(https://www.youtube.com/watch?v=GYHdnvsGSO8)


Den stora, svarta hanen låg på ett mossbelupet stenblock och sov. Gryningen var kommen och dagsjuset började sträcka sig över landet för att låta ännu en dag ta sin början. Han vaknade då en fågel satte i gång sin morgonsång på en gren alldeles intill hans öra. Solskenet träffade de gröna kattögonen så att pupillerna blev till ett par smala streck när han slog upp dem. Huvudet höjdes från sin vilande plats ovanpå tassarna. Fågeln blev skrämd och lyfte, lät vingarna hastigt bära den till en plats där den kunde sjunga ostört.
Han reste sig, ruskade på sig för att bli av med den fuktiga daggen som hamnat i hans päls. Sedan sträckte han på sig lite. Lät tungan svepa över nosen ett par gånger.
Ett smidigt språng tog honom ner från stenen och han landade på marken medan blicken spanade upp mot trädkronorna, där morgonljuset mjukt föll in genom bladen. Det var sommar än, och skogen sjöd av liv under den stillsamma ytan. Smådjur, insekter och fåglar levde sida vid sida med de större djuren. Bytesdjur och rovdjur.

Black skulle ut på sin sedvanliga morgonjakt, och kunde då även passa på att patrullera reviret en stund, mest av ren vana sedan hans tid som väktare. Nu när hans rang var krigare var det inte lika mycket hans uppgift, kanske. Men han hade det i sig fortfarande och det var inget han såg som en dålig sak. Tassarna rörde sig snabbare och snabbare medan han värmde upp musklerna. Han ökade i takt och snart sprang han genom skogen, snabb som en vind och tyst som en skugga. Hans ovanligt mjuka trampdynor och den dämpande mattan av mossa dolde hans steg väl. Byten hade oftast inte ens en misstanke om hans närvaro medan han studerade dem. Liksom nu, denna morgon. Han hade fått vittring på en hjort - och även upptäckt dess medvetande som en flackande ljuslåga - när han nått en liten bäck. Doften kom från norr, så han följde vattnet uppströms med sänkt huvud, nosen nära marken och öronen framåtvinklade för att fånga upp minsta ljud. Inte långt därefter hörde han en tunga lapa vatten, hörde djurets andetag.
Han såg den. Den hade inte sett honom. Svansen rörde sig kattlikt bakom honom medan han hukade sig. Han avvaktade ett tag, skannade av området med sin skarpa syn. Han kollade vinden, lutningen, hinder så som sten och stock - allt verkade okej.
Han fann det roande att jaga utan hjälp av sina krafter. Det var lite mer utmaning i det.

Sedan for han fram, manade på sin kropp till rasande fart på så lite tid som möjligt. Han for genom luften ett ögonblick, lät en morrning passera strupen medan de böjda klorna fälldes ut. Han lyckades riva djuret längs sidan, men inte mer innan det insåg faran och flydde. Black satte av efter den, njöt av sysselsättningen medan tassarna trummade mot en stenhäll som mossan inte lyckats ta i besittning. Njöt av fartvinden, musklerna som spelade under pälsen och benen som verkade outtröttliga under jakt. Ärren kändes knappt, även om de stramade lite i skinnet. Hans nos fångade en stark doft av varghane i förbifarten, men det faktum att han knappade in på bytet gjorde att han inte hann ta notis om det. Det fick vänta. Vem det var fick han nog veta senare, det verkade som om denne inte var långt borta. Om han inte hade varit så fokuserad på hjorten hade han sett dennes medvetande bland träden längre upp på den skogsklädda sluttningen.
Han fick tag i hjorten, och båda tumlade runt ett varv när han fällde den. Gav den nådastöten genom att sätta tänderna i dess strupe och spänna käkarna. Han kände hur bytets kropp blev stilla under honom, såg de bruna ögonen bli glasartade. Han släppte taget och slickade blod från nosen, reste sig upp och betraktade djuret en sekund. Sedan hörde han ett knäckande ljud, vilket fick honom att titta upp. Han var inte ensam.

Den stora vita unga hanen vandrade i lövskogen så som han gjorde för de mesta numera. Han hade lämnat revirets innersta delar och vandrade nu i de yttre delarna. Han kände att det var nästan de enda han gjorde nu för tiden. Vandrade runt reviret för att hålla koll så inget hotade flocken. Han hade blivit tvungen att överta denna uppgiften som ledare innan han kände att han var redo.

Han hade vandrat en stund då han hörde ljud inne i skogen och de tofsprydda öronen spetsades. Han ökade på stegen åt de hållet med svansen höjd bakom sig och raggen lite rest. Han hade vinden emot sig så han kände inte doften av vargen ännu. Han kom närmare och ett stort buskage var i vägen så han valde att helt enkelt ta sig igenom det. Han var nästan igenom då en gren knäcks och han vet att han är avslöjad. Om det nu var inkräktare här kanske de skulle sticka då de fick veta att de inte var ensam. Han kommer igenom och ser den svarta hanen. Gav stannade upp och slappnade av.

"Var hälsad Black" Han gick lite närmare men stannade på respektfullt avstånd. Ville inte tränga sig på denna varg mitt i hans frukost.