Den lilla hanvalpen vandrar ensam över slätten. Den turkosa blicken är pigg och hans steg är energiskt. Den randiga svansen dansar efter honom och vinden leker mjukt i den vita tuffs till man som pryder hans huvud och nacke. Det är kyligt och gräset är frostklätt. Det knastrar när valpen vandrar framåt. Öronen vippar lätt fram och tillbaka på huvudet och nosen fångar upp alla dofter som vinden bär med sig. Han försöker placera alla dofter han känner. Försöker minnas vad dofterna tillhör. Det är inte så svårt. Men vissa dofter är mer svårplacerade än andra då han inte har känt dem lika ofta som andra. Men doften av vinter är väl den som är starkast. Doften av snö. Och av betesdjuren som har vandrat fram över just den här platsen för bara ett tag sedan. Tänk att världen har så mycket att berätta. Att dofter kan beskriva så mycket.
Valpen hoppar till när en fågel kastar sig upp i luften bara en bit ifrån honom. Fågelns doft hade han inte märkt. Den hade kamouflerat sig väl. Öronen läggs bakåt av ren reflex. Han måst lära sig att hålla nerverna i skack. Han är inte rädd. Inte skrämmer en liten fågel honom. Valpen flinar och sjunker ner på frambenen. Den randiga svansen står rakt upp och svajar lätt från sida till sida. Sedan kastar valpen sig framåt och landar på en frostklädd tuva. Ett triumferande morr lämnar honom. Som om han just fångat ett byte. Sedan reser han sig morskt och fortsätter vandra framåt igen.

[PAX TILL DORIS]

Frosten dansade genom luften då betarna drogs genom gräset. Doris varma andedräkt blåstes i tunga andetag ned i gräset, bildade tunna plymer av ånga som dansade upp om hennes breda ansikte. Den stripiga, bruna pälsen rörde sig klumpigt om den övervägande kala kroppen då hon rörde sig. Doris höjde huvudet. Nosen var mörk av frostig jord och kinderna pryddes av några små snöfläckar som fastnat i tovorna. De övre fyra ögonparen var slutna på helveteshundens huvud. Världen glimmade av frost och formligen lös i solens sken om hon hade fler ögonpar öppna. Hon frustade till. Läpparna ryckte lätt då tungan slank ut för att svepa över den nariga nosen. Hon kastade en blick över axeln.

Lövskogen låg en bra bit bakom henne nu. Alice fanns där borta. Trädgränsen, de glest växande björkarnas kala kronor, skymtade långt, långt bort. Hon skulle inte vända tillbaks än. Solen stod ännu högt på himlavalvet. Hon hade fortfarande gott om tid att hitta jordlöpare. Den svarta skalbaggen skulle finnas mellan jorden och det tunna, isolerande lagret med frost och snö. Alice hade specifikt bett om jordlöpare, och Doris hjälpte gladeligen sin vän. Bara tanken på hur Alices vackra fjädrar kanske kunde komma att se ut om den älskade vännen inte fick insekterna var nästan skrämmande. Hon ville inte göra Alice besviken. Hon älskade Alice. Ett leende bredde ut sig i Doris ansikte. De mörka läpparna stramade mellan de tjocka betarna. Det var ett uppriktigt leende.

Det nedersta ögonparet vändes åter till marken då den groteska varelsen började plocka med sina långa fingrar i gräset. Hon ryckte i det, drog det åt sidan för att sedan sänka ansiktet mot den kala ytan och med två ögonpar studera marken noggrant efter insekten. Kanske kunde det verka dumt att leta insekter i vintertid, men hon visste att de fanns där, under snön och frosten. Ingen tur den här gången heller. Nosen pressades ner i marken. Doris drog ett djupt andetag, söp in doften av tjäle och kyla. Långsamt, nästan lik en grotesk blandning av svin och björn, började hon röra sig framåt, sökande med nosen mot marken.

[Åh, så länge sedan jag skrev som Doris! Tar nog något inlägg innan jag är igång ^^; ]

Han travar på och den turkosa blicken ser sig omkring. Nosen fångar upp alla dofter och öronen fångar upp alla ljud. Hur långt har han vandrat? Inte för långt. Inte för länge. Han borde inte ha tagit sig allt för långt från lyan. Fast man kan väl aldrig vara säker. Han och syskonen gick vilse en gång. Känslan av att vara totalt vilse och hungern och rädslan som sliter i kroppen är något som han förmodligen alltid kommer att minnas. Mor lämnade dem ensamma. De ville inte vara ensamma. Far kom tillbaka. Men inte mor. Mor är på en annan plats. Hon kommer inte komma tillbaka. Hon är föralltid förlorad. Vad händer med de man förlorar?
Ett underligt ljud som låter värre en en upprörd grymtning får honom att stelna i steget. Öronen spetsas snabbt och första tanken är att lokalisera vad det än är som gett ifrån sig det där lätet. Fast bäst vore kanske att vända helt om och springa tillbaka till lyan? Men han är ingen fegis. Han är inte rädd. Den turkosa blicken söker sig kring över slätten. Han rör sig framåt. Stel i kroppen och hukande. Svansen hålls lågt och sveper mjukt över frosten. Mycket snart fastnar hans blick på en stor brun sak. Han vet inte vad det är. Kan inte placera dess yttre. Aldrig har han sett något liknande förut. Valpen trycker sig platt mot marken. Tar sig fram några steg till i en krälande stil. Sedan ligger han helt stilla. Vet att hans färger ger ett dåligt kamouflage mot frosten. Och främlingen är så stor att den utanproblem kommer att se honom. Snabbt rör han sig åt sidan. Där stannar han. Tryckt platt mot marken bakom en lite större tuva av vinterdött gräs. Här kanske han inte syns lika väl? Han kan ju hoppas på att främlingen inte märkt honom. Vad det än är verkar det upptagen med något.

