Himlavalvet som bredde ut sig ovanför Kawazatriskogen var mulet, grått med stora tunga moln. Väldiga träd reste sig mot skyn, fastankrade i marken. Löv formade som skålar stack ut från grenarna och fångade upp regnet, som för en gångs skull föll från det blå. Små pölar hade bildats på marken, och det droppade ständigt från träden. 

Den unge hanen vandrade mellan träden, patrullerade gränserna. Egentligen hade han helst velat stanna inne i den varma lyan, men han hade en plikt. Blair burrade upp fjädrarna och pälsen. Det borde hjälpa något. 
Det var inte en särskilt utmanande eller roande uppgift. Revirets gränser kände han numera väl till, och egentligen gick han i en lite väl bred cirkel, men han behövde se mer. Se mer av skogen, av världen, se vad den hade att erbjuda. 
Inte för att han var så imponerad nu. Droppar som landade på honom letade sig effektiv ner i pälsen, oh trots att han ständigt ruskade på sig så var pälsen tung. Han hade sugit åt sig vatten som en svamp, och nu satt mycket av vattnet kvar, under det yttersta lagret. 

Blair ruskade irriterat på sig och höjde huvudet. De gröna ögonen gled slött fram över omgivningen. Det här var tråkigt. Dags att börja vända tillbaka. Kroppen sattes i rörelse och han sänkte huvudet igen mot marken, försökte fånga upp eventuella dofter genom lukten av blöt jord.
Han kände ingenting. Allt var så tomt här. Tomt som Midnight ögon. Han flinade lite vid jämförelsen. Den svarta tiken hade varit synlig missnöjd med att han, trots Midnights demon, stannat kvar hos flocken. Blair fnös lågt. Trodde hon verkligen att han skulle sticka med henne, för hans skull? 
"Drömma kan man ju alltid." muttrade han för sig själv medan han fortsatte gå. Svansen gungade lojt från sida till sida. 

[Borde verkligen inte skriva inlägg när jag är trött, blir så derpigt ^^ Men jaja, P till Jenova ~]

Med en tillfredsställd min vilandes i sitt ljusa anlete välkomnade honan regnet med öppna vingar . Så fort vädret slagit om och hon kunde känna regnet smattrandes mot vingmembranet, så hade känslorna av irritation och besvikelse runnit av hennes sinne likt vatten mot sten.
Världen var verkligen en bättre plats när det regnade.
Med lätta steg och huvudet höjt mot skyn spatserade den unga honan fram genom djungelns innandöme utan några till synes bekymmer i världen.  Skogen var full av liv och ljud, och trots det tunga regnet som föll så slogs honan av alla de dofter som platsen bar. Fascinerande.

Hon hade besökt platsen en gång tidigare när hon varit yngre men hade inte alls upplevt den på samma sätt som hon gjorde nu, kanske det var hennes ålder som spelade in eller så hade skogen sett annorlunda ut – vilket verkade något långsökt.
Hennes långa tunga smiter ut mellan käkar och läppar för fånga dropparna av vatten som tagit plats på den mörka nosen när hon plötsligt överraskas av en fet och färgglad groda som slänger sig in framför hennes tassar. Honan stannar tvärt och sänker nyfiket hals och huvud.  Hennes svans svajar lätt från sida till sida.
När groddjuret ska till att ta ännu ett hopp sätter honan sin framtass för dess väg och utan några svårigheter hugger hon kvickt tag om dess feta kropp som hennes tänder utan någon ansträngning sjunker  in i det mjuka köttet.
När ett högt, gällt skri lämnar djuret får det henne att plötsligt rycka till och tappa sitt grepp om bytet. Hennes grodan faller handlöst och med ett tjockt ljud får den möta markens hårda, jordiga yta.

Ett högt gällt skrik fick honom att rycka till. Han snodde runt, beredd på att möta faran. Den unge såg inget, men han kände på sig att något fanns där. Försiktigt och tyst tog han några steg och kikade genom ett buskage. Det han kunde se förvånade honom. En blå bevingad.. drake? Varg? Han var inte säker. En groda låg på marken framför hennes tassar. Regnet träffade den med ett smattrande ljud, ett ljud Blair ogillade. Med sin nya, tunnare päls ogillade han allt kallt eller blött. Huh.

Blair pressade sig igenom busken. Kvistar fastnade i pälsen, och de skavde mot huden. Irriterat vred han på nacken för att plocka bort dem med munnen. När han vände sig mot honan igen stoppade han först bort en pinne innan blicken vändes mot henne igen.
"Vem är du?" frågade han med tydlig röst. Hennes vingar såg inte ut som hans. Istället för fjädrar så bestod hennes vingar av något betydlig mer skinnliknande.  Han la huvudet på sned. Kunde hon flyga på vingar av skinn? Hur gick det? Inte för att han var säker på hur han kunde flyga med sina befjädrade vingar, men det gick.

[Detta roll är via en överenskommelse - AVSLUTAT]