[Thayala]

Den långa resan hade varit helt outhärdlig för den unga tiken, ingen hit att flyga flera mil. Hon saknade både familj och hem. Varför hade hon varit så dum att hon lämnat hemmet? Varför var hon så dum!? I regn, stekande sol och snö hade hon flugit. Tappat bort spåret då och då, men nu, äntligen, fått någonstans att landa på, stanna på ett tag. Flåsande, utmattad och med tärande smärta i vingarna landade hon på ett otroligt stort klippblock. Hon var tvungen att lugna pulsen och få andas en stund innan hon kan fortsätta resan över Numoori. Bara tanken på att få resa gav henne ett stort leende på dem svarta läpparna. Den svarta pälsen med röda tecken glänste i solens eftermiddagssken, hon blev varmare än andra på grund av den svarta pälsen, och värmen var outhärdlig just nu. ''Hallå?'' ropade hon. ''Nån i närheten?'' hon flåsade fortfarande och stängde ögonen, hon väntade på vad som helst, helst förväntade hon sig ett regnmoln som kunde svalka henne, det skulle vara skönt. Dem orangea ögonen blottades, dem var vackra. Hon såg sig omkring, satte sig upp och vände blicken mot himlen, det såg faktiskt ut som om det skulle börja regna, hon log och stängde ögonen i takt som vinden kom. Vinden var en av hennes vänner, något hon alltid bar i skjortärmen, vinden hade hjälpt henne på vägen hit.

Den behagligt ljumma vinden smekte hennes vita päls och lyfte bort luggen från hennes ögon.
- Tack.. viskade hon och log när den mjuka beröringen långsamt försvann när hon släppte kontrollen.
Hon hade vandrat länge nu, det var flera dygn sedan hon lämnat silverpiles vackra, silverskimrande träd och gräs. Hon ville inte stanna där längre, utan ville upptäcka något nytt. Och vad kunde då vara bättre än ett besök i bergen? Hennes vandring hade tagit henne till Raukakekedjan, och till sin stora förvåning var det inte så farligt svårt att ta sig fram mellan de stora stenarna och klipporna. Hennes långa, starka ben var till stor hjälp när hon tvingades hoppa mellan två klippor eller stenblock och hennes slanka kropp visade sig vara bra anpassad till klättringen.

Hon gick tyst vidare och njöt av lugnet och tystnaden som rådde i bergen. Det enda som hördes var en och annan fågel som skrek eller ett avlägset bräkande från en bergsget ibland.
Men plötsligt bröts tystnaden av ett högt rop.
"hallå? Någon i närheten?"
Thayala såg sig vaksamt omkring och klippte med öronen för att uppfatta var ljudet kom ifrån.
Ett svagt, flåsande ljud nådde hennes känsliga öron, och hon smög försiktigt framåt. Ännu kunde hon inte känna doften av främlingen.

Det dröjde inte länge innan hon kände doften av främlingen, och hon fortsatte i riktning mot denne. Denna gången med säkrare steg och högburet huvud.

Hon öppnade ögonlocken igen och såg ut över landskapet, berg, berg, och åter berg. Det kanske var en labyrint, hon kanske aldrig skulle komma ut. Hon kanske skulle vara fast här för alltid? "Jag ligger risigt till .. jag skulle aldrig ha färdats mot bergen, utan mot öknen! Hur dum .. jag hoppas bara att jag kommer här ifrån" grubblade den unga tiken för sig själv, hon var besviken och behövde hjälp, hon orkade inte flyga mer. Och hon föll nu med högra sidan, ned till mark på klippan, ögonen föll igen. Det fanns ingen räddning, ingen utväg, hon var fast. En sådan ung tik var inte värd att dö, livet hade nyss fått sin början och hon hade redan fått ett dödshinder på halsen. Där hon låg, stilla, sa vinden åt henne att det var en varginna påväg. Vinden gav henne även ett doftprov, detta var definitivt en hona. Ögonen slogs hastigt upp, den orangea blicken stirrade ut bland bergen, men vinden slog igen hennes ögon och bad henne att vila. Vinden skulle säga till när honan hade anlänt.

Thayala fortsatte mot ropens ägare och kände doften bli starkare och starkare.
Hon rundade ett stort stenblock som fallit ner från bergets topp, och stannade till.
En ung hona, en svart och röd fakarg låg på sidan på klippan med slutna ögon.
- Ursäkta? Jag hörde ditt rop. sade hon och gick långsamt närmare den unga honan.
- Vad är ditt namn? undrade hon mjukt och kände hur medlidandet vällde upp inom henne.

