Skogen brann, i en röd skinande eld. De gröna löven blev snabbt röda innan deras eld slocknade och allt som fanns kvar aska. Det var sent på dagen, nästan kväll och allt mörknade långsamt dock så lyste skogens eld upp de närliggande områden och inne i skogen så sken det likt dag. Hettan inne i skogen var för stor för att han skulle befinna sig därinne men han stod vid utkanten och tittade på det vackra skenet. Många skulle nog kalla det bedrövande och fult men han fann det rätt vackert. Den röda färgen specifikt. Kanske var det för att han hade eld som han gillade dess sken, vem vet.
Han visste exakt vad han gjorde där stirrandes på elden, det faktum att han inte berättade för någon vad denna anledningen kunde vara gjorde inget. De som kände honom var redan införstådda i hans mysteriösa personlighet och frågade inte mer än en gång då de träffade på honom. Denna gången hade han hört om elden och genast begett sig dit för att försöka förstå varför elden sattes igång och framförallt, vem som startade den. Det var nog den viktigaste frågan för honom själv och den som han helst skulle vilja få svaret på.

[Derpigt startinlägg >: ]

Röken höjde sig som höga pelare över skogens gröna tak. Stora moln av grå och svartnande aska svällde upp och fick ett jättelikt hav av rök att bildas. Ett illabådande hav som skymde skogen från himlens rovgivande skepnad.
Doften stack i hennes nos och fick hennes ögon att tåras trots avståndet som stod mellan henne och platsen. Det var en fruktansvärd och förödande kraft elden. Opålitlig och vild.
Hon hade sett det med sina egna ögon.
 
Jenova ger ifrån sig ett högt men samtidigt dystert vrål. En hyllning till de som fått gett sina liv till flammornas ivriga hunger. För det måste ha varit liv som slocknat i det kaos som troligtvist brutit ut när elden tagit fäste. 
Trots att hon är ung och till större delen oförståndig så finns det ändå en sak som står henne nära hjärtat, något som hon själv tyckte sig förstå sig på.  
Att vara ett med friheten.
Hon anser själv att livet är en slags frihet och att mista det skulle betyda att man miste sin frihet till livet, samtidigt som man under sin livstid kunde vara fängslad till både kropp som själ. Det gör att hon känner ett visst medlidande till de som fått sätta liven till i eldens avgrund.

Men själv är hon fri nu.
Fri att flyga högt ovan molnen, fri att dyka djupt ner i de mörkaste vatten och fri att vandra där hon själv känner för.
Det var för andra gången som hon under sitt korta liv hade lämnat dem som velat styra och ställa över henne. De som tryck ner henne och fyllt hennes huvud med osanningar.
Men hon är sin egen varelse med en egen vilja, och nu när hon blivit äldre så var allt så mycket lättare att förstå.  
Aldrig tänker hon låta någon få chansen till att försöka styra henne igen. Det ska vara av hennes egen vilja som hon ska följa någon annan och inte under några tyglar.
Ännu ett vrål ljuder över himlavalvet, men denna gång är det genomsyrat av säkerhet och styrka.

[Hon flyger :'D]

Hans koncentration drogs från elden då ett vrål fyllde skyarna och hans blick vandrade först runt dig med sedan upp till himlen. Han kisade mot himlen, lät ögonen långsamt vänja sig vid det nya ljuset. Hans giftgröna ögon sökte på himla valvet innan de fastnade på en form, den var för stor för att vara en fågel - det visste han direkt. Så det var troligtvis en varg, troligtvis som han själv av att döma de stora vingarna som han då och då fick syn på medan denna varg pumpade luft för att hålla sig uppe. Han måste medge att han blev något fascinerad av varelsen.
Han vandrade några meter bort från elden och tittade på den, hans gröngråa päls smälte nästan ner i markens färger - det som inte hade bränts eller missfärgade av elden. Han vred något på huvudet där han stod och försökte studera den andre. Han kunde inte säga något specifikt om den andre, de var trots allt på ett ganska långt avstånd från varandra och ljuset från elden gjorde det svårare.
Hans öron rykte sig fram när han hörde den andre åter vråla och efter några minuter lät han sitt eget vrål vänligt fylla skyarna innan han fällde ut de mörkgröna vingarna med de fem ögon markeringarna som var placerade på de två vingarna. De hade egenskapens som hos fjärilar - för att skrämma. Men för de av samma ras var de menade att hjälpa en hane att visa upp sig för en hona som denne valt att försöka förföra. Ut över det kunde de även användas för identifikation. Han lät de stora vingarna veckla ut sig helt innan han tog sina krafttag och med ett par snabba tag släppte marken sitt grepp om honom och han välkomnades av skyarna med en vind som hjälpte honom att stigs ännu högra tills han nådde nästan lika högt som den andre. De var ändå väldigt långt ifrån varande och det var fortfarande svårt att se innan hans ögon vant sig vid ljuset och de ändrade förhållandena.
Hans ansiktsuttryck ändrades drastiskt när han upptäckte de liknande dragen hos den andre. Han frågade högt:
"Moder?" Han rörde sig lite närmare och märkte långsamt skillnaderna. Han undersökte en stund innan han åter talade: "Nej. Jenova? Är det du? Du har vuxit."

Jenova fumlar till med sina vingar i samma stund som ett annat vrål når hennes öron och hon tappar en redig bit av den höjd som hon nått innan hon lyckas få styr på de stora vingarna igen. Kroppen hade en del kvar att växa innan den skulle vara proportionell till vingarna som redan nu verkade ha vuxit klart.

