Några trötta humlor vaggade sin väg genom luften. Det blev kallare nu och de skulle hem och sova efter att ha samlat in sin sköd. Egentligen var det inte bara humlor som snurrade och surrade genom det höga gräset och hundkexet, men det lät lite finare så. Humlor var mjuka och fluffiga, tänkte Alice. Getingar stickiga och myrprinsessorna alldeles för många.

Alice gungade fram på Doris rygg. Hennes små tassar syntes bara som gröna stunder genom den bruna tjocka pälsen. De hade ätit en måltid tillsammans, en hare dög för att hålla formen på de bägge, så nu tvättade hon sig med sin tunga för att få bort de sista blod fläckarna och doften (ännu en anledning till att getingar är dumma - de gillar den där doften av kött).

Solen syntes inte just nu, men den gömde sig bakom ett par låga moln i horisonten. Det som tidigare varit en solnedgång övergick till blått och kallt. Om inte en jätte lång stund kommer Doris ha hittat en bra sovplats och de både avrundar dagen för sin skönhets sömn. Men just här fanns inget sånt. Inga träd eller stenar att gömma sig från vinden bakom. Bara högt gräs och hundkex och blåklockor och förgätmigej. Så de skulle nog gunga fram en stund till. Men det gjorde inget. Tid var något de verkligen hade gott om - de där två. Och Alice blev inte riktigt trött förrän ännu senare på kvällen.

Långsamt lufsade den grova tiken framåt. Vännen hennes låg som vanligt uppkrupen på hennes rygg, gungande mjukt mellan Doris lunkande skuldror. Ett leende prydde den mörka skepnadens läppar och de allt för många ögonparen vandrade lugnt över platsen, oberoende av varandra. I skymningens försiktigt mörknande dunkel studerade hon blommorna och alla de insekter som hummade förbi. Randiga, blanka, ulliga och prickiga. Mörka och med strålande färger. Med ett eller två par vingar. Alla olika, och samtidigt så vackra. Unika vartenda en. Leendet brednade något när Doris vände på huvudet för att kasta en blick över axeln på sin vän. Alice var så liten och skör. Vacker. Ibland undrade Doris hur något kunde vara så fragilt. Likt en blomma om våren. En vacker blomma. Det var hennes vän det. Den vackraste av alla blommor. Hon var glad över att ha en vän som Alice. En vän som hon kunde hjälpa, och som hjälpte henne minst lika mycket. Om än på andra vis. En kort, road fnysning lämnade Doris nos då hon åter vände majoriteten av blickarna framåt. Det hade varit en syn att se Alice försöka bära Doris genom den höga vegetationen. Den lilla skulle knappt kunnat gå själv här.

De långa fingrarna på de breda framtassarna vek lugnt undan hundkexen och det höga gräset medan de båda i sakta mak rörde sig framåt över det öppna landskapet. Längre bort på slätten skymtade ett par glest växande träd - knappt värt att kallas dunge - mot vilka Doris ett tag hade hållit kurs. Det skulle ta någon timma till att nå fram, kanske mer med den takt de båda långsamt gungade fram i. För Doris spelade det ingen större roll. De hade all tid i värden, hon och Alice. Leendet blev varmare när hon tänkte på det. Hon och hennes vän. Hon älskade sin vän högt. Högst.

"Vet du Alif?" Doris slappa öron ryckte lätt då hon vinklade dem för att kunna lyssna till vännens svar. Blickarna hölls ännu framåt, bortsett från ett eller två par ögon som kastade blickar åt blåklockornas färgklungor. "Vi har det bra vi." Hon lät leendet vändas över axeln, åt vännen. Nog hade de det allt bra.

En hona låg och sov bland gräsets varma smekningar, då en humla landade på hennes nos likt en väckarklocka. Solen hade gått ner. Det var för sent för Reyaxh att springa efter den, hon skulle vara tvungen att vänta hela natten för att åter bli pigg och få beskydd. Hon kände sig otroligt sårbar och besviken på sig själv, hur kunde hon ha somnat denna vackra dag?

Den mörka honan gäspade och ställde sig upp, fnös sedan för all pollen och såg sig omkring. Hon log brett. Målet i sikte. En annan varg, den var lite större än henne själv, och den bruna vargen bar på en pytteliten grönsak. Kanske ett salladshuvud? Reyaxh började att sakta följa efter vargen och dennes salladshuvud, det var något mystiskt men intressant över dom båda.

Vargen och grönsaken fortsatte att gå, åh nej. Reyaxh var tvungen att ta tag i det här nu. Men då hon hörde vargen tala till grönsaken förklarade Reyaxh vargen sinnessjuk. Hon kanske inte skulle hälsa? Jo, det här var ju idiotiskt, såklart att dom alla skulle prata, om man petar bort salladshuvudet.

Reyaxh sprang ikapp vargen och hennes så kallade - ryggsäck. "Hej." Hälsade hon trevligt. "Kan vi möjligtvis hålla varandra sällskap under natten?" Frågade Reyaxh, hon var tvungen att få lite umgänge. "En liten fråga .. har din grönsak något namn? Den är väldigt vacker."

Alice hummade lågt som svar till Doris, för hon höll med. Hon riktigt njöt av de stunderna de hade tillsammans. De var fulländade.

En annan röst fick henne att trilla ut ur dagdrömmandet.

Förrvirrat tittade hon upp ur det bruna fluffet. Spetsade öronen och försökte pussla ihop det hon nyss hört.

"Vah ja jo.... men Doris är ingen grönsak."

Som vanligt var hon van vid att tala först och förstod nog inte alls vem av dem som egentligen ser ut som en grönsak.

[Avslutat då Reyaxh håller på att adopteras bort/byter ägare]