Det senaste dygnet hade tiden stått still. Tass hade rört sig som i en dimma. Han hade inte talat med någon och han hade vägrat närma sig grottorna. Men nu var det dags. Dagen grydde och Malvado hade fått sitt försprång. Tass kallade flocken till sig genom telepati. Han såg dem samlas runt honom, morgontrötta och nyfikna på vad som skulle ske. Hans familj. Malvado hade också varit hans familj. Men Malvado hade svikit honom. Den röda blicken svepte över var och en i flocken. Blicken var iskall, skulle någon där också hugga honom i ryggen? Kyoko, han visste inte längre om han kände henne. Midas, en förrädares son. Saderk och Glacial, nykomlingar, kunde de vara spioner från Qu? De paranoida tankarna vägrade släppa sitt grepp om honom. Han tvingade bort blicken, orkade inte se på sin familj igen.

 "Malvado kom till mig igår. Han berättade att han tänkt lämna oss för att leva med Mivria. Malvado har svikit oss. Han högg oss i ryggen och han ska betala för det med sitt blod." Varför? Varför? Svikare. Bedragare. Lögnare. "Sök upp honom och döda honom som den hund han är. Visa ingen nåd." Varje stavelse smärtade honom, varje andetag fick honom att tvivla. Kyoko och Saderk, ni håller ställningarna här på reviret. Han lät rösten nå ut enbart till Kyoko och Saderk. Kanske skulle de protestera, men Tass kunde inte bry sig mindre. Det enda som fanns i hans tankar var Malvado. Han visste egentligen inte ens vad han förväntade sig av flocken. Skulle de följa hans order? Skulle de lyda utan att ifrågasätta? Skulle de vägra? Många stod Malvado nära. Skulle de ens klara av att jaga honom? Skulle Tass klara av det? Fan Malvado. 

(Kör hårt flocken och reagera på Mallis utvisning! Tänkte försöka hålla det här kort så de kan gå ut och jaga mallis så fort som möjligt ^^)

Han hade redan varit vaken. Den varg han hade satt en del av sin tillit på här hos Devils hade försvunnit för ett antal dagar sen, eller rättare sagt han hade varit borta i veckor. Men Saderk hade inte sett det som udda fören någon dag sedan. En oro hade lagt sig över honom. Malvado hade varit trevlig emot honom. Talat till honom som en person. En varg i flocken och inte bara en i lägre rang och det hade varit den mörka hanens förtjänst att hans en stod här idag.
Men han släppte snabbt tankarna på den mörke då han såg på sina söner. De var hans stolthet, de hade alla tre varit uppe på morgonen och tränat lätt, vilket nu hade avbrutits av Tramptass röst i deras medvetanden.
Det var med en snabb lydighet Saderk infann sig på den plats han blivit kallad och hans enda öga låg stint väntande på vad Ledaren skulle kunna tänkas säga.
När de festa av medlemmarna var samlade runt dem tog den större hanen till orda och de första orden gav Saderk ett hopp som genast krossades.
Malvado hade vänt flocken ryggen. Saderk kunde till viss se hanens motiv, men inte till fullo förstå dem. Själv hade han inte känt kärlek, inte till en individ. Den kärlek han kände var till sina söner och hade varit tills hans gamla familj. För dem hade han gjort allt. Men han kunde inte se hur man kunde lämna allt man hade för en person. För en tik.
Tramptass tystnade  och Saderk visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Han var skyldig Malvado så mycket, hela hans nuvarande liv. Malvado hade även hjälp Saderk med valparna under den långa vandringen. Han hade hjälp honom med träning. Men Saderk kunde inte vända flocken ryggen, och Malvado hade begått ett brott som skulle bestraffas med döden. Det var lag. Malvado var skyldig, hade erkänt direkt till Tramptass och han hade nu fått sin dom, och även en dags försprång, av vad det verkade som då Tramptass sagt att Malvado kommit redan dan innan.
Ordern var glasklar. Malvado skulle jagas och dö för Devils käftar. Men Saderk tvekande ändå, och hans räddning kom i sista stund. En order om att ta hand om reviret. Betydde det att hans valpar skulle stanna dem med?
Inte kunde väl ledaren skicka ut ungdomarna till att jaga en så gammal erfaren varg? I fall de skulle iväg skulle Saderk försöka övertala ledaren. Men i och med att han tvivlade på att Tramptass skulle göra nå liknande oroade han sig inte mer över det faktumet än så.
Han nickade som svar åt Tramptass tysta meddelande. Men stod kvar ifall något mer skulle hända, fall något nytt skulle ändra på situationen. Han försökte uppfatta de andra medlemmarnas reaktioner på den nya faktan och ordern.