De röda ögonen börjar ivrigt att söka omkring efter den individ som svarat henne. Var det möjligt...? 
En tanke slog henne, en tanke som fyllde henne med en varm och behaglig känsla.
Hon låter korta glädjefyllda läten slipper förbi hennes svarta läppar samtidigt som den skarpa blicken vandrar över himlavalvet. Sökandes efter den tillkallat hennes uppmärksamhet.
För sist hon såg till en annan riktig Drakarg var den dag då hon valde att lämna Kristallön bakom sig, tillsammans med sin familj.

Hon sänker hakan mot halsen och låter blicken treva ut över den öppna slätten som ligger under hennes tassar. Noggrant och varsamt söker hon och efter en stund får hon syn på en liten figur som snabbt växer sig större. En som bär vingar.
När det står klart för henne att det faktiskt är en annan Drakarg som hon funnit så dras de strama smilbanden upp och får hela hennes anlete att ta en behaglig uppsyn.
Men precis när hon bestämmer sig för att tala till den andre så avbryts hon av en kort fråga från den andres sida. Moder? 
Jenova ser frågandes ner mot den andre. Trodde han att hon var hans mor? Genast börjar hon skaka på huvudet. Hur skulle hon kunna vara någons mor? Hon har ju inte ens vuxit färdigt ännu.
Medvetet tappar hon lite höjd för att komma i jämnhöjd med den främmande drakargen. Hon vill se honom direkt i ögonen.
"Nej. Jenova? Är det du? Du har vuxit."


"Ja... Jag är Jenova..." Hennes röst är mållös, lika så uttrycket i hennes avlånga ansikte. Vem var det här? Och varför visste han vad hennes namn var? 
Underkäken bli hängandes och hennes käft lämnas på vid gavel. Känslorna av förvirring och förvåning var henne överväldigande. Hon kan inte förstå hur han vet av hennes namn men så slår det henne. Kanske att han är en sån där Telepat?  Som Sheali-So.  
Huvudet läggs lätt på sned och ögonen smalnar av. Misstänksamheten skiner igenom de röda ögonen. 
"Vem är du? Och hur vet du vad jag heter?" Ögonen smalnar av något mer och får det nästan att se ut som att hon blundar, men hon ser. Klart och tydligt.

Han kunde känna nästan alla muskler medan de arbetade hårt för att hålla honom uppe i luften. Hans mungipor var uppdragna i ett leende av återseendet. Hans lilla syster som nu flög framför honom. Han var säker på det, hon var så lik deras moder att det skulle vara omöjligt med någon annan teori. Och hennes mening bekräftade det. Ah, hans lilla syster. Han kunde komma ihåg när han träffade sina små syskon. De var så små när han träffade dem så det skulle inte vara konstigt att de inte kommer ihåg honom. Om hans föräldrar talat om honom eller ej det visste han inte, men det fanns väl inte så mycket att tala om honom.
Av att döma på systerns anlete så visste hon inte vem han har och det förvånade honom trotsallt inte något. Frågan var om hon skulle tro på honom eller inte men han skulle väl försöka förklara. Men för henne kunde han säkert vara en fiende. Hans öron rykte lätt medan han lyssnade på vad hon sade och hennes fråga var inte av större förvåning.
"Jag är Leutwin. Jag är din storebror. Du minns det säkerligen inte men du brukade tugga på mitt ben. Eller ja, försökte" Han gav ifrån sig ett lågt skratt när han talat färdigt. Minnenrna från kristallön var så mycket trevligare än de han hade fått efter att han lämnat ön. Den långa pälslösa svansen slog lätt för att hjälpa honom att hålla balansen och hans päls drogs lätt i vinden medan han väntade på ett svar av någon sort.

En djup rynka smyger sig fram mellan ögonen på den ljusblå honan efter det att hannen talat till punkt.
"Pfff, jag har ingen bror!" Hon spänner blicken i honom. Uppenbarligen trodde han att hon skulle gå på det så enkelt.
Hennes minnen från kristallön må inte vara många eller tydliga för den delen, men hon hade inte haft någon bror där. Bara två systrar.
Två namnlösa systrar. Hon såg deras ansikten framför sig, en som var ljusare än Jenova själv i sina färger och den andra något mörkare med en ton av grönt. 
Den unga honan fnyser irriterat mot främlingen. Leutwin, hah! Vad trodde han egentligen. Att hon var dum? Nedrans telepat. 
"Hörru, stick ut ur mitt huvud. Jag vet nog vad du håller på med." Det rycker irriterat i hennes övre läpp.

Han själv rynkade på pannan lite lätt och slog till med svansen då Jenova talade. Han visste redan att hon inte skulle känna igen honom, han var lite irriterad dock att hon inte hört något från föräldrarna. Och som han själv var så hade han en massa teorier om varför hon inte hört något om honom. Han älskade verkligen att komma på teorier. Det är roligt att utmana sin hjärna, och sedan skratta lätt åt alla de omöjliga teorier som hjärnan kunde komma på.
"Tänk efter lillasystern min, hur många drakargar har du träffat än?" Han log prövande mot henne efter att han talat till punkt. Det var väl inget direkt bevis på att han var henne broder, men det kunde få henne att tänka, och att tänk var som sagt en magisk sak inte alla tycktes kunna. Han tittade lite lätt förvånat på henne när hon åter talade.
"Varför skulle jag vilja in i ditt huvud? Både min egna frihet och din frihet skulle försvinna. Och jag är inte mycket för att ta någons frihet då jag vet hur hemskt det är att bedrövas sin frihet." Han tog ett par starka tag med vingarna för att sedan långsamt sänka sin höjd lite igen. "Plus, vad är det roliga med att veta vad andra tänker, när du kan ha roligt genom att tänka ut vad de andra tänker." Han log stort, lite fånigt när han talade det sista.

[Detta roll är via en överenskommelse, Avslutat]