Ur den mörka grottöppningen kunde man se två lysande ögon som sakta närmade sig utgången, ögonen var vackert isblå men bara för att ögonen såg vänliga ut så kan skenet bedra.
Diablo hadde förändrats en hel del sen han lämnade numoori sist, hornen, mönstrerna, såren och vissa ansra detaljer hadde försvunnit.
hur? det är en lång historia, en historia som handlar om diablos lidande, blod och ilska.
men nu är det över, nu behöver han inte lida mer.

Ett kyligt leende spred sig på hans svarta läppar när han hörde hur djuret framför honnom skräckslaget flydde i panik när han började att tona fram ut grottans mörker.
Doc var det ingentig som Diablo var ovan med, han kunde inte förstå att någon ens kunde älska honnom.
men det fick han ju bevisat att någon verkligen älskade honnom innan han begedde sig av till det okända alldeles ensam.
han visste inte om varginnan fortfarande levde eller inte, men varför brydde han sig? Kärlek är bara som en taggtråd kring hjärtat som sakta blir åtdragen tills hjärtat blir så sargat att de slutar slå.
Det hadde hänt en gång, inte en gång till, alldrig igen.
Att utsätta Akabane (som honan hetter som älskar diablo) för fara var det inte värt, nej inte alls.

Han satte sin tass i snön och rös till, i hans 'förra' kropp var han inte van att få känna kyla, då reagerade hans krafter automatiskt, kraften värmde upp allt kring honnom, allt för att diablo inte skulle kylas ned.
Förbannelsen tillät inte att diablos sår läkte, så det enda sättet att de gjorde det var att höjja hans kroppstemperatur så att han alldrig vart kall, och då var såren hela tiden fuktiga o de såg nygjorda ut.
Väldigt gjobbigt, och det gjorde verkligen ont när han skulle sova.
det var därför han nässtan alldrig sov.

Han kollade emot himelen och bredde ut sina väldiga vingar, han lyfte till skyn på nolltid.
han kände en underlig doft, och även om den doften doftade varginna så tänkte han endå "Maat!~"





Paxat roll till Mistress~

Långsamt fördes solen upp i skyn, spår ifrån massor av djur fanns i snön, och en hona vandrade i detta område, hon var tillbaka i Snöslätten, igen. Bland all jobbig snö som fick hennes tassar att bilda sig till is, det var så obekvämt, och när isen smälter blir det ännu värre. Honans ögon och öron gick i ett, hon fick inte missa något, hon får inte dö eller bli attackerad så man måste hålla sig på sin vakt. Och något hon visste om var att hon träffat en hona när hon var en valp, här i Snöslätten, hon såg än hur dom båda lekte i snön, Carselle och hon själv. Men tyvärr har hon fått ett besked om att hennes barndomsvän är död, eller snarare sagt mördad. Mördad av sig själv, och hon blev varken ledsen eller glad. Allt bara föll i bitar i hennes barndom, hon som hade levt ensam och träffat en enda vän i hela sitt liv, inte mer. Och det sörjer henne, hon ville inte att hennes vän skulle dö. Aldrig. *What am I doing here, again? I must go, faster ..* Tänkte hon i sitt huvud, hon kunde inte slösa tid, hon var tvungen att fortsätta och försvinna ur detta helvete. Aldrig vill hon hit igen, Carselle är ju också förevigt saknad. Och hon vet om att Carselle blev mördad i Döda skogen.

Honan började att öka farten tills hon sprang, tiden var värdefull och hon hade inte tid att stanna. Tassarna värkte och hon var inte alls trött, vilken anledning drogs hon till Snöslätten igen? Varför återvände hon till detta snöiga och dåliga ställe? Det är det ingen som vet, hon bara gick hit och ville se Carselle igen. För sista gången ville hon se sin vän, hon ville ta farväl, men visste inte åt vilket håll Döda skogen var åt eller om det var falskt att Carselle dog i Döda skogen. Det var i alla fall en stor sorg.

Luften var sval och de vita lyste upp en hel del, diablos ögon var inte van vid sådant ljus så han blundade med jämna mellanrum.
det kändes konstigt att ha förslyttat sig så snabbt, från det okända, till bergen och nu var han här.
'iie..' tänkte han för sig själv och plötsligt hörde han att någon sprang där nere, han log för sig själv belåtet.

Diablo svävade högt åvan målnen och blickade ned emot marken lite då och då.
han följde doften skarpt och han såg hela tiden någonting vitt springa där framme, hans ögon hadde inte riktigt läkt än det var därför som han inte riktigt såg sådär super bra jusst nu.
Men han flög lite fortare och snart var diablo redan framför honan, han flög sakta nedot och nu flög han brevid henne, han gjorde en ursväng och hoppades på att fälla henne till mark.