Shiro stod tyst och inväntade ledarens ord.
Han hade befunnit sig i grottorna tills alldeles nyligen och sovit, det hade varit en av de få nätter då han inte legat sömnlös. Natten hade börjat som alla andra nätter, med en oro för flocken, för Malvado (var var han?), för Tramptass (hur mådde han?) och för Vilja (skulle de någonsin bli nära igen?). Men till slut hade tröttheten övermannat ångesten och han hade fallit in i en drömlös sömn. Då han vaknade kände han sig starkare, kapabel att hantera dagen. Han sträckte på sig och gäspade stort, den väldiga kroppshyddan fick gott om plats i grottan. Det som väckt honom hade varit Tramptass. Shiro var inte sen att reagera på ledarens kallelse, han var aldrig sen på att reagera. Det fanns inget som betydde så mycket för den öronlöse hanen som flocken. Med ännu sömdrucken blick vandrade han ut ur grottorna och anslöt sig till sin ledare med en respektfull nickning. Snart kom fler att samlas runt dem. Shiro ruskade på sig och slickade sig om den mörka nosen, sträkte på sig och försökte vakna till. Fick en sammanbiten och allvarsam min. Nu kunde man inte länge skymta sömnen i hans anlete. Ledaren tog till orda.

Hopp. Glädje. Förvåning. Ilska. Sorg.
Ilska.
Känslorna svepte över honom som havsvågor som slog emot strandens vassa klippor.
Malvado hade varit flocken trogen sedan långt innan Shiro ens hörde talas om den, han hade offrat så mycket för dem och varit en sann förebild för alla medlemmar. Han tillhörde de legender Shiro brukade berätta för nya medlemmar då han försökte förklara vilken dedikation flocken krävde. Malvado var betan. Han var Tramptass klippa. Han var hela flockens stöttepelare. Han var en av Shiros bästa vänner.
Och han hade lämnat dem.
Ilska
Det förvånade ansiktsuttrycket förvreds i vrede då han tänkte på det. På hur mycket flocken gett Malvado, och hur han bara slängt bort allt.
”Sök upp honom och döda honom… Hund .. Visa ingen nåd.”
Tramptass ord ekade inom honom. Det skavde i hela Shiros själ att tänka på Malvado som en förrädare. Malvado var ju en vän. Men han var också en svikare. Han hade också valt bort allt som Devils var över en enda person. Så otacksamt. Och sedan hade han återkommit och erkänt allt. Hade han trott att de bara skulle förlåta honom? Ta emot honom med öppna armar?
Tankarna fick det att koka inom honom.
”Åt vilket håll försvann han?”
Frågade han med kall stämma. Shiro var en snabb varg och en bra spårare, den stora avlånga kroppen och de långa benen var till hans fördel. Han var en skicklig jägare. Och han tänkte inte trotsa ledarens ord, inte svika flocken. Det fanns inte den minsta uns av tvekan inom honom. Hur mycket det än skavde, hur ont det än gjorde så kvarstod faktumet: Malvado måste dö.

Blicken flackade lätt mot Malvados barn, hur skulle de ta det? Nu hade de chansen att hävda sig, bevisa exakt hur mycket flocken betydde för dem. Han hade lärt dem väl, om Devils seder och historia, och nu var det upp till bevis. Skulle de stå trogna, eller skulle de vara för svaga?
Han ville inte stå kvar och ta reda på det. Det pirrade i hela hans kropp. Jaktlusten. Hatet och sorgen som han bara visste ett sätt att få ur sig, genom att dräpa. Blodtörsten växte inom honom och trängde undan alla tankar på Malvado som en vän, allt hopp om förlåtelse. Han måste dö.

