Dawn småsprang med nosen nere i marken. Det silverfärgade gräset kittlade henne ibland men hon hade bara jakten i fokus. Hon hade fått upp spåret av en stor vit hare men den hade varit snabb och hon övermodig och hon hade tappat bort den - så nu fick hon spåra upp den igen. Hennes muskler jobbade symmetriskt tillsammans och hon ökade takten. Den där haren skulle bli hennes innan det började mörkna! Hon var förtjust i området, det var vackert här. Stora silverpilar och gräs i samma nyans och hare. Hon var riktigt förtjust i hare och här fanns det gott om dom.

Dawn skärpte blicken och fick syn på haren som fortfarande var långt framför henne. Hon ökade takten ytterligare och nu fanns det inget annat, bara jakten. Hon kom närmare och hon kunde höra harens dunkande hjärtslag. Det vattnades i munnen på henne men hon sköt bort alla tankar och ljud och tog satts. Bakbenens muskler spändes och hon flög fram och haren hamnade i ett stadigt grepp i Dawns käft. Hon bröt nacken av den med ett snabbt ryck och sen hängde den där, livlös och slapp. Nu skulle hon hitta en bra plats att äta sin middag på. Hon travade fram mellan träden och hittade en liten men platt sten där hon slog sig ner. Nu skulle hon sätta tänderna i den olyckligt lottade haren!

Hungern gnagde i hennes mage när hon följde harens spår mellan silverpilarnas hängande grenar.
Hon hade precis kommit fram till det vackra, silverfärgade området och hade inte gett sig själv tid till att jaga något större än en hare innan hon kom fram. En hare som inte mättade särskilt mycket på en närmare tre dagar lång vandring.

Envis och hungrig följde hon harens spår och bad med jämna mellanrum vinden att visa henne spåret igen när hon tappade bort det.
Doften av haren blev tydligare och tydligare ju längre hon sprang, och snart kunde hon se den rusa genom det höga gräset. För en stund undrade hon varför den var så rädd, den kunde omöjligt ha fått syn på henne eller känt hennes lukt än.
Snart fick hon svar på sin fråga, svar i form av en varg som kastade sig över haren, bara en liten bit från hon själv.

Thayala såg chockat på vargen och den döda haren i dess mun. Hennes döda hare.
-Du! Vad tror du att du håller på med? Det där var min hare! sade hon ilsket och närmade sig vargen med högburet huvud och ilska i blicken. Att vargen hade horn var inget hon tänkte på, hon såg bara den döda, blodiga haren i vargens mun.

[Sorry för det otroligt dåliga svaret :/ mamma tjatar på mig att gå ut med hunden, så hade lite bråttom Dx kommer snart tillbaka ;) ]

Dawn ställde sig snabbt upp och stirrade på den vita vargen framför henne. Den hade horn, HORN! Dawn hade aldrig sett en annan varg med horn förut och hon var så förvånad att det tog ett tag innan honans ord trängde in i huvudet på henne. Hennes hare? Dawn kände hur ilskan tog ett stadigt grepp om henne och hon spottade ut det livlösa djuret på marken innan hon svarade med iskall röst: Jag ser ingenting som indikerar att det skulle vara din hare. Jag dödade den, den är min. Att komma med "det där var min hare" fungerar inte här så du får ta och hitta en annan hare om du inte vill gå hungrig! Dawns blick hade för länge sen mörknat och hela hon utstrålade ilska. Hade honan kommit och bett om en del av haren på ett hövligt vis hade Dawn förmodligen delat med sig men att hävda sig och påstå att hon stulit haren gjorde bara Dawn arg.

Dawn tog ett par steg och ställde sig över haren, demonstrerade tydligt att hon var beredd att slåss för sin sak. Bytet spelade inte lika stor roll men det var en princip sak. Att backa undan i en sån här situation var otänkbart. Hon kände efter och hennes kropp kändes stark och redo, nu skulle hon bara avvakta och se vad den här honan ville göra. Det var synd att den här situationen uppstått för Dawn hade hemskt gärna velat fråga den här hornprydda vargen en eller annan fråga. Men det var upp till främlingen att välja väg och Dawn va redo för vilket som..

Thayala skrattade hånfullt och gick några steg närmare, fortfarande med lika stolt hållning.
- Som jag sade, min hare. Hade det inte varit för att du förstörde min jakt så hade jag haft den nu. Så var nu lite smart och ge mig den.

När den främmande raganatiken ställde sig över bytet suckade Thayala irriterat och himlade med ögonen.
- Spela inte tuff nu, bara ge haren till mig så slipper jag göra dig illa. sade hon självsäkert och hennes tecken började glödaa starkare av irritationen inom henne. Tiken gick henne på nerverna. Varför kunde hon inte bara få sin hare? Vad var problemet?
Hon kände hur det kurrade i hennes mage när vinden för en liten stund bytte riktning och blåste den döda harens doft mot henne. Det var bäst för tiken att ge henne haren, och det fort.

