Han hade aldrig tidigare varit i denna delen utav landet, han hade aldrig tidigare skådat resterna som blivit kvar ifrån försvunna tider. Aldrig tidigare hade han varit längre bort än fallet, men fanns det annat att göra än att ge sig ut och se sig omkring, att leta om han nu var ensam kvar, helt lämnad utav sin familj?
Förmodligen.
Men hans nyfikenhet till främmande gick liksom inte att stoppa, den var alldeles för intensiv för att han skulle orka stå emot den, det fanns inget annat att göra än att lyssna till den och lyda helt enkelt.
Så nu stod han där, i det svaga regnet intill stenar som låg på varandra, men inte alls som om de låg i en hög, de var snarare staplade för att bilda någonting annat, något som dock nu hade fallt i bitar och endast lämnats kvar i gamla ruiner, så ointressanta, men samtidigt så intressanta. Den unga hanen lät blicken studera mönstret en stund, han försökte förstå hur de hade lyckats skapa detta underliga. Han la huvudet på sned, alldeles inne i sina tankar.

off; kort, dåligt. Men måste stänga av nu. Det åskar som fan! D:

pax

Ett lätt regn föll från den tunga grå himlen och den vita rätt stora tiken rörde sig snabbt och smidigt fram över de hala våta stenarna. Henens isande blå blick betraktade landskapet och alde detaljer på minnet. Hennes svarta och vita tassar rörde lätt vid stenen, pälsen låt våt mot kroppen. plötsligt stanande hon upp då doften av varg slog emot henne. Hon stod stilla och vädrade i luften och öronen klippte på henens huvud. Svansne svepte till innan hon emd lungt och sansat började röra sig framåt igen. Lade först nu verkligen märke till denna ytterst märkliga plats och dess ytterst märkliga utformning. Svansen piskade till då blicken föll på den grå gestalten. De avr nstan så den grå pälsen smälte in emd omgivningen. Hon stod och betraktade honom under en kort sekund innan hon kelv fram och talade emd en fyllig och vacker röst. "vem är du främling?"

Regnet hade döljt den andras doft, men han upptäckte snart den vita gestalten en bit bort i sin ögonvrå. Snabbt vred han på huvudet och klippte till med sina öron en gång och lät blicken glida över den vita främmande som stod en bit ifrån honom och såg på honom också. Han kände ingen stress, ingen oro, då den andra steg för steg kom allt närmare honom. Han sa inget, bara följde henne med blicken och fortsatte se på henne då hon stannade framför honom. Han la huvudet lite på sned men lät inte blicken lämna främlingen. Han lät huvudet ligga på snedden medan han lyssnade till hennes ord, en vacker röst hade hon allt. Men den unga struntade egentligen i det utan fokuserade mer på de ord hon gav honom.
Då hon talat klart höjde han lite smått på sina 'ögonbryn' och ställde tillbaka huvudet rakt, som det skulle vara.
Jag trodde att man oftast presenterade sig själv först? sade han med ett litet flinliknande leende, men endast smått, knappt synligt faktiskt. Men jag är Mistico, sade han sedan men en svag nickning.
Han släppte nu henne med en intensivt granskande blicken och lät istället blicken endast vila på hennes ljusa kropp, mer avslappnat.
Och vem är du? sade han och tog ett steg närmare henne. Hans röst var inte misstänksam, inte rädd, den var på något vis nyfiken men samtidigt så neutral då han ställde frågan.

OFF
Känns inte som om det kommer något svar här & har en del andra roll som jag behöver starta... Så tycker vi pausar/avslutar. Säg till om du vill starta det igen eller avsluta det helt ;)