Den svarta tiken med den långa pannluggen och hårmanen och smaragdgröna ögon ligger under några träd i en dunge i skogen. En vacker måntatuering löpte runt hennes högra öga, det glödde vid kontakt med månen just nu var det ingen måne framme eftersom det är sen eftermiddag.

Hon klipper lite med öronen och lyssnar på skogens ljud. Ett litet trött leende sprider sig på hennes läppar och där hon ligger under träden, kunde hon se fåglar och smådjur springa fram och tillbaka. Men hon var inte hungrig just nu, det hade varit väldigt varmt och det kändes väldigt skönt att ligga i den svala skuggan. Hon sveper lite med svansen och lägger huvudet mellan frambenen.

Hon hade varit i områdena nära skogen, hållit sig nära reviret hela tiden. Hon hade sökt efter någon men hon visste inte vart han numera fanns, och det kändes som hennes hjärta var krossad. Hon saknade honom men hon visste att hon kanske aldrig mer skulle få se om honom eller var han ens vid liv?

hon måste gå vidare i livet, framtiden fick tala för sig vad som skulle hända. Hon suckar lite för sig själv och klipper lite med öronen. Hon fuktar nosen med sin skära tunga och känner hur törsten börjar ge sig till känna. Hon reser sig upp och går fram till en liten bäck som finns i närheten av dungen. Men hon är fortfarande på sin vakt. Man visste inte ju inte vilka som kunde smyga sig på en även om hon är inom flocken.

 Hon suckar igen och ser sig omkring i den stora vackra skogen som hon numera kallar sitt hem.Hon känner en sval vind riva tag i trädens löv och hon suckar nöjt. Men vinden bar även spår av varg i luften, troligen någon som är i närheten.

För att vara vinter var det nästan underligt varmt. Vart än Mercedes vände blicken såg hon högar av snö som svettades där solen värmde. Hon tyckte själv att det var lite väl varmt - vinterpälsen, som annars var så behaglig, kändes kvävande i vädret. Det bar spår av vår över sig, men Mercedes visste att det ännu var långt kvar till naturens återblomning.
     En doft av varg låg i luften, och honan tyckte sig kunna skilja flockdoften ur den. Efter att ha stannat upp med tassen i luften, vände hon om och travade mot den. När Mercedes först fått höra om Isil Anar, och blivit erbjuden att gå med, hade hon inte tvekat särskilt länge. Hon hade alltid varit lättövertalad, och framförallt nyfiken. Nu när hon hade satt sig i flocksitsen, kunde hon lika gärna göra sitt bästa för att lära känna de runt om henne.
     Det tog inte lång tid innan hon skymtade något svart mellan träden, som snart smälte ihop till en varg med en lång, bjärt färgad man.
     "Hej", sa Mercedes trevande. "Cerr... Cerri-" Hon avbröt sig med ett ursäktande leende. "Jag är ny. Mercedes, om jag inte introducerat mig tidigare."

Hon stannade till vid bäcken och började dricka från den med djupa klunkar och vattnet var iskallt men det kändes skönt att släcka törsten. Hon lyfter huvudet när hon hon hörde prassel och en varg med 6 ben kom fram mellan träden och hälsade på henne.

Hon log ett varmt vänligt leende mot den unga vargen framför henne. Hon hörde att tiken försökte säga hennes namn men avbröt sig och presenterade sig istället. Hon böjde på huvudet i en respektfull hälsning till sin flocksyster. - Hej där själv min vän! Hon hörde att tikens namn är Mercedes och hon lyfte huvudet igen och möter hennes blick med sin smaragdgröna - Trevligt att träffa dig Mercedes. Hon log glatt. - Mitt namn är Cerridwen, men kalla mig för Cerri det brukar lätta för andra då mitt namn är svårt att uttala.

Hon tippade huvudet lite åt höger och leendet försvann inte från hennes ansikte - Så hur trivs du i flocken? har du funnit dig tillrätta? Hon rätade på huvudet igen och klippte med öronen - Om du vill ha hjälp med någon så säg till så skall jag hjälpa dig, vi är ju trots allt flocksystrar.

"Cerri", upprepade Mercedes och nickade bekräftande. Hon mumlade namnet några gånger för sig själv, men lyssnade sedan på tikens ord.
     "Åh", svarade hon. "Jag trivs bra." Vid det här laget hade Mercedes varit med ett tag, men hon hade hållt sig i bakgrunden och mest observerat. Men, hade hon bestämt sig, om hon skulle göra den här flockgrejen så fick hon ta tag i den ordentligt. Ett litet leende lyste upp hennes ansikte när hon försökte sig på ett skämt.
      "Ingen med hemskt morgonhumör man behöver akta sig för?"