Lukten av henne verkade fattat fäste i hans nos. Den satt på varenda träd, varenda buske & rot han passerat. Vid det här laget skulle han kunna urskilja hennes doft i ett hav av vargar. Inte nog för att han följt det ett tag, men också för att den var så len, så fruktansvärt tilltalande för honom. Vad var det med henne egentligen? Varför följde han efter henne, så betagen?

Trots att han kände sig en aning dum, kanske till och med löjlig, som följde henne efter tiden som passerat, så förmådde han sig inte att sluta nu. Solen hade börjat försvinna bakom lövverken. Det smaragdgröna, mönstrade taket ovanför honom hade förlorat sina trolska tecken & skuggor, & bara börjat dunkla medan solljuset försvann. Vintriga, kyliga vindar hade börjat svepa förbi regelbundet. Det var uppenbart att vintern var här, & att natten höll på att komma. Skulle han någonsin hitta henne? Hade hon bara lurat iväg honom ifrån sin syster? Thalion började ifrågasätta sitt val av att följa henne. 

[ Blev rätt kort ändå, men får duga. xD ]

Lövverkens lyster hade börjat dö ut med solens sken. Tunna, hotfulla skuggor hade istället börjat forma sig på marken han satte tassarna på. Thalion hade alltid stått nära naturen, den hade alltid talat till honom på ett sätt han inte riktigt kunde förstå. Den unga hanen var så väl medveten om dess liv, att det nästan tog över hans sinnen ibland.

De sjunkande strålarna av sol fick luften emellan trädstammarna att likna guld. Thalion drog ett djupt andetag. Slagen av det magiska i naturen, solen, växter, återigen. Han fick inte glömma varför han var här - Thayala. Hanen tog några långdragna steg vidare, slet sig från guldljuset & framåt. 

En upplyst glänta drog till sig hans uppmärksamhet. Inte för det flytande guldet som lagt sig över den, men för den trolskt vackra varginnan. Hon kantades av solens ljus & varje strå trycktes brinna av silver. Thalion stannade upp, försökte skilja på fantasi & verklighet. Var det verkligen sant? Kunde någon vara så vacker? Med långsamma steg tog han sig in i gläntan, med blicken fäst på henne.

" Jag hittade dig. " Rösten var som en viskning. Solen sjunk undan för att bryta magin, men ännu kunde han se guldet i hennes päls, innan solen slutligen försvann bakom horisonten för att låta månen dra igång sig nattliga show.

[ FLUMMIGT & WEIRD. D: ]

Svansen dunkade hårt emot marken när hon närmade sig honom. Allt med varginnan var så förtrollande, att det kändes som att han skulle lyfta från marken av extas. Kanske var det naivt av honom, likaväl dumdristigt, för att falla så handlöst för den första varginnan han träffade. Men vem kunde neka hennes uppenbara skönhet? Den tycktes fylla hela världen med ljus.

Hennes andetag emot hans mungipa, och likaväl hennes läppar fick benen att svagt skvälpa till. Vid flertal tillfällen funderande han på om detta verkligen var sant, och han inte befann sig i en drömvärld? I hans hemland hade han spenderat så mycket tid i den, så att det skulle inte vara chockerande om han inte längre kunde skilja drömlandet från det verkliga livet. 

Han var tvungen att anstränga sig för att inte glömma bort att andas. Thayala var så nära att han kunde känna hennes kroppsvärme beblanda sig med hans. Försiktigt vred han huvudet emot henne, han ville inte bryta förtrollningen med en kanske för skarp eller hastig rörelse. De gröna ögonen stirrade sig fast i hennes; ständigt sökte han efter tecken som skulle bevisa att han befann sig i den riktiga världen.

" Hur skulle jag kunna låta bli? " Rösten var lågmäld, lite för hög för att vara en viskning men näst intill. Svansen svajade fram och tillbaka. Thalion sträckte lite på sig, och burrade upp den bruna, yviga pälsen lite så att han skulle se en aning större ut.
" Din skönhet är oemotståndlig. " Fortsatte han, med samma lockande, låga tonart. Ett snett leende drog i hans mungipa medan han höll blicken stadigt om hennes. 

Svansen vevade fram och tillbaka bakom hans bastanta bakparti. De mörka leende höll ett genuint leende då han såg på henne. Hon var så vacker! Det var svårt att tänka något annat...

När hon talat klart letade han efter hennes isblåa ögon. Han tittade in i dem - det kändes som själ började vibrera. Det var något så trolskt om henne...
" Du är så fantastisk, Thayala... " Rösten var låg, nästan lite frånvarande. Det kändes som om han föll handlöst in i det blåa i hennes glittrande ögon.

[ Cheesy. x'D ]

[ Vi kanske kan avsluta typ om något inlägg? Är så svårt att komma på något att skriva. xD Så får vi skapa ett nytt rollspel senare (eller direkt) där Thayala berättar att hon är dräktig? c: ]

" Jag önskar det kunde vara såhär för evigt. " mumlade han frånvarande. Fortfarande var han fast i hennes isblåa ögon. Hur skulle han någonsin kunna se bort?