Det var med en oroväckande känsla i magen som Midas slöt upp med de andra framför ledaren. Någonting var fel, någonting var inte som det skulle. Och när ledaren tog till orda knöt det sig i hjärtat på Midas, även om han inte rörde en min. På något sätt hade han väntat sig det, trots det kom det som en chock. Fadern hade försvunnit, för att sedan komma tillbaka. Men han hade inte varit som han brukade dagen innan, och nu fick Midas förklaring varför. Han visste inte riktigt vad han skulle känna innerst inne. Ilska? Sorg? Besvikelse? Det var nog besvikelsen som var störst. Fadern hade talat så bra om Devils, låtit så stolt. Så varför hade han nu gjort detta? Midas hade trott att han känt sin far, men detta bevisade ju bara hur fel han hade haft om den saken. Han hade aldrig riktigt känt sin far, och nu skulle han inte heller få chansen att göra det.
Inga känslor spelades upp i Midas anlete, och inte heller på insidan kände han speciellt mycket. Endast besvikelse. Men han var inte arg, inte ledsen, och definitivt inte stolt. Han skulle inte jaga sin far med glädje, eller av hämndbegär, som säkerligen alla andra skulle. Men nog skulle han jaga honom, om det krävdes av honom.
Och han skulle säkert bli inkluderad i jakten, trodde han, men han var inte helt säker. Kanske hade Tramptass tappat tron i honom och Glacial också? I och med att de var son och dotter till den nye förrädaren? Midas hoppades att ledaren kunde se förbi det och förstå att Midas inte var som sin fader. Han skulle aldrig kunna vända flocken ryggen på det sättet. En flock var ett livsåtagande, och det åtagandet hade Midas tagit sin an nu.
Han ville på något sätt säga något, men han hade ingenting bra att komma med. Han förblev därför tyst, såg runt lite på de andra i flocken, och kunde inte låta bli att undra hur det såg på honom och Glacial nu. Var de fortfarande accepterade i flocken på samma sätt som till exempel Saderk, som var lika ny?

Kione kunde inte förstå. Han trodde ledaren hade kallat dit dem för att komma med bra nyheter om, ja om vad fan som helst. Men inte att Malvado hade svikit flocken. Var det ens möjligt? Malvado, som hade offrat så mycket och varit med så länge. Var det ett trick? Skulle han spionera igen? Kione ville så görna tro det även om han visste att det inte var så. Hans blick sökte efter den enda han egentligen ville söka tröst hos nu, men den bruna honan fanns inte där. 

Han vandrade rastlöst på stället. Malvado hade gått bakom ryggen på dem. Men han hade ändå kommit tillbaka. Bara det krävde fruktansvärt mycket mod. Kione såg på ledaren. Var inte hans ärlighet värt någonting? Omkring honom såg han hur gamla vänner vände sig mot Malvade. De kände sig förrådda. Kione förstod det - men han kände ingen ilska. Bara tomhet. Zayev hade fått gå, Azazel likaså. Kunde de inte bara lämna Malvado ifred?

 ”Åt vilket håll försvann han?”

Shiro var den första att bryta tystnaden. Kione slokade med öronen och sänkte blicken. Fan. Hur mycket han än ville protestera fick han inte fram orden. Devils var hans flock och det var där han hade sin lojalitet. Ingenting i världen kunde ändra på det. Inte ens Malvado. Sakta slöt han upp bredvid Shiro och tvingade sig att se upp på Tramptass. Malvado skulle dö.

Han hade tagit sig snabbt till platsen efter att ledaren hade kallat flocken för samling. Han hade inga förväntningar på vad för nyheter som kunde tänkas yttras. Nu står han stilla och lyssnar lyhört på vad Tass berättar. Att Malvado har svikit dem. Förrått dem. Visa ingen nåd. Han blinkar några gånger men kan inte greppa det riktigt. Vad har hänt? Malvado har valt Mivria framför Devils. Saturn kunde inte förstå. Men han behövde väl inte förstå. Det har inte med honom att göra. Men behöver han jaga efter Malvado med de andra så gör han det utan att ifrågasätta. Om det är vad som krävs av honom.