Doris grymtar till och fnyser långsamt med nosen pressad mot marken. Tvingar undan kölden med sin utandningsluft och höjer sedan huvudet något. De långa fingrarna på högerhanden gräver försiktigt ner bland gräset, rycker i de kalla tuvorna och släpper lösa strån till sidan. De slappa öronen gungar med var rörelse hon gör. Nej. Ingen där heller. Kanske borde hon leta någon annan stans? Fanns det kanske fler av dem i skogsbrynet? Det nedersta ögonparet sökte sig till de avlägsna trädkronorna. Det var bara några kilometer. Hon hade inte gått så långt än. Kanske var det ändå bäst att vända tillbaka. Kanske visste Alice var hon kunde leta.

Ett ljud fångade den mångögdas uppmärksamhet. Det breda huvudet vändes efter ljudet och ett av de övre ögonparen öppnades för att fokusera på området. Det nedersta vändes till marken, näst nedersta efter ljudets källa. Det tog ingen lång tid för den högresta, kraftiga varelsen att skymta något som inte matchade med det frostiga gräset. En mörk fläck i allt det ljusa. En...

Varg.

En liten, svartvit varg med en rosa pälstuss mellan skuldrorna. Doris stod stilla, med den låga vintersolen i nacken och betraktade den lilla varelsen.


[Om du inte svarat innan jag är hemma igen (pyser nu) så lägger jag nog till lite till i slutet här, annars får det vara. Doris är rena mardröms-materialet utseendemässigt. Guuhd så ful hon är XD]

[Jag svarar! Maha. *ond* Doris är så cool. Kan inte kalla henne vacker. Men jag gillar henne. x3 Och tussen mellan Rocco's skuldror är ljuslila! Som Hinata's man. x3 Alla har fel på det. x3 haha.]

Han är upptäckt. Självklart är han upptäckt. Han är en klumpig liten valp som inte lärt sig så mycket om kamouflage och smygteknik och allt det där. Såklart han blir upptäckt. Han höjer blicken mot den stora varelsen framför sig. Skräcken griper tag i honom när han möts av inte bara ett ögonpar utan sex!!! Vad är det här för monster han har stött på? Han piper till och försöker backa bort från det som skrämmer honom. Men han snubblar till och hamnar på rygg i gräset. Han reser sig snabbt igen och försöker gömma sig bakom en annan grästuva istället. Men det är inget särskilt bra gömställe det heller. Han kikar fram och försöker se modig ut.
"Vem... vad är du?" Hans röst låter inte så modig men han försöker hålla den stadig. Raggen har rest sig på hela hans kropp och öronen ligger mot nacken. Den turkosa blicken hålls fäst på främlingen. Han kan inte släppa blicken från främlingen. Måste hålla koll på denna. Åå vad han önskar att han inte var ensam på slätten. Var är far? Eller någon annan vuxen ur flocken. Han känner sig verkligen som en hjälplös liten valp i detta läge.
"Vad gör du här?" Han lyckas få lite mer kraft i rösten. Vän eller fiende? Vad det än är ser det ut att kunna göra väldigt mycket skada om den vill. Och den verkar leta efter något under gräset. Det ryckte loss gräs från marken bara för en stund sedan.
"Varför försöker du förstöra slätten?" Han tappar den modiga känslan som han lyckades få fatt på för en stund. Om det är en fiende som vill slätten och flocken illa så ligger han verkligen illa till. Inte kan han göra mycket mot en sådan stor varelse.

[Aah. Den ser rosa ut på min dator ^^; Kanske om man gör den lite gråare i nyansen, eller blekare och något blåare, så ser man tydligare att den är lila? Den är väldigt skarpt rosa för mig ^^;

Hoppas det är okej med liiite PP här, annars får du säga till så ändrar jag C:]

Doris ser förvånat hur den lilla vargen som backar undan. Den verkade ung. Kanske bara en valp, trots att den verkade större än Alice redan. Fast Doris hade själv varit en ganska stor valp. Hon stirrade dumt efter den svartvite, och då den föll omkull tog hon ett steg i dess riktning, för att stanna upp när den åter reste sig och pressade sig mot marken bakom en ny grästuva. Varför hade den lille blivit så rädd?