Hat borrade sig in hos Dawn när hon hörde honan skratta, vilken högfärdig och dumdristig varelse! Hon svarade med hatisk röst:
- Det är du som bär skuld. Hade du varit en bättre jägare hade du tagit haren före mig men så är inte fallet. Jag tog den, den är min.
Öronen låg platt bakåt och hon böjde en aning på hakan och hornen riktades mot den otrevliga främlingen. Hon var inte rädd, honan må va äldre men Dawn va större. Det fanns inte en tanke på att ge ifrån sig bytet, betydde det strid må så vara. Dawn blottade tänderna och svarade spydigt:
-Du får nog "göra mig illa" för haren är min och kommer förbli min.
Hon stirrade ilsket på tiken och gjorde sig beredd. Vilken arrogant varelse, sånt borde inte gå ostraffat. Var det något som retade upp Dawn så var det just sånt här beteende. Hatet hade henne i ett järngrepp nu och det skulle snart släppas lös och Dawn skulle njuta av att sätta tänder i den här tiken. Hennes far hade lärt henne stridsteknik och hon kunde höra hans ord: Avvakta tills din motståndare anfaller, då måste du vara snabbare och överraska. Så det var det hon gjorde nu, avvaktade. Det ryckte i hela kroppen och hon ville bara slänga sig över tiken men hon kontrollerade sina impulser och väntade..

Tiken var patetisk och dum som trodde att hon skulle vinna om det blev strid.
- Hah! Hade det inte varit för att du bara sprungit rätt på den så hade jag fångat den. Du hade tur som fick tag i den. Ett leende smög sig fram på hennes läppar och hon höjde på "ögonbrynen" när tiken talade igen.
- Synd att du är så envis. Och nu kommer min päls att bli helt blodig på grund av dig. hon suckade och satte sig ner, till synes helt avslappnat. Men hon var beredd, så fort tiken gjorde något skulle hon få sig en stor överraskning.

[Det är något fel på mig... Kan inte skriva långt D:]

[ OFF: Det är ok. Men Black undrar om han får joina här, de är ok med mig så vad säger du? :) ]

Dawn tänkte inte ens besvära sig med att svara på tikens dumma kommentarer, det stod redan klart att hon saknade intelligens. Så det enda Dawn gjorde var att iaktta. Hennes muskler var spända och adrenalinet pumpade i hennes ådror. Prata gjorde hon gärna med trevliga och intressanta individer men mellan de här två fanns inget mer att säga. Tiken skulle tyvärr få smutsa ner sig, ha! Det tiken gjorde va att sätta sig ner vilket Dawn fann som ett konstigt drag i en strid. Men honan kunde göra vad hon ville. Dawn stod stadigt över sitt byte och här tänkte hon stå till den vita tiken gjorde något åt saken. Tid hade hon råd att undvara så hon sköt bort omgivningen och fokuserade endast på honan framför sig. Draget var hennes

[skriver med henne på skype ;) är det ok att han väntar lite? *smider planer*]

Hon tröttnade på att vänta och släppte sina krafter lösa. En stark vind blåste upp där dom stod, men påverkade henne inte mer än att hennes lugg blåste undan från hennes ögon.

- Jag varnade dig. hon såg upp mot himlen och skrattade högt. Det var inte ofta hon kunde använda sina krafter på det här sättet, ha så kul med dom.
Två exakta kopior av hon själv dök upp bredvid tiken, men till skillnad från henne stod dom upp med läpparna uppdragna över tänderna och ilsket morrande. Exakt samtidigt tog dom sats och hoppade på tiken, men utan att hon skulle känna något. För i samma stund de nådde fram till henne försvann dom och vinden blåste upp mer och mer. Ilsket tjutande mellan träden och runt de båda tikarna.
Ge mig haren. Thayala reste sig upp och spände blicken i tiken. Hon var egentligen inte hungrig längre, hon ville bara visa att hon bestämde. Att hon var bättre än den andra tiken.

[Hon har illusion och vind som krafter ;) ]

(Jovars, döda mig inte bara :O )
Dawn ryckte till men stod kvar på samma ställe som innan. Vinden betedde sig konstigt, vad var det här? Där hon kom ifrån hade inte vargar krafter och när det dök upp 2 kopior av den andra tiken stannade Dawns hjärta i en sekund. Hon morrade högt och väste:
- Demon!

