Då de två syskonen kommit fram till att gå tillbaka från Måntemplet hade de, efter en hel del överläggande och förhandlande med sin egen äventyrslustan, beslutat sig för att gå samma väg som de kommit. Det var ofattbart tråkigt egentligen, även om Civitas säkert var en plats värd att besöka mer än en gång. Avgörandet hade fallit då de bett en grå gammal gubbe till månvarg om en vägbeskrivning och den innehållit mer än en Y-korsning samt några välmenande ord om att lättaste bara var att gå via samhällena. Så så fick det väl kanske bli då, de hade faktiskt, pinsamt nog, redan gått vilse en gång på den här vandringen och då hade de varit på en relativt lättöverskådlig stäpp inte i nån gigantisk, mullig månskog.
För att ändå ge deras resa tillbaka längs samma gamla vägar till samma gamla ställe lite krydda och äventyr hade de kommit på ett himla roligt, utstuderat prank. Hela resan genom Ötamon och majoriteten av Relictus hade fyllts av att planera detaljerna.
Då de kunde skymta Civitas i fjärran hade de slagit läger och Jabbe hade fortsatt själv till staden. Väl där hade han lokaliserat helarna och med andan i halsen hasplat fram att hans syster skadat sig på deras resa. Någonting om en stukad, kanske bruten, tass och att hon inte kunde ta sig sista biten till staden på egen hand. Han la till och med in en kommentar om att han själv inte var stark nog att bära henne och upprepade gång på gång sin tacksamhet.
Lite hade de lärt sig från fiaskot med stäppvargen, på detta vis hade de iallafall lite mer kontroll över Vem det var som skulle bli utsatt. Tacksamt nog verkade de flesta helare som jobbade denna dag vara av minityrformat. Hanen som tillslut valdes ut för att följa med honom ut i det mörka landskapet var i och för sig en av de mer högresta, men kunde knappt vara äldre än Jabbe själv och såg inte speciellt stark ut. Två mot en skulle han inte vara några problem det var Jabbe säker på.
Då de närmade sig platsen han visste att hans syster låg gömd höjde han nosen mot kvällshimlen och ylade. Som de sanna coolingar de var hade de till och med hittat på ett passande kodspråk av olika yl beroende på situation. Detta väldigt simpla yl betydde bara: allt går enligt planen. Aka vi fick tag på en klenfis. Aka inga försiktighetsåtgärder behövs.
"Vill bara meddela henne att vi är på väg, att vi är nära. Hon har varit ensam här ute sen igår natt, du förstår."
Förklarade han med stor oro i rösten för den bruna kompanjonen. Han var himla bra på att spela orolig brorsa om man frågade honom själv iallafall. Och det dröjde inte många minuter innan de var framme vid landmärket som valt ut att markera Shamiras gömställe.
"Här borta, vid den busken utanför leden"
Kallade han och ledde den andre bort från alla eventuella seende ögon. Inga vittnen som kunde ingripa tack.
"Kanske är paranoid, ville bah inte att hon skulle va skadad å ensam o kunna bli hittat av främlingar."
Hasplade han ur sig, ifall den godtrogna välgöraren av någon orsak skulle få varningsklockor av att bli ledd ut i skuggiga buskage. Och orden verkade ha önskad effekt, eller så hann hanen bara inte agera på sin osäkerhet innan det var för sent. Med ett djupt vrål kastade sig hans syster ut snett bakom helaren och tacklade honom i flanken.

[Timotej <3]

