I samma stund som Abraxas såg henne avbröt han vad han höll på med och mötte henne med en nick.
"Sparra?"
Hans enordiga fråga bemöttes med samma ord som svar.
"Sparra."
Hon kunde se på honom att han också hade förlorat sömn över Nulas besked, och antagligen behövde detta lika mycket som hon gjorde. Hon förbannade att hon varit frånvarande just nu, och lämnat honom ensam i den initiala chocken. De gick under sammanbiten tystnad till sin speciella del av träningsområdet och väntade inte ett ögonblick innan de var över varandra.

Brottningsmatchen var på samma gång intensivare och mjukare än vanligt, det var tydligt att de båda hade mycket frustration att ta ut men att denne inte var riktad mot den andre. Lamia hade som alltid övertaget, men var också som alltid försiktig speciellt med broderns välsignade vingar.
Till en början kom det inga konstruktiva ord ur henne, istället kräktes hon upp den frustration och de många frågor hon hållit inne för Naphula.
Hur hade hon tänkt? Hade sorgen förvirrat henne så totalt? Hur skulle detta någonsin gå att förlåta?
Hennes högra ögonbryn hade börjat svälla upp och Abraxas nos droppade av blod då de tillslut började avhandla lite mer praktiska frågor.
Vad skulle konsekvenserna bli? Hur matchade en nedgradering med flockens syn på rang efter förmåga? Skulle valparna få leva? Skulle valparna få veta om sitt arv? Skulle det ens gå att hålla hemligt? Vilka inom flocken skulle i så fall få informationen, och vilka skulle hållas i mörker?
"Vi har haft problem med att blod är tjockare än vatten förr."
Konstaterade Lamia, själv för ung för att ha varit närvarande men hon kunde legenderna om Qu-sonen som svikit när hans bror dött. La de grunden för ytterligare ett sådant svek nu?
"Men de kommer vara till hälften Blossoms blod också, vi måste vara tydliga från start."
Helst hade hon aldrig låtit dem veta. Helst hade hon undanhållit det för alla. Men det gick inte att lita på att en hemlighet hölls hemlig. De hade trotts allt haft telepater i sin syskonskara, det fanns goda odds att även dessa valparna en dag skulle kunna snoka i sina äldres huvuden. Och för tillfället kände inte Lamia för att förlita Naphula med någonting, absolut inte att hålla en hemlighet för sin oäkta små kärleksbarn.
"Han måste dö, inte sant?"
Helst innan valparna föddes, hur de nu skulle lyckas med det. Det skulle knappast gå att spåra upp honom på några dagar. Men ett så stark familjärt band i en fiendeflock var en allt för stor risk. De kunde inte låta denna Ace leva. Och sanningen var att även om hon var chockad och sviken av Nula så kunde hon inte förmå sig hata sin syster, hanen som förvirrat henne däremot, han fick allt hennes hat.
"Det är bara ett övergrepp med fler steg Abraxas, han manipulerade henne då hon var som mest sårbar. Då hon förlorat familj. Det kan inte vara äkta kärlek, det är falskt."
Instämde hon i sin broders resonemang.
"Men hon måste också straffas."
Det var ett oförlåtligt svek, det var ett sånt övertramp. Hon behövde göras ett exempel av, speciellt som hon var deras syster. De kunde inte vara för mjuka mot henne.
Hon undrade vad Blossom hade gjort.


[Öppet för Abraxas, eller ensaminlägg]