Den stora randiga hanen finner sig ensam, helt utan sällskap, på flockens revir. Den flock han nu tillhör. Devils. Det var ett underligt intagningsprov, men han har på känn att det kommer komma mer och mycket mer krävande utmaningar senare. Så han känner att han inte riktig kan slappna av. Men för en stund kan han kanske tillåta sig att låta tankarna vandra. Han har redan funnit en viss respekt för Nevada. Om än misstänksam. Den vita ledaren verkar vara en som tycker om att leka med andra och utsätta dem för prövningar. Men Saturn har redan kommit fram till att han faktiskt vill följa Nevada.

Men så tänker han på Azazel oxå. Påfågeln. Ja, det är det smeknamn Saturn har givit lejonet. Än dock håller han det för sig själv tills vidare. Han har just nu ingen lust att dra på sig mer vredesmod från den andre fakargen. Nej, just nu vill han faktiskt stå på god kant med alla flockmedlemmar. Saturn vill inte att någon ska se ner på honom. Dels därför döljer han mycket av sig själv bakom en mur. En falsk fasad. Om än delar av den han är blandas in i skådespelet. Kanske för att han ska bli så svårläst som möjligt.

De väldiga tassarnas undersida skavs av sand när tigern vandrar framåt. Värmen i denna öken gör honom inte så mycket. Han har förmågan att temperera sin kropp efter omgivningen. Öronen står spetsade på huvudet. Vingarna är mjukt vikta mot kroppen. Den gyllene blicken är pigg och vaken och han gillar faktiskt den här öknen. Men sand mellan tårna har han aldrig varit ett fan av. Men han kommer väl vänja sig.

Hanen stannar upp. Sveper till med den varglika svansen och ger ifrån sig ett ljud som kan liknas vid en frustning. Han har märkt av en annan energi i närheten. En vargs energi. Sandkornen besvarar hans tankar. Det är en varg som närmar sig.

[Pax till Kyoko]

Kyoko travade utan vidare fram till den nya hanen. Nevada hade såklart informerat om att ytterligare en ny medlem hade anslutit sig, men Kyoko var mer tveksam än någonsin.

när hon väl rundade krönet fick hon en smärre chock.
Ytterligare en kattliknande vekling?!
Vad tusan tänkte Nevada?
Även om den där Azazel hade visat sig vara en någorlunda stark Hanne som visste hur man visade respekt, så var detta lite väl underligt.

Två stycken bevingade katter inom loppet av någon månad? Antar att Nevada planerade något luftburet anfall ...
För om Kyokos instinkter stämde var denna varelse inte särskilt stark - han skulle troligtvis gå under direkt i en fight med en fiendeflock. Men kanske var det så Nevada tänkte - Ta in lite flygfän, bara för att låta dom tjäna i ett krig och sedan gå under?

Om så var fallet skulle det passa Kyoko utmärkt.

Om det var något hon hatade, så var det näör nya fän inkräktade på det som hade blivit hennes familj.
Även om den där Azazel inte var så farlig ... Så man visste väl aldrig?

Kyoko skakade på huvudet innan hon sakta började vandra nedför sandkullen.

"Hälsad."
Mumlade hon lågt, även om ljudet tedde sig som mer en morring än en hälsning.

Han står stilla. Framtassarna rör vid varandra så tätt är de placerade. Bakbenen står lite mer isär. Hanen står rakt och sträckt. Likt en tränat krigare. Hösäckar kommer inte långt.
Han ser åt det håll tiken kommer ifrån. Även om han inte kan se henne riktigt ännu så vet han precis var hon befinner sig. Han står vänd åt det håll hon kommer komma ifrån.
När hon sedan kommer gående över kullen han stirrat på studerar han henne en kort stund. Hon är liten. Men hennes kropp bär otaliga ärr. Hon ser ut att ha varit med om mycket. Sådana har Saturn alltid ansett värda all den respekt de kan få.
Tiken hälsar honom men det låter inte vidare vänligt. Självklart. Saturn är ny i flocken. De mer etablerade medlemmarna får bahandla honom som skit om de vill.
Saturn böjer på nacken i en lätt bugning, utan att släppa den andre med blicken.
"Var hälsad själv". Svarar han henne och höjer sedan på nacken igen. Men han håller huvudet i ungefär samma höjd som manken. För att inte se för uppstudsig ut. Han vill inte dra på sig någons vrede i flocken. Han vill bli accepterad. Och han är mer än redo att kämpa för det.