De hade varit underbemannade i några dagar nu, Kano och Arianell hade gett sig av på ett viktigt uppdrag i Skuggfall vars detaljer hade hållits mestadels hemliga. Det hade lämnat Fifrildi ensam med de båda helarlärlingarna, samt en och en annan förbipasserande frilansande helare. Och självklart hade de, efter att ha haft en period med ett lite lugnare tempo, självklart blivit överrösta av vårdsökande besökare. Mestadels hade det tacksamt varit enklare saker som mindre skär- och skrapsår eller stukade tassar, men de hade också fått in en lite allvarligare skada som hade satt ynglingarna på prov. De brukade inte få allt för många tillfällen att öva i riktigt skarpa lägen, dels för att de sällan inträffade tacksamt nog, men också för att de generellt brukade hanteras av de äldre, mer erfarna, helarna i första hand för att inte riskera någons liv eller kropp i onödan. Det hade kanske inte riktigt varit livshotande, men Timo hade först slagits av vissa flashbacks till Vasilisas skada ändå. Han hade dock lyckats finna trygghet i all den träning han nu hade samlat på sig och tillsammans med de två andra lyckats lösa problemet.
Så det var med en förstärkt självsäkerhet som han hade erbjudit sig att följa med den unga, långbenta hanen vars syster han sade hade skadat sig. Kanske hade det varit ett misstag att gå själv, men han var inte naturligt misstänksam av sig och de hade inte direkt fler vargar att avvara för en liten tripp, trots att det bara var strax utanför staden. Han var ju inte speciellt stor och stark av sig, men av de tre tillgängliga så hade han helt klart varit det vettigaste alternativet för att kunna hjälpa till med att eventuellt bära eller stötta en annan varg tillbaka till staden.
Den korta vandringen dit hade varit ganska händelselös, med enbart korta konversationer som främst gällde hanens systers tillstånd. Hur allvarligt skadad hon var, vad som hade hänt och när det hade hänt bland annat. All den informationen han skulle kunna använda, tillsammans med sin kraft och träning, för att diagnostisera och eventuellt behandla honans skada. Med sig hade han en mindre väska med en blandning av diverse örter och salvor som hängde över hans rygg.
När hanen utan förvarning ylade så började någonting att kännas smått olustigt, speciellt i kombination med vart han sedan förde honom, men han bestämde sig för att fortsätta följa med ändå om än han nu kände sig något mer misstänksam.
Han visste inte riktigt vad han hade förväntat sig skulle kunna ske, men hade inte räknat med att honan skulle kasta sig över honom från sidan. Överrumplad av det plötsliga anfallet så lyckades han inte parera honans tyngd som trycktes emot honom och han slog i marken med en dov duns. Väskan kastades iväg från hans rygg och han fann sig själv liggandes på sidan med honan halvt liggandes över honom. Han kunde känna hur tänder och klor började rispa mot hans hud samtidigt som han instinktivt försökte spjärna emot med tassarna för att trycka henne ifrån sig.

Bakhållet var lyckat, det var faktiskt rent ofattbart hur lättlurad helaren var. En riktigt goodie two-shoes, så redo att vara den goda snälla räddaren i nöden att han helt klart gick över gränsen från bara naiv till helt jävla korkad.
Shamiras tackling tvingade honom till marken och syskonen tvekade inte för ett ögonblick. De var två mot en och hade ett extra övertag i och med överraskningsmomentet, det var inget de tänkte förlora. Jabbe riktade in sig på hanens ben, försökte skada honom på ett sätt som skulle sinka ev flyktförsök. De hade jobbat hårt på den här planen, de kunde inte låta honom bara dra direkt.
Shamira agerade också efter taktiken de byggt upp men riktade istället in sig på hans ansikte. Om de kunde förblinda honom skulle han inte heller kunna ta sig iväg. Han ville dra ut på detta så länge som möjligt.

