Vatten, land, vatten, land, vatten och åter land. Öarna var en märkvärdig plats. Det var längesedan han hade satt sina tassar i området. Det kraftiga lawarhannen lufsade, nästan kusligt långsamt, upp på torra land. Vattnet var på sina ställen så djupt mellan öarna att han tvingats simma. Hade Lainadan varit med hade det stört honom, men då vrenen vandrade på annat håll - om än endast tillfälligt - kunde han tillåta sig att göra det. Ensam var det skönt. När den långbenta idioten vadade där han själv tvingades simma var det inte lika skönt. Då fick landet bidra med tuvor han kunde gå på. Kraften kom sig till pass i de flesta situationer. Den bruna pälsen var tung av vatten när han utan förvarning lade sig ner vid vattenbrynet. Eller snarare föll ned i liggande pose. Rullade runt.

Med sand i pälsen ålade han sig långsamt ner till vattnet igen. Tum för tum. Glatt viftande på svansen. Det var sällan han spenderade sin tid så. Solen glimmade i den grumliga ytan, återspeglade en vek variant av sitt eget ljus. Åter i vattnet rullade han på nytt, för att bli av med sanden. Än en gång upp på torra land, ruskade på sig, och lät allvaret i hållningen återvända. Med förvånansvärd klarhet i blicken traskade han vidare över ön, från sand till gräs till sand, innan han stod vid nästan vattenrand.

Den unga vita valpen hade vandrat iväg en bit och hamnat en bra bit utanför revirets gränser. Det avr vförsta gången han gick icäg ensam och så långt bort från reviret. Han hade kommit till vattnet och sett land ute i vattnet så mot bättre vetande hade han vandrat ut och snart fick han kämpa i de för honom djupa vattnet. Det avr mer rörelse i vattnet här än hemma i revirets sjö. Efter ett tag lyckades han dock få land under tassarna och han kom upp på stranden på en av öarna närmast land. De isande blå ögonen sökte snabbt omkring efter fara innan han med rätt tunga steg tog sig upp på stranden för vila ut. Han ruskade ut den blöta vita pälsen och satte sig ner.

En kall vind svepte över den rätt lilla kroppen och han började huttra i kylan så han reste sig upp och började gå runt ön. Att röra sig höll igång värmen och kanske skulle han finna något mycket intressant. Då han kommit en bit såg han plötsligt en stor brun hane med en grön! man. Han stannade upp och tittade på vargen då denne kom gående emot honom.

Phol stannade upp då en främmande gestalt uppenbarade sig i hans synfält. Den gröna blicken fokuserade på den lilla skepnaden. En valp? Ljus. Av doften att dömma - Phol tog ett djupt andetag medan tankarna hastigt rusade förbi innanför pannloben - en liten hane. Medlem i en flock. Den betydligt större Lawarhanen stod stilla, väntade. Han hade ingen lust att umgås. Inte egentligen.

*pet* C:

Gav betraktade den väldigt i hans ögon annorlunda vargen som kommit inom hans synfält. Brun med grön mankam. Han klippte lite med öronen och lade huvudet lite på sned. Han hade ingen lust att umgås med denne. Ingen lust att lära känna denne. Han kände bara på sig att han inte skulle gilla honom. Stod avvaktande en bit bort.

De stod stilla, båda två, betraktande den andre på avstånd. Ingen villig att möta den andre. Ingen av dem intresserad av deras avvaktande poser att döma. Förutom den av brisen något dansande pälsen var det endast andetagen som fick lawarens kropp att röra på sig. Betraktande.

[Han kommer nog stå så en stund, för att sen gå sin väg ^^; ]

Off:
Tänker först av allt peta lite här *pet* och sedan undra; Är det lönt att fortsätta detta kortroll? Det är ju i princip avslutat redan ändå, då de inte är planerade att prata eller så, utan bara gå sin väg efter en liten stare-down (som det tycks ha blivit). Vi kan säga att Phol tröttnade och gick.

Off:
Jag tar och avslutar här.

Avslutat