Kyoko höjer huvudet då Saturn sänker det, fnyser tyst åt honom.

"Så. Ytterligare ett kattfä."

Kyoko himalde med ögonen, vände ryggen åt hanen.

"Kom. Lika bra jag visar dig klippan nu på en gång, så det inte blir samma misstag som för Azazel .."

Kyoko suckade djupt, började trava iväg utan att se särskilt noga efter om hanen följde henne.

Öronen lägger sig lite osäkert mot nacken. Kattfä har han inte blivit kallad förut.
Han säger dock ingenting.

Öronen spetsas igen när tiken talar. Säger åt honom att komma med.
Kommenderar honom närmare sagt.

Saturn sätter kroppen i rörelse. Följer efter tiken som en lydig valp.
De stora tassarna breder ut sig på sanden när han sätter ner den en i taget.
Sanden mellan tårna skaver. Men han ignorerar det.

Han ser på tikens ryggtavla. Vill veta vem hon är.
Nevada hade inte gett honom mycket information och
Påfågeln var inte mycket till informatör han heller.

Ja, påfågeln. Saturns nya smeknamn på Azazel.
Men det är ett namn han håller för sig själv så han är säker på
att det inte kommer uppskattas om det används öppet.

Efter att ha vandrat ett tag under tystnad så vänder sig Kyoko emot honom.


"Jag är Kyoko. Föredetta Beta, föredetta General, numera endast stridslärare ..."


Kyokos röst blev mörk och bitter, men mer sade hon inte. Var han nyfiken nog att vilja veta och modig nog att fråga fick han göra det.

"Jag kommer att träna dig en aning i strid, dels för att ta reda på vad du e bra på, dels för att du ska bli en krigare värdig Devils ..."

Kyokos röst blev nu allt mer monoton - hon lät som om hon citerade.

"Du kommer dessutom att bli skolad i Devils läror utav Shiro."

Kyoko suckade, tog sats igen.

"Ditt hemrevir kommer att vara öknen, iallafall i början. Vi har även ett till område vid döda skogen."

Kyoko vände blicken snabbt emot Saturn innan hon åter såg framåt, under tystnad.

Kyoko. Han ser på henne har stannat upp när hon vänt sig mot honom.
Alla de titlar hon rabblar upp är respekterade titlar. Det låter på henne som att
hon har gått igenom mycket för att hamna där hon är nu. Saturn kan inte låta
bli att bli nyfiken. Men han öppnar inte munnen för att fråga. Han är ingen
som lägger nosen i blöt. Och Kyoko kanske inte heller vill tala om det.

Saturn brukar tänka att om det är viktigt så kommer det tillslut att komma fram.

Han nickar lätt för att bekräfta att han lyssnar på henne. Öronen står spetsade på
huvudet på honom och den gyllene blicken hålls fäst på den lilla tiken.
Storlek har ingen betydelse. Det är individen som är den viktiga.

Kyoko verkar inte vara så dum hon. Saturn finner henne intressant i alla fall.
Ingen han vill komma på kant med.

"Mitt namn är Saturn". Han kan i alla fall presentera sig som det anstår sig.

Kyoko himlade svagt med ögonen - ett käslouttryck hon fann sig själv att yttra allt oftare.

"Jag vet."

Hon fortsatte att ta sig framåt emot lyan, i tystnad.

Öronen vinklas ut åt sidorna för en stund. Nevada måste ha berättat för övriga
flocken att Saturn är ny. Men han ville ändå presenterar sig. Det kändes bäst så.
Han ville inte bli kallad flygfä eller något annat.

Han nickar kort.