Tre frågor lämnade i snabb följd den lille. Doris ruskade på huvudet så att öronen flaxade och tog de få, långa kliv som krävdes för att komma fram till valpen. Hon sänkte huvudet så att nosen hamnade i höjd med honom. Hon stannade inte förrän ansiktet var ända framme vid valpen. Hon slöt ögonen så att endast de båda nedre paren var öppna.

"Jag är Dorif och jag förföker inte förftöra flätten" läspade hon grovt och knuffade till den skrämda valpen med nosen för att nyfiket lukta på honom. "Du tillhör en flock. Vad gör du här ute enfam?"


[Tänker mig att Doris lite klumpigt knuffar till honom när hon försöker nosa på honom - hon är ju inte den smidigaste av varelser - och att det kanske får honom att sätta sig upp/rygga bakåt eller något i den stilen. Som sagt - är det inte okej så säg till, då ändrar jag omedelbums C:]

[Nej. :P Det är riktig skarp ljus lila färg. :3 Jag vet att det ser rosa ut men det är på den lila färgkartan. :3 Det är okej med PP så länge ingen kommer till skada. ^^]

Han vågar inte röra sig. Trots att kroppen skriker åt honom att vända om. Att springa hem till säkerheten i lyan. Varna de vuxna vargarna om besten som befinner sig på slätten. Men han kan inte röra sig. Varelsen kommer närmare. Ett dovt varnande morr lämnar honom. Men det låter inte så läskigt då han är så liten. Det låter kanske som mest som ett surr.

Främlingens huvud är nu så nära att han kan känna dess andedräkt mot sitt ansikte. Kunde raggen resa sig mer hade den gjort det. Han visar varnande de små vita huggtänderna när läppen dras upp. Men denne Dorif verkar inte bli skrämd av honom. Han är för liten för att ens räknas som ett hot. När hon knuffar till honom är det med sådan kraft att han tvingas upp i sittande ställning. Han höjer snabbt framtassarna som försvar och sitter där på bakbenen. Den uppburrade randiga svansen ligger i gräset bakom honom.

"Jag... Jag tillhör Q... Qu. Och den... den här slätten är vårt r.... revir". Stammar han fram och försöker hålla rösten stadig när han talar. Men det misslyckas. Bröstet vibrerar av morret som letar sig ut ur strupen på valpen. Ett valpmorr.

[Ah, okej ^^ Men om du har problem med att många tror att det är rosa, så skriv på hans press att det är en skarp lila C: ]

Doris drog undan huvudet då den lille visade tänderna åt henne. Öronen ryckte bakåt och hon blinkade i otakt med ögonparen för att hela tiden hålla ett par fästa vid den lille. "Förlåt, jag viffte inte." Hon satte sig klumpigt ned med en duns. Snön och frosten knarrade under henne. Den toviga pälsen rörde sig runtom henne.

[Måste iväääg igen *hämta Zayev på tågstationen* Det räcker med kort här C:]

[Har redan försökt med det på Hinata. :P Det är väldigt få som läser pressen och information så som utseende och så verkar det som. :P]

Den enorma främlingen sätter sig ner med en duns och Rocco kan känna vibrationen i marken. Han reser sig snabbt upp och backar några steg för att öka på avståndet dem emellan. Sedan står han där stilla. Studerar främlingen. Borde verkligen springa därifrån. Men han är ingen fegis.
"Vad är du?" Frågar ha. Upprepar frågan han inte fått svar på än. Vad främlingen än är så ser denne verkligen inte ut som en varg. Och den talar underligt med. Varför satte varelsen sig ner? Varför bad den om ursäkt? Är det en hane eller hona? Inte för att det spelar någon roll. Och varelsens kropp ser läskig ut med. Konstigt byggd. Långa tår på framtassarna. Bara päls på halva kroppen. Och enorma huggtänder som sticker ut utanför läpparna. Rocco försöker att inte visa rädsla. Han är modig. Men han känner sig inte så modig.

Doris lade tyngden på bakbenen för att kunna klia sig i ansiktet med ena handen. Den andra lyftes ett stycke ovan marken, men hölls sedan still där. "Vad jag är? Jag är Dorif. En varg skulle jag tro." Ett av de två öppna ögonparen såg tankfullt uppåt, medan det andra paret hölls fäst vid den lille vargen. "Vad är du för en? Vad gör du här enfam om det fka finnaf en flock här?" Båda öppna ögonparen fokuserade på främlingen och Doris lät luta mer tyngd framåt igen och placerade händerna mot marken.

[Så derp att skriva händer till en varg, men ännu mer derp att kalla hennes händer för tassar, såå XD *trött-failar*]

Off:
Om du inte vill fortsätta så ser jag det här rollet som avslutat.

Avslutat~