Det tog honom inte många sekunder att inse att detta var på allvar, att det inte endast var någon skrämseltaktik eller något busigt hyss. De tänder och klor som grävde sig ner alldeles för djupt i hans hud var allt bevis som behövdes.
Han fick riktigt kämpa för att lyckas ta sig ut ur den initiala chocken samtidigt som han, till sin bästa förmåga, försökte parera de båda ungvargarnas attacker. När adrenalinet till slut slog till, blott sekunder men otaliga bett senare, så skedde en tydlig förändring hos honom. De kvidande, smärtsamma tjuten följdes åt av uppretade morrningar då han började hugga tillbaka. Hugga mot honans käft för att hindra henne från att nå honom, mot hennes ansikte för att ge igen, allt medan hanen lyckades få in en hel del ordentliga bett mot hans bakben. Lukten av blod började lägga sig tung över platsen samtidigt som han kunde känna hur såren blev allt fler, hur pälsen blev våt och kletig av allt blod, och hur smärtan spred sig. Han kunde känna vilka nerver och muskler som förlorade allt mer kontakt med varandra, hur huden trasades sönder på sina ställen, hur han kände och visste för mycket av vad som skedde i sin kropp. Han insåg snart att han inte kunde hela i samma takt som de båda skadade honom. Att han inte kunde parera dem båda länge nog för att göra någon skillnad. Hur desperationen inom honom växte sig allt större i takt med att smärtan spred sig likt en löpeld. Ohejdad och fruktansvärd. Hur han började känna sig allt svagare, slöare, långsammare.
Efter att ha lyckats parera den sjutusende attacken mot sina ögon så kände han till sist hur krafterna tröt, hur han började närma sig sin gräns. Hörde ingen detta? Desperat såg han sig omkring. Ingenting. Ingen. Han var ensam. Var det så här han skulle dö? Så himla patetiskt. Nej. Han vägrade.
Tvärt tystnade ljuden från hanen och ersattes av ett gurglande, bubblande läte. Ett som snabbt stegrade och fyllde hans mun full med vätska. Höll han på att drunkna i sitt eget blod nu? Som Vasilisa var nära att göra? Det var dock inte blod som sekunden senare strömmade fram ut ur hans mun, det var vatten. En vattenstråle som riktades rakt mot honans bog och hals och var tillräckligt stark, eller tillräckligt oväntad, för att knuffa henne mot hanen och fick dem att släppa greppet om Timoteijs kropp. Vattenstrålen varade inte längre än ett par sekunder, och han lyckades på något vis dra sig bort från de andra vargarna i tumultet som uppstod. Han tog sig med mycket möda runt på mage i en halvsittande ställning, men det fanns inte en chans att de blödande, såriga bakbenen skulle bära honom.
''Lögnaktiga avskum'' morrade han fram och spottade ut det blod som samlats i hans mun. ''Kom och ta mig då''. Under det korta andrum som han lyckats skapa sig så hade de värsta blödningarna avstannat, och han försökte aktivt att lappa ihop de värsta av såren han kunde känna av. Smärtan var dock så pass påtaglig över hela kroppen att det gjorde det svårt att fokusera kraften dit han behövde den. Det här såg inte ljust ut.

Ett gällt men rått skratt lämnade honom och han såg från deras blödande offer till sin syster och tillbaka.
"Hör du, han till och med ber om det nu."
Med en misstroende min skakade han långsamt på huvudet.
"Som att ditt dumma fejs inte bad som det tillräckligt redan."
Shamira stämde in i hans hånande skratt. Hennes ansikte var täckt av blod, och allt var inte hanen även om det absolut mest var det. Själv hade Jabbe klarat sig med med bara vissa rivsår från den andres desperat sparkande tassar.
"Men visst, vem är jag och neka."
Syskonens elaka skratt hetsade varandra och ekade ut över det mörka området. De närmade sig långsamt, som om han var ett byte redan nere för räkning. De hade inte brådska, han skulle inte ta sig någonstans.
Det var med lugna men beslutsamma rörelser som han la sin ena framtass mellan den andres skuldror och pressade honom ner mot marken. Hanen var vår från sin underliga, magiska kaskadspya men inget mer vatten tycktes kunna uppbådas. Med ett sadistiskt leende lät han sin egen kraft, elektriciteten, löpa fritt i den andres kropp. Hans muskler ryckte i spasmer och ljudet som kom ur hans mun var knappast frivilliga.
"Tycker du om det här va?"
Retades han med en närmast äcklad ton i rösten.

Hade han varit smart, och i sina sinnes fulla bruk, så hade han nog kanske inte valt att egga på dem. Men någonting inom honom skrek åt honom att det här inte var rättvist, att han behövde kämpa för sig själv och vad som var rätt, att han behövde stå på sig. Att vargar som dessa inte skulle få tillåtas löpa fritt, bringa kaos och skada andra. Dock kom denna insikt först när han satt där, blödande, och studerade de två långbenta ynglingarna som lekte med honom som någon gammal tuggleksak. Insikten om att världen inte var så fantastisk och fin som han hoppats på, och insikten om att de hade hans liv i sina tassar.
Orden gick honom till största delen över huvudet, innan han abrupt trycktes ner i den nu leriga jorden under honom med hakan först. Det följdes åt av en stickande känsla som snabbt spred sig genom varje nerv och muskel i hans kropp, som sedan snabbt ökade i styrka tills dess att hela hans kropp togs över av spastiska ryckningar och ofrivilliga skrik.
Han tappade helt kontrollen över sin kropp, sina tankar och sin omgivning. Sekunderna kändes som timmar och allt som existerade var bara smärta och kramper, samt en innerlig vilja att det skulle upphöra.
Sluta, sluta, SLUTA!.
Han tystnade till sist, och kroppen blev stilla under hanens tass, så när som på några muskelryckningar. Han hade till sist hittat sitt lugn i stormen. Äntligen.