Han säger inget mer. Följer tyst efter Kyoko. Det är han som är ny. Han ska följa de
andra rätta sig efter dem. Och han står lågt i rang. Lägst. Men han är inte säker
på om han står under Påfågeln. Det hade inte gått fram riktigt. Kyoko tänker han
inte sätta sig upp mot. Han har redan funnit respekt för henne. Hennes energi är inte
att leka med heller. Saturn är ingen som ger andra respekt bara sådär. Men han vet
sin plats. Skulle aldrig sätta sig upp mot de med högre rang. Aldrig mot de som kräver
respekt.

Efter ett tag tornade djävulsberget upp sig i fjärran - en ståtlig sandstensklippa.

Kyoko stannade vid sandkrönet och betraktade synen.
Hennes hem.

Kyoko kunde inte hindra ett leende.

"Det här är Djävulsberget."
Hon vände huvudet mot Saturn.
"En dag kanske du kan kalla det ditt rättmätiga hem."

Han stannar upp och ser mot berget.
Djävulsberget. Ett passande namn kan han inte låta bli att tycka.

Han ser på Kyoko när hon åter talar till honom.
Sen ser han på berget igen. En sandstensklippa.
En mäktig syn i öknens vidder.

Svansen sveper till bakom honom.
Han vågar fortfarande inte säga någonting.
Om han inte blir tilltalad.
Det är bättre att hålla tyst. Lyssna på vad som sägs.

Kyoko ökade farten emot berget.

"Så."
Hon såg mot Saturn.

"Vem är du? Få höra din historia."

Han fortsätter följa efter henne.
Men stannar åter upp när hon frågar honom om hans historia.
Det är något han helst vill slippa tala om.
Något han helst vill glömma.

"Jag... Jag kommer inte härifrån". Börjar han.
Öronen lägger sig ut åt sidorna igen.
Spetsas sakta.
"Min historia är inget jag vill tala om.
Det är historia. Något jag helst vill glömma".
Säger han och har satt kroppen i rörelse igen.
Följer åter efter Kyoko.

Det rycker till i Kyokos nos och hon stannar upp.

Efter att ha stått helt blickstilla i några sekunder vänder hon sig om, ser på Saturn med en iskall blick.

"Vägra mig inte."

Tonen är lågmäld, på ytan nästan mjuk, vänskaplig.

Men ögonen är kalla.


Ögonblicket efter kastar Kyoko sittsinne emot Saturn, bryter sig in.

Inga lågstående kryp ska försöka hålla hemligheter ifrån henne.

Åter stannar han upp. Osäker på vad han ska göra.
Osäker på vad som kommer hända.

Han ser oförstående på henne till en början.
Sedan något skamsen. Hans historia vill han inte tala om.
Det är än dock inget som har påverkat honom.
Man är inte sin historia. Man är den man gör sig till
varje dag.

Något händer. Det känns som att någon bryter sig in i hans sinne.
Som om han inte längre är ensam där inne. Det är en känsla han
inte uppskattar.

Han ryter till. Inte ilsket utan med en sorts smärta.
När han öppnar ögonen finner han sig själv ligga på marken.
Han föll. Eller? Han ser upp på den lilla tiken framför honom.

"Vad gör du?" Frågar han med ett plågat uttryck.
"Jag vill inte ha något med min historia att göra". Säger han
nästan bedjande. Han vill inte minnas. Han vill inte ha
med det att göra.
Han frustar ut sand som hamnat i nosen. Öronen ligger mot
nacken och han vågar inte resa sig.

Kyoko betraktade stilla hanen där han var.
Ännu en varg vars familj inte var en familj. Ett hem som inte var ett hem.
Ännu ett förflutet man inte ville minnas.

Kyokos blick mjuknade en aning, och hon tog några steg framåt.
Såg stilla på hanen där han låg.
"Försök inte fly, gömma dig från ditt förflutna."
För första gången när hon talade var tonen inte kall, rösten varken monoton eller likgiltig eller inövad.