[Vet inte vad jag ska skriva D: lovar att dom andra svaren blir längre... ]

[ Det är okej C; ]

Vinden viskade att honan hade anlänt, tiken öppnade sina ögon och såg en ljus individ stirra ned på henne. ''Ni skulle sagt till tidigare'' viskade hon till vinden. Plötsligt talade den ljusa honan, ett leende sprack upp i tikens ansikte. Hon nickade åt det första honan sagt. ''Mitt namn är Glacial, dotter av Malvado och Ghita. Må jag få reda på ert namn?'' svarade tiken lent och trevligt, hon satte sig upp, det gjorde ont och hon gnydde till vagt. ''Förlåt om jag värkar ynklig, ni ska inte behöva se mig såhär'' klagade tiken på sig själv, hennes orangea blick granskade honan framför henne.

''Ni skulle sagt till tidigare'' Thayala hörde främlingens viskning tydligt, och undrade för en sekund vem hon talade till. Men hennes tankar avbröts när tiken presenterade sig.
''Mitt namn är Glacial, dotter av Malvado och Ghita. Må jag få reda på ert namn?''
- Thayala, dotter av inga. Hon log smått, men helt utan någon lycka när hon tänkte tillbaka på sin famlj som övergivit henne. De var inte värda en ordentlig presentation.
Glacial gnydde till, och Thayala gick ett steg närmare, Den unga honan hade ont.
''Förlåt om jag verkar ynklig, ni ska inte behöva se mig såhär''
- Var har du ont? Vad har hänt? Undrade Thayala, lade huvudet smått på sned och svepte långsamt med svansen.

''Trevligt att träffas, Thayala'' sa Glacial trevligt och ett litet leende kunde synas, leendet dog ganska snabbt ut då honan tog ett steg fram mot Glacial. Överläppen rycktes upp och tiken blottade sina vita tänder, men då hon förstod att det var honan - lugnade hon ner sig. ''Så .. du verkar vilja veta allt. Okej'' sa tiken, den där honan Thayala verkade trevlig, lite för trevlig för Glacials smak. ''Jag håller på att hitta min far, försöka i alla fall, jag vet att han håller till i flocken Devils, men jag vet icke mer. Tror du att du kan vägleda mig till Devils? Vi kanske skulle kunna resa ihop, om du inte har något emot det?'' frågade tiken nyfiket, det skulle vara kul att resa med någon, dessutom behöver Glacial bevis för att honan talar sanning - ifall hon vet var flocken befinner sig så måste tiken ha med sig denna hona, för att få veta att denne icke ljuger, om honan ljuger kommer nog blodet spillas en aning, men bara om Thayala vägleder fel. Tid får icke gå till spillo. ''Jag flög hit, med tanke på mina vingar. Jag har flugit otroligt länge, både i sol och snö samt regn. Jag kommer från Tårarnas träd, det är otroligt långt bort härifrån. Det förklarar även min smärta, jag har flugit för länge.'' Sa Glacial. ''Thayala, jag orkar inte att gå .. men jag orkar att sitta upp, även om det krävs en del ansträngning. Jag behöver mat .. och vatten .. men jag vet inte hur jag ska få hit allt det där. Snälla, hjälp mig. Jag kommer att hjälpa dig'' sa den unga tiken, hennes ögon såg sorgset mot honan, hon behövde hjälp. Glacial la sig ned, det tog för mycket på krafterna att hålla uppe sin egna vikt.

Devils...? Thayala tänkte efter en stund, men kunde inte minnas att hon hört namnet tidigare.
- Jag hade gärna hjälpt dig, men tyvärr har jag ingen aning om var flocken Devils håller till, jag har aldrig hört om den. Hon satte sig och suckade tyst. Hon hade gärna hjälpt den unga honan om hon kunnat.
- Men usch så hemskt för dig! Självklart ska jag hjälpa dig! svarade hon tiken då hon förklarade vad som hänt.
-Jag är snart tillbaka. Stanna här och vila, sade hon, och sekunden därpå var hon påväg bort från den unga, trötta tiken för att hitta något att äta.

Efter en liten stund stannade hon och lyssnade noggrant efter ljud som skulle avslöja eventuella bytesdjur.
Hon såg sig omkring och sökte med blicken över bergen när ett överraskande högt bräkande fångade hennes uppmärksamhet. Hon vände fort blicken uppåt, mot en liten klippavsats precis ovanför henne.
Ett elakt leende spred sig på hennes svarta läppar när hon fick vinden att "putta" den unga bergsgeten mot kanten av avsatsen. Hon kunde känna hur den kämpade emot och tryckte sig mot det kraftiga trycket från luften, men misslyckades.
Roat såg Thayala den falla ner mot klippan hon stod på och landa med ett högt, krasande ljud och en suck.
Maten var fixad.

Det var med en lättad suck hon släppte geten framför den lilla tiken och log trött.
- Smaklig måltid, se nu till att äta mycket. sade hon och puttade fram geten så att den hamnade precis framför Glacial.
- Jag måste vila och äta, men sen kan jag nog fixa lite vatten till dig. Tills dess får du klara dig på vätskan du får från geten. Thayala lade sig ner och vilade huvudet på sina tassar, väntade på att den unga tiken skulle äta sig mätt innan hon själv åt. Glacial behövde det mer än henne just nu.