Vätan i både hans egna och den andres päls gjorde elektriciteten ännu svårare att kontrollera än vanligt. Han var tvungen att låta den pulsera i intervaller för att den inte skulle få för sig att sticka honom också. Och intensiteten kunde inte riktigt gå upp på maxnivå, så istället för brännskador drabbade helaren bara av spasmer och nervsmärtor.
Han försökte hålla stämningen uppe trotts sina begränsningar genom att göra en lek av det. Aktivt knuffa iväg eller ta ett steg bort från den andre, försöka uppmuntra honom till att fly. Men till slut så tystnade bara den andre och blev liggande helst stilla. Han kunde höra Shamira sucka högt bakom honom.
"Hade du sönder honom redan?"
Klagade hon då hon svansade upp intill honom och gav togon en lös spark. Det märktes tydligt att hon var mycket missnöjd med att inte ha fått en egen tur med leksaken.
"Inte mitt fel, hur skulle jag veta att han va så klen?"
Käftade han emot. De hade faktiskt kommit på planen ihop, det var inte som att han ens gjort så mycket extra.
"Du får väl ta för dig mer nästa gång."
Retades han och lipade åt henne. Men systern ignorerade honom och vände sig istället emot helarens slappa kropp. Hon knuffade honom hårt med sina horn som för att försöka tvinga igång honom igen.
"Kom igen dåå"
Jabbe höll med om det hela blivit lite av en flopp, för något som planerats så länge hade man ju kunnat förvänta sig lite mer. Han vädrade i luften över främlingen, försökte känna av hans känslostämning, och insåg med genuin chock.
"Han är typ.. lugn?"
Detta gjorde honom faktiskt arg, och man kunde se att det var känslan som Shamira också kände så fort misstron dragit sig undan.
"Mäh, vadå!"
"Hörru, vill du dö eller?"
Jabbe la åter en tung tass på den andre och lät ett så djupt morr hans förmådde rulla fram. Med stort fokus försöker han sprida en känsla av ren skräck till den andre.
"Fly."

Det var en sådan lättnad att slippa smärtan. Om än hans kropp fortfarande var ganska skadad och medtagen så kunde han åtminstone fokusera igen. Han visste inte hur länge han skulle lyckas hålla smärtan borta dock, eller vad för konsekvenser det skulle kunna få för honom, så han behövde verkligen se till att han gjorde det bästa av situationen.
Han lyssnade på vad de båda vargarna pratade om samtidigt som allt fler av de blödande såren slöt sig, det blev säkerligen inte snyggt, men det blev åtminstone relativt stabiliserat. Han försökte sitt bästa till att hålla sig lugn och sansad medan de diskuterade och försökte få en reaktion från honom. Lade istället majoriteten av sitt fokus på att känna av hur allvarliga hans skador var och gjorde sitt bästa för att lindra dem, dock var det svårare än han trodde utan smärtan som hjälpte till att avgöra hur allvarligt skadad han faktiskt var, ovant liksom. Han tvivlade på att han skulle kunna fungera lika väl med den dock.
"Hörru, vill du dö eller?" hörde han till sist från hanen innan denne pressade ner honom till marken ännu en gång och eggade på honom att fly. Det var endast en enda stor lek för dem va? Himla känslokalla översittare. Han tänkte inte ge dem den tillfredsställelsen, han hade redan gett dem tillräckligt med underhållning.
Som från ingenstans så gjorde han ett utfall mot hanens ena framben, den som fortfarande var placerad på marken. Tänderna sjönk ner genom huden och han drog allt vad han orkade i ett försök att få den långbenta hanen ur balans, kanske till och med få honom att falla. Honan slängde sig med ens efter honom, försökte få honom att släppa greppet om hanen. Det bett som hennes tänder utdelade i hans nacke berörde honom inte nämnvärt, men han släppte greppet för att istället hugga efter henne. Kanske var det en missberäkning, eller otur för henne, men hon hade lämnat halsen blottad framför honom, och han tog tillfället i akt att hugga. Han bet sig fast hårt, tills dess att blodet fyllde hans mun och började droppa ner under dem.

