En sval vind svepte igenom den vita pälsen och ruffsade till den tjocka manen innan den dansade
vidare in i den täta skogen. Inte hade han nå minne av att han hade varit i denna skog tidigare,
men skog som skog var alltid det samma. Antingen så fanns det en flock eller mer eller mindre
bytesdjur. Men en skog var alltid en skog oavsett var den befann sig eller bestod av.

En tung gäsp lämnade den ljusa hannen där han låg på den tunna grenen.
Den var oerhört tunn för att en storvuxen varg skulle kunna ligga på den, men hade man blodet
av en ninja så var det inga problem att kunna ligga eller röra sig bland träden. Låta dom breda
tassarna placeras på dom allra tunnaste grenar och stenar. Den långa ljusa svansen hängde ner
ifrån grenen och svajade itackt med vindens drag. Dom stora ljusa öronen klippte till då och då när
då ljud hördes. Ljudet av hovar som slog i mark eller en fågel som sjöng men allt var ändå lika
tyst och fridfullt, ja det påminde honom om Lövskogen. Hans första hem då han kom hit till detta
land, eller till denna plats. Kanske har han alltid funnits i detta land, landet Numoori.

Åter en till sval vind svepte över den stora kroppen där han låg på sin gren uppe i en grenbeklätt
tall när en bekant doft svepte över honom tillsammans med den nedkylande vinden.
Namnet och utseendet nåde honom inte direkt, men sakta började en vit skepnad träda fram
i hanns sinne och även ett namn gick att finna långt bak i bakhuvudet.
Det var en ung hanne som han hade träffat för länge sedan och det verkade som om att det
var dags igen, kanske ska han vara tacksam eller kanske inte. Det hade hänt mycket på
den senaste tiden och efter att han hade lämnat dom få kvarlevor efter Herodotus så
hade många saker hänt och kommit.

När rösten nådde honom öppnade den ljusa hannen ögonen och såg ned emot den vita hannen
som hade trätt fram i hans sinne. Den ljusa hannen med blåa ränder på benen.
Nog var det han alltid, den unga lilla ninjan som hade jagat med honom en gång ute på
slätten. Dom välbekanta ögonen och allt, allt kände han igen. Förutom att han hade blivit större.
Betydligt större sedan sist, och något kändes annorlunda med honom.
"God afton Stripe. Det var ett tag sedan. Allt bra med er?" talade han lugnt och nickade ned åt sin släkting
och före detta flockbroder. Saknade han Herodotus, ja ibland gjorde han faktiskt det.
Den långa svansen snärtade till och dom röda ögonen mötte den andres.

Ett mjukt leende spred sig över dom svarta läpparna och han kunde inte låta bli att gilla orden som
lämnade den ljusa hannens mun. Dom var trotts allt släkt och där ett tag bröder, det var nog
fortfarande så eftersom att Yoru hade sett upp emot Akaryuu som sin far och han hade med öppna
armar tagit emot honom och efter några år så hade hans riktiga far trätt fram och många låsta
dörrar hade öppnas för honom. Men banden mellan Akas valpar hade inte brytis även om han inte
hade träffat allt för många av dom så hade dom trotts allt varit flockbröder. Röster talade tydligt
runt om Stripe och han la huvudet lite på sne innan dom svarta läpparna särade på sig för att tala.
"Det glädjer mig att höra att allt är bra med er Stripe. Och jadå så länge solen lyser finns det
inget helvete." den vita kroppen lutade sig åt sidan så att han gled av grenen och höll handlöst
emot den hårda ropande marken. Men precis innan kroppen skulle till att slå emot marken så
vände han på sig likt en katt och landade mjukt och ljudlöst emot marken med dom breda vita
tassarna. Han var en ninja av Oga och var nog mer lik en ninja än någon av sona flockbröder,
förutom den omtalade Akaryuu då. Det enda som skiljde dom ur var ögonen och storleken.
Yoru hade ögon i alla de röda nyanser medans Akas hade varit bruna och Yoru är betydligt större
än sin farbror. Öronen klippte till och han såg sig om i området och kände mycket väl igen området
men ville inte lägga nå mer på minnet utan koncentrerade sig på Stripe.
"Som sagt, så länge solen lyser finns det inget helvete. Men håll dig undan månens sken Stripe,
vakta över din familj. Det finns något där ute som är varligare än Blossom själv." man kunde höra
att han menade allvar och den ljusa ansiktet var fyllt av allvar men det försvann lika fort som det
kom och han satte sig ned och la huvudet lite på sne och granskade nu Stripe ännu tydligare.
Han hade vuxit till sig minsann men Yoru hade fortfarande svårt att se honom som inget annat
änn en valp och inte en fader men tiden hade gått sedan dess och mycket hade ändrat på sig.
"Det finns något ni funderar över?" utan att släppa den mörka röda blicken ifrån Stripes bruna
ögon. Även om det inte bekymrade honom så kunde Yoru känna av att något var det.

[Petar upp~]