Demon eller inte, illusionerna och vinden skadade henne inte och Dawn backade inte undan en millimeter. Rädslan var inte välkommen och istället välkomnade hon hatet och ilskan. Tog dom intill sig och lät dom fylla henne till fullo. Hon tog ett steg frammåt och sa iskallt:
- Nej.
Den här demonen kanske skulle vinna men hon förlorade hellre en strid än backade undan från en, hon var inte feg, inte rädd. Hon var stor och stark och det räckte långt. Nej, honan fick göra mer än spöka för henne, de skulle inte ge henne DAWNS hare.

- hahaha, demon? Var har du levt hela ditt liv? Tiken kunde inte ha levt länge i numoori om hon kallade henne för en demon. men hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon beundrade tikens mod, men än var hon inte färdig.

-Fel svar, lilla du. Hoppas att du kan springa snabbare än vinden. morrande närmade hon sig tiken med små, bestämda steg. Ca två meter från henne stannade hon. Och fuktade sina svarta läppar innan hon talade.
- Din sista chans. Haren. Nu. hon beredde sig på att använda en av sina favoritattacker om tiken skulle gå till attack.

[ min tjej kan verkligen överreagera... O.o allt detta för en hare xD ]

(när ska black komma då? :) )

Dawn förstod inte riktigt svaret hon fick. Om tiken inte var en demon vad var hon då? Det gick inte ihop i Dawns huvud men hon sköt undan tankarna, svar på dessa frågor skulle inte hjälpa henne så de fick vänta. Nästa kommentar gjorde henne bara mer arg, om tiken trodde att Dawn skulle springa hade hon fel. Hon skulle hellre dö än springa med svansen mellan benen. Nej, springa skulle hon inte. Tiken fick bara ännu en hatisk blick som svar, mer var hon inte värd. Dawn kunde inte hejda en morrning djupt inom sig och den letade sig fram när hon ännu en gång upprepade sig:
- Nej. Ordet betyder att du inte kommer få MIN hare om det nu var oklart.
Hon stod blick stilla och bara väntade, andades, kände. Oavsett vad den vite sa så trodde Dawn fortfarande att det var en demon framför henne. Rädslan knackade henne på axeln men hon vägrade kännas vid den. Hatet var starkare. Tänkte demonen attackera henne i dag eller?!?

(Nu ;) )

En stor, svart hane strök fram mellan träden. Hans gångstil var kattlik, med smidiga ljudlösa steg på mjuka trampdynor och muskler som spelade under huden.
Han hade hört dem redan långt innan han såg dem.
Black stannade. Iakttog. Ögonen for mellan de två tikarna, öronen fångade orden som spottades fram. Han kände vinden som drog i pälsen, fick hans blodröda man att lyftas.
”Din sista chans.” Hörde han den ljusa tiken säga. ”Haren. Nu.”
Black höjde ett ögonbryn. Handlade allt detta om en hare? De måste skämta. Nej, vänta. Stolthet. Principer. Han fattade. Och han tyckte inte om det.
Då svarade den andra; ”Nej. Ordet betyder att du inte kommer få MIN hare om det nu var oklart.” Det var droppen.
Den svarte klev fram, mitt mellan de två tikarna, med höjt huvud. Först såg han på den mörkare, sedan på den ljusa. De gröna ögonen var hårda, ansiktsdragen kalla.
”Vad håller ni på med, om jag får fråga?” Han sade det rakt ut i luften, till båda två. Sedan satte han sig lugnt ner och hindrade ett roat leende från att beträda hans läppar. Han hade, som tur var för hans del, ett väldigt bra pokerface.

”Vad håller ni på med, om jag får fråga?”
Hon ryckte till och vred huvudet mot ljudets källa, En svart hane med en blodröd man. Han såg bra ut, om hon fick säga det själv. Men han hade kommit vid fel tillfälle, någon annan gång kanske hon skulle få leka med honom lite?
- Vem är du? motvilligt lät hon vinden långsamt försvinna, men höll sina krafter beredda för säkerhets skull. Hanen kanske skulle få för sig någonting, och det skadar aldrig att vara försiktig.

[hinner inte skriva långa svar, kan bara skriva under pauserna. Kollar på gremlins på kanal 5 x) ]

[ Thay älskar att leka med hanars känslor ;) ]

Dawn vred på huvudet och en stor svart hane gick i mellan de två tikarna. Hon mötte snabbt ett par gröna ögon som sedan vändes mot demonen. Hon stod stilla utan att ge ifrån sig ett ljud. Tänderna var inte blottade längre och hon klippte lite med öronen när han talade till dom båda. ”Vad håller ni på med, om jag får fråga?” Ja det var ju en bra fråga. Hon hade för avsikt att äta sin middag men frågan var vad demonen höll på med, tänkte hon ilsket. Tiken svarade med en fråga, såklart. Fanns det inte en uns av uppfostrat och hövligt beteende hos denna tik? Förmodligen inte. Hon väntade lite på fler ord men mumlade sedan kallt: Jag försöker äta min middag, någon annan avsikt har jag inte. Varför kommer du och lägger dig i en privat dispyt? Rösten var frågande, inte arg. Hanen hade inte gjort något för att förtjäna Dawns hat och ilska men varför la han sig i över huvudtaget? Det här nya landet, Numoori, var en underlig plats och dess invånare ännu mer underliga. Hon fnös och stirrade på den vita tiken. Ordet demon for fortfarande omkring i Dawns tankar..