"Det kan inte skada dig. Tvärt om."
Hon böjde ned huvudet, puffade mjukt på den spända gestalten.
"Kan endast göra dig starkare. Och om du visar dig vara värdig nog att vara en Devil, kommer du skapa en ny framtid, en ny familj, att blicka tillbaka på, blicka emot, och vara stolt över."
Kyoko backade några steg, såg mjukt på hanen.

"Vara lojal mot."

Öronen vilar mot hans nacke. Han ser upp mot Kyoko men ligger kvar där han ligger.
Med kroppen tryckt mot sanden. Vingarna ligger lite halvt mot hans kropp, halvt mot sanden.
Den långa svansen ligger slarvigt bakom honom.

Öronen spetsas smått. Han lyssnar på henne. Blir förvånad över puffen.
Han vågar inte röra sig. Vågar knappt andas. Han lyssnar på henne tills hon
inte verkar ha mer att säga för stunden.

"Man vinner inte mycket på att blicka tillbaka. Ej heller på att blicka framåt.
Det är i nuet man endast kan göra sitt absolut bästa". Säger han och höjer huvudet
lite lätt. Det är så han ser på saken. Visst, man kan inte komma undan sitt förflutna.
Men det är som sagt inget han vill dela med sig av.

Men Kyoko har väl säkerligen roffat åt sig så mycket information hon kunde
få tag på. Vet hon allt nu? Varför han aldrig blivit accepterad när han varit den
han är och istället fått ändra på sig. Dölja den han är för att inte bli nedvärderad
och trampad på. Varför hans far hatar honom och varför hans liv är som det är.

Allt beror endast på en sak. En sak han faktiskt inte kan ändra på hur mycket
han än försöker. Något han de senaste åren börjat se som en skam.

[HAHA omfg, än gayvarg! Loveit <3]


Kyoko såg stilla på hanen, tyckte sig nästan kunna skönja vad som for genom hans huvud.

Kyoko log ett svagt, milt leende.

"Så länge du är denna flock trogen, så länge du hedrar vårt arv och vårat syfte; så länge du kallar dig en Devil, så ska du finna att vi kommer vara dig lika trogen."

Kyoko gav honom en stilla blick, innan hon vönder ryggen åt honom och börjar trava emot djävulsberget.

"Ditt förflutna har ingen mening här, din skam ingen plats under ökensolen. Du är en Devil nu, och oavsett hur länge du lyckas behålla det namnet, så skall du bära det stolt. Du tillhör den ädlaste, äldsta flocken i Numoori."

Kyoko gav honom en sista, skarp blick.

"Det finns ingen synd förutom den du själv ger namn och skam. Ge fan i det."


Sedan travade hon bortåt över sanden. Mot sitt hem, och kanske även Saturns.


[Avsluta?]

Han lyssnar på henne. Han nickar åter.
Han vågar åter inte säga något. Bara lyssnar.
Han tar till sig vartenda ord.
Han är uppmärksam.

Han lägger åter ner huvudet mot sanden
när Kyoko talar till honom lite barskare.
Sedan ser han efter henne när hon vandrar iväg.

Kvar ligger den tigerrandiga hanen i sanden.
Vet inte om han ska våga röra på sig riktigt ännu.
Hans respekt för Kyoko har vuxit.
Hon är verkligen ingen vars vrede han vill ens
råka dra på sig.

Han ser efter henne tills han inte kan se henne
med ögonen längre. Då reser han sig sakta upp.

[Trodde hon skulle visa honom grottorna eller var det var. xD
Men tycker det vore awkward om de fortsatte det här mötet xD]

[AVSLUTAT då eller?]

Visst! x) Vi kan säga att hon visade honom grottorna? för övrigt delar han sal med alla de andra med rangen "låg" eller omega, okidoki?


Byebye~ Vi rolalr nog snart igen. Är du online imorrn, är Devilshögtid då ^_^]

[hehe. xD Okee. Det låter bra. ^^
Då vet jag. :D]

[Japp. I morgon kommer jag sitta klistrad vid datorn på eftermiddagen. hehe]