Vrenhonan reagerade snabbt på att det fanns liv i närheten, hon gjorde sin Illusion som om det skulle se ut att hon sprang åt ett annat håll, hon tog typ bort sig själv. Så nu kunde det vara helt konstigt ifall denne hanne skulle kunna hitta henne. Hon gjorde sig sedan av fem stycken Vrenhonor. Så att denne hanne skulle få syn på henne igen. "Hello there stranger! I'm here!" Ropade hon retsamt och sprang det snabbaste hon kunde, bort ifrån främlingen, och hon kände starkt att det var en hanne, det låg i luften, han verkade flyga emellanåt.

[Sorry för ett kort och segt svar. :/]

han slutade att flyga o Diablos tassar nuddade mark, han sprang i en förfäligt fort hastighet.
men det var endast för att han fått extra fart utav vingarna.
marken bakom honnom sprack upp och en het ånga sipprade ut ur springorna, han gjorde en ursväng alldeles framför de tre honorna.
marken sprack upp och ur den sipprade det ut en eldvägg, alla vet ju att vrenar är ytterst svaga för jusst eld.
Det hadde han fått bekräfta när han mött vrenhanen Angelus, varige gång han tänker på honnom ångrar Diablo att han inte gjorde slut på honnom.

Eldväggen slog upp och sedan syntes de tre honorna inte mer, de illusionerna eller om det var kloner hadde tydligen bara krossats, som man säger.
"Stop playing around! you are annoying.." sade diablo med en allvarlig och menande röst.
Han gillade inte att leka omkring, inte på dethär viset.
För det första så drar man på sina krafter i onödan, och för det andra så såg det bara dumt ut..
han fällde ut sina vingar i farten och lyfte till himelen, det fanns två honor kvar att välja på nu.
han fick bara hoppas på att han valde ätt jusst nu, han särade på sina käftar och eld sipprade ut ur hans gap, den träffade honan och hon försvann lika som de andra tre.

Nu var det bara en hona som återstod "I have no time for this!" röt han och flög allt närmare henne.
Trottsallt så hadde han inga planer på att döda henne, men han var så illa tvungen om hon tänkte fortsätta att leka denna fruktansvärt irriterande leken med honnom.


[Det gör ingenting :P och sorry om jaag typ jaa PPade eller vafan de nu heter .____.'' ]

[PP:a inte igen tack, men för denna gång så gör det inget.]

En efter en försvann hennes fyra Illusioner, och elden bakom henne gjorde henne jätterädd, hon sprang för sitt liv, rädslan flödade nu och hennes ögon var vidöppna, hon tittade bakåt en gång, men plötsligt så snavade hon i denna väldans fart. Hon gjorde tre kullerbyttor innan hon slutligen sluta att rulla, hon låg nu på sidan med benen rakt utåt och ner i snön. Hon låg där med stängda ögon, avsvimmad av smällen, en sten på tassen och en i huvudet när hon slog kullerbyttor. Hon kände inte sina ben längre. Det var som om hon sov, med smärta och det värkte överallt. Hon hade varit med om detta tidigare. Slått kullerbyttor, men inte svimmat av det, bara lekt, och när hon var minde brukade hon göra illa sig när hon slog kullerbyttorna, men just nu i denna stund, kunde hon inte bestämma över sig själv. Allt hade bara slocknat, sovandes med smärta. Hon minns också hur hon blev lämnad av sin familj, eller ja, dom var döda när hon vaknat. Och kullerbyttorna minns hon också, såren hon fick av dom, och detta skulle hon också komma ihåg. *Carselle, this is for you. If I die now, please come and pick me up then?* Tänkte hon och hennes sinne var nu borta. Nu kunde hon inte tänka längre, nu hade hon svimmat av helt.

[Förlåt TT____TT de ska inte hända igen]

Diablo tänkte precic avfyra sin eld emot henne när hon snavade, slog kullebyttog och låg sedan helt stilla.
Han gjorde en ursväng och styrde sig till där honan snavat, han landade försiktigt någon meter ifrån henne.
Han stod där i några sekunder och granskade henne "Are you dead or something?" frågade han och höjjde på ena ögonbrynet.
han suckade 'vad har jag gjort? det var inte meningen att skada henne..' tänkte han och suckade, han tog några steg fram till henne och höjjde ena sin tass för att putta lite på honan.

Han kom och tänka på vad han egentligen gjorde här, och varför han egentligen flygit efter henne.
vad skulle hon säga när hon vaknat? var det bara bässt att ge sig av?
Nej.. om hon var skadad, kanske allvarligt, så var det hans fel.
Men vad skulle han bry sig om det, hon kunde lika gärna ligga där och ruttna åt gamarna..
han vände sig om och gick några steg, men han kollade tillbaks och vände återigen till honans håll "Im so fucking stupid.." sade han för sig själv och satte sig ned.
vad skulle han göra om hon inte vaknade? äta henne? jaja om hon inte vaknade så var hon antagligen död, och om hon var det..
så skulle han få frukost~

[Det gör inget, mitt fel att jag blev arg! T__T]

Hon vaknade slött några minuter senare, kanske för att hon kände av smärtan ännu mer eller för att det kändes som om någon tittade på henne? Hon såg sig sakta omkring, elden var borta, men inte den där dumma hannen. "What have you done!? I was just falling asleep in to hit Carselle and you did so I came back to life! But even if I was awake anyway, so it was your fault!" Började hon med arg stämma. "And if you had intended to eat me if I died, I'm not your breakfast anymore! I am fully alive! Can you see it!?" Vrenhonan var ilsken på hannen, hon glodde på honom argt och skulle precis springa fram och slå till honom då det stack till i tassen. Smärta. Hon gav ifrån sig ett svagt gny och ställde sig sakta upp, försiktigt, sedan då hon stog lite vingligt på den vänstra tassen tittade hon ner på den. Lite blodig, och hon hoppades på att det inte fanns vampyrer i närheten. Om det nu fanns sånt.