Blicken smalnade missnöjt när den ljusa svarade med en fråga.
Bakom sig hörde han en låg röst som först klargjorde sitt ärende med haren och sedan skickade på honom ännu en fråga. Alla dessa frågor. Han struntade i dem.

Den ärrade kroppen reste sig upp och backade så att de i sina positioner bildade en aningen skev trekant. Den kattlika svansen piskade fram och tillbaka i S-rörelser.
Öronen ströks bakåt och nosryggen rynkades, redo att lyfta läppen och blotta tänderna. Men inte ännu. Han hade ett stort tålamod och hade hittils bara blivit irriterad över deras småsinta situation.
Han gav den mörka honan ett snabbt, bekymrat ögonkast, och vände sig sedan till den ljusa.

Black slöt ögonen när han kände något underligt. Känslan som förberedde honom sekunden innan en våg av känslor och tankar forsade in i hans medvetande från den bruna tiken. Ilska, hat... rädsla.
Hon talade sanning, han såg framför sig minnet av att döda en hare och sedan bli attackerad av en ljus främling.
Den äldre hanen öppnade sina ögon och mötte främlingens blick. Hon såg på honom med en förförisk ton, och sänkte garden. Han såg ointresserat, kallt, tillbaka på henne.
Han hörde vad de tänkte, kunde känna vad de kände. Något han blivit van vid.

*Vem är du själv, Thayala? Jag tror inte du är så tuff egentligen. Även rosor bär taggar.* Black skickade en tanke till honan. Höll kvar hennes blick utan att tveka. Han hade alltid, sedan valpsben, haft en stadig, orubblig blick som inte vek undan förrän det andra ögonparet flackade.
Sedan sände han även den andre honan en tanke, rakt in i hennes huvud. Tankar stoppades inte av horn.
*Var inte rädd. Och förresten har jag inget bra svar på din fråga om varför jag gör som jag gör.*

Hon följde honom vaksamt med blicken och
"*Vem är du själv, Thayala? Jag tror inte du är så tuff egentligen. Även rosor bär taggar.* "
Då hanens röst hördes i hennes huvud spärrade hon chockat upp ögonen. Han talade med henne i tanken, och visste hennes namn. Hur var det möjligt?
- Hur?![b] mumlade hon förvånat och såg vaksamt på hanen. Hur visste han vad hon hette? Hon hade aldrig sett hanen innan, så hon kunde omöjligt ha berättat det för honom.

Hennes vaksamma blick vandrade mellan de båda vargarna. Varför hade hanen stoppat deras bråk? varför brydde han sig egentligen?

*Var inte rädd. Och förresten har jag inget bra svar på din fråga om varför jag gör som jag gör.*
Dawn hoppade till och nu var hon rädd på riktigt. Det här var för mycket, vad var det här för plats, full av demoner?!? Hon backade ett par steg men petade med sig haren. Hon kände ett starkt behov att att skapa avstånd mellan henne och dessa.. vargar? Hon visste inte vad hon skulle göra eller säga så hon sa inget. Det kanske inte gjorde skillnad då den mörka hanen endå kunde ta sig in i huvudet på henne! Dawn fick anstränga sig för att inte vända och fly, fokusera för att inte darra i hela kroppen. Hon fick inte känslan av att hanen var ute efter att skada henne men vad visste hon, det kanske bara var ett spel? Princip och stolthet var något hon trodde på men nån gräns fanns det väl. Hon lovade snabbt sig själv att om hon kom härifrån levande i dag så skulle hon aldrig bråka med en demon igen, stoltheten fick lida, hon föredrog att leva. Så, om hon nu skulle svara hur gjorde hon då? Skulle hon prata som normala varelser eller skulle hon.. tänka? Hon sökte blicken hos hanen och föreställde sig att hon skickade en tanke, så gott hon kunde:
*Vad händer nu? Tänker du göra mig illa? Är ni demoner?* Hon hoppades att hon skulle få svar på någon av frågorna. Hon gav den vita tiken en iskall blick men hon såg inte lika nöjd ut längre, bra.