Åt vilket håll försvann han? Frågar Shiro med kall stämma.
Ilskan sveper omkring mellan medlemmarna. Det är så många blandade känslor och energier. Men Saturn känner inget. Ingenting. Han är beredd på vad än som behövs göras.

Han rörde sig tyst och snabbt genom de mörka grottgångarna för att ta sig fram till sin ledare och den övriga flocken. Medan han gick funderade han över vad det var för nyheter som skulle komma denna gång, vilka uppdrag som skulle delas ut. Han kom fram till platsen där flocken samlats precis i tid för att höra Tramptass ord. 'Förrädare, kräk, loppätna, värdelösa avskum.' var de första tankarna som for igenom hans skalle samtidigt som han lät ilskan ta överhanden, den svarta kroppen började skimra och stod sekunden efter i full brand. Ett dovt morrande letade sig upp ur strupen men hejdades kvickt då han hörde Shiro tala och elden falnade till en svag glöd. Ett elakt leende spelade på hans läppar. 
"Alla vet vilket straff som väntar förrädare..." Rösten var dov och så nära ett morrande det gick. Blicken vandrade från Tramptass till Shiro och sedan till Kione. Sonens min visade någon form av osäkerhet, men regler var regler. Han vände sedan blicken mot dom andra och klev fram vid sin sons sida. Det var längesedan han fått smaka på blod, och blodet från en förrädare var alltid extra gott.
"När börjar vi...?" Otåligheten hördes i hans röst och klorna skrapade lätt i den hårda marken.

Glacials blick var allt annat än lugn när skaran samlades. Vingarna var hårt pressade mot kroppen och benen bar henne framåt. Blicken fann brodern, med sitt oläsbara ansikte. Normalt sätt var det en trygghet, en stabil oföränderlighet.
Nu fann hon bara en förvirring i sitt eget hjärta och en vägg i hans.
Tiden stod stilla.
För stilla.
"Visa ingen nåd."
Ett kvidande hon inte kunde placera yttrades bland dem. Det tog henne flera sekunder att inse att det var hon själv som jämrat sig likt ett fällt byte precis innan dödsstöten. 
Öronen slickades bakåt. 
Hon kände sig patetiskt för att ha visat sådan svaghet, att bevisa för alla andra att detta svek gjorde ont mer än bara i själen. 
Det kändes overkligt. Det kunde inte vara sant. 
Hon skakade på huvudet, sökte efter Midas blick för att sedan snabbt flacka vidare till ledaren.
"Åt vilket håll försvann han?"
"När börjar vi...?"
Rösterna runt omkring henne var orimliga. Hon kunde inte förstå dem. 
"Han skulle inte... Det måste ha blivigt något fel!" fann hon sig själv säga innan hjärnan stoppat orden. 
Redan innan sista tonen lämnat tungan visste hon att det inte var rätt sak att säga. 
Hjärtat bultade. 
Ögonen var vädjande när de såg på ledaren. Bedjande. En bön om att allt bara var ett missförstånd. Eller något. Hon visste inte ens längre. 
Hon ville bara att det inte skulle vara sant. 

[Möööööö *slänger in glacial lite lätt*]

Ledaren kunde känna flockens starka ursinne som om de vore hans egna känslor. Den slet sönder honom inombords men stärkte honom på samma gång. Sorgen kvävdes och jaktlusten väcktes. 

 "Han försvann åt nordost, mot Azhekaslätten. Hans spår blir inte svårt att hitta." Nej Malvado hade inte verkat bry sig om att dölja sina spår, kanske var det chockens fel, men den skulle antagligen snart gå över. Men han skulle inte hinna långt. Devils var utmärkta spårare. Glacial talade plötsligt. Hennes tvivel fick Tass att stelna till. 

 "Det har inte blivit fel." Ledaren såg hårt på den unga honan. Hon ville inte förstå. Han kunde känna de ambivalenta känslorna som hotade att övermanna henne. "Malvado har svikit oss. Han har svikit dig. Visa honom att vi inte tar svek lättvindigt" Hon var med dem, eller mot dem. 

 "Vi börjar nu." Tass såg på Frost och reste sig upp. Hjärtat slog hårt i hans bröst. Adrenalinet hade börjat pumpa. 

Det vad dags. 


AVSLUTAT - om inte Glacial vill lägga till något ^^