Allting förändrades blixtsnabbt när hanen gick från passiv till offensiv attack.
"Men AJ, kuk också"
Vrålade han då tänder sjönk ner i hans handled och ett kraftigt ryck fick honom att tappa balansen. Varför var det alltid hans jävla handled? Kunde inte nån nån gång attackera honom nån annanstans? Han kunde riktigt känna hur skadan från fallet i nakenråttans hål förvärrades igen då han försökte och misslyckades med att balansera upp sig själv. Det var med en hård duns som han slog i backen med hakan först.
"Det där är inte att fly."
Muttrade han irriterat men insåg snart att situationen övergått till blodigt allvar då hans syster hamnat i ett nackgrepp. Hur kunde hon va så dum att hon lämnat halsen fri?
Jabari-Joel kämpade sig upp och kastade sig framåt på något darriga ben. Med sänkt huvud dundrade han in unghanen med hornen först och lyfte upp honom tills hans grepp om Shamiras hals lossade. Med stor ansträngning slängde han sedan iväg den andre så långt han kunde från dem.
"Trodde du skulle va en helare, inte en mördare."
Klagade han samtidigt som han sneglade åt sin systers håll. Hon flämtade och tog sig med ena tassen över den blodiga halsen men verkade kunna andas iallafall.
"Det där kommer du få ångra."
Väste hon följt av ett dovt morr så fort hon samlat sig.

Han höll i så hårt han kunde, försökte stå emot honans slingrande och fäktande tassar, och lyckades faktiskt förvånansvärt väl. Han kunde dock känna hur krafterna började tryta, hur det blev allt svårare att hålla fokus på allt som skedde och fortfarande ha styrka kvar till att parera alla rörelser.
Han hann knappt se hanen komma innan denne hårt stötte ihop med hans sida och lyfte upp honom. Smärtan kom forsande tillbaka likt en otämjd flodvåg då de spetsiga hornen grävde sig djupt in i hans sida. Han tappade med ens greppet om honan, och smärtan tog tag i honom med en sådan överväldigande kraft att han frös till, inte ett ljud lämnade honom. Inte ens när han sekunden senare kastades iväg och hårt slog i vänstersidan av kroppen i marken.
Omtöcknad och knappt vid medvetande så försökte han vända blicken mot de båda anfallarna, men han kunde känna hur det blev allt svårare att hålla sig vid medvetande för varje evighetslång blinkning. Blod rann nu ut ur de båda sticksåren i högersidan i en alarmerande takt, och just som han såg de båda vargarna börja röra sig mot honom igen så svartnade det för hans ögon helt.

Tumultet längre bort hade först inte riktigt oroat henne. Det tillhörde inte direkt ovanligheterna att det skedde kraftmätningar utanför staden, och det var precis vad Flippa till en början trott det varit.
     Sällskapet var på väg hem efter en fisketur. Flippa hade hamnat lite på efterkälken, envist bärandes på hennes korg full med tung fisk trots erbjudandet om hjälp. Det var bara av ren princip som hon gjorde en grej av det, och alla i familjen visste att det inte var lönt att argumentera om.
     Men det var också därför hon var den som reagerade först när hon hörde skrik. Oron blev som is i hennes kropp. Det skilde sig från de hon hört tidigare. Det lät plågat, panikartat. Utan att tänka efter ändrade hon riktning. Korgen svängde i hennes grepp när takten successivt ökade från trav till spring. Gestalterna längre fram blev allt tydligare. Hon kunde se två av dem attackera en tredje. Allvaret i situationen fick henne att flämta till i chock. Blodet i deras ansikten gjorde henne plötsligt illamående. Hon släppte korgen i farten, brydde sig inte om fisken som spillde ur den.
     “Sluta! Vad håller ni på med? Sluta!” skrek hon. Rädslan gjorde hennes röst skör. Hon såg hur den ensamma kastade sig upp och tog tag om den enas hals. Ett grepp med stark avsikt. Det var då hon såg vem det var - Timoteij. Flippa bromsade och skrek till i förskräckelse.
     “Släpp honom!” ropade hon. “Timoteij!” Gråten färgade både blick och tonart. Bakom henne kunde hon höra sin bror och pappa komma galopperande.
     “Pappa, du måste hjälpa honom!”