[Hon blev trött av att använda sina krafter och att bära/släpa geten bland stenarna och allt i bergsmiljön ^^]

[ Okej, förstod nästan det C: ]

Glacial suckade missnöjt, honan visste inte vad och vart Devils befann sig, men det går väl an, tiken får väl leta ett tag. ''Men .. vet du var Öknen ligger då?'' frågade Glacial nyfiket, om Thayala visste det så skulle det vara till stor hjälp, men troligtvis så skulle hon nog icke veta det heller. ''Tack för att du förstår mig, du är till stor hjälp'' sa tiken och log, brett. Tiken nickade och la ned sitt huvud på den steniga marken, hon kunde direkt därpå höra hur Thayala vandrade bort från platsen, tänk om honan ljög inför Glacial? ''Håll koll på henne, tills hon är tillbaka'' viskade hon till vinden, vinden förföljde Thayala mot en bergsget, en fet sådan i detta landskap. Vinden förde ett knakande ljud och ett sista andetag till tiken, bara för att visa att honan icke ljugit.

Då Thayala var tillbaka hade Glacial somnat, men vinden väckte henne lugnt och sansat, den sa även till henne; ''Hon ljög aldrig'' då flög huvudet upp som en blixt, öronen var spetsade och ögonen fästa på honan. ''Du .. du kom tillbaka'' sa hon häpet, hakan hängde av förvåning. ''Smaklig måltid, se nu till att äta mycket. Jag måste vila och äta, men sedan kan jag nog fixa lite vatten åt dig. Tills dess får du klara dig på vätskan som du får från geten.'' Sa Thayala trevligt. ''Tack'' sa Glacial, som fortfarande var förvånad. Men kort därefter började hon att smaska i sig geten, naturligtvis lämnade hon kvar en del åt honan, för att vara snäll. Glacial är inte van vid att vara snäll, så detta kändes otroligt ovant och konstigt. Egentligen ville hon bara spy.
Men honan hjälpte henne, så varför inte vara artig tillbaka?

Thayala åt samtidigt som hon tänkte på Glacials fråga.
- Jag tror att jag vet vilket håll den ligger åt. Men jag vet inte exakt var den ligger. Jag brukar hålla mig till skogarna, så det är inget ställe jag varit på ännu. Men jag kan försöka följa dig till öknen. sade hon eftertänksamt när hon ätit upp och slickade sig om munnen. Hon kände redan krafterna återvända.
- Vatten... hon tänkte efter en stund och såg upp mot himlen.
-Kanske... Thayala såg sig omkring, och lös upp när hon fick syn på en grop bland stenarna. Hon slöt ögonen och koncentrerade sig på vindens svaga susande. Hon drog ett djupt andetag och skickade upp vinden bland molnen.

Det var som att himlen öppnade sig när det, med vindens hjälp började regna.
Leende vände Thayala upp huvudet och njöt av svalkan regnet medförde.

Glacial väntade på Thayalas svar, honan svarade då hon ätit upp. ''Så du vet kanske vägen!?'' utbrast Glacial, utmattat fortfarande, tikens ork hade inte kommit tillbaka ännu. ''Men .. då vi har druckit lite, kanske vi kan ge oss av då? Ifall du vill och kan följa med, jag menar .. du kanske har annat för dig?'' sa Glacial fundersamt, hon satte sig upp och iakttog honan. ''Vatten ..'' sa Thayala men fortsatte genast. ''Kanske ..'' Thayalas blick svepte över området, hon verkade leta efter vatten, eller var det verkligen så? Letade hon efter vatten? Thayala verkade bli överlycklig över något, honan stängde plötsligt sina ögon, och för ett tag trodde Glacial att honan skulle svimma. En annan vind verkade kännas närvarande, från ingenstans kom en tanke flygande, Thayala bar på vindens krafter såsom Glacial gör. Det var därför honan blundade också, hon verkade koncentrera sig.

