Flocken hade samlats kring Tramptass döda kropp efter att Vilja hade kallat dem dit. Synen av deras döda ledare som bara fridfullt legat där livlös hade gett olika reaktioner hos alla. Chock, tårar, sorg. Ilska. Vilja själv hade svårt att förstå hur han bara hade kunnat somna in, men det visade nog på hur gammal och svag han egentligen hade varit. Tramptass hade varit duktig på att dölja det. Kanske var det alla förluster från det gamla Devils som till slut fått hans hjärta att ge vika. 

Åskvilja såg ut över flocken av förvirrade vargar där ingen antagligen visste vad som skulle ske nu. Men Vilja hade redan en plan. En tydlig plan. Och det här var det perfekta tillfället. Om det inte var någon annan som skulle träda fram, skulle detta tillfälle bli hennes. Hon var redo. Det här var stunden hon hade väntat på hela sitt liv. Hon gav Kione en blick, osäker på hur redo han egentligen var. Men det var okej om han inte var det. Han skulle också bli det tids nog, det var hon säker på. Vilja klev fram bredvid Tramptass kropp.

"Vi har förlorat vår ledare. Ärade Tramptass har nu vandrat vidare till Chaibos grottor, där han nu får förenas med.. Tenkai.. och alla tidigare Devils som mött sin tid i en ärofylld död innan honom." Vilja sneglade ner på Fieros förvridna torkade huvud som fortfarande var dekorativt upphängt för allmän beskådning. Hon hade svårt att dölja ett leende, men fokuserade snart på Tramptass igen.

"Vi ska begrava honom, en ärofylld begravning för att hedra hans minne och hylla honom för vad han har betytt för den här flocken." Och vad han betytt för mig la hon till i sitt huvud.

"Jag vet att det här kan komma som för tidigt för er-" Hon vände blicken mot Saturn. Svepte med blicken över alla som var närvarande. "-men jag kommer göra anspråk på ledarplatsen. Om någon är emot det, och önskar utmana mig om ledarplatsen är jag villig att anta utmaningen. Vi kan inte stå ledarlösa och riskera att övriga Numoori får reda på det. Vi måste handla snabbt och vi har mycket att göra. Först behöver vi begrava Tramptass, sen får vi tala om vad som händer med Devils." 


"Novoka, Qilaq, jag önskar tala med er på egen hand"

Vilja vände blicken mot Stormvind, som tidigare hade kallats Glacial.
"Stormvind - Vill du ha äran att förbereda hans begravning?"




[Kommer räkna detta som ett flockroll och att alla som inte är på uppdrag på annat håll räknas som närvarande även om man väljer att inte svara. Det är helt frivilligt att svara i rollspelet här, kommer direkt börja förbereda kommande rollspel om inget sägs här.]

Han hade följt med mängden, som en trogen medlem av de som kallade sig Devils. Han hade inte vetat varför den som kallades Åskvilja kallat på dem, men han insåg att han inte var i någon position att ifrågasätta det som bads av honom. Så med stillsamma steg, en bit efter de övriga, hade han slutligen nått platsen som de hade kallats till.

Nyheten kom som en käftsmäll. En kall kropp som låg där framför den samlade flocken. Tramptass var död. Och Tannin kände hur hopplösheten kröp över honom.
Han hade satt all sin tillit till den hanen, han som hade gjort ett sådant intryck när det mötts, han som hade gett Tannin en ny mening med livet, en mening som han höll fast så hårt vid. Och nu kändes det som att allt det gled undan honom.
Mållös stod han där, medan Åskvilja talade. Meddelade att hon skulle ta över platsen som ledare. Och han fann sig i det, fortfarande chockad över det ledarskap han hade blivit lovad hade ryckts ifrån honom. Men han förstod henne argument, han förstod att de behövde en ledare, och det motsatte han sig inte. Men hur vida hon var den som skulle visa honom vägen, det visste han inte. 

Blicken som hade hållits på den döda kroppen höjdes mot honan som talade med de andra flockmedlemmarna, bad vissa av dem om saker. Han kände en stark längtan, ett begär om att också få bli inkluderad. Att också bli ombedd om saker. 
Men han bads inte om något. Och han sade ingenting. Det här var inte hans plats att tala på. Så han var tyst. Slog ned blicken mot marken igen.
Han kunde inte låta bli att känna en viss oro inför vad framtiden innebar.

Att se hans gamle vän ligga där fridfullt på marken. Som om han bara sov. Den synen högg sig djupt in i hans hjärta. Saturn ångrar att han inte gjort tillräckligt på slutet. Att han försummat deras vänskap. För han såg Tramptass som en gammal kär vän. En vara närvaro han aldrig kunde tänka sig vara utan. Men allt liv har ett slut. Själv är han äldre. Förhoppningsvis vidare. Det finns mycket han skulle vilja ha gjort annorlunda men chanserna har sprungit ifrån honom...

Han ser på Vilja när hon pratar. Hon har alltid fört sig auktoritärt och med en vilja att få stå i fronten. Hon är en viktig tillgång för flocken. Saturn instämmer till hennes ord om att ge deras ledare en ärofyllda begravning. Han kunde inte ha yttrat orden bättre själv. Men vad hon säger näst får det att krypa i skinnet på hanen. För tidigt. Ledarens kropp har bara just kallnat och hon visar redan sitt begär. Sin girighet. Även om hon är en tillgång till flocken så har Saturn alltid känt sig klappad mothårs i hennes närvaro.

Han tar ett steg fram. Ett steg som han skulle gjort redan från börja.
"Vi står inte ledarlösa vad som än händer. Devils faller inte bara för att en av oss gör det. Faller vi på knä så tar vi oss upp igen. Tills Tamptass har fått den begravning som anstår honom så för jag kommandot. Om någon senare önskar göra anspråk på ledarplatsen så kommer jag stå väntandes".

Saturn vänder sig till Vilja när han åter tar till orda.
"Din rättframhet och solidaritet är beundransvärd och din delaktighet är behövd. Men låt oss ta en sak i taget". Den gyllene blicken hålls stadigt fäst på tiken. Han håller ändå med henne om att Devils behöver ett upplyft. De behöver få kontakt med sina rötter för att kunna se vart de vill gå igen.

Åskviljas ögon smalnade när Saturn talade. Intressant. Han hade tydligen inte tänkt lämna ifrån sig den öppna ledarplatsen så lätt. Hon besvarade honom med ett kyligt leende. 
"Självfallet." Sa hon instämmande och kort. "Låt oss fokusera på att begrava vår ledare nu." Hon släppte inte Saturn med sin blick. "Så tar vi resten senare." 

Hon behövde behärska sig, behålla lugnet. Hon påminde sig om att hon tyckte om Saturn. Han hade alltid varit snäll mot henne, och hade aldrig varit ett hot. Hon ville ha med honom på sin sida även om han nu skulle visa sig kunna bli ett hinder för hennes egna planer. Som Saturn själv sa -  en sak i taget. 

Hon passerade de samlade vargarna på klippan och gick iväg för att sköta andra förberedelser. 

[Om ingen har något mer att tilläggas kan det här rollspelet ses som avslutat tänker jag.]