Den unga röda hanen vandrar i utkanten av reviret. Han håller sig inom gränsen. Han kände för att sträcka på benen. Han travar fram och ser sig omkring. Det är otroligt kul att utforska reviret. Det känns fortfarande lustigt att tillhöra en flock. Men det är en kul känsla. Att tillhöra något. Han är fortfarande inte riktigt säker på vad det innebär. Vad han bör göra. Vad som krävs av honom. Men han hjälper till där han kan. Och det är jättekul. Och det är sällan han är ensam. Men det känns samtidigt underligt att sällan vara ensam. Eftersom han varit ensam så länge. Så det är skönt att kunna gå undan och vara ensam. Men han tycker om att ha andra omkring sig. Är det något han kommit fram till när han vandrat ensam så länge så är det att han inte tycker om att vara ensam.

Törne stannar vid ett träd och nosar lätt vid dess fot. Luktsinnet är fortfarande inte det bästa.
När han är klar vid trädet vandrar han vidare med spänst i steget. Svansen hålls högt och öronen står spetsade på huvudet. Plötsligt blir han medveten om sina egna spår i snön och finner det otroligt underhållande att kliva i orörd snö. Han sätter fart. Cirklar kring träd och hoppar genom buskar och har riktigt kul. Lätta fniss undslipper honom och andningen ökar vid varje nytt språng han tar. Han snubblar till över en rot och faller på nosen. Men snabbt är han uppe på alla fyra igen och ruskar på hela kroppen och snö yr omkring honom.

Så blir han stilla. Blir det känns som att han inte är ensam här längre. Törne vrider på huvudet från sida till sida och den intensiva gröna blicken söker över området omkring honom.

[PAX TILL GAVIN]