Då de två syskonen kommit fram till att gå tillbaka från Måntemplet hade de, efter en hel del överläggande och förhandlande med sin egen äventyrslustan, beslutat sig för att gå samma väg som de kommit. Det var ofattbart tråkigt egentligen, även om Civitas säkert var en plats värd att besöka mer än en gång. Avgörandet hade fallit då de bett en grå gammal gubbe till månvarg om en vägbeskrivning och den innehållit mer än en Y-korsning samt några välmenande ord om att lättaste bara var att gå via samhällena. Så så fick det väl kanske bli då, de hade faktiskt, pinsamt nog, redan gått vilse en gång på den här vandringen och då hade de varit på en relativt lättöverskådlig stäpp inte i nån gigantisk, mullig månskog.
För att ändå ge deras resa tillbaka längs samma gamla vägar till samma gamla ställe lite krydda och äventyr hade de kommit på ett himla roligt, utstuderat prank. Hela resan genom Ötamon och majoriteten av Relictus hade fyllts av att planera detaljerna.
Då de kunde skymta Civitas i fjärran hade de slagit läger och Jabbe hade fortsatt själv till staden. Väl där hade han lokaliserat helarna och med andan i halsen hasplat fram att hans syster skadat sig på deras resa. Någonting om en stukad, kanske bruten, tass och att hon inte kunde ta sig sista biten till staden på egen hand. Han la till och med in en kommentar om att han själv inte var stark nog att bära henne och upprepade gång på gång sin tacksamhet.
Lite hade de lärt sig från fiaskot med stäppvargen, på detta vis hade de iallafall lite mer kontroll över Vem det var som skulle bli utsatt. Tacksamt nog verkade de flesta helare som jobbade denna dag vara av minityrformat. Hanen som tillslut valdes ut för att följa med honom ut i det mörka landskapet var i och för sig en av de mer högresta, men kunde knappt vara äldre än Jabbe själv och såg inte speciellt stark ut. Två mot en skulle han inte vara några problem det var Jabbe säker på.
Då de närmade sig platsen han visste att hans syster låg gömd höjde han nosen mot kvällshimlen och ylade. Som de sanna coolingar de var hade de till och med hittat på ett passande kodspråk av olika yl beroende på situation. Detta väldigt simpla yl betydde bara: allt går enligt planen. Aka vi fick tag på en klenfis. Aka inga försiktighetsåtgärder behövs.
"Vill bara meddela henne att vi är på väg, att vi är nära. Hon har varit ensam här ute sen igår natt, du förstår."
Förklarade han med stor oro i rösten för den bruna kompanjonen. Han var himla bra på att spela orolig brorsa om man frågade honom själv iallafall. Och det dröjde inte många minuter innan de var framme vid landmärket som valt ut att markera Shamiras gömställe.
"Här borta, vid den busken utanför leden"
Kallade han och ledde den andre bort från alla eventuella seende ögon. Inga vittnen som kunde ingripa tack.
"Kanske är paranoid, ville bah inte att hon skulle va skadad å ensam o kunna bli hittat av främlingar."
Hasplade han ur sig, ifall den godtrogna välgöraren av någon orsak skulle få varningsklockor av att bli ledd ut i skuggiga buskage. Och orden verkade ha önskad effekt, eller så hann hanen bara inte agera på sin osäkerhet innan det var för sent. Med ett djupt vrål kastade sig hans syster ut snett bakom helaren och tacklade honom i flanken.

[Timotej <3]

De hade varit underbemannade i några dagar nu, Kano och Arianell hade gett sig av på ett viktigt uppdrag i Skuggfall vars detaljer hade hållits mestadels hemliga. Det hade lämnat Fifrildi ensam med de båda helarlärlingarna, samt en och en annan förbipasserande frilansande helare. Och självklart hade de, efter att ha haft en period med ett lite lugnare tempo, självklart blivit överrösta av vårdsökande besökare. Mestadels hade det tacksamt varit enklare saker som mindre skär- och skrapsår eller stukade tassar, men de hade också fått in en lite allvarligare skada som hade satt ynglingarna på prov. De brukade inte få allt för många tillfällen att öva i riktigt skarpa lägen, dels för att de sällan inträffade tacksamt nog, men också för att de generellt brukade hanteras av de äldre, mer erfarna, helarna i första hand för att inte riskera någons liv eller kropp i onödan. Det hade kanske inte riktigt varit livshotande, men Timo hade först slagits av vissa flashbacks till Vasilisas skada ändå. Han hade dock lyckats finna trygghet i all den träning han nu hade samlat på sig och tillsammans med de två andra lyckats lösa problemet.
Så det var med en förstärkt självsäkerhet som han hade erbjudit sig att följa med den unga, långbenta hanen vars syster han sade hade skadat sig. Kanske hade det varit ett misstag att gå själv, men han var inte naturligt misstänksam av sig och de hade inte direkt fler vargar att avvara för en liten tripp, trots att det bara var strax utanför staden. Han var ju inte speciellt stor och stark av sig, men av de tre tillgängliga så hade han helt klart varit det vettigaste alternativet för att kunna hjälpa till med att eventuellt bära eller stötta en annan varg tillbaka till staden.
Den korta vandringen dit hade varit ganska händelselös, med enbart korta konversationer som främst gällde hanens systers tillstånd. Hur allvarligt skadad hon var, vad som hade hänt och när det hade hänt bland annat. All den informationen han skulle kunna använda, tillsammans med sin kraft och träning, för att diagnostisera och eventuellt behandla honans skada. Med sig hade han en mindre väska med en blandning av diverse örter och salvor som hängde över hans rygg.
När hanen utan förvarning ylade så började någonting att kännas smått olustigt, speciellt i kombination med vart han sedan förde honom, men han bestämde sig för att fortsätta följa med ändå om än han nu kände sig något mer misstänksam.
Han visste inte riktigt vad han hade förväntat sig skulle kunna ske, men hade inte räknat med att honan skulle kasta sig över honom från sidan. Överrumplad av det plötsliga anfallet så lyckades han inte parera honans tyngd som trycktes emot honom och han slog i marken med en dov duns. Väskan kastades iväg från hans rygg och han fann sig själv liggandes på sidan med honan halvt liggandes över honom. Han kunde känna hur tänder och klor började rispa mot hans hud samtidigt som han instinktivt försökte spjärna emot med tassarna för att trycka henne ifrån sig.