När Ivo hörde Flippa skrika var det som om något brast i honom. Som iskalla nålar som stack honom i hjärtat, som om hans lungor snörde sig och ströp luftflödet. Ivo hade, sedan han sett henne springa iväg, försökt skynda efter och någonstans längs vägen släppt korgarna han burit på - dagens fångst bortglömd i gräset. Det spelade ingen roll längre. Ivos långa steg kändes tunga, långsamma i jämförelse med sin dotters och när han hörde henne skrika trodde han först att hon råkat illa ut. 
     "Flippa!" hans röst var gäll av oro, och han längde på stegen så snabbt han kunde.
"Pappa, du måste hjälpa honom!"
     Fasan att Flippa var den som var i knipa bleknade när han såg scenen framför sig, och överskred istället i vrede. För nu såg Ivo vad som försiggick - två stycken främlingar som attackerade en tredje. Någon Flippa kände, en vän till henne? Hon visste hans namn, Timoteij, en främling för Ivo, men han var i sann knipa. De två mer resliga gestalterna utgjorde inte längre bara ett hot mot den främmande unghanen, utan nu också mot Flippa - Ivo skulle inte tillåta att hon kom till skada. Tänkte inte riskera det. Så Ivo tvivlade inte. Han sprang rakt in i striden, svingade med huvudet i en bred rörelse mot de som gaddat ihop sig mot Timoteij. Han kunde känna hur betarna slog i en av dem, hårt, och med hans styrka knuffades bort en bra bit. Det gav den skadade utrymme. Levde han? Han låg blick stilla. Men hotet var ännu inte över.
     Ivo ställde sig beskyddande emellan, svansen rest och huvudet sänkt, varje muskel på helspänn - redo att slå till igen. De var säkert snabbare än honom, men han var starkare, och han behövde bara träffa en gång.
     "Ge er av," morrade han med en dov stämma, varje ord präglat av en iskall vrede han aldrig känt. "Ynkryggar. Ge sej på en som e ensam."

De två syskonen närmade sig långsamt sitt byte med huvudena sänkta och hånleenden klistrade över sina anleten. Men de hann precis inte nå fram för att avsluta sitt jobb innan ett gällt skrik avbröt dem. En bjärt rosa hona hade dykt upp och stod och tjöt efter hjälp från sin pappa. Men vid det här laget var både han och Shamira-Eva upphetsade nog att skita blanka fan i allt vad konsekvenser hette. Speciellt Shamira tycktes otroligt irriterad över att få sin hämnd avbruten och vände morrande all uppmärksamhet till främlingen. 
Det var då pappan dök upp. Han var gigantisk och helt missbildad, betar som en mammut och sex ben, som nån sorts monster?? Jabbe hade aldrig haft mycket självbevarelsedrift men åsynen fick honom faktiskt att ta ett spontant steg bakåt. Monstret tvekade inte utan stormade in och tacklade Shamira till marken med en av sina väldiga betar. Men han verkade inte vara ute efter att döda, utan ställde sig bara beskyddande över helarens lelösa kropp. Patetiskt. Jabaris min av avsmak utbyttes åter igen emot ett hånande leende. Trotts sitt utseende var fadern svag. Om han tvekade på att döda dem så spelade inte styrka och storlek någon roll, de skulle hitta sitt fönster och ta honom. 
Jabbe fnös åt hanens dömande kommentar.
"Inte ensam längre.. eller?"
Han log fortfarande och sneglade menande emot den rosa dottern. Av unghonans hysteriska gråt att döma var hon inte mycket utav ett hot. Och helaren själv var nere för räkning. Stor och skräckinjagande eller inte, de tycktes fortfarande befinna sig i en situation där de var två emot en. Jabbe kunde leva med de oddsen, eller dö med dem då..

Vid det här laget hade Shamira rest sig igen och hon verkade inte lika nöjd över riktningen det här gick åt. Kanske hade smällen från främlingens bete faktiskt slagit lite vett i henne. Det var med en tveksam och tydligt varnande röst som hon yttrade ett enda ord.
"Bror."
Jabbe suckade då han hörde det, men visste att systerns tvivel genast försämrade deras förutsättningar. Och kanske gjorde hennes tvära vändning från hämndlystnad till reson faktiskt något med honom, kanske var det ett litet sting av rädsla som tog sig igenom stridens berusning?
"Fine!"
Snäste han och slängde irriterat med huvudet men backade.
"Lycka till med den där då"
Tillade han med en fnysning och vände sig sedan om och sprang med Shamira i tätt följe. De två syskonen skrattade och ylade i lyrisk triumf på sin färd genom natten. Det hela hade inte gått exakt som de tänkt sig, men vilket rus det varit!