Diablo avbröt honan när hon ilsket röt åt honnom "SHUT UP!" han ställde sig upp "Even if youre not dead, i can still eat you!" sade han argt tillbaks "And i will do it with pleasure.." sade han sedan och blängde menande på varginnan. Diablo var så ilsken och irriterad på henne att han inte visste vad han skulle göra, han tog några hotande steg fram emot henne när hon nämnde Carselle's namn. "How do you know who carselle was?" frågade han lite lägre och lite intreserad.

han kom ihåg att han träffat hennne när han var ung, och den gången de först möttes då han fällde henne mitt under hennes prat. vilket inte var meningen då, och allt detta som hände bara på en dag..? han kom inte ihåg så mycket mer. Mycket av hans minne hadde försvunnit när han fick en 'ny' kropp. Men namn och utseenden var någonitng han alldrig glömde. Hennes gröna ögon var någonitng som faschinerade Diablo mycket, men han sade ingenting..
han kom också ihåg att Carselle var hans första kärlek, men, han fick alldrig någonitng sagt vad han mins.

han blängde fortfarande ilskt på honan framför honnom " but the way, who the hell do you think you are!?" Han rynkade nosryggen, hans blick såg inte vänligt ut alls.

"You will certainly never eat me!" Utbrast hon argt och fortsatte att blänga på honom. Hon ruskade på sig lite svagt, bara för att få bort den fastklibbade snön i pälsen, men förgäves. "How do I know? She was my childhood friend." Svarade hon på hannens fråga, en konstig fråga, hur kände han till henne då? Nä, det var säkert inget att fråga, eller? "Who I am!? Who I am!?" Sade hon orden långsamt, och fortfarande argt. "What a silly question .. but, anyway, I'm Mistress. And you?" Sade hon snabbt. Sedan satte hon sig ner och slickade bort blodet på sin tass, sedan glodde hon på honom igen. Och denna gång skulle hon ställa honom en fråga. "How do you know who she is? A meeting?" Frågade Mistress denne hanne.

Han kollade på henne med ett stelt annsiktsuttryck.
"My name? oh my.. you must have missunderstand my question Mistress..." Sade han med en sansad röst.
"But anyway, My name is Diablo and i want you for SHUT UP FOR A MOMENT! so that we can talk normally to eachothers whitout fuss!" hans röst var grov, hes och mörk.
"If we start to fight we both know who wins anyway.." Sade han självsäkert och uppkäftigt.

han började nässtan att skratta till lite, ironiskt förståss när han såg honans ynkliga skada.
"Oh sweetie, cant you stand up like a man?" sade han milt. "girls like you wouldnt leave their moms... they can die, oh my fault.. they DIES!"
Sade han sedan med en oerhört elak ton.
han var taskig det var han, men det låg bara i hans natur.
Att vara trevlig berörde honnom inte, han sa osm han tyckte. Thats it.

han granskade henne ennu en gång, en söt sårbar hona, han kom och tänka på akabane när han kollade på henne.
Weird.. han hadde inte tänkt på henne sen han lämnade Numoori, varför kändes det som om hon behövde honnom?
Akabane var den som älskade Diablo mer en allt annat, vilket han uppskattade högt. But still, han kan inte känna kärlek.
När han gör det, kanske det redan är försent.


[Ta inte illa upp, han är bara så ;) ]

han ryggade tillbaks när honan spydde "Disgusting..." sade han lågt för sig själv, hans blick verkligen retade henne.
Honan gjorde ett försök att resa sig upp och hon lyckades, om hon skulle fly så skulle det endå inte göra någonting.
Hon varken var eller hadde någonting som Diablo velade ha.
bara en uppkäftig och irriterande hona..

Han var påväg att vända sig om när honan sprang för sitt liv åt andra hållet och diablo ropade efter henne "Run! run for you patetic life!"
sedan gav han ifrån sig ett elakt och verkligen glädjedödande skratt, skulle han följa efter och se om honan dog?
och om hon gjorde det så skullle han inte vela äta henne efter hennes lilla.. Avföring som hon lämnade..
Hon kanske bar på en sjukdom, och om han åt henne riskerade han att bli smittad..

han började att gå emot de håll som inte Mistress sprang emot, han log för sig själv, kyligt, och sedan bredde han ut sina gigantiska vingar.
han lyfte och på bara några få sekunder så var han bortom synhåll.



AVSLUTAT?