Kort därefter började det att regna, regndropparna var svala, det var riktigt bekvämt för pälsen och huden samt kroppen att bli svalkad, trotsallt så har ju Glacial svart päls som grundfärg. Svart päls samt mörkare grå eller brun för med sig extra värme, på något konstigt vis - vilket vargar kanske inte förstår. Likt Thayala log även tiken, hon slöt sina ögon av nöje, regn var så .. så skönt. Så svalt. Glacial öppnade ögonen igen för att leta efter en plats för att få i sig vatten på, hennes orangea ögon fick syn på en grop mellan några stenar, det var nog där Thayala hade tänkt att vattnet skulle hamna. Tiken ställde sig upp för att gå fram till gropen, hon lunkade sakta framåt, vingarna släpades utmattat i marken, men nu var hon framme. Den vagt orangefärgade tungan lapade hastigt i sig vatten, detta behövde hon verkligen. Som tur var så fanns det vatten kvar åt Thayala. Glacial vände sig om och log mot honan. ''Tack, ännu en gång, jag är otroligt tacksam över din hjälp'' sa hon trevligt, tonen i rösten var en aning ljus men det var av ren ärlighet tiken formade sina ord. ''Ska vi ge oss av nu? Ifall vi gör det nu så kommer den första biten av vandringen vara lite långsam, min ork är inte återställd ännu, det kommer att ta lite tid för mig'' sa hon och log brett mot Thayala, Glacial kände sig faktiskt glad, vilket hon dock inte är så ofta.

Med ett tyst tack släppte hon greppet om vinden, som virvlade runt henne en extra gång innan den försvann iväg bland bergen och återgick till naturen där.
- Innan vi ger oss av måste jag bara fråga en sak. Vad har du för krafter, Glacial? Thayala höll blicken fäst på den unga tiken samtidigt som regnet sakta avtog och blottade en alldeles orange himmel, färgad av solnedgången. Det var otroligt vackert, men samtidigt farligt. Det skulle bli varmt, väldigt varmt när natten var slut.
- Vi får försöka vandra på nätterna och kvällarna, när det är lite kallare, sade Thayala och slickade bort lite blod från en av sina vita tassar.

[om jag inte minns helt fel så var det väl kväll? :3 ]

[ Eftermiddag, men det kan ju ha blivit kväll, så det spelar ingen roll C: ]

''Mina krafter är Vind och Icemimicry .. jag har redan listat ut att även du bär på Vindens krafter, bär du på något mer?'' sa Glacial. Tiken märkte hur Thayala hade fäst blicken på henne, så hennes egna orangea blick låste sig i Thayalas ögon. ''Vi får försöka vandra på nätter och kvällar, då det är lite svalare'' sa honan, hon verkade glad, men även bestämd i det hon sagt. ''Okej, då har vi ett avtal!'' utbrast Glacial lyckligt. Nu var det dags att för en gångs skull komma fram till Malvado, hennes älskade far.

''Mina krafter är Vind och Icemimicry .. jag har redan listat ut att även du bär på Vindens krafter, bär du på något mer?''
- Illusion Thayala log nästan hemlighetsfullt, och sekunden därpå stod en exakt kopia av henne bredvid Glacial. Efter en liten stund försvann den utan ett spår, och Thayala skakade ut de sista regndropparna ur pälsen.
- Icemimicry säger du? Hur fungerar denna kraften? undrade hon nyfiket och lade huvudet på sned.
''Okej, då har vi ett avtal!''
Hon skrattade till och nickade.
- Vi har ett avtal

''Illusion? Wow ..'' sa Glacial, hon stirrade på sin kompis bredvid sig, ännu en Glacial, även känd som Glacial 2. Men plötsligt försvann Glacial 2, tiken vände blicken mot Thayala igen. ''Jag blir till is'' svarade Glacial, och för att bevisa att det var sanning så tänkte hon använda kraften. Ögonen stängdes för koncentration och en outhärdlig smärta spred sig i kroppen, det var med ett skrik som Glacial blev till en vattenstaty som sedan föll mot marken och frös till en ispöl. Detta beskydd är lika hårt som en diamant. Tiken kan fortfarande prata och höra, men inte röra på sig, hon kommunicerar genom nån slags telepatisk kommunikation. Hon förvandlade tillbaka sig till sig själv igen, fast nu satt hon ner. ''Så .. ska vi ge oss av nu?'' frågade Glacial och ställde sig upp.

Thayala spärrade förvånat upp ögonen och såg intresserat på när tiken förvandlade sig.
- Det var en... Väldigt speciell kraft. Hon viste inte riktigt vad hon skulle säga efter det som precis hänt precis framför henne.
- Vi går. sade hon bestämt och vände sig åt öst, det håll hon hade för sig att öknen låg åt.
Hon började gå långsamt för att Glacial skulle hinna med.

Hon såg hur förvånad Thayala såg ut, och likaså orden stämde in på uttrycket. ''Du tycker att jag är konstig .. ellerhur?'' viskade tiken besviket, det började att flamma upp en ilska inom henne. Den där Thayala skulle nog ta och passa sig. Med honans ord; ''Vi går'' följde Glacial lydigt efter, hennes ilska tonade ner sig och dem två började att vandra, sida vid sida i en lugn takt.

[ Ska vi avsluta här så att dem börjar vandra lite? Vi kan ju skapa ett nytt roll i södra Numoorislätten på gränsen så att dem sedan hamnar i Mardouf, Döda skogen och sist Tenkais öken? :3 ]