då på en varm uppenbarelse, strömmar av gult, rött och orange virvlade i hans synfält.
Ännu ett par virvlande färgpelare försvann ut i natten, och han blinkade för att återställa fokusen till det vanliga.
"Elyn."
Hans röst var nästan mjuk, och med den halva svansen vinkade han henne närmare, med ett lätt, nästan faderligt leende.
Många gånger hade han betraktat henne. Hon verkade annorlunda än resten av kullen - inte för att de precis hörde till var man kunde kalla normal, heller, med en med totalt ointresse och en annan utan förmåga att visa känslor - .. som om hon inte trivdes. Som om hon fruktade Devils.
Kanske var det så, att denna plats, där han funnit sitt hem, var en plats hon avskydde, ville ifrån?
Man föddes in i Devils. Och man lämnade dem aldrig.
Han fann sig själv tycka synd om den tydligt missplacerade unga honan.

Hon stelnade till när hon märkte att han hade sett henne. Även om han "bara" var en Omega så var hon säker på att han skulle vara starkare än henne. Det syntes på honom att han antagligen inte skulle stanna som omega så länge till, och Elyn visste mycket väl att de nya omegorna i devilsflocken sällan var svaga, utan bara hade den positionen för att de var nyast i flocken. Nevada hade alltid varit mycket sträng på den punkten.

Elyn hade senaste tiden varit väldigt tacksam över att hon räknades som valp och inte behövt ingå i flocken lika mycket förutom att äta och träna och sköta sig själv. Tidigare hade hon haft Aru mer som en bror, ända tills han dött och återuppståt. Då hade hon blivit helt ensam när hans en gång ganska varma hjärta blev bytt mot hans döda blick.

Elyn låtsades som att hon inte hade sett honom och fortsatte gå rakt fram och passera honom en bit bort, och hoppades att han inte skulle tala med henne, för då skulle hon behöva stanna oc hde undvek hon helst om det gick.